Autistisk bror

[Bulldoozer]

Tack för alla svar! Jag läser och tar till mig av det ni skriver, tacksam för att ni delar med er av era tankar och erfarenheter.

Känns som att jag fått nya tankar kring situationen nu. Ska börja med att läsa böckerna det tipsade om och utgå från det. Men att hitta på saker tillsammans var bra, det ska jag se till att det blir av.

Sedan har jag och föräldrarna märkt stor skillnad på min bror vilken tid en umgås med honom. På kvällen är han för trött så då kan han till och med bli otrevlig och sur, medan umgås man dagtid är han betydligt mer öppen och tillmötesgående. Så det är något jag har med mig.

Har också anhörig som med största sannolikhet har diagnos, lärare ville utreda men föräldrar vägrade.
I hens fall har det knappt gått att få nån respons alls, på sin höjd enstaviga svar; ja, nej, kanske och vet inte. Det hat gjort det väldigt svårt att få till en relation när man inte ens kan få igång samtal. Nu är personen vuxen och har ett intresse hen grävt ner sig i och helt plötsligt pratar hen hela meningar spontant (ofta kring intresset) och jag är så glad att vi kan ha samtal som flyter och att man kommer närmare inpå personen.

Jag har alltid accepterat personen som den är, det liksom inget jag kan påverka vilken respons jag får. Jag kan påverka mig själv och hur jag beter mig och jag tror också att familjen tagit hen som hen är påverkat hen till att känna sig trygg och utvecklas i sin egen takt utan press eller förväntningar på hur hen bör vara.

 

[Eurydome]

Man lär sig jättemycket av sina föräldrar och syskon, både bra och mindre bra förmågor. Idag satsas det på att träna barn inom spektrumet- tidigt därför att forskning visat på vikten av det. Mitt egna barn med diagnosen Aspberger hade stora problem med samspel och kommunikation vilket gjorde att hen var hemmasittare under hela åttan. Idag är barnet över tjugo år och duktig på att kommunicera och läsa av andra människor. Vi har verkligen tränat massor -hemma, vem ska annars göra det?

Jag kan tycka att det är stor skillnad i att hjälpa ett eget minderårigt barn att öva upp sina sociala färdigheter och att oombett ta på sig att ”handleda” ett vuxet syskon som man dessutom inte har någon närmare relation till. Förstår att tanken är god men jag tycker ändå att det blir rätt fel.

 

[animalasia]

Jag kan tycka att det är stor skillnad i att hjälpa ett eget minderårigt barn att öva upp sina sociala färdigheter och att oombett ta på sig att ”handleda” ett vuxet syskon som man dessutom inte har någon närmare relation till. Förstår att tanken är god men jag tycker ändå att det blir rätt fel.

Man behöver inte ta på sig en handledar roll, men kanske inse att man blir en förebild/handledare i en relation där en kan mer än den andra. Det är liksom omöjligt att det inte blir så. Varje gång du interagerar med någon så blir det en erfarenhet som kommer bli en pusselbit i hur du formas som människa.

 

[Mabuse]

Man lär sig jättemycket av sina föräldrar och syskon, både bra och mindre bra förmågor. Idag satsas det på att träna barn inom spektrumet- tidigt därför att forskning visat på vikten av det. Mitt egna barn med diagnosen Aspberger hade stora problem med samspel och kommunikation vilket gjorde att hen var hemmasittare under hela åttan. Idag är barnet över tjugo år och duktig på att kommunicera och läsa av andra människor. Vi har verkligen tränat massor -hemma, vem ska annars göra det?

Föräldrarna, ja. Men syskonen har väl förhoppningsvis inte fått habiliteringsansvar? Det blir märkligt att ge syskonen sådant ansvar för varandra. På samma sätt skulle jag inte förvänta mig att barn har ansvar att habilitera sina föräldrar.

 

[Red_Chili]

Det här har jag funderat en del på. Vad är inlärt maskande, och vad är att ha lärt sig att samspela/lärt sig "det sociala spelet" och faktiskt själv ha nytta av det?

