Autistisk bror

[animalasia]

Något som slår mig är att vissa verkar tro att bara för att man inte har någon NPF så är livet plättlätt.
Och så är det ju inte.
Det är massor med saker som är både svåra och utmattande även utan NPF.

Självklart är det så, att alla möts av svårigheter i livet. Men jag kan ge ett perspektiv. Mitt barn som har flera diagnoser har alltid haft stora problem med tidsperspektiv. Hon har problem med att planera, starta, genomföra och avsluta, vilket gör att ta sig tex till bussen i tid sällan lyckas. Detta har varit en källa till många konflikter och misslyckanden. Vi har tränat och tränat men det blir inte bättre.

Så bestämde hen sig i vuxen ålder att prova medicin. Efter ett tag så började hon plötsligt hinna med bussen, komma i tid till skolan, klara skoluppgifter i tid och till och med ligga före i skolan. Så efter en katastrof skolgång med många F så var hen nu plötsligt bra i skolan. Inte för att röda mattan rullades ut, utan för att hen hade fått möjligheten att få liknande utgångspunkt som de flesta andra tar för givet. Anpassningar handlar ju om det, att det ska bli mer rättvist och att lika för alla inte är lika med rättvisa.

 

[monster1]

Självklart är det så, att alla möts av svårigheter i livet. Men jag kan ge ett perspektiv. Mitt barn som har flera diagnoser har alltid haft stora problem med tidsperspektiv. Hon har problem med att planera, starta, genomföra och avsluta, vilket gör att ta sig tex till bussen i tid sällan lyckas. Detta har varit en källa till många konflikter och misslyckanden. Vi har tränat och tränat men det blir inte bättre.

Så bestämde hen sig i vuxen ålder att prova medicin. Efter ett tag så började hon plötsligt hinna med bussen, komma i tid till skolan, klara skoluppgifter i tid och till och med ligga före i skolan. Så efter en katastrof skolgång med många F så var hen nu plötsligt bra i skolan. Inte för att röda mattan rullades ut, utan för att hen hade fått möjligheten att få liknande utgångspunkt som de flesta andra tar för givet. Anpassningar handlar ju om det, att det ska bli mer rättvist och att lika för alla inte är lika med rättvisa.

Nu tänker jag att medicineringen hjälper ditt barn med mer än att komma i tid till bussen. Men utifrån trådens vändning just nu tänker jag att det inte nödvändigtvis borde ha varit barnet som skulle lära sig passa bussen utan kanske att man hittat en annan metod för barnet att få tillgång till skolan utan att behöva passa en tid (eftersom det inte var något barnet klarade av). Det tänker jag är en metod för anpassning. I ert fall borde ju skolan kommit till barnet eller att man sett till att barnet blev hämtat så det kom till skolan eller vad som nu behövs (jag vet att det är svårt att få tillgång till den hjälpen). Det är inte nödvändigtvis individen som ska "lära sig" eller medicineras så den passar in i samhällets mönster.

Men som sagt, medicinen hjälper helt säkerligen till med andra saker med som gör det enklare för ditt barn. Men det är inte en anpassning av samhället, det är en metod för att passa in ditt barn i ett befintligt ställt mönster för hur saker görs. En anpassning hade varit att ja antingen hjälpa barnet genom att någon från skolan kommer och hämtar barnet och därmed hjälper det att komma på plats eller att man har en mer flexibel inställning till när barnet ska vara på plats eller att barnet kan få tillgång till undervisning hemma de dagar det inte kommer iväg osv. Att jobba utifrån individens förutsättningar snarare än att försöka trycka in den i ett befintligt rutmönster.

 

[tanten]

Intressant tråd. Jag har inga diagnoser men blir rätt ofta missförstådd.

Detta med att tolka är en bitter erfarenhet för mig. Jag brukar vara rakt på sak.
Till exet sa jag -skulle du ha tid och möjlighet att fixa XX? Han blev skitarg för att jag kommenderade. Och vi blev osams.

