Att vara feminist

[MiniLi]

Men vad är konceptet? Marxism?

Feminism.

 

[sjoberga]

Eh. Nä vi kvinnor som anammar en viss typ av feminism blir istället kallade okvinnliga, vänstervriden manshatare och ja - könsförrädare.
Du inser väl att kvinnliga feminister bryter normer minst lika mycket?

Jag tyckte att det var det jag skrev. Det ser bara lite annorlunda ut. Och är ofta värre för kvinnor.

 

[sjoberga]

Feminism.

Fast utan att acceptera liberal feminism som feminism?

Jag far efter vad som är det egentliga paketet. Eftersom jag ser en poäng i att renodla det i syfte att snabbare få ett stöd för radikala reformer.

 

[MiniLi]

Jag tyckte att det var det jag skrev. Det ser bara lite annorlunda ut.

Du skrev ”ni kvinnor slipper iaf bli kallade..”.

 

[Petruska]

Nej jag tycker ju aldrig att manliga feminister är feminister. Tänkte mer på de man kanske stöter på i sitt vardagsliv som kallar sig feminister.

De jag känner antingen vågar inte det, eller är rätt långt till vänster och/eller queera.

 

[sjoberga]

Du skrev ”ni kvinnor slipper iaf bli kallade..”.

” och blir istället kallade värre saker”

 

[Petruska]

Eh. Nä vi kvinnor som anammar en viss typ av feminism blir istället kallade okvinnliga, vänstervriden manshatare och ja - könsförrädare.
Du inser väl att kvinnliga feminister bryter normer minst lika mycket?

Manshatare, kommunist och bitterfitta är väl de tillmälen jag mött på buke. De är ju rätt milda.

De som ibland dimper ner i min mailkorg är - grövre.

 

[MiniLi]

Fast utan att acceptera liberal feminism som feminism?

Jag far efter vad som är det egentliga paketet. Eftersom jag ser en poäng i att renodla det i syfte att snabbare få ett stöd för radikala reformer.

Jag pratar om när jag möter människor i vardagen som inte vill kalla sig feminister alls. De flesta människor vet ju inte ens om att det finns olika inriktningar inom feminismen så det jag skriver nu har inget alls med inriktningar att göra.

Jag känner och möter jättemånga som inte vill kalla sig feminister. Klassiskt är ju ”jag är för jämställdhet men inte feminism” eller ”jag är humanist” eller liknande. Förr kunde jag försöka lite lirkande att förklara vad feminism är och försöka få dem att förstå att de visst är feminister. Nu gör jag inte det. Nu tänker jag att det bara vattnar ur feminismen.

 

[Ullmerkott]

Vilken sorts sammanhang tänker du på då? När och var händer detta och vad kännetecknar de där personerna som går i baklås?

När jag stöter på personer som säger sig vara icke-feminister (inte på kommentarsfält på nätet, utan IRL med folk som verkar någorlunda civiliserade) brukar jag försöka luska lite i varför. Då är det nästan alltid någon form av vänsterfeminism de egentligen ogillar, och så har de inte ens reflekterat över att det finns andra varianter.

Måste man vara överdiplomatisk och lägga fram feminism i ett paket som folk köper? Gynnar det ens feminismen? Eller blir den bara urvattnad?
Vad är nyttan med att få med folk på tåget om de egentligen inte är med?

Jag tror som någon tidigare skrev att alla varianter behövs för fortsatta framsteg. Den diplomatiska varianten har fördelen att den lättast får folk att köpa problemformuleringen. Det i sin tur ger ju ett bättre utgångsläge för att diskutera och genomföra (ibland obekväma) lösningar.

 

[MiniLi]

Manshatare, kommunist och bitterfitta är väl de tillmälen jag mött på buke. De är ju rätt milda.

De som ibland dimper ner i min mailkorg är - grövre.

