Att vara feminist

[Petruska]

Det är nog ännu mera tröttsamt att vara socialist och feminist eftersom vi står ju för allt annat än den normala och rådande ordningen. Det betyder inte att jag underkänner din känsla utan att jag delar den.

Jag tror ofta att liberala (typ lite lagom halvhöger-halvmittenliberala) feminister har det jobbigare med att härbärgera och hantera den där erfarenheten, därför att de inte förväntar sig att göra den och också gör den mer sällan. Vi - du och jag - gör ju just såna erfarenheter typ oavbrutet.

Liberalismen är ju den dominerande och i den nuvarande historiska fasen vinnande ideologin. Att tillhöra vinnarna, ger ju inte lika mycket erfarenhet av motstånd.

 

[karamelldrottningen]

Jag tror att det kan vara en del i det hela. Min upplevelse är dock inte på något sätt statistiskt vederlagd utan snarare anekdotisk, men jag har förmånen att i min bekantskapskrets ha några mycket kunniga, retoriskt skickliga och arga feminister som ofta får mig att tänka tre varv till när jag utsätts för deras argumentation. Just ordet "utsätts" är också noga valt, eftersom jag ofta känner att jag utgör just en sådan "fusk-feminist" som de med tämligen hög frekvens gillar att boxas lite på. Jag förstår deras frustration och varifrån behovet möjligen kommer, men jag har svårt att se nyttan.

Trots att jag är trygg i mina livsval, har en språklig förmåga som i vart fall är genomsnittlig, och universitetsstudier bakom mig så upplever jag ändå att språkbruk och debatt förs på ett sätt som snarare leder tankarna till härskartekniker än till en vilja att faktiskt öka förståelse och sprida kunskap, och som får mig att känna mig trampad på och exkluderad, för att inte säga stundtals demoniserad. Min upplevelse är att det sparkas mer på kvinnor som inte är tillräckligt mycket feminist, än vad det i dessa sammanhang fokuseras på att ena, lyfta och sprida evangeliet.

Även om jag förstår att det finns en poäng i att vi vita, välutbildade kvinnor med relativt mycket makt i form av både position, förtroendekapital och ekonomiskt kapital behöver tänka utifrån parametrar om att dela och kanske t.om. ge upp vissa privilegier så är det nog här den ideologiska skillnaden blir mest tydlig. Jag tror helt enkelt inte på att det är dags att börja slå på privilegierade kvinnor ännu - när jämställdheten strukturellt fortfarande haltar så mycket. Jag ser hellre fler kvinnor som tillskansar sig makt, pengar och höga positioner i samhället - på männens bekostnad - än att vi strävar efter så mycket jämlikhet hos oss kvinnor på fotfolksnivå att männen kan fortsätta glida fram under tiden som vi försöker fördela våra smulor oss kvinnor emellan och slåss om vem som är mest "true".

Kan du ge något exempel när du kännt dig nedtryckt?

 

[Kattennizze]

Jag tror ofta att liberala (typ lite lagom halvhöger-halvmittenliberala) feminister har det jobbigare med att härbärgera och hantera den där erfarenheten, därför att de inte förväntar sig att göra den och också gör den mer sällan. Vi - du och jag - gör ju just såna erfarenheter typ oavbrutet.

Liberalismen är ju den dominerande och i den nuvarande historiska fasen vinnande ideologin. Att tillhöra vinnarna, ger ju inte lika mycket erfarenhet av motstånd.

Vinnarna for the time being, om jag får be! ; )

 

[Petruska]

Ja och jag har full förståelse för att det är tröttsamt.

Det tycker jag inte direkt att det är. Jag tänker "jaha, där bekände du färg på bekostnad av min tro att du hyser åtminstone grundläggande respekt för mig" och sedan är det där den relationen befinner sig hädanefter. Den andras förlust. (Dessutom är jag långsint som person.)