Å ena sidan förstår jag tanken med att "lära" personer med autism att samspela neurotypiskt, Det kan underlätta i alla möjliga sociala sammanhang, och kanske gör det lite lättare för personen med autism att t. ex. skaffa vänner? Å andra sidan funderar jag på hur oerhört krävande det måste vara att hela tiden behöva agera på ett sätt som inte kommer naturligt för en, därför att man förväntas passa in i någon slags samhällsnorm.

Jag gillar inte riktigt hur sådana här diskussioner ofta har utgångsläge i att det är den med autism som "är problemet" - hen ska "lära sig" att umgås "rätt", hen har "dålig" kommunikation o. s. v. Autistisk är ju inte "fel" eller "sämre" än neurotypisk, så som jag ser det blir det lätt en obalans och bristande acceptans när man pratar om att autister ska "lära sig" - som väl allt för ofta egentligen innebär att autisten lär sig att maska för att göra den neurotypiska omgivningen nöjd, och att hen själv inte är accepterad och duger som hen är

Själv kan jag känna att ju mer jag lär mig om autism, desto mer kan jag tycka att samhället i stort nog borde vara lite mer "autistisk", i stället för att autister ska vara "mer neurotypiska".

Jag håller med. Framförallt brukar det lätt målas upp som att personer med autism är för "rakt på sak" och just "inte klarar av att läsa mellan raderna som neurotypiska". Tänk om alla bara var lite mer ärliga, ha mindre förutfattade meningar om saker och faktiskt sa vad de menade, jag tror att det skulle leda till färre missförstånd, tydligare kommunikation och bättre relationer.

 

[Mabuse]

Jag håller med. Framförallt brukar det lätt målas upp som att personer med autism är för "rakt på sak" och just "inte klarar av att läsa mellan raderna som neurotypiska". Tänk om alla bara var lite mer ärliga, ha mindre förutfattade meningar om saker och faktiskt sa vad de menade, jag tror att det skulle leda till färre missförstånd, tydligare kommunikation och bättre relationer.

Fast de säger ju vad de menar. Språk och kommunikation är nyansrikt, och att säga att ingen borde få använda språkets nyanser för att några har ett funktionshinder som gör det svårt att göra det blir som att säga att alla borde ha ögonbindel för att några är blinda.

Socialt samspel är helt enkelt komplext, och det behöver ju inte vara ett problem. Jag tycker själv att jag sällan råkar ut för missförstånd - ibland tolkar man olika för att man har olika information och referensramar, men det är ju ohjälpligt. Om vi inte ska ha någon sorts hivemind där alla tänker lika, tycker lika, och har samma information.

 

[the_connemara]

Jag håller med. Framförallt brukar det lätt målas upp som att personer med autism är för "rakt på sak" och just "inte klarar av att läsa mellan raderna som neurotypiska". Tänk om alla bara var lite mer ärliga, ha mindre förutfattade meningar om saker och faktiskt sa vad de menade, jag tror att det skulle leda till färre missförstånd, tydligare kommunikation och bättre relationer.

Precis det jag menade!

 

[MML]

Jag håller med. Framförallt brukar det lätt målas upp som att personer med autism är för "rakt på sak" och just "inte klarar av att läsa mellan raderna som neurotypiska". Tänk om alla bara var lite mer ärliga, ha mindre förutfattade meningar om saker och faktiskt sa vad de menade, jag tror att det skulle leda till färre missförstånd, tydligare kommunikation och bättre relationer.

Ja, jag håller med! Jag tror att det skulle vara till nytta för många att lite oftare säga vad man faktiskt menar, i stället för att "krångla till" saker och, som ju många neurotypiker faktiskt ofta gör, utgå från att andra menar något annat än vad de säger. Jag tror absolut att det kan vara en väg till mindre missförstånd och smidigare kommunikation!