På ett jobb krockade receptionistens och min verklighetsuppfattning totalt. Jag var inhoppare på hens raster. Jag frågade -jag har ett väldigt tidspressat uppdrag just nu. Är det möjligt att du skulle kunna korta din rast med tio minuter? Jag blev uppkallad till VD för att diskutera arbetsvägran.

För mig var de här frågorna enkla ja/nej-frågor. Motparten tolkade det som kommandon.

Är det sånt autister kämpar med? Dvs formulerar jag saker dåligt?
Nyfiken.

 

[monster1]

Intressant tråd. Jag har inga diagnoser men blir rätt ofta missförstådd.

Detta med att tolka är en bitter erfarenhet för mig. Jag brukar vara rakt på sak.
Till exet sa jag -skulle du ha tid och möjlighet att fixa XX? Han blev skitarg för att jag kommenderade. Och vi blev osams.

På ett jobb krockade receptionistens och min verklighetsuppfattning totalt. Jag var inhoppare på hens raster. Jag frågade -jag har ett väldigt tidspressat uppdrag just nu. Är det möjligt att du skulle kunna korta din rast med tio minuter? Jag blev uppkallad till VD för att diskutera arbetsvägran.

För mig var de här frågorna enkla ja/nej-frågor. Motparten tolkade det som kommandon.

Är det sånt autister kämpar med? Dvs formulerar jag saker dåligt?
Nyfiken.

Eftersom det beror helt på tonläget och hur du utrycker det du säger är det väldigt svårt att veta varför personer i din närhet tog illa vid sig av det du sa. Det som du frågade ditt ex är ju helt snarast ett ganska mjukt sätt att utrycka sig i en relation. Generellt sett kan man ju uttrycka sig betydligt mer skarpt till en partner när man vill få något gjort .

I fråga två handlar det ju mer om att du har ett uppdrag att avlasta receptionisten så att hen kan ta rast, men att du inte har tid att utföra det som är överenskommet, inte hur du ställde frågan.

 

[EmmaBovary]

Jag vet. Men det är alldeles för många som använder funktionsvariation istället för funktionsnedsättning, för att det inte är så negativt eller nedsättande som funktionsnedsättning. Och jag avskyr det. Det används precis så ofta och många gånger även här på buke när det pratas om nedsättningar. Det blir inte mer rätt för att det fortsättes att användas fel.

Och det här står ju dessutom i den länkade texten, att språkrådet konstaterar att många använder funktionsvariation som en synonym för funktionsnedsättning. Personen som tros ha myntat uttrycket, Brändemo (som jag inser att jag språkats vid med på twitter några gånger, hade ingen aning om just det här, haha) är ju uppenbart mot ordet nu som det används, tanken om att omkullkasta funktionsmaktsordningen försvinner ju helt om man bara byter ut nedsättning mot variation. Det bidrar ju snare till osynliggörandet av hjälpinsatser som man kan ha rätt till osv. Lite som när vissa politiker börjar tala om människor i termer som "volymer" och liknande avhumaniserande begrepp.

 

[skiesabove]

Det här som du beskriver kan jag erkänna att jag själv - tyvärr! - varit skyldig till. Att om en kollega valt att inte delta vid fika, börja fundera på om hen är sur på någon eller mår dåligt eller så. Om någon har valt att sätta sig lite för sig själv med sin lunch, har jag känt att jag vill inkludera hen för att hen ska "slippa sitta ensam".

Jag kan tänka mig att det är så för många av oss, att vi kanske projicerar lite av våra egna känslor på den som ser "ensam" ut. Vi blir obekväma av att någon är ensam, därför vill vi att hen ska delta i samtal, sitta med i gruppen o. s. v.

