Att vara feminist

[Petruska]

Frågan om trans (i hur bred mening som helst) faller väl rätt mycket utanför topic. Jag tänker att det är flera lager som kan vara värda att tänka på.

Om vi begränsar oss till personer som är trans på diagnosticerbara sätt, så har jag problem med just hur den "medicinska" förståelsen av trans, gör kön till en fråga om kroppen - lite särartsfeministiskt sådär.

Det betyder ju INTE att personer som med hjälp av transvården kan må mycket bättre, inte ska få hjälp! Folk som mår dåligt behöver ju hjälp.

Det betyder INTE heller att vi inte bör anpassa oss och använda de pronomen folk vill att vi använder. Annat vore ju bara dåligt bemötande. Sånt är ju taskigt.

MEN det är också så, på ett teoretiskt plan, att min feminism utmanas lite av en del av "transgruppens" påståenden. Jag tror helt enkelt inte på kön på det sätt som i alla fall en del transpersoner gör. Och jag kan inte se hur dessa transpersoners självtolkningar skulle få mig att omvärdera allt jag tänker om kön. (Detsamma gäller för de fåtaliga vetenskapliga, medicinska studier som ofta åberopas i sammanhanget. Jag har inget skäl att bygga min världsåskådning på dem.)

Där är jag rätt gammalfeministisk: Jag uppfattar könsbekräftande vård som könsrollsnormativ. (Och det bekräftas FÖR MIG i vad JAG ser hos minst fyra personer i min relativa närhet.)

Men fortfarande: min ieoretiska (o)förståelse är ju inte ett argument vare sig för eller mot något alls, när det gäller vad andra personer i praktiken ska göra.

Jag tänker att kön handlar om en PYTTELITEN skillnad mellan människor, som vi är traumatiskt fixerade vid att hantera. Att det leder till att en del av oss gör på väldigt olika vis, tänker jag att vi bör försöka förhålla oss ödmjukt till.

 

[MiniLi]

Jo att diskutera feminism med en vänsterfeminist har varit en av de jobbigaste diskussioner jag haft, jobbigare än med de vanliga oförstående män jag stött på. Hon tyckte ju bara att folk som röstat på alliansen var värre än orcher och dödade små barn till frukost. (på riktigt rent onda) Diskussionsnivå hålla för öronen och skrika, typ.

En person och inte på buke utan i verkligheten. Här är inte lika djupa klyftor.

Låter som att det var mer personlighetsrelaterat än vänsterrelaterat

Jag lånar ditt inlägg @MiniLi för det innehåller orden jag behöver hänvisa till

Det här tycker jag är den konstigaste delen av feminism (OBS! jag är inte ironisk, utan tycker det verkligen).
Varför är feminismen politisk? Varför dessa uppdelningar inom feminism?
Det om något känns så typiskt kvinnligt, "vi" hittar gärna olikheter men sällan likheter som gör att kampen blir trovärdig... det blir en kamp i kampen som inte leder framåt, det blir bara destruktivt.

Jag är feminist men kallar mig inte det för jag vägrar bli klassificerad.

Feminismens inriktningar är ju mer än bara politik. De inkluderar olika teoribildningar kring vad som orsakar ojämställdhet och generellt vad jämställdhet är för något. Sen innehåller de ju också ideer om hur man bör gå tillväga för att nå jämställdhet, det är väl inte så konstigt? Feminismen skulle ju vara ganska fattig utan förändringsarbetet.
Alla är inte överens och då har det uppstått behov av olika inriktningar. Det handlar inte alls om att dela in i fack eller att någon skulle bli tvångsklassificerad.

Det stör mig jättemycket att feminismen har bakats in i olika ideologier och även att det finns partier som tycker att de äger den. Jag kanske minns fel, eller rätt, men det känns som att det hände under 2000-talet att feminismen åts upp av partipolitiken. Att den innan dess var mer fri från politiska färger. Det första mötet Fi hade (innan det var F!) var jag på. Det var då tänkt som ett mittenparti, men blev totalt uppätet.

Inget parti påstår sig väl äga feminismen? Däremot så finns det bara ett parti som har feminism som sin främsta fråga och som aktivt tar in jämställdhetsperspektivet i all politik. Det står ju sen alla andra partier fritt att göra samma sak. Det vore ju ett lyft, om riksdagspartierna faktiskt hade dessa frågor på bordet konstant. I valrörelsen nu fanns ju inte ens jämställdhetsperspektivet med alls.