Lite grann på samma sätt som att en rullstolsramp inte gör det svårare för de som kan ta trapporna, men betydligt enklare för de som inte kan det.

Fast de säger ju vad de menar. Språk och kommunikation är nyansrikt, och att säga att ingen borde få använda språkets nyanser för att några har ett funktionshinder som gör det svårt att göra det blir som att säga att alla borde ha ögonbindel för att några är blinda.

Socialt samspel är helt enkelt komplext, och det behöver ju inte vara ett problem. Jag tycker själv att jag sällan råkar ut för missförstånd - ibland tolkar man olika för att man har olika information och referensramar, men det är ju ohjälpligt. Om vi inte ska ha någon sorts hivemind där alla tänker lika, tycker lika, och har samma information.

Det här är så tydligt så att det nästan blir komiskt, tycker jag. Nu vill jag inte prata för någon annan, men jag läser det inte alls som att "ingen borde få använda språkets nyanser" eller något åt det hållet. Det enda @Red_Chili skrev var att hen tror att det skulle bli mindre missförstånd om alla var lite ärligare, hade mindre förutfattade meningar, och sa vad de faktiskt menar.

Jag tolkar det som att hen menar just så, i stället för att lägga på en egen tolkning av att hen egentligen menar att ingen borde få använda språkets nyanser alls, eller att ingen neurotypiker säger vad de menar.

 

[Mabuse]

Ja, jag håller med! Jag tror att det skulle vara till nytta för många att lite oftare säga vad man faktiskt menar, i stället för att "krångla till" saker och, som ju många neurotypiker faktiskt ofta gör, utgå från att andra menar något annat än vad de säger. Jag tror absolut att det kan vara en väg till mindre missförstånd och smidigare kommunikation!

Lite grann på samma sätt som att en rullstolsramp inte gör det svårare för de som kan ta trapporna, men betydligt enklare för de som inte kan det.



Det här är så tydligt så att det nästan blir komiskt, tycker jag. Nu vill jag inte prata för någon annan, men jag läser det inte alls som att "ingen borde få använda språkets nyanser" eller något åt det hållet. Det enda @Red_Chili skrev var att hen tror att det skulle bli mindre missförstånd om alla var lite ärligare, hade mindre förutfattade meningar, och sa vad de faktiskt menar.

Jag tolkar det som att hen menar just så, i stället för att lägga på en egen tolkning av att hen egentligen menar att ingen borde få använda språkets nyanser alls, eller att ingen neurotypiker säger vad de menar.

Men det är ju det som är språkets nyanser. ”Jag vill inte träffa dig på torsdag” betyder inte samma sak som ”På torsdag passar inte så bra att ses.”

Det finns inget sätt att förstå språk annat än att tolka. Att du kan läsa det här beror på att du kan tolka symbolerna jag använder (bokstäver) och kan tolka vad orden jag använder betyder.

 

[Grazing]

Att sluta tolka saker hit och dit är otroligt svårt oavsett hur rak någon är. Det är mer en språket som avgör, tycker jag iallafall. Därför så löser det ingenting om folk "bara är rakare" i vad dom vill. Någon som är så rak och direkt gör mig otroligt osäker ofta för även om den är tydlig så får jag lätt intrycket att personen är åt det arga hållet. Vet att det inte behöver vara så men alla autistiska personer uppskattar inte extrem rakhet, det är mycket mer som spelar in.

 

[Red_Chili]

Fast de säger ju vad de menar. Språk och kommunikation är nyansrikt, och att säga att ingen borde få använda språkets nyanser för att några har ett funktionshinder som gör det svårt att göra det blir som att säga att alla borde ha ögonbindel för att några är blinda.

Socialt samspel är helt enkelt komplext, och det behöver ju inte vara ett problem. Jag tycker själv att jag sällan råkar ut för missförstånd - ibland tolkar man olika för att man har olika information och referensramar, men det är ju ohjälpligt. Om vi inte ska ha någon sorts hivemind där alla tänker lika, tycker lika, och har samma information.

