Autistisk bror

[Grazing]

Att jag svarar på ditt inlägg betyder ju inte per automatik att ingen annan läser det, eller att allt jag skriver är riktat enbart till dig. Du behöver alltså inte ta det som att jag berättar för just dig specifikt vilka problem autistiska personer kan ha, även om svaret i sin helhet var ett svar på/vidare tanke med grund i ditt inlägg.

Då kanske du inte ska svara mig om du svarar allmänt. Du kan inte citera mig och svara mig och sen anta att jag ska veta att det inte är riktat till mig.

 

[MML]

Egentligen handlar det om acceptans mot olika sociala normer. Det finns många kulturer runt om i världen, och alla har olika sätt att interagera socialt.

Amerikanernas gälla "Hiiiii how aaaare you?" (Som ska besvaras med "fine, how are you", inte ett ärligt svar) är ett exempel.

Vissa asiatiska kulturers annorlunda (stelare) mimik är ett annat.

Så jag personligen önskar att de som tillhör den etniskt svenska neuromajoriteten skulle vara mer välvilliga och förstående för att det finns andra sätt att vara, och det är inget fel med det. Det är bara annorlunda.

Ja, det var väl ungefär det jag menade också, men jag höll det till "bara" autister eftersom diskussionen här gällde just autister.

Det finns ju många olika sätt att vara även inom en och samma kultur. Jag menar att autister inte är "sämre" eller "mer skyldiga" att anpassa sig för det neurotypiska samhället, än vad neurotypiker är "skyldiga" att anpassa sig för ett autismcentrerat samhälle. Jag tror kort och gott att det skulle fungera bättre för de flesta, om alla olikheter tilläts finnas parallellt, och om alla gjorde sitt bästa för att acceptera varandras olikheter och svårigheter (och styrkor) i stället för att hela tiden utgå från den neurotypiska normen.

 

[MML]

Då kanske du inte ska svara mig om du svarar allmänt. Du kan inte citera mig och svara mig och sen anta att jag ska veta att det inte är riktat till mig.

Som sagt, svaret i sin helhet var ett svar till, och en vidare tanke baserat på, ditt inlägg. Det betyder inte att exakt varje ord bara är ämnat för dig.

Jag lämnar det spåret nu.

 

[Grazing]

Som sagt, svaret i sin helhet var ett svar till, och en vidare tanke baserat på, ditt inlägg. Det betyder inte att exakt varje ord bara är ämnat för dig.

Jag lämnar det spåret nu.

Som sagt igen, svara mig inte genom att citera mig och sen förvänta dig att jag inte ska reagera på det du skrivit.

 

[MML]

Ja jag är absolut inte mot att få lära sig även neurotypisk kommunikation. Jag har stor nytta av det själv. Men just att autismen inte är accepterad och att vi som har en funktionsnedsättning är de som förväntas anpassa sig helt och hållet, det har jag svårt att acceptera. Vi kräver ju inte av rullstolsburna att ta trappen liksom.

Jag är 38 år, jag vill inte lägga fler av mina år på att tex bli ännu bättre på att titta folk i ögonen på ett korrekt sätt, det är skitjobbigt - men NT får ju lätt för sig att jag är ointresserad annars, även när de vet om diagnosen. I mitt fall tar jag bättre in vad folk säger och kan lättare få fram svar och motfrågor själv om jag kan titta på något annat dessutom så hela grejen blir bara fel. Men nej, det ska ändå tittas i ögon och användas rätt mimik och kroppsspråk och gud vet allt. Att övrig kommunikation blir lidande är oviktigt.

Jag har gått från att vara ett barn helt utan mimik, utan ögonkontakt och som knappt kunde säga hej tillbaka när någon hejade på mig för att det var så jävla läskigt med människor, till att vara en relativt högt maskande individ som lättast avslöjas på att jag råkar säga fel saker och ibland på något bristande ögonkontakt. När är det min tur att accepteras?!