Feminismen utvecklas. Ingen har ”bakat in den” i olika ideologier utan rörelsen växer och hittar nya vägar.

 

[Dentaku]

Soran är väll dömd för en del inte fullt så feministiska brott nu förtiden? Att säga sig vara feminist och att faktiskt agera som en feminist kan ju vara olika saker.

Jag vet inte om någon påpekat det, men Soran är inte dömd för något. Förundersökningen las ner eftersom det inte fanns tillräckliga bevis för att väcka åtal.

 

[Trollunge]

Jag läste tråden om diskussionsklimat på underforumet om Bukefalos och blev så illa berörd. Tråden är låst, men det är egentligen ett sidospår jag önskar diskutera så en ny tråd här på allmänt är nog lika bra.

Ni som identifierar er som feminister och som också anser er på något sätt ”arbeta” aktivt för att öka jämställdheten i samhället - hur är det för er?

I den tråden jag läste uttrycktes nästan att feminismen skulle vara ett privilegie, det gjorde mig tokprovocerad. Nog att man kan prata om privilegiet med att ha goda verbala förmågor, men det känns viktigt att särskilja det från ens politiska och ideologiska hållning.

Jag upplever ofta att det är ansträngande att vara feminist. Att så ofta få elaka kommentarer, bli nedvärderad av de som har en mer konservativ hållning och att hela tiden hålla kampen uppe.
Jämställdhet sker ju inte av sig självt. Det är svåra beslut och att kämpa i motvind som tar oss framåt.
Jag är SÅ glad att jag äntligen märker en skillnad, både i min omgivning och här på forumet. Äntligen börjar det skifta så att fler och fler öppet kallar dig feminister, fler och fler ser det som självklart att säga ifrån och göra annorlunda.

Här på forumet har det ju skett en stor utveckling under många år. Jag minns tydligt hur hårt åtsatt jag blivit när jag fört feministiska resonemang här tidigare. Hur ensam man kände sig när ”drevet” kom som förlöjligade min ideologi. Att nu läsa att det skulle vara feministerna som står för ”drevet” känns helt absurt..

Hur upplever ni att det är?
Håller ni med om belastningen?
Märker ni samma utveckling?

Jag hoppas att användare som inte identifierar sig som feminister visar respekt i tråden. Alla är såklart välkomna, men då med nyfikenhet kring upplevelsen av hur det är att vara feminist.

Det här är inte en tråd för att diskutera vad jämställdhet eller feminism är för något.

Jag identifierar mig som feminist men jag vet inte om man kan säga att jag "arbetar aktivt" med att förändra särskilt mycket förutom små saker i mitt egna lilla liv så jag vet inte om trådstarten riktar sig mot mig helt.
Jag har i alla fall aldrig upplevt det som jobbigt att vara feminist men jag kan heller inte komma på många gånger jag diskuterar feminism förutom med mina nära vänner eller familj. Alla mina nära tjejkompisar identifierar sig som feminister och min familj är vettiga människor som absolut är för jämställdhet mellan könen så det har ju sällan varit några större meningsskiljaktigheter.

Jag vet inte riktigt vad jag vill skriva men jag har följt den här tråden och tänkt mycket. Jag har kallat mig själv feminist i knappt 10 år och från början tyckte jag det var SJÄLVKLART att kalla sig feminist men jag vet inte riktigt längre. Jag tycker faktiskt att vi har kommit väldigt långt i Sverige och att kön enskilt inte är en särskilt viktig faktor för vilka rättigheter och möjligheter vi har i samhället. Diskursen idag upplever jag är mer att "visst har vi kommit en bit på vägen men det är LÅNGT kvar till uppnådd jämställdhet" och att då kvinnor framför allt har alla nackdelar fortfarande medan jag känner att båda könen verkar ha sina svårigheter. Det känns som att PATRIARKATET används till att förklara precis allt. Feminismen har liksom ett redan förutbestämt svar på alla möjliga typer av frågeställningar och fel: patriarkatet. Biologiska skillnader ses som minimala om det ens finns några alls medan jag personligen tror att det finns vissa biologiska skillnader mellan könen som inte är oviktiga i hur vi är/blir.

