Exile
Trådstartare
Lite luddig rubrik kanske men kom inte på något som riktigt passade. Det är är apropå tråden om hur man klarar ett tråkigt jobb där det här ämnet har touchats lite på.
Eftersom det här kanske kan ses som lite kontroversiellt så vill jag direkt klargöra att jag på inget sätt tror att NPF är hittepå eller att det inte finns individer som har varierande grad av psykiska handikapp, självklart är det så och de ska få all hjälp de behöver. Med det sagt så är det väl ingen som har missat att det har skett lite av en explosion inom detta de senaste åren, nu tänker jag främst på vuxna som får en diagnos i vuxen ålder, inte på barn i skolåldern.
Det har flutit runt i mitt flöde ett par år med ökad awareness osv för ADHD, folk som pratar om sin vardag, beskriver sina svårigheter och så vidare. Samtidigt är det många som beskrivit det som en superkraft, där man har närmast outtröttlig energi för något så länge man tycker det är kul. Många pratar om hur diagnosen (och framförallt medicinering) har hjälpt dem få livet tillbaka.
Min bakgrund i detta är att jag hela mitt liv blivit kallad lat, främst av mina föräldrar. Jag har ruskigt svårt att göra sådant jag inte tycker är roligt och min startmotor existerar i princip inte. Jag gjorde bra ifrån mig i skolan, lite svårt med matten men alltid haft mycket lätt för allt annat, väldigt höga betyg upp till slutet av gymnasiet då min depression började ta fäste och det gick ut över skolan. Men min studieteknik har alltid varit likadan - skjut på allt tills dagen innan, det har liksom varit det enda sättet att tända den där gnistan som sätter igång drivet att göra den där inlämningsuppgiften eller vad det nu var.
Enda sedan jag flyttade hemifrån har sådant som matlagning, städning och andra vardagsbestyr varit en kamp. Jag har jobbat heltid i många år men alltid skött mitt jobb dåligt. Jag har svårt med deadlines och kan sitta av rätt mycket tid då jag helt enkelt inte vill/orkar ta tag i saker. I slutändan får jag ändå saker gjort, inte som jag fått sparken men det tenderar att skapa låg löneutveckling och ganska dålig relation till kollegor.
I och med den nya "trenden" och hur mycket jag kände igen mig i allt som folk skrev om deras svårigheter så tog jag kontakt med sjukvården angående detta. Hela den historien drar jag inte här men kontentan är att jag blivit utredd två gånger och båda gångerna har det kommits fram till att det inte "är något fel på mig".
Och jag har börjat fundera på om inte det stämmer ändå, att vi i grund och botten (igen här med reservation för att det faktiskt finns de som har problem "på riktigt") bara är olika individer med olika ork och tolerans för saker, som passar olika bra att göra olika grejer. Alla dessa influencers som pratar om hur medicin gjort dem till helt nya, produktiva, pigga, livsglada människor.. Jag tänker att den effekten skulle de flesta få om de får stå på en låg daglig dos av amfetamin.. det är ju en drog som tenderar att ha den effekten. Är det det samtiden vi lever i som i större grad fått oss att ställa krav på samhället? Individualismen som får oss att fokusera mer på oss själva?
Jag tänker att om apokalypsen kom imorgon så vore det nog en ganska hög andel av de som "absolut inte kan, orkar, vill något alls" som inte skulle frysa ihjäl utan då skulle nog orken för att samla ved till brasan infinna sig per automatik. Nu menar jag inte det här fullt så hånfullt som det låter, utan mer att med dagens syn på vårt eget värde och vår egen tid, så rimmar det illa med hur ekorrhjulet ser ut och vi har till viss del slutat acceptera att vara en sorts slavar i samhället. Men när det inte är socialt accepterat att inte orka, eller att ses som lat, så har vi istället vänt detta till att det är en sorts sjukdom vi har. För då är det inget vi rår för, vi beter oss inte dåligt utan vi är sjuka och kan inte bättre.
Men det är också här skavet kommer. Jag upplever, som "ratad" men fortfarande med svårigheter, att det finns en stor tendens till åsikten att de med diagnos alltid ursäktas, men alla andra ska bita ihop och hålla käften. Att antingen är man normal och ska klara livet, eller så har man en diagnos och då ska det daltas till graden att krav i princip inte längre får ställas alls. Jag tror det är en grav björntjänst i båda fallen. Även vi "normalfungerande" är inga supermänniskor, och även de med svårigheter måste kunna hållas ansvariga eller förväntas faktiskt överkomma svårigheter, trots att det är just svårt.
Vi jobbar bort hela livet, orken på fritiden är obefintlig och det blir svårare att svälja ju äldre jag blir. Samtidigt blir samhället sjukare och sjukare, psykiskt då alltså, det känns som normen snart att alla har någon form av diagnos eller liknande. Hur kan man vända detta om det egentligen inte är befolkningen det är fel på utan samhället som är sjukt?
Det här blev nog tjatigt och på tok för långt, jag känner att jag har lite svårt att faktiskt få ur mig vad jag riktigt menar, det är mycket tankar som snurrar men känner inte att jag kan sätta ord på det på ett tillräckligt bra sätt. Om någon fattar vad jag pratar om och har några tankar i ämnet kan ni väl dela med er?
