Autistisk bror

[animalasia]

När jag arbetade med barn inom spektrumet så kunde det ex vara att träna på lek. Andra barn lär sig det genom att observera andra barn, härma och med tiden börja interagera och leka med andra barn. Det går oftast på automatik men många barn inom spektrumet kan lära sig leka med stöd. Alltså man visar alltså barnet stegvis hur man leker och belönar rätt beteende.

Det samma gäller att hålla en dialog som faktiskt är en mycket komplicerad aktivitet. Tänk att varje gång du pratar med din bror, handleder du också honom i hur man samtalar med någon. Håll det kortfattat och bokstavligt i början och med tiden kommer du märka om/när du kan brodera ut mer. Undvik information som bygger på att den som lyssnar kan ” läsa mellan raderna”.

 

[Grazing]

När jag arbetade med barn inom spektrumet så kunde det ex vara att träna på lek. Andra barn lär sig det genom att observera andra barn, härma och med tiden börja interagera och leka med andra barn. Det går oftast på automatik men många barn inom spektrumet kan lära sig leka med stöd. Alltså man visar alltså barnet stegvis hur man leker och belönar rätt beteende.

Det samma gäller att hålla en dialog som faktiskt är en mycket komplicerad aktivitet. Tänk att varje gång du pratar med din bror, handleder du också honom i hur man samtalar med någon. Håll det kortfattat och bokstavligt i början och med tiden kommer du märka om/när du kan brodera ut mer. Undvik information som bygger på att den som lyssnar kan ” läsa mellan raderna”.

Fast fast också vara galet försiktig med sådant tänk, man ska inte behandla autister som att dom är dumma heller. Det som jag är väldigt känslig för är när folk fördummar och förtydligar saker och ting som om jag inte förstår. Nu är det sällan jag möter nya som vet om min autism och behandlar mig därefter men förr när jag träffade många som visste om det så förstörde det allting från första kontakten när dom hade den inställningen.

Autister är så otroligt olika varandra, mitt problem med att prata tex har ingenting med att göra att jag inte förstår. Jag kan tänka mig att det är annorlunda när man jobbar med små barn som är autistiska dock. Men vuxna med autism ska man vara försiktig med att tro att man ska lära dom saker och ting och ha ansvaret för konversationen. Det är såklart olika och vissa autister kanske uppskattar att bli ledd igenom samtal osv men jag tror inte jag mött någon autistisk som uppskattar det faktiskt.

 

[animalasia]

Fast fast också vara galet försiktig med sådant tänk, man ska inte behandla autister som att dom är dumma heller. Det som jag är väldigt känslig för är när folk fördummar och förtydligar saker och ting som om jag inte förstår. Nu är det sällan jag möter nya som vet om min autism och behandlar mig därefter men förr när jag träffade många som visste om det så förstörde det allting.

Autister är så otroligt olika varandra, mitt problem med att prata tex har ingenting med att göra att jag inte förstår. Jag kan tänka mig att det är annorlunda när man jobbar med små barn som är autistisk dock.

Nej det menar jag absolut inte och det är ju en skala. Alla inom spektrumet har ju inte svårt att kommunicera, det är därför blir det så generaliserande i sådana här trådar. Men idag verkar det finnas en förståelse för att det går att lära sig att samspela, tidigare ansågs det ju omöjligt. Men tack för att du poängterade det.

 

[gul_zebra]

Nej det menar jag absolut inte och det är ju en skala. Alla inom spektrumet har ju inte svårt att kommunicera, det är därför blir det så generaliserande i sådana här trådar. Men idag verkar det finnas en förståelse för att det går att lära sig att samspela, tidigare ansågs det ju omöjligt. Men tack för att du poängterade det.

Fast då är ju frågan hur mycket som är att ha lärt sig samspela och hur mycket som är maskande.

För mig är det så ingrott att jag inte ens vet när jag maskar och inte. Allt jag vet är att jag blir tvärslut av att umgås med typ alla andra människor än min sambo. Många mår bättre när de lyckas identifiera maskandet och sluta med det men när det där blivit så ingrott att man inte ens vet vad som är maskande och inte blir det omöjligt att göra något åt saken.

Andra märker sällan av min autism men de ser inte utmattningen inför blotta tanken på att gå ut genom dörren och inte tillåtas vara autistisk.

 

[Grazing]

Nej det menar jag absolut inte och det är ju en skala. Alla inom spektrumet har ju inte svårt att kommunicera, det är därför blir det så generaliserande i sådana här trådar. Men idag verkar det finnas en förståelse för att det går att lära sig att samspela, tidigare ansågs det ju omöjligt. Men tack för att du poängterade det.