Ja. Appropå kommunist. Jag har kallat mig feminist sedan tonåren men minns när jag 16 år gammal på (lantbruks-) gymnasiet försökte förklara för nån jävla bonne. ”Men vadå, är du kommunist?” Gah. Idiot.

 

[sjoberga]

Manshatare, kommunist och bitterfitta är väl de tillmälen jag mött på buke. De är ju rätt milda.

De som ibland dimper ner i min mailkorg är - grövre.

Manshatare har jag blivit kallad vid en diskussion om varför lönekartläggningar är viktiga även i mindre företag. Sådär lite som att man vet att det är fel på ett specifikt sätt, inte vill ha bevis för det och absolut inte rätta till det.

Men som man slipper man oftast de grövre och sexualiserade hoten och epiteten - så kvinnor har det betydligt värre.

 

[sjoberga]

Jag pratar om när jag möter människor i vardagen som inte vill kalla sig feminister alls. De flesta människor vet ju inte ens om att det finns olika inriktningar inom feminismen så det jag skriver nu har inget alls med inriktningar att göra.

Jag känner och möter jättemånga som inte vill kalla sig feminister. Klassiskt är ju ”jag är för jämställdhet men inte feminism” eller ”jag är humanist” eller liknande. Förr kunde jag försöka lite lirkande att förklara vad feminism är och försöka få dem att förstå att de visst är feminister. Nu gör jag inte det. Nu tänker jag att det bara vattnar ur feminismen.

Ok.

 

[Mabuse]

Måste man vara överdiplomatisk och lägga fram feminism i ett paket som folk köper? Gynnar det ens feminismen? Eller blir den bara urvattnad?
Vad är nyttan med att få med folk på tåget om de egentligen inte är med?

Jag tror inte tydlighet innebär urvattning. Att hålla ordning på vad som är faktum (det finns en könsordning), åsikt (den bör förändras) och politik (staten ska förändra den) tycker jag underlättar. Bättre än att koka ihop det till en fakta-politik-åsiktsgröt, där man måste äta allt eller inget.

 

[MiniLi]

De jag känner antingen vågar inte det, eller är rätt långt till vänster och/eller queera.

Hehe. Jag känner typ 2. Jag tycker inte de är feministiska egentligen, bara vettiga män.
Min förra chef kallade sig feminist. Och så jobbade han jämt och lät sin fru vara hemma med alla barn. Och när han väl blev föräldraledig fortsatte han ändå jobba lite eftersom det ”gjorde honom till en bättre pappa”. Fnys.

 

[Petruska]

Fast utan att acceptera liberal feminism som feminism?

Jag far efter vad som är det egentliga paketet. Eftersom jag ser en poäng i att renodla det i syfte att snabbare få ett stöd för radikala reformer.

Svårigheten är väl snarare att "acceptera" liberalism för politisk förändrande kraft. Men tråden handlar om feminism. Feminism.

Inte om hur hemsk (du tycker att) marxism/vänstern är. Inte om hur bra (du tycker att) liberalism är.

Jag tycker att du misstänkliggör @MiniLi på ett fult och skuldbeläggande vis i minst ett par av dina inlägg i den här tråden. (Det är typ en millimeter kvar tills du tvingar henne att försvara Stalin.)

 

[MiniLi]

Jag tror inte tydlighet innebär urvattning. Att hålla ordning på vad som är faktum (det finns en könsordning), åsikt (den bör förändras) och politik (staten ska förändra den) tycker jag underlättar. Bättre än att koka ihop det till en fakta-politik-åsiktsgröt, där man måste äta allt eller inget.

Ja absolut. ”Könsordning” är dock rätt så främmande för många människor. De är överens om att män och kvinnor är lika mycket värda, sen stannar det. Då tänker jag att de behöver förstå lite mer. Feminismen vinner inget på att jag lurar i dem att de är feminister om de inte ens är med på basic fakta.

 

[Petruska]

När jag stöter på personer som säger sig vara icke-feminister (inte på kommentarsfält på nätet, utan IRL med folk som verkar någorlunda civiliserade) brukar jag försöka luska lite i varför. Då är det nästan alltid någon form av vänsterfeminism de egentligen ogillar, och så har de inte ens reflekterat över att det finns andra varianter.