Jag kan tänka mig att det utifrån sett kan se ut som att du "är mer högfungerande" nu än som barn, därför att du "lärt dig" hur du förväntas agera i sociala sammanhang? Och så ses det kanske som evidens för att autister "kan lära sig samspel med andra".

Frågan borde ju egentligen vara om du tycker att det fungerar bättre nu. När fungerar kommunikation och samspel bäst, när du tillåts vara "dig själv" (nu menar jag givetvis inte att någon som maskar inte är sig själv, jag hoppas att du förstår hur jag menar) eller när du maskar för fullt för att passa in i ett neurotypiskt sammanhang? Det borde vara det väsentliga, kan jag tycka.

Om neurotypiker överlag blev bättre på att lyssna på det som sägs, och inte tolka in annat (som att du är ointresserad även om du säger att du är intresserad) skulle så mycket fungera smidigare, tror jag.

 

[Mabuse]

Det här har jag funderat en del på. Vad är inlärt maskande, och vad är att ha lärt sig att samspela/lärt sig "det sociala spelet" och faktiskt själv ha nytta av det?

Å ena sidan förstår jag tanken med att "lära" personer med autism att samspela neurotypiskt, Det kan underlätta i alla möjliga sociala sammanhang, och kanske gör det lite lättare för personen med autism att t. ex. skaffa vänner? Å andra sidan funderar jag på hur oerhört krävande det måste vara att hela tiden behöva agera på ett sätt som inte kommer naturligt för en, därför att man förväntas passa in i någon slags samhällsnorm.

Jag gillar inte riktigt hur sådana här diskussioner ofta har utgångsläge i att det är den med autism som "är problemet" - hen ska "lära sig" att umgås "rätt", hen har "dålig" kommunikation o. s. v. Autistisk är ju inte "fel" eller "sämre" än neurotypisk, så som jag ser det blir det lätt en obalans och bristande acceptans när man pratar om att autister ska "lära sig" - som väl allt för ofta egentligen innebär att autisten lär sig att maska för att göra den neurotypiska omgivningen nöjd, och att hen själv inte är accepterad och duger som hen är

Själv kan jag känna att ju mer jag lär mig om autism, desto mer kan jag tycka att samhället i stort nog borde vara lite mer "autistisk", i stället för att autister ska vara "mer neurotypiska".

Fast det är ju lika svårt åt andra hållet. Jag blir trött av att umgås med autister, att anpassa och inte bli ledsen över självcentrering och taktlöshet, och annat socialt gnissel som kommer sig av funktionsnedsättningen. Jag måste hela tiden ”maska”, och blir helt slut.

Varför tror folk att anpassning inte kostar något för dem som inte har funktionsvariation?

 

[gul_zebra]

Jag kan tänka mig att det utifrån sett kan se ut som att du "är mer högfungerande" nu än som barn, därför att du "lärt dig" hur du förväntas agera i sociala sammanhang? Och så ses det kanske som evidens för att autister "kan lära sig samspel med andra".

Frågan borde ju egentligen vara om du tycker att det fungerar bättre nu. När fungerar kommunikation och samspel bäst, när du tillåts vara "dig själv" (nu menar jag givetvis inte att någon som maskar inte är sig själv, jag hoppas att du förstår hur jag menar) eller när du maskar för fullt för att passa in i ett neurotypiskt sammanhang? Det borde vara det väsentliga, kan jag tycka.

Om neurotypiker överlag blev bättre på att lyssna på det som sägs, och inte tolka in annat (som att du är ointresserad även om du säger att du är intresserad) skulle så mycket fungera smidigare, tror jag.

Ohja! Skillnaden är rätt enorm.
Jag fungerar bättre socialt, så är det ju. Men batteriet finns inte istället vilket gör att jag väljer bort att socialisera många gånger. Samtidigt upplever jag konstant att jag aldrig passar in varken bland neurotypiker eller andra autister. Jag är en social varelse som tycker om att umgås så så sett är det ju inte bra istället, jag har liksom inga vänner att umgås med ens. Jag kan, men orkar inte och blir snabbt avpolletterad.

