Att vara feminist

[Petruska]

Vissa saker som jag funderar på och tycker känns märkligt
Hur kan feminismen som sådan vara icke inkluderande? Vitsen är ju just att det är inkluderande. Det är trist att i just dessa sammanhang ha nån sorts mall för hur man får se ut eller vara, där måste nog alla skärpa sig och inte tycka att just deras sätt och uttryck är rätt och att man inte är "riktig" om man inte kläms in i den mallen. Jag tycker att utsida/förmåga att uttrycka sig borde vara väldigt underordnat grundtanken.

För mig skaver också etiketter - vit medelklassfeminism? Vänsterfeminister? Liberalfeminister? Vad är det liksom? Varför blanda in politisk färg öht och sätta dessa etiketter, för vem är det viktigt?

@the_connemara jag är lite avis - jag vill också se Hampus

Det är ju inte bara "etiketter". Termerna pekar ut saker som har politisk relevans, saker som har relevans vid en maktanalys. Kön, etnicitet och klass är ju några av de centrala aspekterna när det gäller hur makt och resurser är fördelade.

 

[Petruska]

Jag är feminist, och en ganska jobbig sådan.
Jag har dessutom lite svårt att förhålla mig till dagens ”vita medelklassfeminism” för jag tycker att den inte riktigt inkluderar mig. Jag har också svårt att inte göra kopplingen klass/rasism när man pratar om jämställdhet och där jag tycker feminismen fallerar lite - det finns liksom så många större klyftor att lösa i samhället än de som bara har med könsrollerna att göra. Men jag har inte riktigt hittat något annat sammanhang som tar upp dessa frågor så. Jag tycker det är lite samma sak inom politiken, jag håller med om mycket inom vänsterfeminismen tex, men där uppfattar jag istället att de skjuter bredvid målet i viktiga frågor såsom tex hedersrelaterat våld (som förövrigt hijackats av diverse SD:are och liknande). Jag tycker det är en jättesvår fråga - jag uppfattar det ibland som att feminismen i Sverige kämpar så hårt för att återta privilegier att man glömmer att det inte är en svartvit fråga om kvinnor vs män utan att även svenska vita kvinnor sitter på enorma privilegier i jämförelse med andra grupper som de vaktar lika mycket som männen vaktar sina. Det är en ganska kontroversiell åsikt i många sammanhang och jag kan ofta känna mig som persona non grata även med människor som titulerar sig själva som feminister.

Vit medelklassfeminism har ju mött den kritiken i decennier. Tycker du dig inte se någon förbättring alls?

 

[Raderad medlem 6459]

@cirkus Jag fattar nog inte riktigt ditt problem med "etiketter". Alla ideologier har ju olika inriktningar, oavsett vad vi än pratar om. Bara för att två personer håller med om att män som grupp är överordnade kvinnor som grupp och att det behöver ändras betyder det ju inte att vi har samma idé om varför problemet uppstod eller hur det ska lösas.

Jag har vänner som är liberala feminister och även om vi kan förstå varandra i vår feminism är det väldigt sällan vi har samma uppfattning om hur vi ska närma oss en lösning. Vi står ideologiskt sett på så vis väldigt långt ifrån varandra.

 

[MiniLi]

För mig är det nog så att inriktningarna inte är det väsentliga och jag ogillar etiketter . Jag tycker att det är bra att missade saker fångas upp men jag tror att risken är att förgreningar blir kontraproduktivt. Jag tycker att det ibland skiner igenom att vissa inte är "tillräckligt" mycket feminister eller på fel sätt. Jag gillar inte det som fenomen.

Okej. Jag tycker inriktningarna är viktiga, de står för någon slags utveckling och jag tror att de bidrar till att pusha feminismen framåt. Det finns ju ingenting i inriktningarna som dissar någon annan, man lägger bara fokus på olika saker.
Hur kommer det sig att du upplever det som dissande att det finns rörelser som fokuserar på andra saker?

 

[MiniLi]

Jag vill inte alls att partipolitiken ska överskugga feminismen, men din kommentar är så typisk för hur man blir bemött som liberalfeminist. Då får man nämligen slängt i ansiktet vad de konservativa högerpartierna driver för frågor, men det är helt orimligt att man som liberalfeminist ska ställas till svars för M och KDs jämställdhetspolitik. Snälla låt inte partipolitiken göra feminismen så uppdelad, i synnerhet om du inte ens kan skilja på liberal och konservativ högerpolitik.