Jag tror som någon tidigare skrev att alla varianter behövs för fortsatta framsteg. Den diplomatiska varianten har fördelen att den lättast får folk att köpa problemformuleringen. Det i sin tur ger ju ett bättre utgångsläge för att diskutera och genomföra (ibland obekväma) lösningar.

Okej. Jag har inget att invända mot de som vill vara diplomatiska. Själv vill jag det inte. Det är en central del i min feministiska övertygelse att andra inte får beskära mig, oavsett kön och ideologi.

Om det är något jag har fått nog av, så är det folk som säger ungefär "jag håller med dig i sak, men tror du inte att du skulle få fler med dig om..." och sen kommer ett urval av sätt på vilka jag ska framstå som snällare, mer konventionell eller mer feminin.

Det står mig upp i halsen.

 

[MiniLi]

Okej. Jag har inget att invända mot de som vill vara diplomatiska. Själv vill jag det inte. Det är en central del i min feministiska övertygelse att andra inte får beskära mig, oavsett kön och ideologi.

Om det är något jag har fått nog av, så är det folk som säger ungefär "jag håller med dig i sak, men tror du inte att du skulle få fler med dig om..." och sen kommer ett urval av sätt på vilka jag ska framstå som snällare, mer konventionell eller mer feminin.

Det står mig upp i halsen.

Åh jag håller verkligen med! Jag VILL INTE vara diplomatisk. Jag är inte en försiktig och lirkande person. Jag är rak och tydlig med starka åsikter i allt. Jag gör våld på min personlighet om jag ska tvinga mig till att diplomatiskt lirka in folk i feminismen. Det vore direkt antifeministiskt.

 

[sjoberga]

Svårigheten är väl snarare att "acceptera" liberalism för politisk förändrande kraft. Men tråden handlar om feminism. Feminism.

Inte om hur hemsk (du tycker att) marxism/vänstern är. Inte om hur bra (du tycker att) liberalism är.

Jag tycker att du misstänkliggör @MiniLi på ett fult och skuldbeläggande vis i minst ett par av dina inlägg i den här tråden. (Det är typ en millimeter kvar tills du tvingar henne att försvara Stalin.)

Jag var intresserad av vad som krävdes för att inte betraktas som urvattnad feminist och tycker jag fått tillräckliga och relevanta svar av @MiniLi . Helt utan försvar av Stalin som jag vare sig sökte eller tvingade någon att ta till. Mig veterligen var inte Stalin en ledande feminist.

Jag är väl en av få som tydligt uttryckt att bättre och sämre feminism inte är något jag är intresserad av att definiera med politiska utgångspunkter. Där tycker jag att @Mabuse har bra inlägg.

 

[MiniLi]

När jag stöter på personer som säger sig vara icke-feminister (inte på kommentarsfält på nätet, utan IRL med folk som verkar någorlunda civiliserade) brukar jag försöka luska lite i varför. Då är det nästan alltid någon form av vänsterfeminism de egentligen ogillar, och så har de inte ens reflekterat över att det finns andra varianter.

Jag tror som någon tidigare skrev att alla varianter behövs för fortsatta framsteg. Den diplomatiska varianten har fördelen att den lättast får folk att köpa problemformuleringen. Det i sin tur ger ju ett bättre utgångsläge för att diskutera och genomföra (ibland obekväma) lösningar.

Jag tror att det skaver i mig eftersom jag tänker att en feminist behöver ha en grundläggande acceptans för högljudda och platstagande kvinnor. Jag tycker att det diplomatiska innebär att göra feminismen mindre högljudd, jobbig och krävande. Om man får taggarna utåt av sånt så har jag svårt att se att personen skulle vara feminist.
Jag vill att folk ska köpa den jobbiga och krävande feminismen. Annars klarar jag mig fint utan dem