Att vara feminist

[MiniLi]

Har någon lust o ork att förklara detta?





@MiniLi Vet du frågade mig direkt och en gång till i tråden men jag fick tydligen inte med citatet. Julfirande följt av magsjuka för hela släkten har gjort att jag inte lyckats följa denna oerhört (!) intressanta tråden tyvärr. Svarar lite i blindo och utvecklar gärna om det önskas.

Jag läser mest massor på nätet, främst insta o Facebook och följer en del poddar. För mig finns det där högljudda feminister som stundtals gjort mig obekväm. Jag håller dock tyst tills jag fattar. @Petruska här brukar också ge mig väldigt många aha-upplevelser men även frågor. Men jag ogillar starkt att be folk utbilda mig så såväl här som på nätet försöker jag mest läsa och vara öppen. Inte hamna i försvarsposition när folk skriver de hatar män tex. Jag vill veta varför istället för vilka män de hatar typ.

I min IRL-omgivning resulterar samtliga sådan här situationer ovan (och icke feminister blir ju upprörda av betydligt mer än mig) till en direkt högljudd attack, oftast utan att någon ens tagit upp problemet. 'A la' "Den där jävla CW, kan hon inte bara sluta gnälla och lämna FW ifred någon gång?! Är han inte dömd så ska han räknas som oskyldig!" Följt av hetsig diskussion. Detta är väl typ det "mest" feministiska samtalsämnet. Dvs såga kända feminister och hata på staten om föräldraförsäkringen.

När jag klickar mig runt på nätet är ovanstående följt av betydligt grövre hot och hat.

Svarade jag på något relevant nu?

Hoppas jag förstår rätt nu. Var det här ang de högljudda-på-ett-dåligt-sätt-feministerna?”

Du verkar ju ha en förståelse för att det obekväma kan handla om ens egna okunskap. Jag tycker ju någonstans att feminism ska väcka obehag. Om det inte skulle bli obehagligt för folk så gör vi nog fel saker..
Det går ju inte att utmana normer på ett bekvämt och skönt sätt

 

[MiniLi]

Jag har tappat mycket av detta sedan jag fick barn. Mycket betor på ren och skär trötthet. sålunda rakar jag mig under armarna för jag orkar inte med kliande och skavande kroppshår just nu. Jag har i många år arbetat ideellt i kvinnorörelsen på olika sätt, orkar inget just nu. Jag tänker att det är tillfälligt när barnen är små, men tänker att alla de här normerna om vad och hur en mamma ur medelklassen ska vara är såklart ännu ett jävla sätt att trycka ner kvinnor och kvinnokampen, såklart. Nå. Jag protesterar iaf på mitt jobb som såklart är kvinnodominerat men med förtryckande manliga chefer.

Förstår att det är svårt att orka! Det är min stora räddla, tänk om vi skaffar barn och inte orkar anstränga oss för jämställdhet längre..

 

[Kattennizze]

Jag vill inte driva tråden mer i någon riktning alls. Jag fick de svar jag sökte och hoppas att jag klarar att ta in en mer lyssnande position. Det är ett intressant ämne.

Jag tycker det är skönt om vi kunde slippa partipolitiken. Buke fungerar verkligen som en ventil för mig där jag relativt anonymt kan diskutera utan partipolitiken och det medföljande partipolitiska spelet. Underbart.

 

[Kattennizze]

Förstår att det är svårt att orka! Det är min stora räddla, tänk om vi skaffar barn och inte orkar anstränga oss för jämställdhet längre..

Jo jag hade tänkt mig att barna skulle hänga med på möten och sånt eftersom det är ju bra för barn med samhällsengagerade föräldrar. Men så har jag barn med särskilda behov också, jag tänker att det nog är olika för mer normalstörda barn.

 

[startpompe]

Förstår att det är svårt att orka! Det är min stora räddla, tänk om vi skaffar barn och inte orkar anstränga oss för jämställdhet längre..

De här kan jag verkligen känna igen mig i, känns tyvärr som en rätt rimlig rädsla också med tanke hur de ofta verkar bli...

 

[Kattennizze]

Förstår att det är svårt att orka! Det är min stora räddla, tänk om vi skaffar barn och inte orkar anstränga oss för jämställdhet längre..

För övrigt tycker jag att det är en väldigt befogad rädsla och som man bör ta i beaktning om man väljer att skaffa barn.

