Gry
Trådstartare
Gör ni det?
Själv umgås jag med två vänner som har helt andra förhållningssätt gentemot sina barn och jag ska ärligt erkänna att det är lite slitigt ibland. Den ena vännen ger sina barn fika minst två ggr per dag. Barnen kan komma och gå som de vill och ta fika, chips, godis, choklad osv, utan att sitta ner och äta. De tittar obegränsat på teve och spelar obegränsat tevespel. De har ingen hyfs vid matbordet och mot mina barn sköter de sig inte särskilt väl. Tex kan min sambo driva igenom en "alla sitter kvar till alla ätit färdigt" medan en av hennes barn reser sig upp och går. Eller min pojk frågar hennes ngt och han svarar inte, han frågar igen, han svarar inte, jag säger att han kan väl svara varpå hon försvarar sig med att det inte kan vara så kul att leka med en fyraåring.
Hon har genomgått en skilsmässa och det har varit kämpigt en tid varpå hon... ja vad säger man...har slappat till rejält när det gäller barnen. Okej under en viss tid, men nu har det gått verkligen lång tid. Ohc då tänker jag att vem är jag till att avgöra hur lång tid det kan ta att läka ihop igen? Men å andra sida, jag vill knappt ta med mig mina barn dit...
Min andra kompis säger visserligen ifrån men driver aldrig igenom ngt. De gör som de vill iallafall. Vi träffas på helgerna ibland och äter lite gott och ungarna leker. Trots att vi har suttit och kommit överrens om att barnen kan stoja som de vill uppe, titta på film etc och at de ska vara lugna nere där vi är så får de lik förbenat spela musik på hög volym nere, titta på teve osv. Är vi hemma hos oss gäller verkligen reglerna och det är inga problem.
Är det jag som är för hård? Folk verkar ju ha en helt annan inställning till barnuppfostran nu för tiden.
Hur har ni gjort med era närmaste vänner som har en annan syn på uppfostran? Kan man hitta ett förhållningssätt som gör att man står ut lite lättare?
Hjälp!
Själv umgås jag med två vänner som har helt andra förhållningssätt gentemot sina barn och jag ska ärligt erkänna att det är lite slitigt ibland. Den ena vännen ger sina barn fika minst två ggr per dag. Barnen kan komma och gå som de vill och ta fika, chips, godis, choklad osv, utan att sitta ner och äta. De tittar obegränsat på teve och spelar obegränsat tevespel. De har ingen hyfs vid matbordet och mot mina barn sköter de sig inte särskilt väl. Tex kan min sambo driva igenom en "alla sitter kvar till alla ätit färdigt" medan en av hennes barn reser sig upp och går. Eller min pojk frågar hennes ngt och han svarar inte, han frågar igen, han svarar inte, jag säger att han kan väl svara varpå hon försvarar sig med att det inte kan vara så kul att leka med en fyraåring.
Hon har genomgått en skilsmässa och det har varit kämpigt en tid varpå hon... ja vad säger man...har slappat till rejält när det gäller barnen. Okej under en viss tid, men nu har det gått verkligen lång tid. Ohc då tänker jag att vem är jag till att avgöra hur lång tid det kan ta att läka ihop igen? Men å andra sida, jag vill knappt ta med mig mina barn dit...
Min andra kompis säger visserligen ifrån men driver aldrig igenom ngt. De gör som de vill iallafall. Vi träffas på helgerna ibland och äter lite gott och ungarna leker. Trots att vi har suttit och kommit överrens om att barnen kan stoja som de vill uppe, titta på film etc och at de ska vara lugna nere där vi är så får de lik förbenat spela musik på hög volym nere, titta på teve osv. Är vi hemma hos oss gäller verkligen reglerna och det är inga problem.
Är det jag som är för hård? Folk verkar ju ha en helt annan inställning till barnuppfostran nu för tiden.
Hur har ni gjort med era närmaste vänner som har en annan syn på uppfostran? Kan man hitta ett förhållningssätt som gör att man står ut lite lättare?
Hjälp!