Att vara feminist

[Kattennizze]

Angående jämställdhet och barn så tycker jag ändå att det är en sådan grej där Buke är fantastiskt - det är ju några föräldrar som delar med sig av sina tankar och som verkligen verkar jobba stenhårt med jämställdheten. Så inspirerande att läsa!

Ja en sak som jag verkligen är noga med när det gäller mina söner är känslor och vikten av att kunna prata om dem. Är man ledsen eller rädd måste man vara trygg nog att prata om det. Man måste också kunna visa att man är rädd, även om man är pojke. Jag frågar ofta hur det känns och de kan ofta inte svara, såklart. Jag försöker ändå visa att det alltid alltid är ok att uttrycka vad man känner.

 

[MiniLi]

Det där med särartsfeminism och trans? Ja, alltså, hela idén om könsbekräftande behandling och social transition från det ena könet till det andra, understryker ju någon idé om två kön som i något väsentligt avseende är olika. Tex ingår det under utredningstiden för transpersoner (som vill ha hjälp av vården) att "leva som man" om personen är född kvinna, och vice versa. Vad är det ens att leva som man/kvinna utifrån en sådan feminism som den jag kan tro på?

Transrörelsen gör kön viktigt igen, i min sociala näehet, på sätt som jag så länge jag kan minnas har försökt motarbeta oxh undkomma.

Alltså. Jag vet att de här personerna har det jobbigt. De ska inte anpassa sig efter mig. Men et finns en tendens att vilja göra ännu en omtolkning av kön, som passar ihop med trans och lyfter fram könet i kroppen (tex i hjärnan) och jag har lite problem med det.

Åh så har jag aldrig tänkt på det. Jättesvårt!

 

[Kattennizze]

Det där med särartsfeminism och trans? Ja, alltså, hela idén om könsbekräftande behandling och social transition från det ena könet till det andra, understryker ju någon idé om två kön som i något väsentligt avseende är olika. Tex ingår det under utredningstiden för transpersoner (som vill ha hjälp av vården) att "leva som man" om personen är född kvinna, och vice versa. Vad är det ens att leva som man/kvinna utifrån en sådan feminism som den jag kan tro på?

Transrörelsen gör kön viktigt igen, i min sociala näehet, på sätt som jag så länge jag kan minnas har försökt motarbeta oxh undkomma.

Alltså. Jag vet att de här personerna har det jobbigt. De ska inte anpassa sig efter mig. Men et finns en tendens att vilja göra ännu en omtolkning av kön, som passar ihop med trans och lyfter fram könet i kroppen (tex i hjärnan) och jag har lite problem med det.

Ja det där har jag funderat på så himla mycket! Jag har dock inga svar men samtidigt har jag den djupaste respekt för transpersoner givetvis. Det handlar ju om liv eller död för de flesta. Men det blir ju bakvänt precis som du beskriver det!

 

[MiniLi]

Det där med särartsfeminism och trans? Ja, alltså, hela idén om könsbekräftande behandling och social transition från det ena könet till det andra, understryker ju någon idé om två kön som i något väsentligt avseende är olika. Tex ingår det under utredningstiden för transpersoner (som vill ha hjälp av vården) att "leva som man" om personen är född kvinna, och vice versa. Vad är det ens att leva som man/kvinna utifrån en sådan feminism som den jag kan tro på?

Transrörelsen gör kön viktigt igen, i min sociala närhet, på sätt som jag så länge jag kan minnas har försökt motarbeta och undkomma.

Alltså. Jag vet att de här personerna har det jobbigt. De ska inte anpassa sig efter mig. Men det finns en tendens att vilja göra ännu en omtolkning av kön, som passar ihop med trans och lyfter fram könet i kroppen (tex i hjärnan) och jag har lite problem med det.

Funderar..
Det är nog viktigt att skilja på att kroppen känns fel och könsuttryck. Tyvärr är ju allt det här med att ”leva som man/kvinna” helt föråldrat. Det är ju egentligen inte relevant..

 

[Petruska]

Min partner och jag har kört rätt strikt "varannan gång" med barnet. Partner är inte biopappa, men ungen valde honom före sin (hopplösa) biopappa, så det var bara att kliva in i rollen. För att frigöra tid åt oss vuxna till annat, har vi kört varannan allting på vardagarna och lite mer med successiva förhandlingar och mer gemensam tid på helgerna.

Och varit noga med att försöka att inte agera i könsrollerna så långt vi orkade hålla oss medvetna. Att jag har jobbat mest och tjänat mest har varit till hjälp, i stort sett allt annat har inte varit till hjälp.