För min del har jag lärt mig väldigt mycket om både autism samt utbrändhet (det senare eftersom jag själv drabbats) och nu gör jag ett medvetet val att träna mig själv i att lyssna på personen det gäller. I stället för att försöka "prata in" hen i samtalet, tjata med personen på fika o. s. v. så kanske jag säger vid något annat tillfälle att hen självklart är välkommen att fika med oss andra om hen vill, eller om hen vill ta en paus på egen hand är det självklart okej. Beroende på person kanske jag säger att jag kan lätt bli lite osäker om jag ser att någon är ensam, så jag vill bara höra om hen känner sig ensam eller utanför, eller om hen trivs med att ha det så. Jag försöker liksom att "äga" mitt problem, jag blir osäker i vissa situationer eller jag vill bara kolla av, så att det inte blir som kritik eller "Varför gör inte du.."

Jag hoppas att det är ett okej bemötande, och min erfarenhet så här långt är i alla fall att det är bättre än att utgå från att alla - funktionshinder eller ej - ens vill sitta och prata vid fikat, eller att alla vill äta sin lunch tillsammans med andra.

Precis det här, så har min analys varit också. Att folk blir obekväma, och vi har ju blivit drillade i skolan att alltid försöka inkludera alla. Och så går det liksom överstyr.

Det finns något som kallas "theory of mind", vilket är förmågan att abstrakt kunna förstå att andras minds (svenskan saknar översättning, sinne är inte riktigt samma sak) inte är likadant som ens eget. Att man kan tänka, tycka, och ta in input på olika sätt.

Och just "theory of mind" är ganska svårt, det är en förmåga man får träna upp för såväl neuromajoriteten som neurominoriteten. Det hävdas ofta att autister har svårt för det, men jag tycker att det verkar som att alla har svårt för det! Man utgår liksom från att alla ser på världen på samma sätt som en själv, och det är svårt att sätta sig in i hur det är för dom som inte är lik en själv.

"Jag vill inte sitta själv på lunchen, därför måste den som sitter själv säkert egentligen vilja sitta med oss andra men kanske inte vågar" (utgår från att den andra tänker likadant som en själv)

Vs

"Jag vill inte sitta själv på lunchen, men jag förstår att alla inte fungerar exakt likadant som mig själv. X skulle säkert ha satt sig med oss om hen ville ha sällskap."

Från wiki:

"In psychology and philosophy, theory of mind (often abbreviated to ToM) refers to the capacity to understand other people by ascribing mental states to them. A theory of mind includes the understanding that others' beliefs, desires, intentions, emotions, and thoughts may be different from one's own.[1] Possessing a functional theory of mind is crucial for success in everyday human social interactions. People utilize a theory of mind when analyzing, judging, and inferring others' behaviors."

 

[animalasia]

Nu tänker jag att medicineringen hjälper ditt barn med mer än att komma i tid till bussen. Men utifrån trådens vändning just nu tänker jag att det inte nödvändigtvis borde ha varit barnet som skulle lära sig passa bussen utan kanske att man hittat en annan metod för barnet att få tillgång till skolan utan att behöva passa en tid (eftersom det inte var något barnet klarade av). Det tänker jag är en metod för anpassning. I ert fall borde ju skolan kommit till barnet eller att man sett till att barnet blev hämtat så det kom till skolan eller vad som nu behövs (jag vet att det är svårt att få tillgång till den hjälpen). Det är inte nödvändigtvis individen som ska "lära sig" eller medicineras så den passar in i samhällets mönster.

Men som sagt, medicinen hjälper helt säkerligen till med andra saker med som gör det enklare för ditt barn. Men det är inte en anpassning av samhället, det är en metod för att passa in ditt barn i ett befintligt ställt mönster för hur saker görs. En anpassning hade varit att ja antingen hjälpa barnet genom att någon från skolan kommer och hämtar barnet och därmed hjälper det att komma på plats eller att man har en mer flexibel inställning till när barnet ska vara på plats eller att barnet kan få tillgång till undervisning hemma de dagar det inte kommer iväg osv. Att jobba utifrån individens förutsättningar snarare än att försöka trycka in den i ett befintligt rutmönster.