Jag syftade inte i huvudsak till nyanser. Jag syftade på stora bitar utebliven information (som någon tar för givet att förstås ändå) och de tillfällen då någon säger en sak som "ska" tolkas helt annorlunda (typ, säger "ja" men menar "nej").

 

[MML]

Men det är ju det som är språkets nyanser. ”Jag vill inte träffa dig på torsdag” betyder inte samma sak som ”På torsdag passar inte så bra att ses.”

Det finns inget sätt att förstå språk annat än att tolka. Att du kan läsa det här beror på att du kan tolka symbolerna jag använder (bokstäver) och kan tolka vad orden jag använder betyder.

Men ingen här pratade ju om språkets nyanser innan du tog upp det.

 

[skiesabove]

Men det är ju det som är språkets nyanser. ”Jag vill inte träffa dig på torsdag” betyder inte samma sak som ”På torsdag passar inte så bra att ses.”

Fast för mig (som autist) så betyder dom två sakerna exakt samma sak!

Men jag har lärt mig att jag måste maska/fejka/småljuga för annars blir neuromajoriteten ledsen. Det är alternativ 2 man måste säga, fast den betyder exakt samma som 1.

Det är det jag blir trött av, att komma ihåg hela det superlånga och detaljerade scriptet med omskrivningar, mimik, ritualer osv. Och inte pilla med händerna, då verkar man nervös, sitt på händerna eller håll dom i knäet. Ta lagom ögonkontakt, inte för länge för då blir det stirrigt. Le och skratta vid rätt tillfälle, även om det inte är roligt. Fråga om vissa saker / spegla frågor. Etc. Min mamma och lärare och senare jag själv tränade mig väl, ibland känner jag mig som en cirkushund. Jag vet hur man gör - men det kommer inte naturligt.

När jag är social med andra autister är det mycket enklare. Jag kan vara autentisk och mig själv utan att dom tar illa upp för att jag inte följer ritualerna. Vi sitter bredvid varandra, inte mitt emot. Vi turas om att prata om våra intressen. Vi delar med oss av egna erfarenheter som ett sätt att visa empati. Med mera...

 

[Grazing]

Det jag tycker som borde ändras i samhället för autisternas skull är att det måste vara mer förståelse när det gäller deras sätt att vara så dom inte behöver maskera hela tiden. Jag tror många autistiska personer hade mått så mycket bättre om dom inte var rädda för att bli dömda eller att folk drar sig undan för att dom inte har samma uttryck och mimik som andra har alltid. Ifall folk kunde förstå att en autistisk person som inte svarar särskilt mycket eller ger någon jätterespons faktiskt ändå uppskattar umgänget så hade livet varit så mycket enklare. För det är ofta maskerandet som gör att man blir trött och utbränd av vardagliga situationer.

Om folk vågade vara mera öppna med sin autism och folk respekterade det så hade livet varit så mycket enklare.

Däremot så tycker jag att sociala samspel och sådant är viktigt för alla att lära sig, det är uttrycken/beteenden tycker jag som folk kanske kan ha mer förståelse för och se förbi. Som när jag inte är på topp så orkar jag inte ha tydlig mimik vilket gör att jag antagligen ser otroligt uttråkad och ointresserad ut men det är jag inte, tvärtom oftast, jag orkar bara en fejka uttrycken riktigt, men jag lyssnar och tar in allt ändå.

Men då måste också autistiska personer vara öppna med det. Folk är ju inte tankeläsare. Jag klandrar inte och tar inte illa upp om någon som inte känner mig reagerar som om jag är den mest ointresserade personen på jorden och tror att jag aktivt visar hur lite intresserad jag är, dom kan ju inte veta det i förväg. I sådana situationer med nya personer så måste jag antingen säga som det är att uttrycken inte går ihop med hur jag känner eller vad jag tycker, eller så får jag fejka loss och anstränga mig för att visa att jag hör dom och vill vara där och gillar deras umgänge.