 

[Kattennizze]

Min partner och jag har kört rätt strikt "varannan gång" med barnet. Partner är inte biopappa, men ungen valde honom före sin (hopplösa) biopappa, så det var bara att kliva in i rollen. För att frigöra tid åt oss vuxna till annat, har vi kört varannan allting på vardagarna och lite mer med successiva förhandlingar och mer gemensam tid på helgerna.

Och varit noga med att försöka att inte agera i könsrollerna så långt vi orkade hålla oss medvetna. Att jag har jobbat mest och tjänat mest har varit till hjälp, i stort sett allt annat har inte varit till hjälp.

Hur ser din son på det där idag som vuxen? Hur ser han själv på feminism och könsroller och sånt?

 

[Mabuse]

Förstår hur du menar!

Jag tänker att det är lite merjobb och att vissa saker vore ”enklare” att göra på andra sätt. Men för mig finns inte så mkt alternativ så..

Jag skrev inte ut planen i detalj. Tänker att vi skulle vara heltidshemma tillsammans precis i början.

Och ja, det var ju själva poängen. Det är kortsiktigt påfrestande och jag oroar mig för att inte orka. Det är ändå så jag vill göra.

Jag är ju inte dum. Jag är fullt kapabel att förstå utmaningarna. Och jag tycker det är fult att kalla andras jämställdhetsansträngningar för onödiga.

Onödigt tufft, skrev jag. Inte onödigt. Att börja jobba direkt efter förlossningen är stentufft, och onödigt tufft i den meningen att det finns möjlighet att stanna hemma. Det är alltså något tufft man utsätter sig för fast det inte är nödvändigt - onödigt tufft, med andra ord. Nu verkar ju inte det vara planen, gissningsvis för att det vore onödigt tufft att börja jobba igen tre dagar efter förlossningen?

Jag tror inte att jämställdheten avgörs av om man unnar sig ett par-tre månader hemma på heltid, faktiskt, eller kräver att man offrar amningen. Och jag tror absolut att det kan finnas onödiga ansträngningar. T ex ansträngningar som kräver mycket av en, men inte ger några större effekter i termer av jämställdhet. En sån onödig ansträngning skulle t ex kunna vara att man gör lika mycket hemma som höggravid som den icke-gravida partnern, fast man får ont av foglossningar, för att man i alla lägen och alltid vill dela lika på hushållsarbetet. Det skulle jag tycka var en onödig ansträngning. Den har ett högt pris, och ger lite resultat.

Varför är det fult att kalla något för onödigt?

Jag tänker att med såna krav - inte amma, börja jobba direkt efter förlossningen - då är det begripligt om få känner sig lockade att leva jämställt. Finns det inte grader i helvetet, att man kan amma fast man är feminist? Och det inte måste vara antingen eller, om du vill arbeta för jämställdhet får du inte amma? Eller vara hemma på heltid?

 

[Mabuse]

@MiniLi hoppar in lite angående föräldraledighet, hoppas det går bra. Vi har planerat att jag är hemma i 6 månader, delar 50/50 i 6 månader och sen är mannen hemma på heltid.
För mig är det extremt viktigt att vi är "lika mycket" föräldrar båda två och vårt förhållande har nog blivit mer jämställt faktiskt sen barnet kom faktiskt.

Vi gjorde också den typen av uppdelning. Det går ju att dela lika utan att dela 50/50 från första veckan.

 

[Petruska]

Hur ser din son på det där idag som vuxen? Hur ser han själv på feminism och könsroller och sånt?

Ungefär som jag. Men eftersom jag fallerar när det gäller klass, briljerar han där. Hans teoretiska intresse handlar mer om klass än kön, men väldigt mycket feministiska idéer är ju bara självklar vardag för honom.

 

[Blyger]

Vi gjorde också den typen av uppdelning. Det går ju att dela lika utan att dela 50/50 från första veckan.

Ja precis

 

[the_connemara]

Det där med särartsfeminism och trans? Ja, alltså, hela idén om könsbekräftande behandling och social transition från det ena könet till det andra, understryker ju någon idé om två kön som i något väsentligt avseende är olika. Tex ingår det under utredningstiden för transpersoner (som vill ha hjälp av vården) att "leva som man" om personen är född kvinna, och vice versa. Vad är det ens att leva som man/kvinna utifrån en sådan feminism som den jag kan tro på?

Transrörelsen gör kön viktigt igen, i min sociala närhet, på sätt som jag så länge jag kan minnas har försökt motarbeta och undkomma.