Det tolkas olika det där med svårt att kommunicera tror jag, för andra kan det verka som att en autistisk person har svårt med kommunikationen trots att den inte har det utan att det bara har låst sig i just den situationen. Det är där tror jag det lite blir missförstånd ibland, att inte vara kapabel till att svara eller föra en konversation är inte lika med att inte kunna det.

Sen är det lite komiskt ibland då jag upplever att jag visst engagerat mig och visat intresse medans den andra personen knappt märkt att jag sagt eller reagerat alls. Det är väl förmodligen pga min minimala mimik ibland då jag lite måste anstränga mig för att se ut som att jag är med och ibland orkar jag helt enkelt inte det. Så det är en del missförstånd tror jag, olika upplevelser.

Jag gick till en psykolog en period där vi spenderade mötena i min bil och körde runt för i bilen så kunde jag prata hyfsat obehindrat. I hans rum kunde jag inte säga ett ord. Jag har kommit fram till att för mig fungerar det lättast att samtala med folk när jag gör någonting och är sysselsatt. Med åren har jag kommit fram till hur jag ska agera när jag möter folk för att det inte ska låsa sig för mig. Dock vissa dagar så låser det sig ändå, oftast när jag inte är på topp.

Enklaste är väl tror jag att lära känna personen, lite smidigt testa sig fram och se vad som ger bäst respons. Märker man att man får respons så fortsätter man på det spåret helt enkelt. Får man ingen respons direkt så får man acceptera det helt enkelt, fortsätta att umgås och prata för den autistiska kan mycket väl uppfatta det som att det finns en bra kommunikation.

Rörigt kanske, men det är så det är för mig.

 

[animalasia]

Det tolkas olika det där med svårt att kommunicera tror jag, för andra kan det verka som att en autistisk person har svårt med kommunikationen trots att den inte har det utan att det bara har låst sig i just den situationen. Det är där tror jag det lite blir missförstånd ibland, att inte vara kapabel till att svara eller föra en konversation är inte lika med att inte kunna det.

Sen är det lite komiskt ibland då jag upplever att jag visst engagerat mig och visat intresse medans den andra personen knappt märkt att jag sagt eller reagerat alls. Det är väl förmodligen pga min minimala mimik ibland då jag lite måste anstränga mig för att se ut som att jag är med och ibland orkar jag helt enkelt inte det. Så det är en del missförstånd tror jag, olika upplevelser.

Jag gick till en psykolog en period där vi spenderade mötena i min bil och körde runt för i bilen så kunde jag prata hyfsat obehindrat. I hans rum kunde jag inte säga ett ord. Jag har kommit fram till att för mig fungerar det lättast att samtala med folk när jag gör någonting och är sysselsatt. Med åren har jag kommit fram till hur jag ska agera när jag möter folk för att det inte ska låsa sig för mig. Dock vissa dagar så låser det sig ändå, oftast när jag inte är på topp.

Enklaste är väl tror jag att lära känna personen, lite smidigt testa sig fram och se vad som ger bäst respons. Märker man att man får respons så fortsätter man på det spåret helt enkelt. Får man ingen respons direkt så får man acceptera det helt enkelt, fortsätta att umgås och prata för den autistiska kan mycket väl uppfatta det som att det finns en bra kommunikation.

Rörigt kanske, men det är så det är för mig.

Låter väldigt vettigt och jag kan känna igen det du beskriver om att andra inte upplever personen som engagerad fast den är det. Klok psykolog.

 

[Red_Chili]

Utöver det andra sagt:
Det är svårt med autism att vara "lagom". Själv har jag fått höra SÅ otroligt mycket från många håll att jag frågar för mycket. Att jag frågat mycket har helt enkelt haft att göra med att jag vill förstå och frågat när jag inte förstått saker. Det kanske har funnits ett (för andra) samband mellan tillfällena, att jag frågat för mycket vid "fel" tillfällen bara. Men vad som är rätt och fel tillfälle enligt dem (neurotypiska) har jag ingen aning om.