Jag är feminist framför allt i solidaritet med alla de flickor och kvinnor i världen som fortfarande har långt kvar till att ens nästan ha samma rättigheter som sina bröder. För alla flickor och kvinnor som fortfarande ses som andra klassens medborgare och som inte har rätten att bestämma över sina egna liv.
Men jag är inte feminist om det innebär att det ses som helt ok att säga/skriva att man hatar män. Att allt som är fel i världen är mäns fel och att alla män ska känna sig ansvariga för detta i någon slags kollektiv skuld. Att hela tiden problematisera och racka ner på mansrollen fast man inte har någon koll på vad det innebär att leva som man. Att alltid, alltid skylla allting på patriarkatet utan minsta eftertanke och vara helt döv för eventuella andra förklaringar.

Jag upplever Buke som ett väldigt feministiskt forum. Jag vågar knappt posta detta för det känns som jag kommer få "skit" av en massa feminister

Jag har en massa andra tankar om detta med feminism men det är ingen riktig ordning på någonting än så jag börjar så här.

 

[Raderad medlem 6459]

Jag är feminist och jag omger mig helst med feminister. För mig är det inte bara en politisk uppfattning utan något som definierar hela mig och hur jag ser världen. Det är en del av mig.

Jag har väldigt lite energi över till folk som är feminister men lägger mer tid på att hacka på feminister än på patriarkatet eller på människor som "är för jämställdhet men inte vill kalla sig feminist".

Sen jag var 15 har jag varit feminist och jag har alltid varit tydlig och öppen med det. Det känns lättare nuförtiden, vilket är jätteskönt, särskilt på Buke.

 

[the_connemara]

Jag identifierar mig som feminist men jag vet inte om man kan säga att jag "arbetar aktivt" med att förändra särskilt mycket förutom små saker i mitt egna lilla liv så jag vet inte om trådstarten riktar sig mot mig helt.
Jag har i alla fall aldrig upplevt det som jobbigt att vara feminist men jag kan heller inte komma på många gånger jag diskuterar feminism förutom med mina nära vänner eller familj. Alla mina nära tjejkompisar identifierar sig som feminister och min familj är vettiga människor som absolut är för jämställdhet mellan könen så det har ju sällan varit några större meningsskiljaktigheter.

Jag vet inte riktigt vad jag vill skriva men jag har följt den här tråden och tänkt mycket. Jag har kallat mig själv feminist i knappt 10 år och från början tyckte jag det var SJÄLVKLART att kalla sig feminist men jag vet inte riktigt längre. Jag tycker faktiskt att vi har kommit väldigt långt i Sverige och att kön enskilt inte är en särskilt viktig faktor för vilka rättigheter och möjligheter vi har i samhället. Diskursen idag upplever jag är mer att "visst har vi kommit en bit på vägen men det är LÅNGT kvar till uppnådd jämställdhet" och att då kvinnor framför allt har alla nackdelar fortfarande medan jag känner att båda könen verkar ha sina svårigheter. Det känns som att PATRIARKATET används till att förklara precis allt. Feminismen har liksom ett redan förutbestämt svar på alla möjliga typer av frågeställningar och fel: patriarkatet. Biologiska skillnader ses som minimala om det ens finns några alls medan jag personligen tror att det finns vissa biologiska skillnader mellan könen som inte är oviktiga i hur vi är/blir.

Jag är feminist framför allt i solidaritet med alla de flickor och kvinnor i världen som fortfarande har långt kvar till att ens nästan ha samma rättigheter som sina bröder. För alla flickor och kvinnor som fortfarande ses som andra klassens medborgare och som inte har rätten att bestämma över sina egna liv.
Men jag är inte feminist om det innebär att det ses som helt ok att säga/skriva att man hatar män. Att allt som är fel i världen är mäns fel och att alla män ska känna sig ansvariga för detta i någon slags kollektiv skuld. Att hela tiden problematisera och racka ner på mansrollen fast man inte har någon koll på vad det innebär att leva som man. Att alltid, alltid skylla allting på patriarkatet utan minsta eftertanke och vara helt döv för eventuella andra förklaringar.

Jag upplever Buke som ett väldigt feministiskt forum. Jag vågar knappt posta detta för det känns som jag kommer få "skit" av en massa feminister

Jag har en massa andra tankar om detta med feminism men det är ingen riktig ordning på någonting än så jag börjar så här.

Det var det mest nyanserade svaret jag läst ang att vilja kalla sig feminist men ha många saker en inte håller med i!

 

[Trollunge]

Det var det mest nyanserade svaret jag läst ang att vilja kalla sig feminist men ha många saker en inte håller med i!

Åh tack! Skönt att veta att det inte bara var oläsligt babbel

 

[MiniLi]

Jag identifierar mig som feminist men jag vet inte om man kan säga att jag "arbetar aktivt" med att förändra särskilt mycket förutom små saker i mitt egna lilla liv så jag vet inte om trådstarten riktar sig mot mig helt.
Jag har i alla fall aldrig upplevt det som jobbigt att vara feminist men jag kan heller inte komma på många gånger jag diskuterar feminism förutom med mina nära vänner eller familj. Alla mina nära tjejkompisar identifierar sig som feminister och min familj är vettiga människor som absolut är för jämställdhet mellan könen så det har ju sällan varit några större meningsskiljaktigheter.

Jag vet inte riktigt vad jag vill skriva men jag har följt den här tråden och tänkt mycket. Jag har kallat mig själv feminist i knappt 10 år och från början tyckte jag det var SJÄLVKLART att kalla sig feminist men jag vet inte riktigt längre. Jag tycker faktiskt att vi har kommit väldigt långt i Sverige och att kön enskilt inte är en särskilt viktig faktor för vilka rättigheter och möjligheter vi har i samhället. Diskursen idag upplever jag är mer att "visst har vi kommit en bit på vägen men det är LÅNGT kvar till uppnådd jämställdhet" och att då kvinnor framför allt har alla nackdelar fortfarande medan jag känner att båda könen verkar ha sina svårigheter. Det känns som att PATRIARKATET används till att förklara precis allt. Feminismen har liksom ett redan förutbestämt svar på alla möjliga typer av frågeställningar och fel: patriarkatet. Biologiska skillnader ses som minimala om det ens finns några alls medan jag personligen tror att det finns vissa biologiska skillnader mellan könen som inte är oviktiga i hur vi är/blir.

Jag är feminist framför allt i solidaritet med alla de flickor och kvinnor i världen som fortfarande har långt kvar till att ens nästan ha samma rättigheter som sina bröder. För alla flickor och kvinnor som fortfarande ses som andra klassens medborgare och som inte har rätten att bestämma över sina egna liv.
Men jag är inte feminist om det innebär att det ses som helt ok att säga/skriva att man hatar män. Att allt som är fel i världen är mäns fel och att alla män ska känna sig ansvariga för detta i någon slags kollektiv skuld. Att hela tiden problematisera och racka ner på mansrollen fast man inte har någon koll på vad det innebär att leva som man. Att alltid, alltid skylla allting på patriarkatet utan minsta eftertanke och vara helt döv för eventuella andra förklaringar.

Jag upplever Buke som ett väldigt feministiskt forum. Jag vågar knappt posta detta för det känns som jag kommer få "skit" av en massa feminister

Jag har en massa andra tankar om detta med feminism men det är ingen riktig ordning på någonting än så jag börjar så här.

Jag tänker att man inte behöver låta andra definiera ens feminism. Alla feminister måste ju inte tycka och bete sig likadant, och det är ju ganska kontraproduktivt (och cirkulärt) att dra sig undan från feminismen för att det finns andra feminister som tycker annorlunda än du?

 

[MiniLi]

Jag är feminist och jag omger mig helst med feminister. För mig är det inte bara en politisk uppfattning utan något som definierar hela mig och hur jag ser världen. Det är en del av mig.

Jag har väldigt lite energi över till folk som är feminister men lägger mer tid på att hacka på feminister än på patriarkatet eller på människor som "är för jämställdhet men inte vill kalla sig feminist".

Sen jag var 15 har jag varit feminist och jag har alltid varit tydlig och öppen med det. Det känns lättare nuförtiden, vilket är jätteskönt, särskilt på Buke.

Upplever du också ett mer feministiskt klimat här på buke?

 

[Raderad medlem 6459]

Upplever du också ett mer feministiskt klimat här på buke?

Ja, det gör jag. Eller åtminstone att det är fler som kallar sig feminister och argumenterar feministiskt (telefonen autocorrectade till ”demoniskt” ). Förr kunde man vara helt ensam med ett feministiskt resonemang och bli helt attackerad och så är det ju inte längre, inte i samma utsträckning i alla fall .

 

[Sel]

Ja, det gör jag. Eller åtminstone att det är fler som kallar sig feminister och argumenterar feministiskt (telefonen autocorrectade till ”demoniskt” ). Förr kunde man vara helt ensam med ett feministiskt resonemang och bli helt attackerad och så är det ju inte längre, inte i samma utsträckning i alla fall .

 

[the_connemara]

Upplever du också ett mer feministiskt klimat här på buke?

Jag är ju säkert partisk i att söka upp feministiska diskussioner mer numera men tycker ffa ni är många med tydliga o vad jag upplever med svar/motsvar osv genomtänkta feministiska tankar. Uppskattar mycket att få ta del av det

 

[Raderad medlem 6459]

 

[Sel]

Jag kallar mig själv feminist alla dagar i veckan och står för det. Samtidigt står jag för att jag är ett politiskt analfabet... alla olika inriktningar som det pratas om i den här tråden går över huvudet på mig även om jag givetvis läser och försöker hänga med. Det är inte det som är viktigt för mig.
Ute i den fysiska vida världen är det svårt här i UK tycker jag, de är åtionden ifrån Sverige både när det kommer till könsroller och klasser och diverse andra frågor (miljö till exempel), men jag försöker flika in mina åsikter när det går och protesterar när jag känner att jag orkar och kan utan att hamna i trångmål. Till exempel på arbetsplatsen.
Är en konfliktfegis rent generellt så jag sparar lite på min ånga, men det förändrar inte var jag står. Lika rättigheter. Särskilt många andra uttalade feminister har jag inte stött på här trots att många skottska kvinnor gillar att hålla låda på ett som jag uppfattar det "traditionellt sätt".

 

[Kattennizze]

Jag identifierar mig som feminist men jag vet inte om man kan säga att jag "arbetar aktivt" med att förändra särskilt mycket förutom små saker i mitt egna lilla liv så jag vet inte om trådstarten riktar sig mot mig helt.
Jag har i alla fall aldrig upplevt det som jobbigt att vara feminist men jag kan heller inte komma på många gånger jag diskuterar feminism förutom med mina nära vänner eller familj. Alla mina nära tjejkompisar identifierar sig som feminister och min familj är vettiga människor som absolut är för jämställdhet mellan könen så det har ju sällan varit några större meningsskiljaktigheter.

Jag vet inte riktigt vad jag vill skriva men jag har följt den här tråden och tänkt mycket. Jag har kallat mig själv feminist i knappt 10 år och från början tyckte jag det var SJÄLVKLART att kalla sig feminist men jag vet inte riktigt längre. Jag tycker faktiskt att vi har kommit väldigt långt i Sverige och att kön enskilt inte är en särskilt viktig faktor för vilka rättigheter och möjligheter vi har i samhället. Diskursen idag upplever jag är mer att "visst har vi kommit en bit på vägen men det är LÅNGT kvar till uppnådd jämställdhet" och att då kvinnor framför allt har alla nackdelar fortfarande medan jag känner att båda könen verkar ha sina svårigheter. Det känns som att PATRIARKATET används till att förklara precis allt. Feminismen har liksom ett redan förutbestämt svar på alla möjliga typer av frågeställningar och fel: patriarkatet. Biologiska skillnader ses som minimala om det ens finns några alls medan jag personligen tror att det finns vissa biologiska skillnader mellan könen som inte är oviktiga i hur vi är/blir.

Jag är feminist framför allt i solidaritet med alla de flickor och kvinnor i världen som fortfarande har långt kvar till att ens nästan ha samma rättigheter som sina bröder. För alla flickor och kvinnor som fortfarande ses som andra klassens medborgare och som inte har rätten att bestämma över sina egna liv.
Men jag är inte feminist om det innebär att det ses som helt ok att säga/skriva att man hatar män. Att allt som är fel i världen är mäns fel och att alla män ska känna sig ansvariga för detta i någon slags kollektiv skuld. Att hela tiden problematisera och racka ner på mansrollen fast man inte har någon koll på vad det innebär att leva som man. Att alltid, alltid skylla allting på patriarkatet utan minsta eftertanke och vara helt döv för eventuella andra förklaringar.

Jag upplever Buke som ett väldigt feministiskt forum. Jag vågar knappt posta detta för det känns som jag kommer få "skit" av en massa feminister

Jag har en massa andra tankar om detta med feminism men det är ingen riktig ordning på någonting än så jag börjar så här.

Om jag hade varit man hade jag blivit fullkomligt panikslagen över dagens mansroll och mansnorm.

 

[sjoberga]

Om jag hade varit man hade jag blivit fullkomligt panikslagen över dagens mansroll och mansnorm.

Ja, när den manifesterar sig gör den mig tokförbannad och ”panikslagen a la hur fan stoppar jag det här?”.Fast den blir allt ovanligare i min närhet. De flesta verkar numer förstå hur jävla skev den är vid en sekunds eftertanke. Samtidigt möter man fullständig oförståelse från män, som uppenbarligen är helt blinda, som dessutom aktivt missförstår begreppet feminism. Helst skulle man se att de utvisas utan pardon till Gotska Sandön så att vi andra kan kliva vidare mot moderna perspektiv.

 

[MiniLi]

Ja, det gör jag. Eller åtminstone att det är fler som kallar sig feminister och argumenterar feministiskt (telefonen autocorrectade till ”demoniskt” ). Förr kunde man vara helt ensam med ett feministiskt resonemang och bli helt attackerad och så är det ju inte längre, inte i samma utsträckning i alla fall .

Feministiska demoner

Ja just så har jag upplevt det också!
Och det är ju helt fantastiskt att vi har kunnat ha 17 sidor om feminism utan att tråden går bananas

 

[Jenka]

Den här tråden är ett ypperligt exempel på varför jag hade det svårt, och fortfarande har, svårt att öppet kalla mig femenist även om jag håller med om i princip allt vad femenism (för mig) står för. Jag håller med om att det finns en obalans mellan kön, att män har förväntningar på sig likväl som kvinnor, det finns normer i samhället som är skadliga för alla osv.
Det jag är ”rädd” för är att bara vara fel. Vet inte hur många gånger jag fått kritik för att inte vara feministisk nog när jag inte känt till vad parti x tycker om y (när jag själv inte kopplar ihop min feminism med vad jag röstar på), eller att jag känt mig fel när jag inte är hundra procent påläst om allt som feminism kan beröra.
Gillade dock det inlägget här som separerade feminism och politik, där politiken var ett sätt att uppnå jämställdhet (halvhjärtat sammanfattat), så har jag inte riktigt tänkt på det när det gäller ”vänster/liberal/whatever feminism”. Så ska jag nog tänka i framtiden, är feminism utan någon politisk hemtillhörighet, för så långt har jag inte hunnit fundera ännu

Jag läser tråden med intresse men känner inte att jag har så mycket att tillföra. Vill (numera) kalla mig feminist men även om jag i ökande grad kan ta diskussioner eller säga ifrån så är jag nog inte så aktiv som många i tråden. Eller har koll på alla begrepp.
Feminist måste man väl kunna vara utan att ha stenkoll tänker jag. Även om den här tråden inte riktar sig dit riktigt.

 

[Raderad medlem 6459]

Och det är ju helt fantastiskt att vi har kunnat ha 17 sidor om feminism utan att tråden går bananas

Bara en sån sak liksom!

 

[Raderad medlem 6459]

Jag läser tråden med intresse men känner inte att jag har så mycket att tillföra. Vill (numera) kalla mig feminist men även om jag i ökande grad kan ta diskussioner eller säga ifrån så är jag nog inte så aktiv som många i tråden. Eller har koll på alla begrepp.
Feminist måste man väl kunna vara utan att ha stenkoll tänker jag. Även om den här tråden inte riktar sig dit riktigt.

Absolut! Man måste verkligen inte ha koll på alla begrepp, eller ens vilja ta diskussioner jämt och ständigt, för att ”få” kalla sig feminist.