Och tänk vad skönt det vore om det vore ok att säga "jag vet inte om jag orkar, jag kan höra av mig" eller att ta sista kakan utan att någon kollar snett?
Att vi liksom slappnar av lite mer och har tolerans för olika sätt att kommunicera? Så folk inte behöver bränna ut sig.
De sociala reglerna gäller på en arbetsplats med, och det är där det blir tufft för mig. Jag får inte vara ifred, inte ens om jag pratar med chefen om det (möts av noll förståelse). Inte ens om jag har bok och hörlurar på mig i lunchrummet (då blir det samtal angående "du kan väl försöka vara lite mer social, trivs du inte här?"). Folk ser det som sin rättighet att få prata och vara social med mig - och jag får inte lov att säga nej och jag får inte lov att vara mig själv under samtalen. Det ska småpratas, ritualerna ska följas, samtidigt som jag ömsöm vill somna och ömsöm klösa bort mina öron för att jag blir så uttråkad av att diskutera Robinsson eller försöka undvika ärliga svar på frågor om politik eller klimat.
Att jag inte klarar av att jobba heltid och blir utbränd har flera gånger varit relaterat till att det varit höga sociala krav på arbetsplatsen.
Jag upplever samma som du. Går jag inte och fikar så pratar kollegerna om att jag är sur för något. Jag stod helt frågande och undrade vad i all sin dar liksom, jag GLÖMDE TIDEN!
Men nej, en hade kommit förbi och sagt att det var fika, jag hade inte lyft blicken utan bara sagt typ ok jag kommer och fortsatt med mitt. Hon hade till och med stannat till vid dörren för att prata med mig och jag hade inte vänt på huvudet. Min version? Jag är syn- och hörselskadad, det går förbi många människor för min dörr och hejar medan jag jobbar. Många gånger säger de mest hej i förbifarten eller "fika" i förbifarten och fortsätter gå- och jag svarar antingen vänt mot dörren för sent och ingen är där eller i förbifarten som de gör. Inga problem. Vill man vara säker på att jag hör och vill man prata med mig går man in i mitt rum där jag har en matta kopplat till ett armband som vibrerar för att påtala att någon är i rummet. Det vet mina kollegor. Hon gjorde inte så och jag tolkade henne som att hon gick förbi som de brukar göra, även hon. Och jag svarade som om hon gick förbi, eftersom jag faktiskt inte såg att hon stod i dörren. Jag skulle bara avsluta det jag höll på med, det drog ut lite på tiden och plötsligt insåg jag att det var 5 minuter kvar av fikat så struntade i att gå. Tyckte inte det var lönt, kände att jag kunde ta min macka senare när det var bättre tid. Men detta blev stort och jag fick be om ursäkt för att JAG varit otrevlig som inte sagt att jag inte ville fika och inte hade vänt mig mot kollegan, och som surat. Jag var inte ens sur, inte heller otrevlig, inte heller ville jag inte fika osv, men efter att ha försökt förklara vad som hände och blivit avbruten många gånger av "men JAG känner..." av kollegan som vägrade lyssna på min förklaring så blev jag sur och muttrade åt henne, vilket hon tolkade som att jag varit sur hela tiden. Men hon lyssnade ju inte på vad jag sa ens utan var fast i hur HON upplevde. Ledsen, du uppfattade situationen fel liksom....
Annan grej är en kollega som sitter på fikat och mal på om sin egen förträfflighet eller något hon gjort i sitt liv, ointressant för den som inte varit med, sällan jag tycker det är intressant när hon pratar om sina designglasögon, barnens fotbollspelande, fotbollsplaners konstgräs osv och hon ger INGEN annan i rummet en chans att inflika något (inget normalt samtal alltså, man sitter och lyssnar). Ibland orkar jag inte riktigt, det ger ingen som helst hjärnvila att lyssna på henne utan jag kan hellre jobba i så fall, det är ju tyst i mitt kontor, sitter och lyssnar en god stund, 10 minuter? Sedan går jag. Till chefen och andra säger hon att jag går när hon börjar prata. Nu vet kollegorna som sitter där att jag brukar sitta och lyssna en god stund innan jag går. Och att gå är väl ändå inte förbjudet, hon gör ju exakt likadant när hon upplever att hon inte vill ha mer rast, går bara, utan ett ord.
Sociala sammanhang på jobb tex är svårt därför att det finns så mycket man ska rätta sig efter, trots att man inte behöver egentligen, allt för att de extroverta inte ska känna sig utsatta på något vis. Det finns inte en chans att jag kan gå undan och inte fika med de andra för då är jag automatiskt sur. Ska jag göra det måste jag meddela de andra för att inte tolkas som sur.
I min värld är det bra att säga till kollegorna att vi ska fika och sedan lämnar man resten åt sin kollega. Kommer den inte så fick den väl förhinder eller ångrade sig? Behöver inte betyda något liksom och inget som behöver utredas, men artigast är ju att man säger ifrån "nu går vi och fikar", och därmed lägger bollen/ansvaret på kollegan ifall den vill vara med, helt utan att fultolka något. Ingen kollega behöver meddela mig innan fikat "i dag känner jag inte för att fika med er", för mig är det bara löjligt, det är ett fritt land och fritt liv.