 

[MiniLi]

De här kan jag verkligen känna igen mig i, känns tyvärr som en rätt rimlig rädsla också med tanke hur de ofta verkar bli...

Ja, det här är dock en sån sak där jag möter jättestort motstånd. Många tycks bli oerhört provocerade av det. Men jag håller med dig, rimlig rädsla.

 

[julgrisen]

Ja, det här är dock en sån sak där jag möter jättestort motstånd. Många tycks bli oerhört provocerade av det. Men jag håller med dig, rimlig rädsla.

Ja gud ja, det där är min stora rädsla också. Jag tror inte jag känner ett enda par med barn som har lyckats behålla jämställdheten efter barnen kom, och då är det flera av dem som innan verkligen har arbetat med att vara jämställda. Jag förstår att man inte orkar, men usch vad jobbigt det känns.
Nu när jag tänker efter har jag nog ett par som faktiskt känns mer jämställt sen de fick barn, men troligtvis på grund av att mannen gick in och var föräldraledig när barnet var ett halvår för att kvinnan behövde bli klar med sin utbildning. Där känns det som att det är mannen som barnet vänder sig till i första hand men samtidigt är det ändå hon som tar vab-dagarna och på vidare. Verkar helt hopplöst faktiskt.

 

[MiniLi]

Ja gud ja, det där är min stora rädsla också. Jag tror inte jag känner ett enda par med barn som har lyckats behålla jämställdheten efter barnen kom, och då är det flera av dem som innan verkligen har arbetat med att vara jämställda. Jag förstår att man inte orkar, men usch vad jobbigt det känns.
Nu när jag tänker efter har jag nog ett par som faktiskt känns mer jämställt sen de fick barn, men troligtvis på grund av att mannen gick in och var föräldraledig när barnet var ett halvår för att kvinnan behövde bli klar med sin utbildning. Där känns det som att det är mannen som barnet vänder sig till i första hand men samtidigt är det ändå hon som tar vab-dagarna och på vidare. Verkar helt hopplöst faktiskt.

Ja usch. Jag har tänkt på det här i flera år och nu har vi väl någon slags plan som jag iaf tror på. 50/50 föräldraledighet direkt (halva veckan var), ingen heltidsamning osv. Men vem vet om planen håller när man väl står där..

 

[Killaloe]

Angående jämställdhet och barn så tycker jag ändå att det är en sådan grej där Buke är fantastiskt - det är ju några föräldrar som delar med sig av sina tankar och som verkligen verkar jobba stenhårt med jämställdheten. Så inspirerande att läsa!

 

[the_connemara]

Men vilka är det? Vad gör de? Vad säger de?
Jag förstår oftast inte vilka fenomen det handlar om, mer än att det är människor som tar plats och blir obekväma.

Här var det jag egentligen skulle svara på och så hann du skriva mer inlägg jag också ville ha med i det svaret som jag citerade i mitt senaste svar.

Håller helt med om att obehaget ingår! I min IRL-värld så ingår dock typ enbart idiotförklarade och raljerande. Därför söker jag aktivt upp sammanhang med feminister (på nätet/har fler numera IRL-vänner jag hittat här som är feminister och så har jag en kollega) för att jag vill lära mig mer och få lite andrum. Men det är även där jag ser massor av de "obekväma och högljudda" (för andra, jag tänker tex på enklast CW o LD) som får massa skit. Jag menade alltså inte att jag sett några "obekväma o högljudda" som jag hittills själv klassar som det/tycker förstör för feminismen. Utan jag tycker att det är meningsmotståndarna som avslöjar sin ovilja att förstå när de istället skriker om feminazis istället.

Blev det ännu mer obegripligt nu

 

[Mabuse]

Förstår att det är svårt att orka! Det är min stora räddla, tänk om vi skaffar barn och inte orkar anstränga oss för jämställdhet längre..

Det beror ju på vad man menar med att anstränga. I sitt eget liv handlar det väl mer om att hålla ett öga på att man inte reproducerar normer man vill ska försvinna. Men ansträngning i form av politiskt engagemang kanske det finns mindre tid för.

 

[Mabuse]

Ja usch. Jag har tänkt på det här i flera år och nu har vi väl någon slags plan som jag iaf tror på. 50/50 föräldraledighet direkt (halva veckan var), ingen heltidsamning osv. Men vem vet om planen håller när man väl står där..