 

[SaraMara]

Jag undrar om du inte själv sas svarar på din egen fråga här. Jag menar, du skriver att du förstår ett slags behov av att boxas lite på dig. Det behovet förstår jag också - till den grad att min inre yngre och mindre privilegierade feminist rätt ofta boxas på min nuvarande privilegierade variant. Så långt om behovet.

Sen nyttan. Alltså, måste det finnas en nytta med allt feminister gör? I de rätt privata eller i vart fall rätt små sammanhang du beskriver, får väl känslomässiga och relationella behov nästan alltud gå före någon sorts politisk nytta? Och oyndvikligen så?

Sen håller jag förstås med om att det inte är av feministiska skäl som det vore motiverat att kritisera/problematisera framgångsrika och privilegierade kvinnor. Av ANDRA skäl är det ju motiverat, däremot. Typ att världens goda faktiskt är väldigt ojämnt fördelat.

Jag tror mig förstå hur du tänker, men håller inte med. Jag har svårt att se nyttan i att föra i argumentation en linje som tenderar att söndra mer än ena, både i det privata rummet (vilket jag har lättare för att ta) och i det offentliga (t.ex. via bloggar, instagram och facebook). Det blir kontraproduktivt för mig att diskutera på ett sätt som endast de invigda förstår, men samtidigt skicka slängar mot övriga "grupperingar" (dumt ord, men kommer just nu inte på något bättre). Jag är kanske yrkesskadad som slaviskt följer t.ex. domstolarnas språkregler för att inte skriva på ett sätt som framstår som härskande, svårbegripligt eller exkluderande och har därför oerhört svårt att se varför det finns en poäng i att uttrycka sig så om man vill nå förändring. Kanske är det där jag fallerar dock, jag tenderar ofta att vara lite för resultatinriktad.

Debatten i dessa delar kanske inte syftar till att faktiskt nå ut och nå fram, utan till att piska upp känslorna hos de redan frälsta? Har inte funderat i de banorna innan, men visst kan det kanske vara så. Nyttighetsivern är kanske helt mitt eget kors att bära, och sannolikt en biprodukt av att jag yrkesmässigt aldrig skriver i annat syfte än att faktiskt uppnå något/få gehör för något/få någon att förstå och använda vad jag skriver. Jag har liksom inbillat mig att om någon skriver något "inom saken" så är det för att uppnå ett önskat syfte (och, jag medger, dessutom har jag tolkat syftet utifrån egna värderingar). Min mening är alltså inte att en "feminist inte får vara otrevlig mot en annan kvinna", eller att uppsätta höga ideal om ofelbarhet, utan att jag tänkte mig att när någon uttalar sig i själva kärnämnet så är det för att man vill nå en nytta med det. Vilket säkert illustrerar mitt oförstånd när det gäller den mer akademiska approachen. Jag har inte den bakgrunden och skolningen och känner mig inte alls hemma i det formatet.

 

[SaraMara]

Kan du ge något exempel när du kännt dig nedtryckt?

Jag har fått slängar om att jag profiterar på kvinnor för att jag anlitar städhjälp, för att jag ammade, för att jag befinner mig i ett monogamt äktenskap, för att jag inte förstår resonemang. Jag vänder mig dock mot att en känsla av att bli nedtryckt, tillplattad eller exkluderad måste kunna konkret kopplas till en exakt formulering. Ibland är det vad som inte sägs, eller vad som antyds, som ger mest effekt.

 

[Petruska]

Ja inte bara liberala feminister utan den här ljuvliga klicken av brun blå män på Buke. En riktigt härlig samling det som tyvärr utgör ca 20 % av vår befolkning nuförtiden.

Men dem förväntar jag mig ju inget alls av. Där får en ju vara glad att det är på nätet så att järnrören är funktionsodugliga, typ.

 

[karamelldrottningen]

Jag har fått slängar om att jag profiterar på kvinnor för att jag anlitar städhjälp, för att jag ammade, för att jag befinner mig i ett monogamt äktenskap, för att jag inte förstår resonemang. Jag vänder mig dock mot att en känsla av att bli nedtryckt, tillplattad eller exkluderad måste kunna konkret kopplas till en exakt formulering. Ibland är det vad som inte sägs, eller vad som antyds, som ger mest effekt.