Ja, jag håller delvis med. Men i detta land är förmågan att komma i tid och kunna utföra kognitivt svåra uppgifter, väldigt viktigt. Det är uppgifter som för en person kan utföras med vänster handen men för en annan vara som att bestiga ett berg. Jag tror inte att medicin är lösningen på allt men det öppnade mina ögon för mycket. Mitt barns reflektion var; är det så här lätt för andra, det är ju fusk. Sen skrattade vi. Vilket tycker jag visar på hur svårt det kan vara att sätta sig in i hur någon annan kan uppleva saker som svåra.

 

[Enya]

Och det här står ju dessutom i den länkade texten, att språkrådet konstaterar att många använder funktionsvariation som en synonym för funktionsnedsättning. Personen som tros ha myntat uttrycket, Brändemo (som jag inser att jag språkats vid med på twitter några gånger, hade ingen aning om just det här, haha) är ju uppenbart mot ordet nu som det används, tanken om att omkullkasta funktionsmaktsordningen försvinner ju helt om man bara byter ut nedsättning mot variation. Det bidrar ju snare till osynliggörandet av hjälpinsatser som man kan ha rätt till osv. Lite som när vissa politiker börjar tala om människor i termer som "volymer" och liknande avhumaniserande begrepp.

Ja, hjälpinsatser, och svårigheter som det medför.Det är nog tydligare med mina funktionsnedsättningar, men ändå så använder många funktionsvariation även för mig. Att vara dövblind är inte en funktionsvariation. Att ha full hörsel eller nästan full är en variation på det normala, samma med syn, under den nivån (finns en viss nivå när man testar sin hörsel hos audionom och får ut ett audiogram, så syns den där som en linje på vad som är inom det normala även om det inte är 100%, minns inte vad det är nu) är det en nedsättning som orsakar svårigheter på olika sätt, vissa betydande för personen. Ändå är det människor, till och med inom vården som kallar det funktionsvariation (=funktionsnedsättning), det känns oerhört märkligt att försöka göra något normalt när det inte är det. Jag har svårt att förstå den här rädslan för att skilja en nedsättning från det normala. Det är ju inte däri problemet ska ligga, utan i hur det hanteras och accepteras och inkluderas sedan istället, om man gör en nedsättning till "ingenting"/till normalt så finns plötsligt inget att inkludera/acceptera/förhålla sig till, vare sig för sig själv eller andra. Och man kan fortsätta behandla folk som folk utan att se de individuella skillnaderna/begränsningarna som finns och utan att behöva förhålla sig till att förstå eller hjälpa någon på något vis.

 

[tanten]

Eftersom det beror helt på tonläget och hur du utrycker det du säger är det väldigt svårt att veta varför personer i din närhet tog illa vid sig av det du sa. Det som du frågade ditt ex är ju helt snarast ett ganska mjukt sätt att utrycka sig i en relation. Generellt sett kan man ju uttrycka sig betydligt mer skarpt till en partner när man vill få något gjort .

I fråga två handlar det ju mer om att du har ett uppdrag att avlasta receptionisten så att hen kan ta rast, men att du inte har tid att utföra det som är överenskommet, inte hur du ställde frågan.

Du menar att jag skulle varit barsk?

Näe, det tror jag inte, eftersom jag bad om något, som förutsatte att motparten ville eller kunde
Jag var ju den "svaga" parten. Den som bad om hjälp.
Men vad vet jag.
Jag är kanske barsk

 

[Sassy]

Intressant tråd. Jag har inga diagnoser men blir rätt ofta missförstådd.

Detta med att tolka är en bitter erfarenhet för mig. Jag brukar vara rakt på sak.
Till exet sa jag -skulle du ha tid och möjlighet att fixa XX? Han blev skitarg för att jag kommenderade. Och vi blev osams.

På ett jobb krockade receptionistens och min verklighetsuppfattning totalt. Jag var inhoppare på hens raster. Jag frågade -jag har ett väldigt tidspressat uppdrag just nu. Är det möjligt att du skulle kunna korta din rast med tio minuter? Jag blev uppkallad till VD för att diskutera arbetsvägran.