Det verkar stentufft, tycker jag. Onödigt tufft för dig, inte minst, att vara tillbaka på jobbet tre dagar efter förlossningen. Håller tummarna för en enkel graviditet och förlossning! Plus då att samtidigt försöka få någon halva-veckan amning att fungera etc.

Det går ju att hålla vilken plan man vill, men såklart kanske man får offra en del. Den egna hälsan, t ex.

 

[MiniLi]

Här var det jag egentligen skulle svara på och så hann du skriva mer inlägg jag också ville ha med i det svaret som jag citerade i mitt senaste svar.

Håller helt med om att obehaget ingår! I min IRL-värld så ingår dock typ enbart idiotförklarade och raljerande. Därför söker jag aktivt upp sammanhang med feminister (på nätet/har fler numera IRL-vänner jag hittat här som är feminister och så har jag en kollega) för att jag vill lära mig mer och få lite andrum. Men det är även där jag ser massor av de "obekväma och högljudda" (för andra, jag tänker tex på enklast CW o LD) som får massa skit. Jag menade alltså inte att jag sett några "obekväma o högljudda" som jag hittills själv klassar som det/tycker förstör för feminismen. Utan jag tycker att det är meningsmotståndarna som avslöjar sin ovilja att förstå när de istället skriker om feminazis istället.

Blev det ännu mer obegripligt nu

Förstår hur du menar!

Det beror ju på vad man menar med att anstränga. I sitt eget liv handlar det väl mer om att hålla ett öga på att man inte reproducerar normer man vill ska försvinna. Men ansträngning i form av politiskt engagemang kanske det finns mindre tid för.

Jag tänker att det är lite merjobb och att vissa saker vore ”enklare” att göra på andra sätt. Men för mig finns inte så mkt alternativ så..

Det verkar stentufft, tycker jag. Onödigt tufft för dig, inte minst, att vara tillbaka på jobbet tre dagar efter förlossningen. Håller tummarna för en enkel graviditet och förlossning! Plus då att samtidigt försöka få någon halva-veckan amning att fungera etc.

Det går ju att hålla vilken plan man vill, men såklart kanske man får offra en del. Den egna hälsan, t ex.

Jag skrev inte ut planen i detalj. Tänker att vi skulle vara heltidshemma tillsammans precis i början.

Och ja, det var ju själva poängen. Det är kortsiktigt påfrestande och jag oroar mig för att inte orka. Det är ändå så jag vill göra.

Jag är ju inte dum. Jag är fullt kapabel att förstå utmaningarna. Och jag tycker det är fult att kalla andras jämställdhetsansträngningar för onödiga.

 

[SaraMara]

Det funkar faktiskt att behålla jämställdheten, vågar jag nu säga efter 2,5 år. Vi körde inte fullt så hard core utan 6 mån var fl och jag heltidsammade men med pumpande i typ 4 månader. Förutom att det i samhället i stort är en jävla fälla att bli mamma så har inte förhållandets balans skiftats negativt för min (kvinnans) del. Vi är inte helt jämlika och pappan är mer primärförälder än jag, men vi har inte trillat in i fler typiska normer än innan barn(helt jämställda var vi inte innan heller, och lär aldrig bli). Det finns alltså hopp, även om jag också tycker att det låter jäkligt kämpigt rent fysiskt att börja jobba bara ett par dagar efter förlossningen. Jag kunde knappt gå på en vecka minst och än mindre sitta...

Fö på trådens tema så har den fått mig att fundera en del. Jag upplever ofta ”ärkefeminismen” som rätt elitistisk, aggressiv (mot andra kvinnor) och exkluderande. I vissa sammanhang skulle inte jag (som i andra kan anses rätt radikal) ens våga kalla mig feminist eftersom känslan är att närmast vara en poser. Jag tror inte att den typen av approach gynnar kampen för jämställdhet och mot patriarkatet, eftersom den tenderar att tom göra ”redan frälsta” som undertecknad tämligen obekväma och lite ”rädda”.

 

[Blyger]

@MiniLi hoppar in lite angående föräldraledighet, hoppas det går bra. Vi har planerat att jag är hemma i 6 månader, delar 50/50 i 6 månader och sen är mannen hemma på heltid.
För mig är det extremt viktigt att vi är "lika mycket" föräldrar båda två och vårt förhållande har nog blivit mer jämställt faktiskt sen barnet kom faktiskt.