Därför, när det handlar om vardagliga situationer där man inte har någon specifik roll (med specifik roll tänker jag tex på arbetsplatsen osv), så föredrar jag att inte fråga alls. För jag vill inte vara för jobbig, för på eller för mycket. Med folk jag inte känner väl, framförallt inte neurotypiska, har jag ingen aning om hur jag ska agera. Jag chansar mig fram. (Med personer som har npf-diagnoser har jag dock aldrig några problem att vara supersocial)

Det betyder inte att jag inte gillar att lyssna när andra berättar något. Tvärt om älskar jag ofta att få höra andras berättelser. Men jag kommer aldrig fråga massor eller försöka dra ur dem något. För då blir det bara fel.

Det kan mycket väl vara liknande för andra.

 

[hastflicka]

Jag vill börja med att säga att jag inte har varit i din sits, däremot har jag väl skaplig koll på autism och hur det kan märkas på en person.

Jag tror att det kan vara på (minst) två sätt med din bror. Antingen så är han inte särskilt intresserad av vad du berättar, därför att det inte rör honom och därför kanske inte upplevs så viktigt eller intressant ur hans perspektiv. Eller också tycker han om att få ta del av ditt liv också, men har svårt för att visa det genom det sociala samspelet som är brukligt i sådana situationer.

Min tanke är om du kan fråga din bror? Utan att anklaga och utan att utgå från neurotypiska normer, men med en öppen fråga hur han känner och tycker. Nu känner jag givetvis inte din bror, och kan inte säga hur han fungerar, men flera autister som jag känner föredrar väldigt rak och tydlig kommunikation, och lindar inte in saker som vi neurotypiska har en tendens att göra. Jag tror att det är viktigt att inte ta sådant som otrevligt eller elakt, utan som att man "bara" har olika kommunikationsstil.

Om du och din bror kan få ett bra samtal kring det, tänker jag att det kan hjälpa dig hur du ska förhålla dig till honom. Om han tycker att det är ointressant att höra på vad du berättar, kanske det går att hitta andra sätt för er att komma närmre varandra? Hitta på någon aktivitet att göra tillsammans, hellre än att "sitta och prata" om hans intresse för sådant är begränsat? Om han gärna lyssnar på dig, men har svårt att "reagera rätt" (som du skulle önska att han reagerade) så kanske det kan ge dig ett lugn i att veta att han vill höra det du har att berätta.

Tack for dina forslag pa bocker, jag googlade en och dar fanns ocksa SVT's flera forelasningar om flickor med autism. sarskilt bra och sevard ar mamman, Lotten Grape och henne's berattelse om sin dotter och son med autism.

Henne's berattelse om hur ingen trodde pa foraldrarnas beskrivining av flickan fick mig att tanka pa nar en av mina soner fick en psykolog undersokning pa Huddinge Sjukhus som 4-aring. Jag hade envist sokte lakarhjalp for att han inte kunde saker som andra 4-aringar kunde och lyckades fa tag pa school lakaren som ordnade en psykolog undersokning. Psykologen forklarade for Maken och mig, ordagrant, att det enda felet pa sonen var att jag inte trodde pa honom.

Envis som en asna gav jag inte upp, nar han var 6 ar lyckades jag fa in honom till overlakaren pa neonatalen (!) pa Huddinge Sjukhus. Han tittade i journalen vad psykologerna hade sagt, bad mig beratta ... pratade lite med sonen och bad honom stalla sig pa ett ben. Nar sonen foll som en fura tittade lakaren lite sorgset i journalen och muttrade, "Det ar bara att riva ut och kasta hela den har utredningen".

Neonatalen's overlakare ordinerade extra gymnastik i skolan och Jag slogs med skolan i 21/2 ar innan vi flyttade och han borjade Amerikansk skola. Dar blev fick han en "Las och skriv svarighet med motoristiska problem" diagnos och blev satt i "begavat" program i matte och science, och fick speciallarar hjalp i lasning och skrivning. I dag ar han "software architect" och stavar fortfarande som en kratta, men nu pa tva sprak.

 

[monster1]

Tack for dina forslag pa bocker, jag googlade en och dar fanns ocksa SVT's flera forelasningar om flickor med autism. sarskilt bra och sevard ar mamman, Lotten Grape och henne's berattelse om sin dotter och son med autism.

Henne's berattelse om hur ingen trodde pa foraldrarnas beskrivining av flickan fick mig att tanka pa nar en av mina soner fick en psykolog undersokning pa Huddinge Sjukhus som 4-aring. Jag hade envist sokte lakarhjalp for att han inte kunde saker som andra 4-aringar kunde och lyckades fa tag pa school lakaren som ordnade en psykolog undersokning. Psykologen forklarade for Maken och mig, ordagrant, att det enda felet pa sonen var att jag inte trodde pa honom.