Samtidigt ser man att autister som får diagnos i tid och accepteras mår psykiskt bättre. Själv fick jag diagnos sent och växte upp väldigt destruktivt när jag inte accepterades. Det har satt djupa spår i mitt psykiska mående och jag har dragits med depressioner förmodligen större delen av mitt liv.

 

[Palermo]

Jag kan tänka mig att det utifrån sett kan se ut som att du "är mer högfungerande" nu än som barn, därför att du "lärt dig" hur du förväntas agera i sociala sammanhang? Och så ses det kanske som evidens för att autister "kan lära sig samspel med andra".

Frågan borde ju egentligen vara om du tycker att det fungerar bättre nu. När fungerar kommunikation och samspel bäst, när du tillåts vara "dig själv" (nu menar jag givetvis inte att någon som maskar inte är sig själv, jag hoppas att du förstår hur jag menar) eller när du maskar för fullt för att passa in i ett neurotypiskt sammanhang? Det borde vara det väsentliga, kan jag tycka.

Om neurotypiker överlag blev bättre på att lyssna på det som sägs, och inte tolka in annat (som att du är ointresserad även om du säger att du är intresserad) skulle så mycket fungera smidigare, tror jag.

Nu tycker jag inte att samtal mellan människor i allmänhet präglas av att folk säger att de är intresserade trots att de inte är det. Men det jag inte förstår ärhur du tänker dig att alla (tex alla som pratar svenska) ska ändra på samtals- och umgängeskulturen. Det går ju inte. Folk är olika, uttrycker sig olika, tänker olika.

För mig framstår det som att den likriktning du önskar, skulle göra språket och samtalen väldigt torftiga. Det kan finnas individer som inte klarar mer än så, och det kan man behöva ta hänsyn till i en del situationer. Men en hel kultur pådet viset låtersom rena öken för mig.

 

[gul_zebra]

Fast det är ju lika svårt åt andra hållet. Jag blir trött av att umgås med autister, att anpassa och inte bli ledsen över självcentrering och taktlöshet, och annat socialt gnissel som kommer sig av funktionsnedsättningen. Jag måste hela tiden ”maska”, och blir helt slut.

Varför tror folk att anpassning inte kostar något för dem som inte har funktionsvariation?

Att i det här sammanhanget kalla det en funktionsvariation är fruktansvärt bagatelliserande och nedlåtande. Det är en funktionsnedsättning.

Skillnaden är att vi autister förväntas anpassa oss hela tiden. Men det är såklart jättesynd om dig som får anpassa dig litegrann emellanåt

 

[MML]

Fast det är ju lika svårt åt andra hållet. Jag blir trött av att umgås med autister, att anpassa och inte bli ledsen över självcentrering och taktlöshet, och annat socialt gnissel som kommer sig av funktionsnedsättningen. Jag måste hela tiden ”maska”, och blir helt slut.

Varför tror folk att anpassning inte kostar något för dem som inte har funktionsvariation?

Fast nej, på så många olika sätt.

Det är faktiskt inte "lika svårt åt andra hållet". Du (och jag, och andra som inte har autism) har med stor sannolikhet gått i en skola som bygger på att barn fungerar så som vi fungerar. Vi har förmodligen haft arbeten där arbetsmiljön utgår från vårt normativa sätt att fungera på. De flesta människor vi möter i vardagen fungerar ganska likt oss i det sociala. Vi behöver inte anstränga oss i en majoritet av alla konversationer, för att hålla ögonkontakten lagom länge, ställa rätt frågor, skratta vid rätt tillfälle, skifta uppmärksamhet i en grupp, svara på rätt frågor och ställa rätt frågor, tänka på vad vi gör med händerna, med blicken, med hela vår kropp. Sådant kommer mer eller mindre automatiskt för oss.

Det är kanske så att det är lite ansträngande för oss att släppa lite av vårt normativa beteende och tolkningar av vad någon säger och gör när vi umgås med en autist. Det förväntas inte ens av oss, men det uppskattas ofta.