Eftersom det här kanske kan ses som lite kontroversiellt så vill jag direkt klargöra att jag på inget sätt tror att NPF är hittepå eller att det inte finns individer som har varierande grad av psykiska handikapp, självklart är det så och de ska få all hjälp de behöver. Med det sagt så är det väl ingen som har missat att det har skett lite av en explosion inom detta de senaste åren, nu tänker jag främst på vuxna som får en diagnos i vuxen ålder, inte på barn i skolåldern.
Det har flutit runt i mitt flöde ett par år med ökad awareness osv för ADHD, folk som pratar om sin vardag, beskriver sina svårigheter och så vidare. Samtidigt är det många som beskrivit det som en superkraft, där man har närmast outtröttlig energi för något så länge man tycker det är kul. Många pratar om hur diagnosen (och framförallt medicinering) har hjälpt dem få livet tillbaka.
Min bakgrund i detta är att jag hela mitt liv blivit kallad lat, främst av mina föräldrar. Jag har ruskigt svårt att göra sådant jag inte tycker är roligt och min startmotor existerar i princip inte. Jag gjorde bra ifrån mig i skolan, lite svårt med matten men alltid haft mycket lätt för allt annat, väldigt höga betyg upp till slutet av gymnasiet då min depression började ta fäste och det gick ut över skolan. Men min studieteknik har alltid varit likadan - skjut på allt tills dagen innan, det har liksom varit det enda sättet att tända den där gnistan som sätter igång drivet att göra den där inlämningsuppgiften eller vad det nu var.
Enda sedan jag flyttade hemifrån har sådant som matlagning, städning och andra vardagsbestyr varit en kamp. Jag har jobbat heltid i många år men alltid skött mitt jobb dåligt. Jag har svårt med deadlines och kan sitta av rätt mycket tid då jag helt enkelt inte vill/orkar ta tag i saker. I slutändan får jag ändå saker gjort, inte som jag fått sparken men det tenderar att skapa låg löneutveckling och ganska dålig relation till kollegor.
I och med den nya "trenden" och hur mycket jag kände igen mig i allt som folk skrev om deras svårigheter så tog jag kontakt med sjukvården angående detta. Hela den historien drar jag inte här men kontentan är att jag blivit utredd två gånger och båda gångerna har det kommits fram till att det inte "är något fel på mig".
Och jag har börjat fundera på om inte det stämmer ändå, att vi i grund och botten (igen här med reservation för att det faktiskt finns de som har problem "på riktigt") bara är olika individer med olika ork och tolerans för saker, som passar olika bra att göra olika grejer. Alla dessa influencers som pratar om hur medicin gjort dem till helt nya, produktiva, pigga, livsglada människor.. Jag tänker att den effekten skulle de flesta få om de får stå på en låg daglig dos av amfetamin.. det är ju en drog som tenderar att ha den effekten. Är det det samtiden vi lever i som i större grad fått oss att ställa krav på samhället? Individualismen som får oss att fokusera mer på oss själva?
Jag tänker att om apokalypsen kom imorgon så vore det nog en ganska hög andel av de som "absolut inte kan, orkar, vill något alls" som inte skulle frysa ihjäl utan då skulle nog orken för att samla ved till brasan infinna sig per automatik. Nu menar jag inte det här fullt så hånfullt som det låter, utan mer att med dagens syn på vårt eget värde och vår egen tid, så rimmar det illa med hur ekorrhjulet ser ut och vi har till viss del slutat acceptera att vara en sorts slavar i samhället. Men när det inte är socialt accepterat att inte orka, eller att ses som lat, så har vi istället vänt detta till att det är en sorts sjukdom vi har. För då är det inget vi rår för, vi beter oss inte dåligt utan vi är sjuka och kan inte bättre.
Men det är också här skavet kommer. Jag upplever, som "ratad" men fortfarande med svårigheter, att det finns en stor tendens till åsikten att de med diagnos alltid ursäktas, men alla andra ska bita ihop och hålla käften. Att antingen är man normal och ska klara livet, eller så har man en diagnos och då ska det daltas till graden att krav i princip inte längre får ställas alls. Jag tror det är en grav björntjänst i båda fallen. Även vi "normalfungerande" är inga supermänniskor, och även de med svårigheter måste kunna hållas ansvariga eller förväntas faktiskt överkomma svårigheter, trots att det är just svårt.
Vi jobbar bort hela livet, orken på fritiden är obefintlig och det blir svårare att svälja ju äldre jag blir. Samtidigt blir samhället sjukare och sjukare, psykiskt då alltså, det känns som normen snart att alla har någon form av diagnos eller liknande. Hur kan man vända detta om det egentligen inte är befolkningen det är fel på utan samhället som är sjukt?
Det här blev nog tjatigt och på tok för långt, jag känner att jag har lite svårt att faktiskt få ur mig vad jag riktigt menar, det är mycket tankar som snurrar men känner inte att jag kan sätta ord på det på ett tillräckligt bra sätt. Om någon fattar vad jag pratar om och har några tankar i ämnet kan ni väl dela med er?