För mig var de här frågorna enkla ja/nej-frågor. Motparten tolkade det som kommandon.

Är det sånt autister kämpar med? Dvs formulerar jag saker dåligt?
Nyfiken.

Det låter på sätt och vis som det många autister kämpar med. Min uppfattning i den frågan är att det ofta inte så mycket handlar om att den ena är bättre eller sämre på att kommunicera, utan att det är en kulturkrock som båda parter har svårt att se (och där den med NPF av olika skäl har svårare att snabbt läsa av och anpassa). Det finns ju många människor utan NPF som också är ovilliga eller oförmögna att se eller läsa av den här krocken, av olika anledningar. Det finns ju tyvärr en hel del människor som bara är ovilliga att ta någon annans perspektiv öht, av ren egoism eller lathet.

Jag tror som @skiesabove att theory of minds är något som många har svårt för och behöver lära sig, men för tex någon som är autistisk kräver det mer energi och kanske aldrig blir någorlunda automatiserat så det kommer kosta på varje dag, tillsammans med ansträngningen det kräver för att läsa mimik, tonfall m.m.

Själv har jag inga som helst problem att förstå att vi har olika uppfattningar och önskemål, på många sätt är det hela min tillvaro att förhålla mig till det eftersom jag just lever med att anpassa mig till neurotypiska sätt. Däremot kan det ta mig tid att läsa in det i en enskild situation, eftersom jag också aktivt måste processa ansiktsuttryck, kontext, kanske någon annan som säger något samtidigt, ljudet från lysrören i taket, lukterna från när folk värmer sin matlåda tillsammans med allt annat som min hjärna inte processar per automatik. Problemet är inte att förstå andra, utan att det är en sjujäkla massa saker som jag inte gör eller sållar bort automatiskt och det kräver bandbredd i hjärnan.

 

[monster1]

Du menar att jag skulle varit barsk?

Näe, det tror jag inte, eftersom jag bad om något, som förutsatte att motparten ville eller kunde
Jag var ju den "svaga" parten. Den som bad om hjälp.
Men vad vet jag.
Jag är kanske barsk

Ingen aning, jag framstår själv som barsk. Ett problem jag har är att jag tydligen låter ifrågasättande när jag ställer frågor eller helt enkelt spydig. Det kan ju också vara så att din partner var väldigt lättkränkt och trist.

 

[Badger]

Nu tänker jag att medicineringen hjälper ditt barn med mer än att komma i tid till bussen. Men utifrån trådens vändning just nu tänker jag att det inte nödvändigtvis borde ha varit barnet som skulle lära sig passa bussen utan kanske att man hittat en annan metod för barnet att få tillgång till skolan utan att behöva passa en tid (eftersom det inte var något barnet klarade av). Det tänker jag är en metod för anpassning. I ert fall borde ju skolan kommit till barnet eller att man sett till att barnet blev hämtat så det kom till skolan eller vad som nu behövs (jag vet att det är svårt att få tillgång till den hjälpen). Det är inte nödvändigtvis individen som ska "lära sig" eller medicineras så den passar in i samhällets mönster.

Men som sagt, medicinen hjälper helt säkerligen till med andra saker med som gör det enklare för ditt barn. Men det är inte en anpassning av samhället, det är en metod för att passa in ditt barn i ett befintligt ställt mönster för hur saker görs. En anpassning hade varit att ja antingen hjälpa barnet genom att någon från skolan kommer och hämtar barnet och därmed hjälper det att komma på plats eller att man har en mer flexibel inställning till när barnet ska vara på plats eller att barnet kan få tillgång till undervisning hemma de dagar det inte kommer iväg osv. Att jobba utifrån individens förutsättningar snarare än att försöka trycka in den i ett befintligt rutmönster.

Hum, menar du här (kanske läste jag fel) att medicin inte var en bra sak i fallet?

