Just det där med att ens vilja, känslor och attityd styr vad som händer, är ju som att man vore den enda människan i världen.Jag har en vän som bestämt hävdade att allt som händer en är för att man själv vill det. Fruktansvärt skuldbeläggande tankesätt i mitt tycke.
När hennes mamma fick cancer lät hon inte riktigt lika bestämd längre.
Antag att du och jag har gjort upp om att ses. Vi har dock olika önskemål om umgänget. Hur förklarar den där teorin sådana väldigt vardagliga situationer, tro?
Den med starkast energi får som hon vill? I så fall vill ju ingen ha sådana vänner i längden.