Envis som en asna gav jag inte upp, nar han var 6 ar lyckades jag fa in honom till overlakaren pa neonatalen (!) pa Huddinge Sjukhus. Han tittade i journalen vad psykologerna hade sagt, bad mig beratta ... pratade lite med sonen och bad honom stalla sig pa ett ben. Nar sonen foll som en fura tittade lakaren lite sorgset i journalen och muttrade, "Det ar bara att riva ut och kasta hela den har utredningen".

Neonatalen's overlakare ordinerade extra gymnastik i skolan och Jag slogs med skolan i 21/2 ar innan vi flyttade och han borjade Amerikansk skola. Dar blev fick han en "Las och skriv svarighet med motoristiska problem" diagnos och blev satt i "begavat" program i matte och science, och fick speciallarar hjalp i lasning och skrivning. I dag ar han "software architect" och stavar fortfarande som en kratta, men nu pa tva sprak.

Fick ni någon diagnos på det eller vad är dålig balans ett tecken på?

 

[hastflicka]

Fick ni någon diagnos på det eller vad är dålig balans ett tecken på?

I Sverige var diagnosen MBD, Minimal Brain Dysfunction, i borjan pa -90 talet. En diagnos som inte anvants i USA sedan -60 talet. (Psykologerna var narmast i chock att MBD anvants som diagnos, "I ett sa upplyst land som Sverige")
Har var han diagnosticerad med ADD ... och vad det skulle blivit i dag vet jag inte, men formodligen inte samma. Han var sjalv mycket glad att han gick igenom testerna (tva dagar, inklusive IQ-tester och en massa annat) for, som han sa, "Jag vet ju nu hur jag lar mig".

 

[Sigma]

Jag har en bror som blev diagnostiserad med autism i barndomen, aspekter hette det då.
Vi är båda runt 40 år nu, så vi båda har levt med diagnosen på olika sätt länge. Han genom att ha den och jag genom att mitt enda syskon har diagnosen.

Jag älskar min bror, men vi har tyvärr inte mycket till relation. Det är en sorg för mig och något jag från min sida vill förändra.
Problemet är att jag nästan alltid känner mig sårad efter att vi umgåtts eller pratat.

Min bror visar nämligen inget som helst intresse för mitt liv eller mig som person. Han ställer aldrig några frågor om mig och mitt liv, berättar jag något får jag aldrig följdfrågor. Därför blir det så att våra samtal rör sig kring min bror och hans intressen hela tiden. Vilket är okej, men jag känner mig sårad över att det känns som att han inte bryr sig alls om mig eller är nyfiken på hur jag hat det.

Jag har pratat med mina föräldrar om det och för dom är det likadant, de berättar om sitt och min bror säger okej och sedan går konversationen in på min bror.
De har hittat en acceptans för detta som jag har svårt att göra, även om även de kan känna sig lite ledsna över det de också.

Jag har även pratat med min psykolog som jag hade förut om det, hon är bra på npf. Det hon sa är att det ofta är så med autister och att man får acceptera att det är så och inte ta det för personligt.

Men jag tar det personligt och hela situationen gör mig ledsen. Jag vill ha en fin relation med honom, men det är svårt..

Någon som varit i min sits? Eller har andra tankar kring det?
Hur skulle ni hanterat relationen?

Du har fått många bra tankar och svar tycker jag på att hantera situationen, när jag känner mig konstigt (ensidigt eller vad man ska kalla det) bemött av andra som jag behöver umgås med, tex kollegor så brukar jag försöka tänka tanken Intressant! När jag börjar känna mig förorättad, det bryter känslan av att ta det personligt och sedan se och att det säger mest om dem. Det blir lite som en trigger. Tycker det hjälper för att komma ut den där offerkänslan. De har antagligen inga npfdiagnoser men alla har ju sina egna sidor sas. Och även jag triggar ju kanske dem.

 

[MidnightSoul]

Kan bara säga hur jag fungerar när det gäller just denna fråga. Jag vet att det är ett socialt samspel. En person frågar hur man mår man ska sedan svara och sen ställa frågan tillbaka. Jag är mycket medveten om att det är så det fungerar i den neuro typiska värden. Men trots över 40 års existens i denna värld så glömmer jag regelbundet bort detta. När jag jag äntligen kommer på att det är meningen att jag ska ställa samma fråga tillbaka så har det gått alldeles för lång tid för att fråga.