Båda parter tycker jag har ansvar där, inte bara ena. Man ser ju faktiskt inte på utsidan om någon är autistisk eller inte och jag önskar så att det var lite mer tillåtet att vara sig själv när det gäller beteenden.

 

[MML]

Det jag tycker som borde ändras i samhället för autisternas skull är att det måste vara mer förståelse när det gäller deras sätt att vara så dom inte behöver maskera hela tiden. Jag tror många autistiska personer hade mått så mycket bättre om dom inte var rädda för att bli dömda eller att folk drar sig undan för att dom inte har samma uttryck och mimik som andra har alltid. Ifall folk kunde förstå att en autistisk person som inte svarar särskilt mycket eller ger någon jätterespons faktiskt ändå uppskattar umgänget så hade livet varit så mycket enklare. För det är ofta maskerandet som gör att man blir trött och utbränd av vardagliga situationer.

Om folk vågade vara mera öppna med sin autism och folk respekterade det så hade livet varit så mycket enklare.

Däremot så tycker jag att sociala samspel och sådant är viktigt för alla att lära sig, det är uttrycken/beteenden tycker jag som folk kanske kan ha mer förståelse för och se förbi. Som när jag inte är på topp så orkar jag inte ha tydlig mimik vilket gör att jag antagligen ser otroligt uttråkad och ointresserad ut men det är jag inte, tvärtom oftast, jag orkar bara en fejka uttrycken riktigt, men jag lyssnar och tar in allt ändå.

Men då måste också autistiska personer vara öppna med det. Folk är ju inte tankeläsare. Jag klandrar inte och tar inte illa upp om någon som inte känner mig reagerar som om jag är den mest ointresserade personen på jorden och tror att jag aktivt visar hur lite intresserad jag är, dom kan ju inte veta det i förväg. I sådana situationer med nya personer så måste jag antingen säga som det är att uttrycken inte går ihop med hur jag känner eller vad jag tycker, eller så får jag fejka loss och anstränga mig för att visa att jag hör dom och vill vara där och gillar deras umgänge.

Båda parter tycker jag har ansvar där, inte bara ena. Man ser ju faktiskt inte på utsidan om någon är autistisk eller inte och jag önskar så att det var lite mer tillåtet att vara sig själv när det gäller beteenden.

Jag tänker att det är lite svårt att begränsa var acceptansen för olika "ska" finnas, och var den inte ska det.

Med det menar jag att det är svårt att förespråka en ökad acceptans för autister, men begränsa det till vissa svårigheter. Jag ser inte att det ger någon ökad acceptans för autister egentligen, utan mer för de autister som har "rätt" svårigheter.

Alltså, att du önskar mer förståelse för om din mimik "inte stämmer" (ur ett neurotypiskt perspektiv) kan jag absolut förstå. Men för någon annan kan det vara lika krävande att maska i konversationer med andra genom att "prata rätt" (läsa mellan raderna, ha koll på när personen säger vad hen menar och när hen menar något annat, svara på rätt sätt och veta när rakt anses oartigt etc.) som det är för dig att "fejka intresse" (neurotypiskt sätt att visa intresse).

Därför tänker jag att det är svårt att förespråka ökad acceptans för vissa olikheter, men inte för andra. Då hamnar vi ändå i att autister förväntas maska och "lära sig" att agera neurotypiskt, i stället för att "bara" få vara sig själva.

 

[skiesabove]

Jag tänker att det är lite svårt att begränsa var acceptansen för olika "ska" finnas, och var den inte ska det.

Med det menar jag att det är svårt att förespråka en ökad acceptans för autister, men begränsa det till vissa svårigheter. Jag ser inte att det ger någon ökad acceptans för autister egentligen, utan mer för de autister som har "rätt" svårigheter.