Jag menar medicin löste ju problemet och just problemet med skolan kan ju även vara ett problem i andra situationer där den andre parten inte kan anpassa sig. Tex komma i tid till ridskolan, sommarjobbet, läkaren, gymträningen, kompisen, en framtida partner, en framtida lämning på förskolan osv. Eller kanske bara rentav att kunna slutföra älskade handarbetes eller hobbyprojekt. Eller kanske bara lyckas göra en läxa som annars stressar och gör ont i magen. Eller kunna somna utan att tankar snurrar som en bikupa i huvudet. Så det blir ju säkert en oerhörd lättnad.

Så även om det självklart kan vara rättvist ur en samhällssynvinkel att läraren hämtar eleven hemmavid, eller att eleven har privatlärare, så känns det som att medicin som fungerar är en bättre och mer funktionell lösning för den enskilde och hens mående?

 

[Badger]

Intressant tråd. Jag har inga diagnoser men blir rätt ofta missförstådd.

Detta med att tolka är en bitter erfarenhet för mig. Jag brukar vara rakt på sak.
Till exet sa jag -skulle du ha tid och möjlighet att fixa XX? Han blev skitarg för att jag kommenderade. Och vi blev osams.

På ett jobb krockade receptionistens och min verklighetsuppfattning totalt. Jag var inhoppare på hens raster. Jag frågade -jag har ett väldigt tidspressat uppdrag just nu. Är det möjligt att du skulle kunna korta din rast med tio minuter? Jag blev uppkallad till VD för att diskutera arbetsvägran.

För mig var de här frågorna enkla ja/nej-frågor. Motparten tolkade det som kommandon.

Är det sånt autister kämpar med? Dvs formulerar jag saker dåligt?
Nyfiken.

Svårt att säga. Men eventuellt kunde du vara tydligare med att det var en situation där personen kan säga nej.

I båda situationerna tycker jag ju att det låter som en extrem överreaktion av mottagaren så som @monster1 sa så kan det ju varit någonting i tonläget.

Många är ju dock uppfostrade med liknande formuleringar där det inte egentligen är en fråga.
Om jag säger till mitt barn -skulle du kunna plocka ur diskmaskinen. Så menar jag att hen faktiskt ska göra det, eller möjligen svara -så snart jag dödat det här monstret.

 

[monster1]

Hum, menar du här (kanske läste jag fel) att medicin inte var en bra sak i fallet?

Jag menar medicin löste ju problemet och just problemet med skolan kan ju även vara ett problem i andra situationer där den andre parten inte kan anpassa sig. Tex komma i tid till ridskolan, sommarjobbet, läkaren, gymträningen, kompisen, en framtida partner, en framtida lämning på förskolan osv. Eller kanske bara rentav att kunna slutföra älskade handarbetes eller hobbyprojekt. Eller kanske bara lyckas göra en läxa som annars stressar och gör ont i magen. Eller kunna somna utan att tankar snurrar som en bikupa i huvudet. Så det blir ju säkert en oerhörd lättnad.

Så även om det självklart kan vara rättvist ur en samhällssynvinkel att läraren hämtar eleven hemmavid, eller att eleven har privatlärare, så känns det som att medicin som fungerar är en bättre och mer funktionell lösning för den enskilde och hens mående?

Jag menar att medicinering inte är en anpassning det är ett sätt att anpassa barnet till en rådande struktur. Oftast är medicin utmärkt och det verkar det ju vara i det här fallet. Men det är inte en anpassning.

Jag är absolut för medicinering om det hjälper individen, men inte som en metod för att anpassa individen till samhället så samhället slipper anpassa sig.

 

[Badger]

Jag menar att medicinering inte är en anpassning det är ett sätt att anpassa barnet till en rådande struktur. Oftast är medicin utmärkt och det verkar det ju vara i det här fallet. Men det är inte en anpassning.

Jag är absolut för medicinering om det hjälper individen, men inte som en metod för att anpassa individen till samhället så samhället slipper anpassa sig.