Alltså. Jag vet att de här personerna har det jobbigt. De ska inte anpassa sig efter mig. Men det finns en tendens att vilja göra ännu en omtolkning av kön, som passar ihop med trans och lyfter fram könet i kroppen (tex i hjärnan) och jag har lite problem med det.

Tack för bra förklaring Jag tror jag tänkt att transproblematiken är något som personerna själva känner av inom sig. Inte att de just bara inte passar in i könsnormer/patriarkatet. Och att det därför inte krockar som så med feminismen förutom om man vill täcka in andra diskriminerade grupper. Nu måste jag fundera igen.

 

[MiniLi]

Onödigt tufft, skrev jag. Inte onödigt. Att börja jobba direkt efter förlossningen är stentufft, och onödigt tufft i den meningen att det finns möjlighet att stanna hemma. Det är alltså något tufft man utsätter sig för fast det inte är nödvändigt - onödigt tufft, med andra ord. Nu verkar ju inte det vara planen, gissningsvis för att det vore onödigt tufft att börja jobba igen tre dagar efter förlossningen?

Jag tror inte att jämställdheten avgörs av om man unnar sig ett par-tre månader hemma på heltid, faktiskt, eller kräver att man offrar amningen. Och jag tror absolut att det kan finnas onödiga ansträngningar. T ex ansträngningar som kräver mycket av en, men inte ger några större effekter i termer av jämställdhet. En sån onödig ansträngning skulle t ex kunna vara att man gör lika mycket hemma som höggravid som den icke-gravida partnern, fast man får ont av foglossningar, för att man i alla lägen och alltid vill dela lika på hushållsarbetet. Det skulle jag tycka var en onödig ansträngning. Den har ett högt pris, och ger lite resultat.

Varför är det fult att kalla något för onödigt?

Jag tänker att med såna krav - inte amma, börja jobba direkt efter förlossningen - då är det begripligt om få känner sig lockade att leva jämställt. Finns det inte grader i helvetet, att man kan amma fast man är feminist? Och det inte måste vara antingen eller, om du vill arbeta för jämställdhet får du inte amma? Eller vara hemma på heltid?

Men det är så vi vill göra, oavsett hur onödigt krångligt andra tycker att det verkar vara. Andra får såklart göra hur de vill.

Det här är ett typexempel på onödigt ifrågasättande av individuella feministiska åtaganden. Jag skriver enbart om hur JAG vill göra - och ändå ska du ifrågasätta?

Uppenbarligen så tycker vi att det är värt krånglet. Andra får tycka hur de vill.

Det är förövrigt inga krav alls. Det är noga uttänka lösningar som vi VILL försöka få till.
Jag har aldrig påstått att det är enda sättet heller.

 

[Liran]

Nu var det inte mig inlägget riktades mot, men ja jag upplever att majoriteten iaf omedvetet upprätthåller patriarkatet och normen.

Men vad? Är det en viss gren inom feminismen som säger så? Just särartsfeministerna?
Jag får inte ihop vad du menar..

Jag menar att alla som kallar sig feminister och samtidigt påstår att hedersrelaterat våld bara är en variant av det de kallar mäns våld mot kvinnor. Visst finns det, och har alltid funnits män som slår närstående kvinnor i det här landet. Men det har varit inte varit ett socialt accepterat beteende att misshandla familjemedlemmar.

Hedersvåld när en hel släkt, män såväl som kvinnor, våldsamt straffar eller dödar en oftast kvinnlig släkting för att återställa social anseende är något helt annat. En fysiskt starkare persons våld mot en annan person är sorgligt nog i sig, men en hel släkts våld mot en eller två personer är oändligt mycket värre, och jag tycker inte att någon som jämställer dessa två avskyvärda brott borde kalla sig feminist.

 

[Petruska]

Men det är så vi vill göra, oavsett hur onödigt krångligt andra tycker att det verkar vara. Andra får såklart göra hur de vill.

Det här är ett typexempel på onödigt ifrågasättande av individuella feministiska åtaganden. Jag skriver enbart om hur JAG vill göra - och ändå ska du ifrågasätta?

Uppenbarligen så tycker vi att det är värt krånglet. Andra får tycka hur de vill.

Det är förövrigt inga krav alls. Det är noga uttänka lösningar som vi VILL försöka få till.
Jag har aldrig påstått att det är enda sättet heller.

Med en upodelning halvårsvis av föräldraledigheten, hade jag om det vore aktuellt idag velat att pappan var hemma först. Eller ja, alla tre först i några veckor.

 

[MiniLi]

Jag menar att alla som kallar sig feminister och samtidigt påstår att hedersrelaterat våld bara är en variant av det de kallar mäns våld mot kvinnor. Visst finns det, och har alltid funnits män som slår närstående kvinnor i det här landet. Men det har varit inte varit ett socialt accepterat beteende att misshandla familjemedlemmar.

Hedersvåld när en hel släkt, män såväl som kvinnor, våldsamt straffar eller dödar en oftast kvinnlig släkting för att återställa social anseende är något helt annat. En fysiskt starkare persons våld mot en annan person är sorgligt nog i sig, men en hel släkts våld mot en eller två personer är oändligt mycket värre, och jag tycker inte att någon som jämställer dessa två avskyvärda brott borde kalla sig feminist.

Feminister kan ju ha dålig koll eller tänka tokigt precis som många andra.
Jag förstår dock fortfarande inte varför du kopplar ihop detta med särartsfeminism.

 

[Mabuse]

Men det är så vi vill göra, oavsett hur onödigt krångligt andra tycker att det verkar vara. Andra får såklart göra hur de vill.

Det här är ett typexempel på onödigt ifrågasättande av individuella feministiska åtaganden. Jag skriver enbart om hur JAG vill göra - och ändå ska du ifrågasätta?

Uppenbarligen så tycker vi att det är värt krånglet. Andra får tycka hur de vill.

Det är förövrigt inga krav alls. Det är noga uttänka lösningar som vi VILL försöka få till.
Jag har aldrig påstått att det är enda sättet heller.

Du skrev att du oroade dig för om du skulle orka upprätthålla dina feministiska ambitioner efter det att du fått barn. Och jag håller med, dina ambitioner verkar stentuffa. Oron verkar mycket befogad.

Ifrågasatt får man nog leva med att bli, särskilt på ett diskussionsforum. Särskilt om man planerar något som verkar smått orimligt och har ett högt pris att genomföra. Jag håller inte med om att det är ett onödigt ifrågasättande av individuella feministiska åtaganden.

Jag tänker att man nog alltid kan få stå ut med ifrågasättanden, oavsett vad man säger. Det finns ingen specialregel just för feministiska åtaganden där, till skillnad från andra typer av åtaganden.

 

[Kattennizze]

Men det är så vi vill göra, oavsett hur onödigt krångligt andra tycker att det verkar vara. Andra får såklart göra hur de vill.

Det här är ett typexempel på onödigt ifrågasättande av individuella feministiska åtaganden. Jag skriver enbart om hur JAG vill göra - och ändå ska du ifrågasätta?

Uppenbarligen så tycker vi att det är värt krånglet. Andra får tycka hur de vill.

Det är förövrigt inga krav alls. Det är noga uttänka lösningar som vi VILL försöka få till.
Jag har aldrig påstått att det är enda sättet heller.

Jag tyckte att det var supernajs att jag ändå inte kunde amma ( puh slapp att bli ifrågasatt) och att då fadern kunde ta det mesta i början. Jag gillade inte den tiden så mycket alls faktiskt. och det ser vi ju nu, barnens pappa är den trygga omsorgspersonen som barna går till när de behöver tröst och jag är "lekpappan". En uppdelning vi är synnerligen nöjda med om vi bara slapp omgivningens ifrågasättanden.

 

[Liran]

Feminister kan ju ha dålig koll eller tänka tokigt precis som många andra.
Jag förstår dock fortfarande inte varför du kopplar ihop detta med särartsfeminism.

Feminister kan ju ha dålig koll eller tänka tokigt precis som många andra.
Jag förstår dock fortfarande inte varför du kopplar ihop detta med särartsfeminism.

Jag tycker faktiskt inte man får ha hur dålig koll som helst om man vill kalla sig feminist eftersom det ger feminister dåligt rykte. Det är en feministisk plikt att hålla sig väl informerad.

Särartsfeminism tycker jag illa om på dess egna meriter. Feminister som bagatelliserar hedersvåld är en annan kategori feminister jag inte förstår. Feminister som inte kan diskutera det förskräckliga sätt Vänsterpartiet har behandlat sin ninja-feminist Amineh Kakabaveh förstår jag inte heller.

 

[Badger]

Jag läste tråden om diskussionsklimat på underforumet om Bukefalos och blev så illa berörd. Tråden är låst, men det är egentligen ett sidospår jag önskar diskutera så en ny tråd här på allmänt är nog lika bra.

Ni som identifierar er som feminister och som också anser er på något sätt ”arbeta” aktivt för att öka jämställdheten i samhället - hur är det för er?

I den tråden jag läste uttrycktes nästan att feminismen skulle vara ett privilegie, det gjorde mig tokprovocerad. Nog att man kan prata om privilegiet med att ha goda verbala förmågor, men det känns viktigt att särskilja det från ens politiska och ideologiska hållning.