Nu ställer jag en fråga utifrån trådens syfte, inte för att diskutera sakpolitik egentligen. Och jag antar att du röstar liberalt, har jag fel så strunta bara i frågan.

Hur upplever du att det är som liberal feminist när ”ditt” parti stödjer politik som är aningens antifeministisk?
Jag gissar att det är här det blir krångligt för många. Den liberala feminismen får ju inte så mycket inflytande i alliansen.
Jag själv hade bytt parti om ”mitt” parti gick in i ett samarbete med partier som är halvt antifeministiska (eller särartsfeministiska för den delen). Jämställdhet är (tillsammans med miljö) den allra största frågan för mig..

Hoppas du förstår hur jag menar. Frågan ställs med full nyfikenhet!

 

[SaraMara]

Jag har aldrig hängt i feministiska sammanhang.. Vet inte alls hur det är..

Men en tanke som slår mig generellt kring det här med den exkluderande feminismen - det är ju en i grunden kritisk rörelse som alltid fått kämpa underifrån. Jag tänker att det finns (och behöver finnas) inbyggt i feminismen att ifrågasätta och att vara kritisk. Kan det göra att den upplevs exkluderande?

Och så tänker jag på det här med kunskap. Det är väl egentligen ingen (nästan iaf) som här uttryckt att man måste kunna allt teoretiskt för att vara feminist. Ändå uttrycks det från flera håll osäkerhet kring om man får vara feminist när man inte kan allt?
Många med ett stort engagemang söker kunskap, också för att man måste lära sig mer om man ska förstå mer och se fler strukturer i samhället. Grunden i feminism är ens värderingar och det är såklart helt ok att stanna där. Men feminismen behöver också att iaf en del lär sig mer.
Är det kunskapen och kanske språkbruket som känns exkluderande?

Jag tror att det kan vara en del i det hela. Min upplevelse är dock inte på något sätt statistiskt vederlagd utan snarare anekdotisk, men jag har förmånen att i min bekantskapskrets ha några mycket kunniga, retoriskt skickliga och arga feminister som ofta får mig att tänka tre varv till när jag utsätts för deras argumentation. Just ordet "utsätts" är också noga valt, eftersom jag ofta känner att jag utgör just en sådan "fusk-feminist" som de med tämligen hög frekvens gillar att boxas lite på. Jag förstår deras frustration och varifrån behovet möjligen kommer, men jag har svårt att se nyttan.

Trots att jag är trygg i mina livsval, har en språklig förmåga som i vart fall är genomsnittlig, och universitetsstudier bakom mig så upplever jag ändå att språkbruk och debatt förs på ett sätt som snarare leder tankarna till härskartekniker än till en vilja att faktiskt öka förståelse och sprida kunskap, och som får mig att känna mig trampad på och exkluderad, för att inte säga stundtals demoniserad. Min upplevelse är att det sparkas mer på kvinnor som inte är tillräckligt mycket feminist, än vad det i dessa sammanhang fokuseras på att ena, lyfta och sprida evangeliet.

Även om jag förstår att det finns en poäng i att vi vita, välutbildade kvinnor med relativt mycket makt i form av både position, förtroendekapital och ekonomiskt kapital behöver tänka utifrån parametrar om att dela och kanske t.om. ge upp vissa privilegier så är det nog här den ideologiska skillnaden blir mest tydlig. Jag tror helt enkelt inte på att det är dags att börja slå på privilegierade kvinnor ännu - när jämställdheten strukturellt fortfarande haltar så mycket. Jag ser hellre fler kvinnor som tillskansar sig makt, pengar och höga positioner i samhället - på männens bekostnad - än att vi strävar efter så mycket jämlikhet hos oss kvinnor på fotfolksnivå att männen kan fortsätta glida fram under tiden som vi försöker fördela våra smulor oss kvinnor emellan och slåss om vem som är mest "true".

 

[Ullmerkott]

@MiniLi
Jag tänker att om ens parti inte kan få egen majoritet så lär det behöva samarbeta med någon annat som tycker annorlunda i vissa frågor. Och är det då feministisk högerpolitik man vill ha, så är det kanske lättare att få igenom feministisk politik i högern än att få igenom högerpolitik i vänstern?

 

[MiniLi]

@MiniLi
Jag tänker att om ens parti inte kan få egen majoritet så lär det behöva samarbeta med någon annat som tycker annorlunda i vissa frågor. Och är det då feministisk högerpolitik man vill ha, så är det kanske lättare att få igenom feministisk politik i högern än att få igenom högerpolitik i vänstern?

