Autistisk bror

T ex detta med ”Jag vill inte träffa dig på torsdag” vs ”På torsdag passar inte så bra att ses”. Just så skulle jag också resonera. Det är ju inte så roligt att bli avvisad, och då är språkliga nyanser ett bra sätt att undvika det. Slippa sätta varandra i en situation där man ska säga (eller få höra): Jag vill inte träffa dig.

Min poäng var är att det är inte så svårt att lära sig att man ska säga alternativ 2, för annars blir folk ledsna, men det känns ju som en vit lögn. Det är verkligen en sån där typisk "sak man lärt sig göra fast den är ologisk och oautentisk".

Jag kanske är helt ok med att träffa min sambo och mamma på torsdag, men det blir för mycket att träffa dig. Och jag kanske inte vet vilken dag jag har ork till det?

Men det kan man inte säga, för då tar folk det personligt. Så man säger "det passar inte så bra på torsdag, jag kan höra av mig".
 
Vilket bra och genomtänkt inlägg! Du sätter ord på många av de funderingar och problem jag haft i ämnet.

T ex detta med ”Jag vill inte träffa dig på torsdag” vs ”På torsdag passar inte så bra att ses”. Just så skulle jag också resonera. Det är ju inte så roligt att bli avvisad, och då är språkliga nyanser ett bra sätt att undvika det. Slippa sätta varandra i en situation där man ska säga (eller få höra): Jag vill inte träffa dig.

För det är ju inte roligt att vare sig säga eller höra.

Och anpassning känns ibland som att man vrider sig som masken på en krok, hur man bär sig åt så gör man fel. Det gäller på, för de flesta, tror jag.
Tack gode gud för att iaf en förstår att jag inte menar att vara ett trångsynt rötägg! Jag var hemskt orolig att bli bukes nästa svarta får nuO_o
 
Jag tycker det låter som att tonåring T inte har fått den hjälp och vägledning av föräldrarna som den behövt, tidigare i livet. Alla de saker som du beskriver att T vill, men simultant inte vill kämpa för, är sånt som åtminstone jag tycker är lämpligt att träna tidigare i livet. För en neurotypiker kanske det tränas redan när dom är 4-6 år gamla, och för en autistisk person kanske det är lite senare. Jag tränar min egen dotter (snart 10 år) i de frågorna rätt mycket. I höstas började vi med basket tillexempel, med ganska mycket försnack och utvärdering före/efter träningarna. Jag låter henne prata, ställer frågor, och erbjuder mitt perspektiv. Jag peppar och stöttar. Jag förklarar sociala regler, förväntningar, ger exempel på hur saker kan kännas för mig, och frågar hur det känns för henne.

Att det är svårt för dig att kommunicera med tonåring T tror jag inte enbart är att hen är autistisk, utan också "otränad" i sånt som vanligtvis föräldrar lär sina barn (sociala förväntningar, emotionell reglering) och det är kanske inte helt rättvist att du ska vara i föräldrarollen om du inte är det? Men det verkar vara det som behövs, alltså en vuxen de kan få lära sig av.

Om du vill ha den rollen kanske hab eller kommunens föräldrasupport kan erbjuda stöd och tips?
T har haft diagnosen och kontakt med BUP och HAB och riktade insatser på förskolan/i skolan samt föräldrar som vänder ut och in på sig själva för att räcka till sedan hen var 4 år gammal. Även jag har funnits där hela den tiden som avlastning både för föräldrarna(de har två yngre barn som också behöver dem)och för att skapa ett positivt sammanhang för T utanför familjen. T är uppskattad här men då jobbar både jag och maken inom omsorgen och har utbildning och yrkeserfarenhet av T's diagnos och våra barn har växt upp i en miljö där vi betonat vikten av att acceptera olikheter.
Det knepiga är att vi ändå har svårt att räcka till för T. Att VI vuxna neurotypiker är mentalt och känslomässigt trötta efter en dag med T går att hantera. Det jag har problem med är synen på att vi inte borde reagera för att vi är neurotypiker och har det så lätt så. Jag ställer mig alltså inte emot att vi har ett större ansvar men att det ska vara så himla tabu att säga att det liksom inte är plättlätt och okomplicerat bara för att vi är "normala", DET ifrågasätter jag.
 