 

[monster1]

Jag tänker lite så här att jag gör så gott jag kan angående feminismen i mitt liv. Ibland går det bra ibland går det mindre bra. Lite på samma sätt som jag förhåller mig till mig själv som miljönisse. Jag gör det jag kan och orkar. Hur som helst så förhåller jag mig alltid till det på något sätt. Typ nu följer jag normen, nu följer jag inte normen osv. Det är en medvetenhet som alltid finns där.

 

[Kattennizze]

Vi delade rakt av, jag kunde inte amma så det spelade ju ingen roll. Nä nu ljuger jag, han tog fler dagar. Jag gillade inte bebistiden och kände mig isolerad men min man trivdes utmärkt. Men sen! Nu kommer det svåra, nämligen omgivningen som gör mig galen. Ända sen dagis det här ständiga tävlandet om det bästa barnkalaset, bästa aktiviteterna, smartaste ungen osv. Och som kvinna och mamma förväntas jag delta i det här rejset. Sa jag att jag är utmattad? visst kan jag skita i det men då kanske det går ut över barnen...

 

[Petruska]

Har någon lust o ork att förklara detta?





@MiniLi Vet du frågade mig direkt och en gång till i tråden men jag fick tydligen inte med citatet. Julfirande följt av magsjuka för hela släkten har gjort att jag inte lyckats följa denna oerhört (!) intressanta tråden tyvärr. Svarar lite i blindo och utvecklar gärna om det önskas.

Jag läser mest massor på nätet, främst insta o Facebook och följer en del poddar. För mig finns det där högljudda feminister som stundtals gjort mig obekväm. Jag håller dock tyst tills jag fattar. @Petruska här brukar också ge mig väldigt många aha-upplevelser men även frågor. Men jag ogillar starkt att be folk utbilda mig så såväl här som på nätet försöker jag mest läsa och vara öppen. Inte hamna i försvarsposition när folk skriver de hatar män tex. Jag vill veta varför istället för vilka män de hatar typ.

I min IRL-omgivning resulterar samtliga sådan här situationer ovan (och icke feminister blir ju upprörda av betydligt mer än mig) till en direkt högljudd attack, oftast utan att någon ens tagit upp problemet. 'A la' "Den där jävla CW, kan hon inte bara sluta gnälla och lämna FW ifred någon gång?! Är han inte dömd så ska han räknas som oskyldig!" Följt av hetsig diskussion. Detta är väl typ det "mest" feministiska samtalsämnet. Dvs såga kända feminister och hata på staten om föräldraförsäkringen.

När jag klickar mig runt på nätet är ovanstående följt av betydligt grövre hot och hat.

Svarade jag på något relevant nu?

Det där med särartsfeminism och trans? Ja, alltså, hela idén om könsbekräftande behandling och social transition från det ena könet till det andra, understryker ju någon idé om två kön som i något väsentligt avseende är olika. Tex ingår det under utredningstiden för transpersoner (som vill ha hjälp av vården) att "leva som man" om personen är född kvinna, och vice versa. Vad är det ens att leva som man/kvinna utifrån en sådan feminism som den jag kan tro på?

Transrörelsen gör kön viktigt igen, i min sociala närhet, på sätt som jag så länge jag kan minnas har försökt motarbeta och undkomma.

Alltså. Jag vet att de här personerna har det jobbigt. De ska inte anpassa sig efter mig. Men det finns en tendens att vilja göra ännu en omtolkning av kön, som passar ihop med trans och lyfter fram könet i kroppen (tex i hjärnan) och jag har lite problem med det.

 

[MiniLi]

Jag tänker lite så här att jag gör så gott jag kan angående feminismen i mitt liv. Ibland går det bra ibland går det mindre bra. Lite på samma sätt som jag förhåller mig till mig själv som miljönisse. Jag gör det jag kan och orkar. Hur som helst så förhåller jag mig alltid till det på något sätt. Typ nu följer jag normen, nu följer jag inte normen osv. Det är en medvetenhet som alltid finns där.

Ja så är det ju verklgen. Jag tycker det känns viktigt att göra medvetna val och liksom försöka så gott man kan, har inga förhoppningsr om att lyckas göra ”allt rätt”. Vad det nu skulle vara, ju mer man lär sig desto svårare blir det..