Ja, min fundering handlar mer om vart feminismen står i prioordning i samarbetet.
Hur stora är chanserna att man får igenom någon feministisk politik alls när en samarbetspartner är antifeministisk alt särartsfeministisk? (KD alltså)

Det hade inte funkat för mig. Därav min undran om hur det är för er som känner er hemma i liberal feminism och liberal politik.

 

[MiniLi]

Jag tror att det kan vara en del i det hela. Min upplevelse är dock inte på något sätt statistiskt vederlagd utan snarare anekdotisk, men jag har förmånen att i min bekantskapskrets ha några mycket kunniga, retoriskt skickliga och arga feminister som ofta får mig att tänka tre varv till när jag utsätts för deras argumentation. Just ordet "utsätts" är också noga valt, eftersom jag ofta känner att jag utgör just en sådan "fusk-feminist" som de med tämligen hög frekvens gillar att boxas lite på. Jag förstår deras frustration och varifrån behovet möjligen kommer, men jag har svårt att se nyttan.

Trots att jag är trygg i mina livsval, har en språklig förmåga som i vart fall är genomsnittlig, och universitetsstudier bakom mig så upplever jag ändå att språkbruk och debatt förs på ett sätt som snarare leder tankarna till härskartekniker än till en vilja att faktiskt öka förståelse och sprida kunskap, och som får mig att känna mig trampad på och exkluderad, för att inte säga stundtals demoniserad. Min upplevelse är att det sparkas mer på kvinnor som inte är tillräckligt mycket feminist, än vad det i dessa sammanhang fokuseras på att ena, lyfta och sprida evangeliet.

Även om jag förstår att det finns en poäng i att vi vita, välutbildade kvinnor med relativt mycket makt i form av både position, förtroendekapital och ekonomiskt kapital behöver tänka utifrån parametrar om att dela och kanske t.om. ge upp vissa privilegier så är det nog här den ideologiska skillnaden blir mest tydlig. Jag tror helt enkelt inte på att det är dags att börja slå på privilegierade kvinnor ännu - när jämställdheten strukturellt fortfarande haltar så mycket. Jag ser hellre fler kvinnor som tillskansar sig makt, pengar och höga positioner i samhället - på männens bekostnad - än att vi strävar efter så mycket jämlikhet hos oss kvinnor på fotfolksnivå att männen kan fortsätta glida fram under tiden som vi försöker fördela våra smulor oss kvinnor emellan och slåss om vem som är mest "true".

Härskartekniker är alltid sunkigt

 

[Kattennizze]

För mig är det nog så att inriktningarna inte är det väsentliga och jag ogillar etiketter . Jag tycker att det är bra att missade saker fångas upp men jag tror att risken är att förgreningar blir kontraproduktivt. Jag tycker att det ibland skiner igenom att vissa inte är "tillräckligt" mycket feminister eller på fel sätt. Jag gillar inte det som fenomen.

Det du kallar för etiketter kallar jag för mina grundläggande värderingar för mitt liv och hur jag väljer att leva det.

 

[Sedna]

Jag tänker att du blandar ihop den här tråden med verkligheten där. I den här tråden vill vi ju undvika (parti)politik eftersom den handlar om ATT VARA feminist. Dessvärre blev det nästan nödvändigt att ge ett par män feministiskt kompanistryk för att möjliggöra trådens syfte.

Men att feminism på det hela taget är, och enligt min mening BÖR VARA politisk, är verkligheten, tycker jag. Inte ett problem. Jag vet att en del feminister tycker att andra politiska inriktningar "lägger beslag" på feminismen. Men det är ju en konstig invändning eftersom feminism inte är en ändlig resurs.

Och det är ju inget konstigt i att ens feministiska övertygelser hänger ihop med ens politiska synsätt och ideologi i övrigt.

Då missuppfattar du mig. Självklart bör feminism vara politisk och jag diskuterar gärna gärna politik och feminism i hop, när det finns relevans och på rimliga grund. Dock tappar jag helt intresset när jag som liberal sätts in i ett konservativt fack av motparten. Många gånger jag sagt att jag röstar liberalt och min feminism underkäns av motparten pga KDs politik. Det är tröttsamt ska du veta.