Min poäng var är att det är inte så svårt att lära sig att man ska säga alternativ 2, för annars blir folk ledsna, men det känns ju som en vit lögn. Det är verkligen en sån där typisk "sak man lärt sig göra fast den är ologisk och oautentisk".

Jag kanske är helt ok med att träffa min sambo och mamma på torsdag, men det blir för mycket att träffa dig. Och jag kanske inte vet vilken dag jag har ork till det?

Men det kan man inte säga, för då tar folk det personligt. Så man säger "det passar inte så bra på torsdag, jag kan höra av mig".
Fast det går alldeles utmärkt att säga rakt och ärligt: "Jag är helt socialt slut och orkar inte träffas på Torsdag, vi kan se om det funkar en annan dag." Man kan vara både rak och ta hänsyn till den andra personen på samma gång, det är inte det minsta oautentiskt eller ologiskt. Folk förstår sådant också. Jag gör det hela tiden.
 
Min poäng var är att det är inte så svårt att lära sig att man ska säga alternativ 2, för annars blir folk ledsna, men det känns ju som en vit lögn. Det är verkligen en sån där typisk "sak man lärt sig göra fast den är ologisk och oautentisk".

Jag kanske är helt ok med att träffa min sambo och mamma på torsdag, men det blir för mycket att träffa dig. Och jag kanske inte vet vilken dag jag har ork till det?

Men det kan man inte säga, för då tar folk det personligt. Så man säger "det passar inte så bra på torsdag, jag kan höra av mig".
Men de tankarna tänker ju jag med?
När Berra undrar om vi ska ses på torsdag tänker jag mycket möjligen att "näe jag ORKAR inte. Jag ligger efter med plugget, måste hinna tvätta och så känner jag verkligen bara för att hänga hemma och läsa sen". Det passar alltså inte mig på torsdag. De betyder inte att jag aldrig vill träffa Berra, jag kanske uppskattar Berra massor men jag orkar inte ses på torsdag. Så det passar inte mig. Och jag vet inte heller när jag kommer orka saker.
Skillnaden ligger nog i att jag kan tvinga mig att orka, "fake it til you make it", eftersom jag inte alltid måste göra det. Så jag kan säga lördag för då får jag helt enkelt ta mig i kragen den dagen för jag vill inte göra Berra ledsen genom att avvisa igen.
Det är alltså ett inlärt beteende för mig med. Precis som att ställa mig sist i kön, vänta på att andra ska prata färdigt(herregud vad skäll jag fick som barn för att jag avbröt andra hela tiden!), säga tack och varsågod, inte ta sista kakan på fatet etc. Jag föddes inte med den kunskapen och behöver än idag hålla det aktivt i huvudet i många fall. Och misslyckas ibland för att jag tycker folk tramsar. Ingen vill ha sista kakan på fatet för då är man glupsk och egoistisk - ja men då räddar jag er från den känslan och äter upp kakan då så har ni nån att titta snett på sen:laugh::rofl:
 
Fast det går alldeles utmärkt att säga rakt och ärligt: "Jag är helt socialt slut och orkar inte träffas på Torsdag, vi kan se om det funkar en annan dag." Man kan vara både rak och ta hänsyn till den andra personen på samma gång, det är inte det minsta oautentiskt eller ologiskt. Folk förstår sådant också. Jag gör det hela tiden.
Senast idag ringde min pappa. Jag älskar min pappa och vi har skitkul ihop för det mesta, jag älskar att diskutera med honom dessutom även när vi inte överens. Men jag är stressad över mina studier och har sovit kasst i flera veckor och vill bara vara ifred. Så jag svarade inte i telefon utan skrev ett sms; "Jag är helt slut och orkar nog inte riktigt småprata idag. Var det nåt spec? Annars kan jag ringa imorgon?"
Det var helt okej att ringa imorgon för han ville bara fråga hur vi mår. Vi är "normala" båda två. Tror vi iallafall.
 