Jag har stått å diskat 3 dagar efter en konversation när jag kommer på att f*n skit oxå det var meningen att jag skulle ha sagt xxx när personen sa yyy.

 

[super]

Jag tycker sådana här trådar är lite intressanta, lite likadant som när man träffar folk på semester och dom ska börja förklara hur autister är för dom jobbar med sådana eller har en släkting som är autistisk. Jag berättar sällan min diagnos och då blir det lite skumt när folk ska berätta hur vi är sas.

Jag är själv diagnostiserad med adhd och asperger och många av dom saker som folk gärna tillskriver autister har jag inga jätte problem med. Genom dom diagnoskurser jag gått på kan jag bara konstatera att det går aldrig att säga att autister är på ett visst sätt precis som det inte går att säga att alla neurotypiska är på ett visst sätt bara att vi fungerar olika men att dom flesta jag stött på brottas med enorm trötthet eller hjärntrötthet, det är väl typ det enda jag kan komma på som vi faktiskt haft gemensamt som autister. Iaf på dom kurser jag varit på men är väldigt försiktig med att säga att det gäller alla. Allt beror ju lite på hur gravt autistisk personen är och alla andra komplexa drag som vi alla människor har.

Om inte jag minns fel så finns det väl stödgrupper för anhöriga till autister som ts kanske kan söka stöd hos och få hjälp att hantera sina känslor i relationen till sin bror?

 

[grodan21]

Ts, enligt den beskrivning du har av din bor, funkar jag väldigt lika. Och i mitt fall tror jag att det handlar om att jag inte vet vilka frågor som är okej. Det kan handla om "normala" frågor.

Jag har funderat på att ta psykolog hjälp just för att få hjälp med bla det sociala. Jag kan nog prata alldeles för mycket, samtidigt som ingen känner mig, inte ens min partner.

 

[Mabuse]

När jag arbetade med barn inom spektrumet så kunde det ex vara att träna på lek. Andra barn lär sig det genom att observera andra barn, härma och med tiden börja interagera och leka med andra barn. Det går oftast på automatik men många barn inom spektrumet kan lära sig leka med stöd. Alltså man visar alltså barnet stegvis hur man leker och belönar rätt beteende.

Det samma gäller att hålla en dialog som faktiskt är en mycket komplicerad aktivitet. Tänk att varje gång du pratar med din bror, handleder du också honom i hur man samtalar med någon. Håll det kortfattat och bokstavligt i början och med tiden kommer du märka om/när du kan brodera ut mer. Undvik information som bygger på att den som lyssnar kan ” läsa mellan raderna”.

Fast du arbetade ju med barnen, det var ditt jobb.

Det är väl inte TS uppgift att habilitera sin bror?

En syskonrelation är förhoppningsvis annorlunda än en relation man har betalt för att engagera sig i.

 

[Inte_Ung]

Jag har en mamma som med största sannolikhet är autistisk.
Hon stämmer in på i princip alla kriterier och håller även med om det själv.
Nu så närmar hon sig 90 år, så att utreda för en diagnos känns inte aktuellt.

Och jag har aldrig fått vår relation att fungera.
I vårt fall därför att hon inte på något sätt kan respektera mina gränser.
Hon klarar inte av att backa när jag inte vill vara med längre, utan möljer bara på.

Därför så ser jag ett skenbart ointresse som en bagatell som lätt går att hantera.
Jag skulle fråga om personen ville att jag berättade om mitt liv och vad jag har för mig.
Och om svaret blev nej, så skulle jag fråga om vad personen vill prata om.
Det fungerar nog på alla människor skulle jag tro.
Vissa vill helst prata om sitt och andra vill helst höra någon intressant berättelse.
Jag anpassar mig lätt efter det och kan med nöje leverera både att lyssna och en historia.

 

[MML]

Fast då är ju frågan hur mycket som är att ha lärt sig samspela och hur mycket som är maskande.

För mig är det så ingrott att jag inte ens vet när jag maskar och inte. Allt jag vet är att jag blir tvärslut av att umgås med typ alla andra människor än min sambo. Många mår bättre när de lyckas identifiera maskandet och sluta med det men när det där blivit så ingrott att man inte ens vet vad som är maskande och inte blir det omöjligt att göra något åt saken.

Andra märker sällan av min autism men de ser inte utmattningen inför blotta tanken på att gå ut genom dörren och inte tillåtas vara autistisk.

Det här har jag funderat en del på. Vad är inlärt maskande, och vad är att ha lärt sig att samspela/lärt sig "det sociala spelet" och faktiskt själv ha nytta av det?