 

[Kattennizze]

Det finns ju saker som kvinnor kan förenas över partigränserna, jag tänker t ex på corazza Bildts uteslutande från valsedeln till EU-parlamentet ( även om valfriheten blev en smula mindre valfri när hon inte ens fick stå på listan överhuvudtaget ironiskt nog) där hon som äldre kvinna utgjorde ett hot mot männen. Där kan nog de flesta kvinnor inse att det nog fanns patriarkala processer i görningen även om lösningarna och problembeskrivningen skiljer sig åt. Eller när Birgitta Ohlsson tvingades bort från liberalerna till förmån för den lätt tokiga majoren de har haft de senaste 15 åren eller så. Så visst finns det saker som förenar i feminismen, vilket kanske kan vara värt att lyfta fram, men jag är osäker på det ändå.

 

[the_connemara]

Och så tänker jag på det här med kunskap. Det är väl egentligen ingen (nästan iaf) som här uttryckt att man måste kunna allt teoretiskt för att vara feminist. Ändå uttrycks det från flera håll osäkerhet kring om man får vara feminist när man inte kan allt?
Många med ett stort engagemang söker kunskap, också för att man måste lära sig mer om man ska förstå mer och se fler strukturer i samhället. Grunden i feminism är ens värderingar och det är såklart helt ok att stanna där. Men feminismen behöver också att iaf en del lär sig mer.
Är det kunskapen och kanske språkbruket som känns exkluderande?

Bara för att förtydliga då jag har skrivit en del om kunskap. Det har för mig bara varit gentemot ffa antifeminister jag är alldeles för osäker för att säga något. Förutom då att jag i det längsta undviker att fråga uttalade feminister eftersom jag inte ser det som deras uppgift att utbilda mig (också).

Okej. Jag tycker inriktningarna är viktiga, de står för någon slags utveckling och jag tror att de bidrar till att pusha feminismen framåt. Det finns ju ingenting i inriktningarna som dissar någon annan, man lägger bara fokus på olika saker.
Hur kommer det sig att du upplever det som dissande att det finns rörelser som fokuserar på andra saker?

Det blir också, tycker jag, enklare att söka sig mer info och förstå bättre. Dels lättare att ha saker att googla på och förstå varför folk tycker olika och se teorin bakom.

 

[Kattennizze]

Då missuppfattar du mig. Självklart bör feminism vara politisk och jag diskuterar gärna gärna politik och feminism i hop, när det finns relevans och på rimliga grund. Dock tappar jag helt intresset när jag som liberal sätts in i ett konservativt fack av motparten. Många gånger jag sagt att jag röstar liberalt och min feminism underkäns av motparten pga KDs politik. Det är tröttsamt ska du veta.

Det är nog ännu mera tröttsamt att vara socialist och feminist eftersom vi står ju för allt annat än den normala och rådande ordningen. Det betyder inte att jag underkänner din känsla utan att jag delar den.

 

[Petruska]

Jag tror att det kan vara en del i det hela. Min upplevelse är dock inte på något sätt statistiskt vederlagd utan snarare anekdotisk, men jag har förmånen att i min bekantskapskrets ha några mycket kunniga, retoriskt skickliga och arga feminister som ofta får mig att tänka tre varv till när jag utsätts för deras argumentation. Just ordet "utsätts" är också noga valt, eftersom jag ofta känner att jag utgör just en sådan "fusk-feminist" som de med tämligen hög frekvens gillar att boxas lite på. Jag förstår deras frustration och varifrån behovet möjligen kommer, men jag har svårt att se nyttan.

Trots att jag är trygg i mina livsval, har en språklig förmåga som i vart fall är genomsnittlig, och universitetsstudier bakom mig så upplever jag ändå att språkbruk och debatt förs på ett sätt som snarare leder tankarna till härskartekniker än till en vilja att faktiskt öka förståelse och sprida kunskap, och som får mig att känna mig trampad på och exkluderad, för att inte säga stundtals demoniserad. Min upplevelse är att det sparkas mer på kvinnor som inte är tillräckligt mycket feminist, än vad det i dessa sammanhang fokuseras på att ena, lyfta och sprida evangeliet.

Även om jag förstår att det finns en poäng i att vi vita, välutbildade kvinnor med relativt mycket makt i form av både position, förtroendekapital och ekonomiskt kapital behöver tänka utifrån parametrar om att dela och kanske t.om. ge upp vissa privilegier så är det nog här den ideologiska skillnaden blir mest tydlig. Jag tror helt enkelt inte på att det är dags att börja slå på privilegierade kvinnor ännu - när jämställdheten strukturellt fortfarande haltar så mycket. Jag ser hellre fler kvinnor som tillskansar sig makt, pengar och höga positioner i samhället - på männens bekostnad - än att vi strävar efter så mycket jämlikhet hos oss kvinnor på fotfolksnivå att männen kan fortsätta glida fram under tiden som vi försöker fördela våra smulor oss kvinnor emellan och slåss om vem som är mest "true".