Något som slår mig är att vissa verkar tro att bara för att man inte har någon NPF så är livet plättlätt.
Och så är det ju inte.
Det är massor med saker som är både svåra och utmattande även utan NPF.
 
Säg det till dem som går i taket om man använder det. You can’t win, tänker jag. Hur man än gör är det någon som blir upprörd för att man säger fel.

Jag brukade använda funktionsnedsättning, tills någon på Buke skällde ut mig att det ordet får man inte använda. Oavsett vad socialstyrelsen säger. Så då använde jag funktionsvariation, och då får man skäll för det.

Och sen kommer det en tredje som säger att man inte ska bry sig så mycket om ord, så det är fel att ägna energi åt att välja rätt också.

Det är ett veritabelt minfält det här! 😅
Jag kan inte se att funktionsvariation har en plats när funktionsnedsättning är ett ord som fungerar och finns och som Socialstyrelsen rekommenderar.

Själv tar jag illa vid mig av funktionsvariation. Mina nedsättningar är ingen variation på det normala....
 
Något som slår mig är att vissa verkar tro att bara för att man inte har någon NPF så är livet plättlätt.
Och så är det ju inte.
Det är massor med saker som är både svåra och utmattande även utan NPF.
Att umgås tex. Det är fullt med sociala koder även om man inte har en diagnos. Och hur vet man vem som har en diagnos i ett gäng man träffar tex på jobbet osv?
 
Jag vet. Men det är alldeles för många som använder funktionsvariation istället för funktionsnedsättning, för att det inte är så negativt eller nedsättande som funktionsnedsättning. Och jag avskyr det. Det används precis så ofta och många gånger även här på buke när det pratas om nedsättningar. Det blir inte mer rätt för att det fortsättes att användas fel.
 
Jag vet. Men det är alldeles för många som använder funktionsvariation istället för funktionsnedsättning, för att det inte är så negativt eller nedsättande som funktionsnedsättning. Och jag avskyr det. Det används precis så ofta och många gånger även här på buke när det pratas om nedsättningar. Det blir inte mer rätt för att det fortsättes att användas fel.
Fast det är inte så lätt när man pratar svepande om en stor grupp människor med många olika grader och typer av nedsättningar och/eller variationer. Jag skulle tro att de allra flesta gör sitt bästa för att vara så respektfulla som möjligt.
 
Något som slår mig är att vissa verkar tro att bara för att man inte har någon NPF så är livet plättlätt.
Och så är det ju inte.
Det är massor med saker som är både svåra och utmattande även utan NPF.
Fast vilka tror det? Jag har nog aldrig hört någon riktigt som sagt att andra har det så otroligt enkelt. Det är väl ingen tävling. Det går inte riktigt att jämföra det ens..tycker jag. Det är problem på så olika sätt.
 

Liknande trådar

Övr. Barn Mitt ena barn utreddes under försommaren och diagnosticerades med medelsvår ADHD samt autism grad 1. Hen är 7 år så ganska liten, och...
2
Svar
28
· Visningar
6 543
Senast: Snurrfian
·
R
Kropp & Själ Först så vill jag på peka att dethär är känsliga ämnen så ni kan ju tänka på det både om ni ska läsa det och hur ni svarar ifall ni vill...
2
Svar
32
· Visningar
2 601
Senast: Amha
·
Kropp & Själ Jag har en fundering angående diagnos och feldiagnosticering. När jag var runt 12 blev fick jag diagnosen autism samt en ovanlig och...
Svar
15
· Visningar
1 835
Senast: kolblakkur
·
L
  • Låst
  • Artikel Artikel
Dagbok Det här inlägget skriver Livia och jag, Livias pappa, tillsammans för att försöka reda ut lite av det som utspelats här de senaste...
Svar
4
· Visningar
2 252
Senast: LiviaFilippa
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Akvarietråden V
  • Uppdateringstråd 30
  • Oseriös avel 2023

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp