Att vara feminist

[sjoberga]

Uppenbarligen lättare att vara man och feminist, ja. Där du får beröm i det tysta, får jag hotmail.

Egentligen vill jag inte ”gilla”, för detr ju förjävligt att det är så, men poängen är glasklar. Nu får jag också negativ feedback emellanåt, men det är faktiskt betydligt ovanligare än den positiva. Och i form av hot har den bara kommit på nätet.

 

[Petruska]

Men jag tänker att tråden vinner på att diskutera det liv vi som är feminister lever, med den position vi sätter oss i med vår feminism och den position andra sätter oss i.

Jag fattar inte varför vi måste hoppa över problemidentifikationen till "reformerna" utan att ens passera gå.

Och jag noterar att det är en manlig användare som driver diskussionen i sin riktning. Ett bekant mönster på buke och minst ytterligare en man har om jag inte missminner mig försökt göra samma sak tidigare i tråden (dock utan att varken kalla sig eller vara feminist).

 

[Masqueradee]

Den här tråden är ett ypperligt exempel på varför jag hade det svårt, och fortfarande har, svårt att öppet kalla mig femenist även om jag håller med om i princip allt vad femenism (för mig) står för. Jag håller med om att det finns en obalans mellan kön, att män har förväntningar på sig likväl som kvinnor, det finns normer i samhället som är skadliga för alla osv.
Det jag är ”rädd” för är att bara vara fel. Vet inte hur många gånger jag fått kritik för att inte vara feministisk nog när jag inte känt till vad parti x tycker om y (när jag själv inte kopplar ihop min feminism med vad jag röstar på), eller att jag känt mig fel när jag inte är hundra procent påläst om allt som feminism kan beröra.
Gillade dock det inlägget här som separerade feminism och politik, där politiken var ett sätt att uppnå jämställdhet (halvhjärtat sammanfattat), så har jag inte riktigt tänkt på det när det gäller ”vänster/liberal/whatever feminism”. Så ska jag nog tänka i framtiden, är feminism utan någon politisk hemtillhörighet, för så långt har jag inte hunnit fundera ännu

 

[sjoberga]

Men jag tänker att tråden vinner på att diskutera det liv vi som är feminister lever, med den position vi sätter oss i med vår feminism och den position andra sätter oss i.

Jag fattar inte varför vi måste hoppa över problemidentifikationen till "reformerna" utan att ens passera gå.

Och jag noterar att det är en manlig användare som driver diskussionen i sin riktning. Ett bekant mönster på buke och minst ytterligare en man har om jag inte missminner mig försökt göra samma sak tidigare i tråden (dock utan att varken kalla sig eller vara feminist).

Jag vill inte driva tråden mer i någon riktning alls. Jag fick de svar jag sökte och hoppas att jag klarar att ta in en mer lyssnande position. Det är ett intressant ämne.

 

[cirkus]

Exakt. Och när jag pratar om sådant IRL så brukar faktiskt ingen haka upp samtalet på vilket parti jag råkar rösta på. På Buke sker det däremot cirka varje gång. Jag undrar vem, och vad, som tjänar på det.

Jag tycker det skiljer IRL och om man hamnar i en diskussion på nätet (oftast fejsbok för min del) så får jag ofta höra att jag är radikalvänsterfeminazi (i lite olika ordalag) medan IRL så är det aldrig nån som ens nämner partiskalan utan där är det alltid enklare att hålla sig till ämnet.

 

[Petruska]

Egentligen vill jag inte ”gilla”, för detr ju förjävligt att det är så, men poängen är glasklar. Nu får jag också negativ feedback emellanåt, men det är faktiskt betydligt ovanligare än den positiva. Och i form av hot har den bara kommit på nätet.

Fast jag tänker rätt ofta att den ilska feminism väcker, visar att feminismen är på rätt spår. Om den inte väckte starka negativa reaktioner, skulle den troligen inte behövas och inte vara intressant.

(Så länge hoten begränsar sig till mail, är jag lugn. Jag är dock inte lugn med att säkerhetpersonerna på ett av landets större universitet, inte hade fattat att genusforskare är konstant hotade. När jag nu råkar veta att de fattar att vargforskare är hotade och att migrations-/vithetsforskare är det. Gissa könsfördelningen i de olika disciplinerna och vinn ett fint pris!)

 

[mandalaki]

Jag tycker det skiljer IRL och om man hamnar i en diskussion på nätet (oftast fejsbok för min del) så får jag ofta höra att jag är radikalvänsterfeminazi (i lite olika ordalag) medan IRL så är det aldrig nån som ens nämner partiskalan utan där är det alltid enklare att hålla sig till ämnet.

Ja, facebook är svårt. Jag fattar inte varför men ”vänster” är rena skällsordet på facebook. I #jagärhär kommer det återkommande klagomål på temat ”jag vet inte om jag vill skriva här för alla är så vänster” - när gruppens syfte är att gå ut i kommentarsfälten och sansat argumentera mot näthat.

 

[MiniLi]

Den här tråden är ett ypperligt exempel på varför jag hade det svårt, och fortfarande har, svårt att öppet kalla mig femenist även om jag håller med om i princip allt vad femenism (för mig) står för. Jag håller med om att det finns en obalans mellan kön, att män har förväntningar på sig likväl som kvinnor, det finns normer i samhället som är skadliga för alla osv.
Det jag är ”rädd” för är att bara vara fel. Vet inte hur många gånger jag fått kritik för att inte vara feministisk nog när jag inte känt till vad parti x tycker om y (när jag själv inte kopplar ihop min feminism med vad jag röstar på), eller att jag känt mig fel när jag inte är hundra procent påläst om allt som feminism kan beröra.
Gillade dock det inlägget här som separerade feminism och politik, där politiken var ett sätt att uppnå jämställdhet (halvhjärtat sammanfattat), så har jag inte riktigt tänkt på det när det gäller ”vänster/liberal/whatever feminism”. Så ska jag nog tänka i framtiden, är feminism utan någon politisk hemtillhörighet, för så långt har jag inte hunnit fundera ännu

Egentligen borde man ju inte kunna vara ”fel”. Det blir ju antifeministiskt i sig.
Sen kan man ju ha åsikter om varandras åsikter men det är ju ngt annat.

Är det från andra feminister du möter detta eller från icke-feminister?
Jag upplever nämligen att icke-feministerna är värst. ”De” kan gå fram som ett jäkla ånglok i sin strävan att krossa feminismen, eller iaf skrämma bort den.

 

[Masqueradee]

Egentligen borde man ju inte kunna vara ”fel”. Det blir ju antifeministiskt i sig.
Sen kan man ju ha åsikter om varandras åsikter men det är ju ngt annat.

Är det från andra feminister du möter detta eller från icke-feminister?
Jag upplever nämligen att icke-feministerna är värst. ”De” kan gå fram som ett jäkla ånglok i sin strävan att krossa feminismen, eller iaf skrämma bort den.

Kan inte säga en exakt fördelning, men från både feminister och icke-femenister, med en övervägande del femenister (eller så har jag kanske bara lagt det på minnet mer pga förvåningen). De som varit icke-feminister har använt argument som jag tror alla är bekanta med, medan femenister har varit mer nedtryckande i sin argumentation, kanske inte i att jag skulle ha haft fel i sak utan mer varit fel i mitt uttryck, inte varit ”nog” pga min bristande kunskap i olika ämnen för att ge ett exempel.

 

[Masqueradee]

Kan inte säga en exakt fördelning, men från både feminister och icke-femenister, med en övervägande del femenister (eller så har jag kanske bara lagt det på minnet mer pga förvåningen). De som vart icke-feminister har använt argument som jag tror alla är bekanta med, medan femenister har varit mer nedtryckande i sin argumentation, kanske inte i att jag skulle ha haft fel i sak utan mer varit fel i mitt uttryck, inte varit ”nog” pga min bristande kunskap i olika ämnen för att ge ett exempel.

(Sen kanske jag ska lära mig stava feminism/feminism...!)

 

[cirkus]

Ja, facebook är svårt. Jag fattar inte varför men ”vänster” är rena skällsordet på facebook. I #jagärhär kommer det återkommande klagomål på temat ”jag vet inte om jag vill skriva här för alla är så vänster” - när gruppens syfte är att gå ut i kommentarsfälten och sansat argumentera mot näthat.

Jag håller verkligen med. Just i #jagärhär gruppen så tror jag att det är för att de insatserna behöver oftast balansera brunsörjans dynga

När någon sagt att jag är vänsterradikalfeminazi så är det ofta slut på argument och diskussion. Jag har till och med blivit blockad av folk som tycker jag uppenbarligen är jobbig att diskutera med. Jag blir ofta extremt provocerad av dumheter som folk skriver och så börjar jag dividera - ibland får jag höra att jag inte ska "sabba" nåns vägg - då får väl nån ge fan i att skriva så korkade saker.

 

[Petruska]

Större delen av den tycks ju handla om liberalfeminism vs vänsterfeminism.

För mig är feminism i stället en enande kraft. Jag kan vara rörande enig i en diskussion om kvinnors situation med någon som står väldigt långt ifrån mig politiskt. Renodlar man feminism och inte tänkter intersektionellt så förhåller sig antagligen en kvinnlig städerskas inflytande till en manlig städares som en kvinnlig direktörs till en manlig direktörs. Det är enande.

Nu tänkte jag lite till. (Jag skjuter upp att röja i köket.)

Jag tror (!) att det är min övertygelse att politik är så att säga konfliktuellt. Politik handlar i hög grad om att fördela makt och resurser, och om att göra det på sätt som marknaden inte förmår. Det är naturligtvis ett konfliktfyllt område, och bör nog vara.

Feminism som politik, handlar ju också om att fördela makt och resurser, och i den delen är det så klart konfliktuellt.

Men feminism är ju också en (flera) sorts(ers) sätt att se på världen, det är ett knippe teorier som inte bara handlar om samhället och politisk makt, utan om kön, genus, könsuttryck, identitet, relationer och en massa annat.

I det där senare området, ser jag en massa existentiella dimensioner, den existentiella erfarenheten av att (försöka) vara människa i en värld där könen hålls isär på mängders mängder av symboliska vis. Tex i fråga om vem som tar hand om bebisarna och om kavajen knäpps till höger eller till vänster. Där finns det en mängd delade erfarenheter. Och det är erfarenheter som snarast tystas ner än betonas som det ser ut idag. Där tänker jag att den kvinnliga lokalvårdaren och den kvinnliga direktören kan mötas. Sen finns det så klart tusen och en områden där de inte kan mötas och enas. Dessa är inte ointressanta, men något annat.

Kanske så här: en politiskt verksam feminism måste nog för mig vara intersektuell, för att vara helt trovärdig och något mer än bara basic. Men en intressant feministisk idéutveckling måste inte vara det.

Kanske?

Nu: mot köket!

 

[Mabuse]

Åh jag håller verkligen med! Jag VILL INTE vara diplomatisk. Jag är inte en försiktig och lirkande person. Jag är rak och tydlig med starka åsikter i allt. Jag gör våld på min personlighet om jag ska tvinga mig till att diplomatiskt lirka in folk i feminismen. Det vore direkt antifeministiskt.

Det är ju inte att vara en diplomatisk lirkare så mycket som att vara pedagogisk. Om någon inte vet vad könsordning betyder får man ju börja med att förklara det. Om man orkar. Det är ju inte alltid man har ork eller lust att agera genuspedagog på sin fritid.

 

[monster1]

Nej, den här listan var inte så imponerande.

https://www.elle.se/9-kanda-man-som-kallar-sig-feminister-berattar-varfor/

Soran är väll dömd för en del inte fullt så feministiska brott nu förtiden? Att säga sig vara feminist och att faktiskt agera som en feminist kan ju vara olika saker.

 

[MiniLi]

Just det här med att leva sin feminism. Hur tänker ni andra om det?

Förmig är det självklart att jag ska leva som jag lär, iaf så mkt jag kan förmå mig. Och det är självklart att jag behöver bli medveten och hitta sätt att ta mig an delar jag inte är redo för än.
Det är ju i stort som smått.
Jag har ju blivit dumförklarad upprepade gånger här på buke för mina tankar om feministiskt föräldraskap. Inga barn här dock så det är högst teoretiskt.
Jag försöker vara liksom sann mot mig själv i det mesta. Jag tränar på att vara bekväm med mitt kroppshår (så svårt!), tränar på att vara bekväm med att min mage är lite rund och mjuk och att jag kan se rätt gravid ut när jag har ätit, försöker vara jättenoga med hur vi hanterar hushållsarbete hemma osv.

 

[MiniLi]

Det är ju inte att vara en diplomatisk lirkare så mycket som att vara pedagogisk. Om någon inte vet vad könsordning betyder får man ju börja med att förklara det. Om man orkar. Det är ju inte alltid man har ork eller lust att agera genuspedagog på sin fritid.

Ja just det. Jag är gärna pedagogisk om personen verkar vilja lära sig. Orkar inte försöka lära någon som inte är genuint intresserad. Oftast konstaterar jag bara att folk har dålig koll.

 

[sjoberga]

Soran är väll dömd för en del inte fullt så feministiska brott nu förtiden? Att säga sig vara feminist och att faktiskt agera som en feminist kan ju vara olika saker.

Det var - bland annat - vad jag menade med att listan inte var imponerande.

 

[parellikusken]

Jag lever feministiskt, att det är relativt enkelt för mig är för att jag inte har kärleksrelationer med män. Känns som att det är främst där de största problemen i privatlivet uppstår.
Mina närmsta vänner är män, de personer jag umgås mest med är alla män. Men jag låter det stanna vid vänskap, dels för att jag är queer, men också dels för att jag automatiskt hamnar i en könsroll jag inte trivs i när jag har sexuella/kärleksrelationer med män.

I övrigt tar jag för mig av livet och försöker bry mig så lite som möjligt om mitt eget kön.

 

[Kattennizze]

Just det här med att leva sin feminism. Hur tänker ni andra om det?

Förmig är det självklart att jag ska leva som jag lär, iaf så mkt jag kan förmå mig. Och det är självklart att jag behöver bli medveten och hitta sätt att ta mig an delar jag inte är redo för än.
Det är ju i stort som smått.
Jag har ju blivit dumförklarad upprepade gånger här på buke för mina tankar om feministiskt föräldraskap. Inga barn här dock så det är högst teoretiskt.
Jag försöker vara liksom sann mot mig själv i det mesta. Jag tränar på att vara bekväm med mitt kroppshår (så svårt!), tränar på att vara bekväm med att min mage är lite rund och mjuk och att jag kan se rätt gravid ut när jag har ätit, försöker vara jättenoga med hur vi hanterar hushållsarbete hemma osv.

Jag har tappat mycket av detta sedan jag fick barn. Mycket betor på ren och skär trötthet. sålunda rakar jag mig under armarna för jag orkar inte med kliande och skavande kroppshår just nu. Jag har i många år arbetat ideellt i kvinnorörelsen på olika sätt, orkar inget just nu. Jag tänker att det är tillfälligt när barnen är små, men tänker att alla de här normerna om vad och hur en mamma ur medelklassen ska vara är såklart ännu ett jävla sätt att trycka ner kvinnor och kvinnokampen, såklart. Nå. Jag protesterar iaf på mitt jobb som såklart är kvinnodominerat men med förtryckande manliga chefer.

 

[the_connemara]

Såvitt jag kan se tar sig särartsfeminismen in igen, via transrörelsen. Nu har jag statistiskt sett extremt många transpersoner runt mig, så det kan vara att jag ser från en ovanlig vinkel.

Har någon lust o ork att förklara detta?

Jag tror att det skaver i mig eftersom jag tänker att en feminist behöver ha en grundläggande acceptans för högljudda och platstagande kvinnor. Jag tycker att det diplomatiska innebär att göra feminismen mindre högljudd, jobbig och krävande. Om man får taggarna utåt av sånt så har jag svårt att se att personen skulle vara feminist.
Jag vill att folk ska köpa den jobbiga och krävande feminismen. Annars klarar jag mig fint utan dem

Ja just det. Jag är gärna pedagogisk om personen verkar vilja lära sig. Orkar inte försöka lära någon som inte är genuint intresserad. Oftast konstaterar jag bara att folk har dålig koll.

@MiniLi Vet du frågade mig direkt och en gång till i tråden men jag fick tydligen inte med citatet. Julfirande följt av magsjuka för hela släkten har gjort att jag inte lyckats följa denna oerhört (!) intressanta tråden tyvärr. Svarar lite i blindo och utvecklar gärna om det önskas.

Jag läser mest massor på nätet, främst insta o Facebook och följer en del poddar. För mig finns det där högljudda feminister som stundtals gjort mig obekväm. Jag håller dock tyst tills jag fattar. @Petruska här brukar också ge mig väldigt många aha-upplevelser men även frågor. Men jag ogillar starkt att be folk utbilda mig så såväl här som på nätet försöker jag mest läsa och vara öppen. Inte hamna i försvarsposition när folk skriver de hatar män tex. Jag vill veta varför istället för vilka män de hatar typ.

I min IRL-omgivning resulterar samtliga sådan här situationer ovan (och icke feminister blir ju upprörda av betydligt mer än mig) till en direkt högljudd attack, oftast utan att någon ens tagit upp problemet. 'A la' "Den där jävla CW, kan hon inte bara sluta gnälla och lämna FW ifred någon gång?! Är han inte dömd så ska han räknas som oskyldig!" Följt av hetsig diskussion. Detta är väl typ det "mest" feministiska samtalsämnet. Dvs såga kända feminister och hata på staten om föräldraförsäkringen.

När jag klickar mig runt på nätet är ovanstående följt av betydligt grövre hot och hat.

Svarade jag på något relevant nu?