Ah, förstår hur du menar. Och det är så himla trist. Att inte alla inser att det visst går att vara feminist och stå för vettiga idéer utan att för den delen passa in perfekt i mallen.

 

[Petruska]

Jag tror mig förstå hur du tänker, men håller inte med. Jag har svårt att se nyttan i att föra i argumentation en linje som tenderar att söndra mer än ena, både i det privata rummet (vilket jag har lättare för att ta) och i det offentliga (t.ex. via bloggar, instagram och facebook). Det blir kontraproduktivt för mig att diskutera på ett sätt som endast de invigda förstår, men samtidigt skicka slängar mot övriga "grupperingar" (dumt ord, men kommer just nu inte på något bättre). Jag är kanske yrkesskadad som slaviskt följer t.ex. domstolarnas språkregler för att inte skriva på ett sätt som framstår som härskande, svårbegripligt eller exkluderande och har därför oerhört svårt att se varför det finns en poäng i att uttrycka sig så om man vill nå förändring. Kanske är det där jag fallerar dock, jag tenderar ofta att vara lite för resultatinriktad.

Debatten i dessa delar kanske inte syftar till att faktiskt nå ut och nå fram, utan till att piska upp känslorna hos de redan frälsta? Har inte funderat i de banorna innan, men visst kan det kanske vara så. Nyttighetsivern är kanske helt mitt eget kors att bära, och sannolikt en biprodukt av att jag yrkesmässigt aldrig skriver i annat syfte än att faktiskt uppnå något/få gehör för något/få någon att förstå och använda vad jag skriver. Jag har liksom inbillat mig att om någon skriver något "inom saken" så är det för att uppnå ett önskat syfte (och, jag medger, dessutom har jag tolkat syftet utifrån egna värderingar). Min mening är alltså inte att en "feminist inte får vara otrevlig mot en annan kvinna", eller att uppsätta höga ideal om ofelbarhet, utan att jag tänkte mig att när någon uttalar sig i själva kärnämnet så är det för att man vill nå en nytta med det. Vilket säkert illustrerar mitt oförstånd när det gäller den mer akademiska approachen. Jag har inte den bakgrunden och skolningen och känner mig inte alls hemma i det formatet.

Alltså. Jag skrattar och gråter nästan nu. I min profession skojar vi ofta om att den enda andra profession man kan tala med med full ömsesidig begriplighet är just jurister. Det juridiska språket är så precist.

Sen: jag själv är nog den minst resultat-, mål- och lösningsorienterade person jag känner till. Jag är typiskt den som preciserar resonemang, sätter ord på saker, pekar på motsättningar. Lösa skiten får andra göra! Mina liljevita händer befatta sig ICKE med realiteterna!

 

[Petruska]

Vinnarna for the time being, om jag får be! ; )

Nuvarande historiska fasen, skrev jag ju!

 

[the_connemara]

Ja inte bara liberala feminister utan den här ljuvliga klicken av brun blå män på Buke. En riktigt härlig samling det som tyvärr utgör ca 20 % av vår befolkning nuförtiden.

Citatet verkar blivit knasigt här. @Petruska

Jag tror mig förstå hur du tänker, men håller inte med. Jag har svårt att se nyttan i att föra i argumentation en linje som tenderar att söndra mer än ena, både i det privata rummet (vilket jag har lättare för att ta) och i det offentliga (t.ex. via bloggar, instagram och facebook). Det blir kontraproduktivt för mig att diskutera på ett sätt som endast de invigda förstår, men samtidigt skicka slängar mot övriga "grupperingar" (dumt ord, men kommer just nu inte på något bättre). Jag är kanske yrkesskadad som slaviskt följer t.ex. domstolarnas språkregler för att inte skriva på ett sätt som framstår som härskande, svårbegripligt eller exkluderande och har därför oerhört svårt att se varför det finns en poäng i att uttrycka sig så om man vill nå förändring. Kanske är det där jag fallerar dock, jag tenderar ofta att vara lite för resultatinriktad.

Debatten i dessa delar kanske inte syftar till att faktiskt nå ut och nå fram, utan till att piska upp känslorna hos de redan frälsta? Har inte funderat i de banorna innan, men visst kan det kanske vara så. Nyttighetsivern är kanske helt mitt eget kors att bära, och sannolikt en biprodukt av att jag yrkesmässigt aldrig skriver i annat syfte än att faktiskt uppnå något/få gehör för något/få någon att förstå och använda vad jag skriver. Jag har liksom inbillat mig att om någon skriver något "inom saken" så är det för att uppnå ett önskat syfte (och, jag medger, dessutom har jag tolkat syftet utifrån egna värderingar). Min mening är alltså inte att en "feminist inte får vara otrevlig mot en annan kvinna", eller att uppsätta höga ideal om ofelbarhet, utan att jag tänkte mig att när någon uttalar sig i själva kärnämnet så är det för att man vill nå en nytta med det. Vilket säkert illustrerar mitt oförstånd när det gäller den mer akademiska approachen. Jag har inte den bakgrunden och skolningen och känner mig inte alls hemma i det formatet.

Det där fastnar/fastnade jag ofta i. Nu försöker jag vara lite mer ödmjuk (det var jag inte innan och tyckte själv feminister och vänsterfolk bara betedde sig illa typ ) och tänker att det finns ju en orsak bakom deras ilska. Plus att jag alltid varit väldigt nojig med hur jag uttryckt, mig ffa på nätet, så jag har inte heller alls förstått hur man kan vara så korkad (Ja, jag har haft väldigt höga tankar om hur andra borde ta ansvar ) att motarbeta sin sak. Jag har mest landat i att jag om möjligt försöker se och uppmuntra ser långsiktiga och det som tydliggör problemen, även om det är ilska inblandat.

Menar inte alls att du varit på samma plätt som jag men du förklarade bra ang hur man uttrycker sig.

 

[the_connemara]

Ser du redan kommenterat det nu @Petruska Det var inget!

 

[SaraMara]

Alltså. Jag skrattar och gråter nästan nu. I min profession skojar vi ofta om att den enda andra profession man kan tala med med full ömsesidig begriplighet är just jurister. Det juridiska språket är så precist.

Sen: jag själv är nog den minst resultat-, mål- och lösningsorienterade person jag känner till. Jag är typiskt den som preciserar resonemang, sätter ord på saker, pekar på motsättningar. Lösa skiten får andra göra! Mina liljevita händer befatta sig ICKE med realiteterna!

Haha, ja, jag är precis tvärtom. Blir tokig på att presenteras för problem/fel som avsändaren inte kan presentera något konstruktivt förslag till lösning på. Men, jag jobbar på det...

 

[sjoberga]

Jag tror ofta att liberala (typ lite lagom halvhöger-halvmittenliberala) feminister har det jobbigare med att härbärgera och hantera den där erfarenheten, därför att de inte förväntar sig att göra den och också gör den mer sällan. Vi - du och jag - gör ju just såna erfarenheter typ oavbrutet.

Liberalismen är ju den dominerande och i den nuvarande historiska fasen vinnande ideologin. Att tillhöra vinnarna, ger ju inte lika mycket erfarenhet av motstånd.

Tyvärr verkar kampen just nu vinnas runt om i Europa högerextrema och konservativa nationalister. Vi är ganska många som gärna ser att vi slipper vara med om några nya avancerade nationalistiska och/eller socialistiska experiment.

Jag tycker precis som L under valrörelsen, att liberalismen är under rejäl attack i dagens samhälle och inte alls något som saknar motstånd hos stora grupper människor. Å andra sidan skriver du nuvarande historiska fasen och det smärtar att inse att toppen kanske redan varit, och att vi är på väg in i mörkare tider - för den som ser alla människors frihet att välja i sina liv som viktigt.

@MiniLi ; samarbete med KD är betydligt svårare och tokigare än samarbete med V för en socialliberal feminist.

Nog om partipolitik.

 

[sjoberga]

Min liberala feminism är högst intersektionell för övrigt. Det vore fånigt att göra analysen att jämställdhet bara handlar om kön. Individers frihet kan begränsas av allehanda anledningar av gällande maktstrukturer.

 

[Petruska]

Tyvärr verkar kampen just nu vinnas runt om i Europa högerextrema och konservativa nationalister. Vi är ganska många som gärna ser att vi slipper vara med om några nya avancerade nationalistiska och/eller socialistiska experiment.

Jag tycker precis som L under valrörelsen, att liberalismen är under rejäl attack i dagens samhälle och inte alls något som saknar motstånd hos stora grupper människor. Å andra sidan skriver du nuvarande historiska fasen och det smärtar att inse att toppen kanske redan varit, och att vi är på väg in i mörkare tider - för den som ser alla människors frihet att välja i sina liv som viktigt.

@MiniLi ; samarbete med KD är betydligt svårare och tokigare än samarbete med V för en socialliberal feminist.

Nog om partipolitik.

Det var nog om partipolitik redan innan du skrev det där. Det är lite övermaga att skriva sådant, och sedan bestämma att nu är det punkt för vidare kommentarer.

 

[cirkus]

Det du kallar för etiketter kallar jag för mina grundläggande värderingar för mitt liv och hur jag väljer att leva det.

Jag tror att du missförstod mig (eller jag hoppas i allafall det).

Att leva enligt feminism som en grundläggande värdering är absolut inte vad jag for efter, för det väldigt viktigt för mig också att välja så.
Det jag funderade på är när det kommer etiketter på själva feminismen i stil med vit medelklassfeminism (som för mig låter föraktfull och något mindre önskvärt) och när det börjar luta åt motsättningar mellan i grunden vettiga värderingar.

 

[sjoberga]

Det var nog om partipolitik redan innan du skrev det där. Det är lite övermaga att skriva sådant, och sedan bestämma att nu är det punkt för vidare kommentarer.

Det fanns en öppen fråga som jag besvarade (angående liberala feministers syn på samarbete med högerkonservativa partier). Det är knappast upp till mig att bestämma huruvida det ska fortsätta - men JAG betraktade det som att det räckte alternativt borde avhandlas i en annan tråd. Eller bara inte avhandlas om sådan önskan saknas.

 

[MiniLi]

Ja jag känner mig kluven. Att kompromissa är ju hur politiken fungerar, men jobbigt när det handlar om hjärtefrågor. Jag vill se en upplösning av blockpolitiken, tycker C och L är i dåligt sällskap i alliansen. Så pass dåligt sällskap att jag röstade på S föregående val. En lösning i mitten passar mig fint, då skulle det inte bli så många kompromissar som går på tvären med mina värderingar.

Tack för ditt svar!

Som det politiska läget nu är, både på kommunal och nationell nivå, är inga allianser heliga längre. I mina närkommuner har t.ex. s + m gått samman för att behålla majoritet (och positioner) i kommunen, eller än konstigare alliansen med hjälp av mp, f! och v.

För egen del skrämdes jag bort från alliansröst denna gång pga rädslan för att de liberala partierna skulle vika sig och välja att initiera samarbete med sd, så visst tänker jag som socialliberal feminist i de banorna. Där var dock den för mig viktigaste frågan - om humanitet och antirasism direkt avgörande och inte den feministiska ideologin.

Jag tänker ju att humanitet och antirasism finns med i feminismen. Tack för att du ville förklara!

Jag tror mig förstå hur du tänker, men håller inte med. Jag har svårt att se nyttan i att föra i argumentation en linje som tenderar att söndra mer än ena, både i det privata rummet (vilket jag har lättare för att ta) och i det offentliga (t.ex. via bloggar, instagram och facebook). Det blir kontraproduktivt för mig att diskutera på ett sätt som endast de invigda förstår, men samtidigt skicka slängar mot övriga "grupperingar" (dumt ord, men kommer just nu inte på något bättre). Jag är kanske yrkesskadad som slaviskt följer t.ex. domstolarnas språkregler för att inte skriva på ett sätt som framstår som härskande, svårbegripligt eller exkluderande och har därför oerhört svårt att se varför det finns en poäng i att uttrycka sig så om man vill nå förändring. Kanske är det där jag fallerar dock, jag tenderar ofta att vara lite för resultatinriktad.

Debatten i dessa delar kanske inte syftar till att faktiskt nå ut och nå fram, utan till att piska upp känslorna hos de redan frälsta? Har inte funderat i de banorna innan, men visst kan det kanske vara så. Nyttighetsivern är kanske helt mitt eget kors att bära, och sannolikt en biprodukt av att jag yrkesmässigt aldrig skriver i annat syfte än att faktiskt uppnå något/få gehör för något/få någon att förstå och använda vad jag skriver. Jag har liksom inbillat mig att om någon skriver något "inom saken" så är det för att uppnå ett önskat syfte (och, jag medger, dessutom har jag tolkat syftet utifrån egna värderingar). Min mening är alltså inte att en "feminist inte får vara otrevlig mot en annan kvinna", eller att uppsätta höga ideal om ofelbarhet, utan att jag tänkte mig att när någon uttalar sig i själva kärnämnet så är det för att man vill nå en nytta med det. Vilket säkert illustrerar mitt oförstånd när det gäller den mer akademiska approachen. Jag har inte den bakgrunden och skolningen och känner mig inte alls hemma i det formatet.

Jag tror att du missförstod mig (eller jag hoppas i allafall det).

Att leva enligt feminism som en grundläggande värdering är absolut inte vad jag for efter, för det väldigt viktigt för mig också att välja så.
Det jag funderade på är när det kommer etiketter på själva feminismen i stil med vit medelklassfeminism (som för mig låter föraktfull och något mindre önskvärt) och när det börjar luta åt motsättningar mellan i grunden vettiga värderingar.

Hmm. Jag är lite pessimistiskt lagd och tror faktiskt inte att jag kommer få folk att ändra sig. Jag ser därför inte så stora poänger i att förklara lugnt och pedagogiskt. Jag argumenterar egentligen inte i syfte att få ”motståndaren” att ändra uppfattning utan oftast är det för min egen skull (det känns bra att stå upp för mina åsikter) och för ev åskådare som kanske lyssnar. Till viss del också för att väcka frustration och jobbiga känslor. Jag tror att det kan leda till mer förändring på sikt även om det mest blir låsningar kortsiktigt.

Jag tror helt enkelt inte att lugn logik gör någon större skillnad. Folk tycker som de gör ändå.

Det fanns en öppen fråga som jag besvarade (angående liberala feministers syn på samarbete med högerkonservativa partier). Det är knappast upp till mig att bestämma huruvida det ska fortsätta - men JAG betraktade det som att det räckte alternativt borde avhandlas i en annan tråd. Eller bara inte avhandlas om sådan önskan saknas.

Jag ställde frågan utifrån hur det är att vara liberal feminist. Den frågeställningen hör absolut hemma i tråden och det var också sådana svar jag fick. Det fanns således ingen poäng med att du gick in och stoppade.

 

[MiniLi]

Jag tror ofta att liberala (typ lite lagom halvhöger-halvmittenliberala) feminister har det jobbigare med att härbärgera och hantera den där erfarenheten, därför att de inte förväntar sig att göra den och också gör den mer sällan. Vi - du och jag - gör ju just såna erfarenheter typ oavbrutet.

Liberalismen är ju den dominerande och i den nuvarande historiska fasen vinnande ideologin. Att tillhöra vinnarna, ger ju inte lika mycket erfarenhet av motstånd.

Ja, som en sån där radikal vänsterfeminist är man ju minst sagt van vid motstånd.