Jag upplever ofta att det är ansträngande att vara feminist. Att så ofta få elaka kommentarer, bli nedvärderad av de som har en mer konservativ hållning och att hela tiden hålla kampen uppe.
Jämställdhet sker ju inte av sig självt. Det är svåra beslut och att kämpa i motvind som tar oss framåt.
Jag är SÅ glad att jag äntligen märker en skillnad, både i min omgivning och här på forumet. Äntligen börjar det skifta så att fler och fler öppet kallar dig feminister, fler och fler ser det som självklart att säga ifrån och göra annorlunda.

Här på forumet har det ju skett en stor utveckling under många år. Jag minns tydligt hur hårt åtsatt jag blivit när jag fört feministiska resonemang här tidigare. Hur ensam man kände sig när ”drevet” kom som förlöjligade min ideologi. Att nu läsa att det skulle vara feministerna som står för ”drevet” känns helt absurt..

Hur upplever ni att det är?
Håller ni med om belastningen?
Märker ni samma utveckling?

Jag hoppas att användare som inte identifierar sig som feminister visar respekt i tråden. Alla är såklart välkomna, men då med nyfikenhet kring upplevelsen av hur det är att vara feminist.

Det här är inte en tråd för att diskutera vad jämställdhet eller feminism är för något.

Nej jag märker ingen belastning alls faktiskt. Varken om jag säger att jag är feminist eller yttrar feministiska åsikter. Man kan få mothugg såklart och diskutera men jag tycker inte det är en belastning. Har väl hamnat i sammanhang där det inte är problem.

(Jag är uppfödd feminist, i tredje generationen, dvs farmor, mamma i Fredrika Bremerförbundet (även om farmor hade en märklig kvinnosyn) o en mormor som ville ha ett jämställt äktenskap.)

Då tycker jag det är värre att inte tro på spöken, alla naturmedel som någonsin funnits, akupunktur och homeopati, där kan man bli praktiskt taget mördad av folk. Jag brukar totalt hålla klaffen där. Finns knappt en kotte på jobbet som inte följer 1-3 knasiga idéer och dieter.

 

[MiniLi]

Du skrev att du oroade dig för om du skulle orka upprätthålla dina feministiska ambitioner efter det att du fått barn. Och jag håller med, dina ambitioner verkar stentuffa. Oron verkar mycket befogad.

Ifrågasatt får man nog leva med att bli, särskilt på ett diskussionsforum. Särskilt om man planerar något som verkar smått orimligt och har ett högt pris att genomföra. Jag håller inte med om att det är ett onödigt ifrågasättande av individuella feministiska åtaganden.

Jag tänker att man nog alltid kan få stå ut med ifrågasättanden, oavsett vad man säger. Det finns ingen specialregel just för feministiska åtaganden där, till skillnad från andra typer av åtaganden.

Jag har tidigare inte velat skaffa barn alls eftersom jag oroat mig över jämställdheten i relationen. Jag har känt att jag hellre är utan barn än att riskera relationen till min partner. Efter flera års funderingar har jag landat i denna ”lösning” och det är det enda sättet jag kan tänka mig att bli förälder.
För mig känns det helt rimligt. Jag struntar fullständigt i vad du tycker.

Däremot är det ju himla trist att man inte ens kan nämna föräldraskap utan att det direkt dras igång sidodiskussioner.

Jag tyckte att det var supernajs att jag ändå inte kunde amma ( puh slapp att bli ifrågasatt) och att då fadern kunde ta det mesta i början. Jag gillade inte den tiden så mycket alls faktiskt. och det ser vi ju nu, barnens pappa är den trygga omsorgspersonen som barna går till när de behöver tröst och jag är "lekpappan". En uppdelning vi är synnerligen nöjda med om vi bara slapp omgivningens ifrågasättanden.

Har hört liknande från många! Tack för att du berättar!

Jag tycker faktiskt inte man får ha hur dålig koll som helst om man vill kalla sig feminist eftersom det ger feminister dåligt rykte. Det är en feministisk plikt att hålla sig väl informerad.

Särartsfeminism tycker jag illa om på dess egna meriter. Feminister som bagatelliserar hedersvåld är en annan kategori feminister jag inte förstår. Feminister som inte kan diskutera det förskräckliga sätt Vänsterpartiet har behandlat sin ninja-feminist Amineh Kakabaveh förstår jag inte heller.

Aha. Jag trodde du menade att just särartsfeminister förde detta resonemang om hedersvåld och då undrade jag om jag missat ngt.,