Autister däremot förväntas ofta alltid maska för att passa in i den neurotypiska normen.

Jag kan inte tycka att det ens är i närheten av "lika svårt" att, som neurotypisk, umgås med en eller ett par autister, som det rimligtvis är för många autister som hela tiden måste anpassa sig till "vår" norm.

 

[Palermo]

Att i det här sammanhanget kalla det en funktionsvariation är fruktansvärt bagatelliserande och nedlåtande. Det är en funktionsnedsättning.

Skillnaden är att vi autister förväntas anpassa oss hela tiden. Men det är såklart jättesynd om dig som får anpassa dig litegrann emellanåt

Jag träffar många med autism som tvärtom tar illa upp över ordet funktionsnedsättning. De vill att man säger funktionsvariation. Det är faktiskt inte så lätt att veta på förhand vilka ord andra föredrar.

 

[gul_zebra]

Jag träffar många med autism som tvärtom tar illa upp över ordet funktionsnedsättning. De vill att man säger funktionsvariation. Det är faktiskt inte så lätt att veta på förhand vilka ord andra föredrar.

Jag är medveten om det men det tar inte bort att det är en funktionsnedsättning. Funktionsvariation antyder att vi bara fungerar lite annorlunda men så är liksom inte fallet och det blir jättefel i det här sammanhanget då autism de facto är en nedsättning av vår funktion.

 

[MML]

Jag träffar många med autism som tvärtom tar illa upp över ordet funktionsnedsättning. De vill att man säger funktionsvariation. Det är faktiskt inte så lätt att veta på förhand vilka ord andra föredrar.

Det beror kanske ofta på i vilket sammanhang orden används.

I ett försök att utmana samhällets funktionsnormer dök begreppet funktionsvariation upp för ungefär tio år sedan. Tanken med funktionsvariation handlar om att inkludera och jämställa alla människors olika sätt att fungera, men eftersom det inkluderar alla människor så blir begreppet verkningslöst i funktionsrättssammanhang. Det går ju till exempel inte att kräva samma rätt till assistans för en person med vänsterhänthet som för en rullstolsburen person. Använd därför inte begreppet funktionsvariation synonymt med funktionsnedsättning eftersom det riskerar att förminska svårigheterna som många personer med funktionsnedsättning upplever.

https://sprakkonsulterna.se/funktionsnedsattning-funktionshinder-funktionsvariation-eller-vad/

Om en person som har autism föredrar att säga att hen har en funktionsnedsättning eller funktionsvariation får man helt enkelt lyssna på personen det gäller, men generellt så kan man nog säga att funktionsnedsättning är lämpligt när man pratar om svårigheter som uppkommer av autismdiagnosen, medans funktionsvariation kanske passar bra när man t. ex. pratar om hur vår kultur inkluderar eller exkluderar människor med olika funktionsvariationer.

 

[Sharpless]

Det här hur man reagerar och agerar är ju alltid varierande, oavsett om man har en npf-diagnos eller inte. Jag ska ha varit väldigt frågvis när jag var liten, osäker dock om det även gällde personer, hur de hade det och liknande, eller om det bara var kring hur saker fungerar.

På senare tid har jag lärt mig att kunna ställa några enkla frågor om någon, men jag är fortfarande urusel på det, och att faktiskt visa intresse. Det betyder absolut inte att jag är ointresserad. På samma sätt är jag fulls värdelös på att hålla kontakt med släkt och vänner, inte för att jag ogillar att umgås, men jag är rädd för att störa och istället för att riskera att bli ogillad, så rinner allt ut i sanden istället.

Det är mycket jag skulle kunna skriva kring min oförmåga till viss kommunikation, ett av mina största problem är väl, förutom brist på småprat, att jag sällan klarar av att komma igång med en diskussion helt på egen hand, jag behöver ett ämne som är intressant, men även något som får igång mig. Men, det kostar mycket energi att skrev ner det här som det är, behöva tänka på varje ord och mening, hoppas att de som läser inte missförstår, försöka minimera tvetydigheter och så vidare.

 

[monster1]

Jag håller med. Framförallt brukar det lätt målas upp som att personer med autism är för "rakt på sak" och just "inte klarar av att läsa mellan raderna som neurotypiska". Tänk om alla bara var lite mer ärliga, ha mindre förutfattade meningar om saker och faktiskt sa vad de menade, jag tror att det skulle leda till färre missförstånd, tydligare kommunikation och bättre relationer.

Jag tänker generellt att kommunikation är svårt, det någon tycker är rak kommunkation är inte alls lika rak för någon annan. Dessutom så tycks det ofta hamna i en vem som har rätt och vem som har fel konflikt, vilket egentligen är helt ointressant eftersom det enda som är intressant är att kunna kommunicera med varandra och där finns inga rätt eller fel. Intresset bör ligga i hur just den personen som står framför mig just nu kommunicerar och tar in information. Däremot kan ju information om diagnoser eller information om hur personen fungerar hjälpa till med det. Jämförelsen med andra språk och kulturer som gjordes här i tråden är ju jättebra. För precis som i mötet med andra kulturer kan man ju av misstag råka bete sig otroligt förolämpande eller otrevligt mot någon bara för att man inte är medveten om att det man gör är just något som uppfattas så. Men om de människor man möter är medvetna om att man inte förstår/kan kulturen så blir de inte förolämpade, de vet då att det inte är menat att vara otrevligt/förolämpande. Men kring det måste det ju ske någon form av informations utbyte från båda sidor om man nu vill kommunicera med varandra, och det är ju inte ett krav.

 

[monster1]

Att i det här sammanhanget kalla det en funktionsvariation är fruktansvärt bagatelliserande och nedlåtande. Det är en funktionsnedsättning.

Skillnaden är att vi autister förväntas anpassa oss hela tiden. Men det är såklart jättesynd om dig som får anpassa dig litegrann emellanåt

Är det ett uttalat krav eller är det så det blir för att förhålla sig till hur samhället fungerar i stort?

 

[gul_zebra]

Är det ett uttalat krav eller är det så det blir för att förhålla sig till hur samhället fungerar i stort?

Både och. Själv blev jag utskälld för att jag inte såg glad ut när jag öppnade julklappar som barn tex och bland andra barn var mobbing och utfrysning ett faktum. Klassikern "titta på mig när jag pratar med dig!" känner nog de flesta igen även utan att vara autister.

Det finns ju rentav exempel på det här i tråden, det är tydligen jätteutmattande att socialisera med oss autister.

 

[Grazing]

Både och. Själv blev jag utskälld för att jag inte såg glad ut när jag öppnade julklappar som barn tex och bland andra barn var mobbing och utfrysning ett faktum. Klassikern "titta på mig när jag pratar med dig!" känner nog de flesta igen även utan att vara autister.

Det finns ju rentav exempel på det här i tråden, det är tydligen jätteutmattande att socialisera med oss autister.

Jösses fick flashbackar direkt, och det där "jag vet ju att du kan" och "se nu glad ut när vi kommer dit"..inte konstigt man levt med depressioner och dålig självkänsla egentligen.

 

[gul_zebra]

Jösses flashbackar direkt, och det där "jag vet ju att du kan" och "se nu glad ut när vi kommer dit"..inte konstigt man levt med depressioner och dålig självkänsla egentligen.

Men eller hur! Den där känslan av att vara helt värdelös som inte ens kan öppna julklappar på rätt sätt... Jag har än idag ångest när det vankas paket. Jag känner mig så jävla tudelad - jag älskar presenter men kan inte skaka av mig pressen att vara glad på rätt sätt så alla är nöjda.

 

[MJLee]

Funderar lite. Det är flera i tråden som är på spektrum. De kan uttrycka sig mycket bra i skrift och flera postar ju här regelbundet. Kanske göra något liknande, chatta, eller skriv till varandra?

Kanske chatta är för stressande, men att skriva till varandra borde fungera bättre? Det behöver inte vara sms där det finns en förväntan att svara, utan bara kravlöst som här på buke.