Alltså, att du önskar mer förståelse för om din mimik "inte stämmer" (ur ett neurotypiskt perspektiv) kan jag absolut förstå. Men för någon annan kan det vara lika krävande att maska i konversationer med andra genom att "prata rätt" (läsa mellan raderna, ha koll på när personen säger vad hen menar och när hen menar något annat, svara på rätt sätt och veta när rakt anses oartigt etc.) som det är för dig att "fejka intresse" (neurotypiskt sätt att visa intresse).

Därför tänker jag att det är svårt att förespråka ökad acceptans för vissa olikheter, men inte för andra. Då hamnar vi ändå i att autister förväntas maska och "lära sig" att agera neurotypiskt, i stället för att "bara" få vara sig själva.

Egentligen handlar det om acceptans mot olika sociala normer. Det finns många kulturer runt om i världen, och alla har olika sätt att interagera socialt.

Amerikanernas gälla "Hiiiii how aaaare you?" (Som ska besvaras med "fine, how are you", inte ett ärligt svar) är ett exempel.

Vissa asiatiska kulturers annorlunda (stelare) mimik är ett annat.

Så jag personligen önskar att de som tillhör den etniskt svenska neuromajoriteten skulle vara mer välvilliga och förstående för att det finns andra sätt att vara, och det är inget fel med det. Det är bara annorlunda.

 

[Grazing]

Jag tänker att det är lite svårt att begränsa var acceptansen för olika "ska" finnas, och var den inte ska det.

Med det menar jag att det är svårt att förespråka en ökad acceptans för autister, men begränsa det till vissa svårigheter. Jag ser inte att det ger någon ökad acceptans för autister egentligen, utan mer för de autister som har "rätt" svårigheter.

Alltså, att du önskar mer förståelse för om din mimik "inte stämmer" (ur ett neurotypiskt perspektiv) kan jag absolut förstå. Men för någon annan kan det vara lika krävande att maska i konversationer med andra genom att "prata rätt" (läsa mellan raderna, ha koll på när personen säger vad hen menar och när hen menar något annat, svara på rätt sätt och veta när rakt anses oartigt etc.) som det är för dig att "fejka intresse" (neurotypiskt sätt att visa intresse).

Därför tänker jag att det är svårt att förespråka ökad acceptans för vissa olikheter, men inte för andra. Då hamnar vi ändå i att autister förväntas maska och "lära sig" att agera neurotypiskt, i stället för att "bara" få vara sig själva.

Har inte skrivit att acceptansen ska stanna vid det, jag kan ju inte rabbla upp allas möjliga problem. Alla har ju sina enskilda problem dom behöver förståelse för. Jag tycker att acceptansen för autistiska ska finnas överallt och ska inte begränsas alls.

Du behöver inte berätta för mig vilka problem autistiska personer har som dom maskar för, för det vet jag. Och jo, det är så att autister faktiskt måste anstränga sig mer i livet för att lära sig det sociala språket, det är så det är. Det är dock inte lika med att dom är skyldiga att maska beteenden hela tiden.

 

[skiesabove]

Snälltolka olikheter och avvikande beteenden, kan jag sammanfatta det som . Inte skvallra, inte försöka tolka in något drama. Bara vara snäll, anta att dom menade väl.

 

[MML]

Har inte skrivit att acceptansen ska stanna vid det, jag kan ju inte rabbla upp allas möjliga problem. Alla har ju sina enskilda problem dom behöver förståelse för. Jag tycker att acceptansen för autistiska ska finnas överallt och ska inte begränsas alls.

Du behöver inte berätta för mig vilka problem autistiska personer har som dom maskar för, för det vet jag. Och jo, det är så att autister faktiskt måste anstränga sig mer i livet för att lära sig det sociala språket, det är så det är. Det är dock inte lika med att dom är skyldiga att maska beteenden hela tiden.

Att jag svarar på ditt inlägg betyder ju inte per automatik att ingen annan läser det, eller att allt jag skriver är riktat enbart till dig. Du behöver alltså inte ta det som att jag berättar för just dig specifikt vilka problem autistiska personer kan ha, även om svaret i sin helhet var ett svar på/vidare tanke med grund i ditt inlägg.