Så kan man ju se det. Men samhället kan inte alltid anpassa sig till den graden efter tex en vuxen individ sedan, vilket kan leda till att man kan få en psykisk press. Det är kanske inte alls en sak som "samhället slipper anpassa sig" utan att det inte är möjligt. Tex privatlärare, privatläraren behöver ju klara av tex att ha tider, eller om hen helt ska anpassa sig, en möjlighet att vara boende på plats som guvernant.

 

[animalasia]

Jag menar att medicinering inte är en anpassning det är ett sätt att anpassa barnet till en rådande struktur. Oftast är medicin utmärkt och det verkar det ju vara i det här fallet. Men det är inte en anpassning.

Jag är absolut för medicinering om det hjälper individen, men inte som en metod för att anpassa individen till samhället så samhället slipper anpassa sig.

Jag håller helt med dig, det var därför barnet började med medicin som vuxen och kunde bestämma själv. Vi föräldrar var motståndare till medicin. Men jag kan så här i efterhand erkänna att jag hade fel.

Jag tycker dock hemskolning är en dålig lösning, men det kan vara ett alternativ en kortare tid med målet att vara mer och mer i skolan. Dagens förskolor och skolor är väldigt dåligt anpassade miljöer med stora salar, glasväggar och mycket intryck. Jag hade velat ha många smårum, krypin där man kan slippa ljud och ljus en stund men då kan det finnas risk att miljön kan möjliggöra att mobbning och övergrepp kan ske utan att upptäckas, så det är många aspekter att ta hänsyn till.

 

[monster1]

Så kan man ju se det. Men samhället kan inte alltid anpassa sig till den graden efter tex en vuxen individ sedan, vilket kan leda till att man kan få en psykisk press. Det är kanske inte alls en sak som "samhället slipper anpassa sig" utan att det inte är möjligt. Tex privatlärare, privatläraren behöver ju klara av tex att ha tider, eller om hen helt ska anpassa sig, en möjlighet att vara boende på plats som guvernant.

Ja där ser vi nog olika på det.

 

[Badger]

Ja där ser vi nog olika på det.

Ja så är det nog. Som havandes närstående som använder medicin mot adhd känner jag att det verkar fungera så oerhört mycket bättre än tex antidepressiva och sjukskrivning, för måendet och jag kan inte föreställa mig vilka anpassningar från samhället som hade kunnat parera.

 

[Grazing]

Intressant tråd. Jag har inga diagnoser men blir rätt ofta missförstådd.

Detta med att tolka är en bitter erfarenhet för mig. Jag brukar vara rakt på sak.
Till exet sa jag -skulle du ha tid och möjlighet att fixa XX? Han blev skitarg för att jag kommenderade. Och vi blev osams.

På ett jobb krockade receptionistens och min verklighetsuppfattning totalt. Jag var inhoppare på hens raster. Jag frågade -jag har ett väldigt tidspressat uppdrag just nu. Är det möjligt att du skulle kunna korta din rast med tio minuter? Jag blev uppkallad till VD för att diskutera arbetsvägran.

För mig var de här frågorna enkla ja/nej-frågor. Motparten tolkade det som kommandon.

Är det sånt autister kämpar med? Dvs formulerar jag saker dåligt?
Nyfiken.

Det var väl inget konstigt sätt att säga det på? Tycker inte jag. Det var väl vanliga frågor?

 

[monster1]

Ja så är det nog. Som havandes närstående som använder medicin mot adhd känner jag att det verkar fungera så oerhört mycket bättre än tex antidepressiva och sjukskrivning, för måendet och jag kan inte föreställa mig vilka anpassningar från samhället som hade kunnat parera.

Jag har en ganska stor mängd personer som medicinerar mot adhd i min omgivning som ändå är utbrända och där det ställs krav på dom att de ska forma sig efter samhällets normer vilket kör slut på dom. Medicin kan absolut vara en hjälp för individen, men den ska hjälpa individen inte göra det lättare för samhället att slippa gör de anpassningar som behövs.

Jag är inte på något sätt emot medicinering, men det är inte en anpassning.