Å ena sidan förstår jag tanken med att "lära" personer med autism att samspela neurotypiskt, Det kan underlätta i alla möjliga sociala sammanhang, och kanske gör det lite lättare för personen med autism att t. ex. skaffa vänner? Å andra sidan funderar jag på hur oerhört krävande det måste vara att hela tiden behöva agera på ett sätt som inte kommer naturligt för en, därför att man förväntas passa in i någon slags samhällsnorm.

Jag gillar inte riktigt hur sådana här diskussioner ofta har utgångsläge i att det är den med autism som "är problemet" - hen ska "lära sig" att umgås "rätt", hen har "dålig" kommunikation o. s. v. Autistisk är ju inte "fel" eller "sämre" än neurotypisk, så som jag ser det blir det lätt en obalans och bristande acceptans när man pratar om att autister ska "lära sig" - som väl allt för ofta egentligen innebär att autisten lär sig att maska för att göra den neurotypiska omgivningen nöjd, och att hen själv inte är accepterad och duger som hen är

Själv kan jag känna att ju mer jag lär mig om autism, desto mer kan jag tycka att samhället i stort nog borde vara lite mer "autistisk", i stället för att autister ska vara "mer neurotypiska".

 

[Systern]

Tack för alla svar! Jag läser och tar till mig av det ni skriver, tacksam för att ni delar med er av era tankar och erfarenheter.

Känns som att jag fått nya tankar kring situationen nu. Ska börja med att läsa böckerna det tipsade om och utgå från det. Men att hitta på saker tillsammans var bra, det ska jag se till att det blir av.

Sedan har jag och föräldrarna märkt stor skillnad på min bror vilken tid en umgås med honom. På kvällen är han för trött så då kan han till och med bli otrevlig och sur, medan umgås man dagtid är han betydligt mer öppen och tillmötesgående. Så det är något jag har med mig.

 

[MML]

Sedan har jag och föräldrarna märkt stor skillnad på min bror vilken tid en umgås med honom. På kvällen är han för trött så då kan han till och med bli otrevlig och sur, medan umgås man dagtid är han betydligt mer öppen och tillmötesgående. Så det är något jag har med mig.

Så där kan jag också vara, och i ärlighetens namn de flesta jag känner, tror jag. Man blir mer lättirriterad och kanske tenderar att snäsa ifrån tidigare när man är trött, än när man är utvilad. Det är nog mer ett mänskligt drag än något typiskt för autister

Hemma hos oss pratar vi mycket om "batteri". Vi har alla ett batteri i oss, men olika aktiviteter kräver olika mycket av vårt batteri. Det som kanske bara tar 5 % av mitt batteri, kan ta 20 eller 30 % av någon annans batteri. I bland kan det till och med vara så att det som laddar mitt batteri, "tar" av någon annans batteri.

Min närstående med autism har lärt mig mycket om att "lyssna" på sitt inre batteri. För mig kan t. ex. småprat ladda batteriet, så jag kan känna ett behov av att småprata efter en tuff dag på jobbet. Jag kan tycka att allmänt småprat under tiden jag lagar mat är trevligt och balanserar batteriåtgången av att laga mat. Min närstående tycker att småprat kräver en hel del batteri, och när hen lagar mat behöver hen hushålla med sitt batteri för att det inte ska ladda ur för fort. Då behöver jag förstås lyssna när hen säger "Mitt batteri är lågt, jag orkar inte prata" och inte småprata ändå för att jag tycker att det laddar mitt batteri. Förr kunde jag i sådana situationer känna mig lite avvisad, men nu när jag bättre förstår hens känslor känns det alldeles självklart att hen bara värnar om sitt batteri och att det inte har med mig att göra.

 

[animalasia]

Fast du arbetade ju med barnen, det var ditt jobb.

Det är väl inte TS uppgift att habilitera sin bror?

En syskonrelation är förhoppningsvis annorlunda än en relation man har betalt för att engagera sig i.

Man lär sig jättemycket av sina föräldrar och syskon, både bra och mindre bra förmågor. Idag satsas det på att träna barn inom spektrumet- tidigt därför att forskning visat på vikten av det. Mitt egna barn med diagnosen Aspberger hade stora problem med samspel och kommunikation vilket gjorde att hen var hemmasittare under hela åttan. Idag är barnet över tjugo år och duktig på att kommunicera och läsa av andra människor. Vi har verkligen tränat massor -hemma, vem ska annars göra det?