Det var de här delarna av ditt inlägg som jag uppfattade som att du tycker att vissa svårigheter bör accepteras i större utsträckning än andra.

Det jag tycker som borde ändras i samhället för autisternas skull är att det måste vara mer förståelse när det gäller deras sätt att vara så dom inte behöver maskera hela tiden. Jag tror många autistiska personer hade mått så mycket bättre om dom inte var rädda för att bli dömda eller att folk drar sig undan för att dom inte har samma uttryck och mimik som andra har alltid.

Däremot så tycker jag att sociala samspel och sådant är viktigt för alla att lära sig, det är uttrycken/beteenden tycker jag som folk kanske kan ha mer förståelse för och se förbi.

Man ser ju faktiskt inte på utsidan om någon är autistisk eller inte och jag önskar så att det var lite mer tillåtet att vara sig själv när det gäller beteenden.

Att autister behöver anstränga sig mer för att lära sig det neurotypiska sociala språket har jag inte sagt något om (det är jag väl medveten om). I det sociala språket ingår ju även mimiken, som något autister behöver anstränga sig mer än de flesta neurotypiker för att lära sig. Det är ju så vår kultur ser ut i dag.

 

[gul_zebra]

Det här har jag funderat en del på. Vad är inlärt maskande, och vad är att ha lärt sig att samspela/lärt sig "det sociala spelet" och faktiskt själv ha nytta av det?

Å ena sidan förstår jag tanken med att "lära" personer med autism att samspela neurotypiskt, Det kan underlätta i alla möjliga sociala sammanhang, och kanske gör det lite lättare för personen med autism att t. ex. skaffa vänner? Å andra sidan funderar jag på hur oerhört krävande det måste vara att hela tiden behöva agera på ett sätt som inte kommer naturligt för en, därför att man förväntas passa in i någon slags samhällsnorm.

Jag gillar inte riktigt hur sådana här diskussioner ofta har utgångsläge i att det är den med autism som "är problemet" - hen ska "lära sig" att umgås "rätt", hen har "dålig" kommunikation o. s. v. Autistisk är ju inte "fel" eller "sämre" än neurotypisk, så som jag ser det blir det lätt en obalans och bristande acceptans när man pratar om att autister ska "lära sig" - som väl allt för ofta egentligen innebär att autisten lär sig att maska för att göra den neurotypiska omgivningen nöjd, och att hen själv inte är accepterad och duger som hen är

Själv kan jag känna att ju mer jag lär mig om autism, desto mer kan jag tycka att samhället i stort nog borde vara lite mer "autistisk", i stället för att autister ska vara "mer neurotypiska".

Ja jag är absolut inte mot att få lära sig även neurotypisk kommunikation. Jag har stor nytta av det själv. Men just att autismen inte är accepterad och att vi som har en funktionsnedsättning är de som förväntas anpassa sig helt och hållet, det har jag svårt att acceptera. Vi kräver ju inte av rullstolsburna att ta trappen liksom.

Jag är 38 år, jag vill inte lägga fler av mina år på att tex bli ännu bättre på att titta folk i ögonen på ett korrekt sätt, det är skitjobbigt - men NT får ju lätt för sig att jag är ointresserad annars, även när de vet om diagnosen. I mitt fall tar jag bättre in vad folk säger och kan lättare få fram svar och motfrågor själv om jag kan titta på något annat dessutom så hela grejen blir bara fel. Men nej, det ska ändå tittas i ögon och användas rätt mimik och kroppsspråk och gud vet allt. Att övrig kommunikation blir lidande är oviktigt.

Jag har gått från att vara ett barn helt utan mimik, utan ögonkontakt och som knappt kunde säga hej tillbaka när någon hejade på mig för att det var så jävla läskigt med människor, till att vara en relativt högt maskande individ som lättast avslöjas på att jag råkar säga fel saker och ibland på något bristande ögonkontakt. När är det min tur att accepteras?!