Jag undrar om du inte själv sas svarar på din egen fråga här. Jag menar, du skriver att du förstår ett slags behov av att boxas lite på dig. Det behovet förstår jag också - till den grad att min inre yngre och mindre privilegierade feminist rätt ofta boxas på min nuvarande privilegierade variant. Så långt om behovet.

Sen nyttan. Alltså, måste det finnas en nytta med allt feminister gör? I de rätt privata eller i vart fall rätt små sammanhang du beskriver, får väl känslomässiga och relationella behov nästan alltud gå före någon sorts politisk nytta? Och oyndvikligen så?

Sen håller jag förstås med om att det inte är av feministiska skäl som det vore motiverat att kritisera/problematisera framgångsrika och privilegierade kvinnor. Av ANDRA skäl är det ju motiverat, däremot. Typ att världens goda faktiskt är väldigt ojämnt fördelat.

 

[Sedna]

Nu ställer jag en fråga utifrån trådens syfte, inte för att diskutera sakpolitik egentligen. Och jag antar att du röstar liberalt, har jag fel så strunta bara i frågan.

Hur upplever du att det är som liberal feminist när ”ditt” parti stödjer politik som är aningens antifeministisk?
Jag gissar att det är här det blir krångligt för många. Den liberala feminismen får ju inte så mycket inflytande i alliansen.
Jag själv hade bytt parti om ”mitt” parti gick in i ett samarbete med partier som är halvt antifeministiska (eller särartsfeministiska för den delen). Jämställdhet är (tillsammans med miljö) den allra största frågan för mig..

Hoppas du förstår hur jag menar. Frågan ställs med full nyfikenhet!

Ja jag känner mig kluven. Att kompromissa är ju hur politiken fungerar, men jobbigt när det handlar om hjärtefrågor. Jag vill se en upplösning av blockpolitiken, tycker C och L är i dåligt sällskap i alliansen. Så pass dåligt sällskap att jag röstade på S föregående val. En lösning i mitten passar mig fint, då skulle det inte bli så många kompromissar som går på tvären med mina värderingar.

 

[Petruska]

Då missuppfattar du mig. Självklart bör feminism vara politisk och jag diskuterar gärna gärna politik och feminism i hop, när det finns relevans och på rimliga grund. Dock tappar jag helt intresset när jag som liberal sätts in i ett konservativt fack av motparten. Många gånger jag sagt att jag röstar liberalt och min feminism underkäns av motparten pga KDs politik. Det är tröttsamt ska du veta.

Samma fenomen som.när liberala feminister drar fram Sovjet och Stalin mot mig och @MiniLi .

 

[SaraMara]

Ja, min fundering handlar mer om vart feminismen står i prioordning i samarbetet.
Hur stora är chanserna att man får igenom någon feministisk politik alls när en samarbetspartner är antifeministisk alt särartsfeministisk? (KD alltså)

Det hade inte funkat för mig. Därav min undran om hur det är för er som känner er hemma i liberal feminism och liberal politik.

Som det politiska läget nu är, både på kommunal och nationell nivå, är inga allianser heliga längre. I mina närkommuner har t.ex. s + m gått samman för att behålla majoritet (och positioner) i kommunen, eller än konstigare alliansen med hjälp av mp, f! och v.

För egen del skrämdes jag bort från alliansröst denna gång pga rädslan för att de liberala partierna skulle vika sig och välja att initiera samarbete med sd, så visst tänker jag som socialliberal feminist i de banorna. Där var dock den för mig viktigaste frågan - om humanitet och antirasism direkt avgörande och inte den feministiska ideologin.

 

[Sedna]

Samma fenomen som.när liberala feminister drar fram Sovjet och Stalin mot mig och @MiniLi .

Ja och jag har full förståelse för att det är tröttsamt.

 

[Kattennizze]

Samma fenomen som.när liberala feminister drar fram Sovjet och Stalin mot mig och @MiniLi .

Ja inte bara liberala feminister utan den här ljuvliga klicken av brun blå män på Buke. En riktigt härlig samling det som tyvärr utgör ca 20 % av vår befolkning nuförtiden.