Att tvångsköna någon

[Petruska]

Jag gav det som exempel på saker man vill frångå som definitioner på vad det innebär att vara ett kön. Så om någon kallar mig man vad gör det för skillnad mot att bli kallad kvinna när dessa könsattribut inte längre är giltiga, vad är det då som gör att en kvinna är kvinna och en man är en man.

NB att jag inte hävdar att man måste vara på ett visst sätt för att kalla sig ett könoch jag är inte så intresserad av att definiera mig som något speciellt, jag är jag.. Det jag undrar är att om det nu inte direkt finns något som är kvinnligt eller manligt, vad innebär det då att vara dessa könsidentiteter.

Jag tänker så här: det du beskriver är de känslor som en cisperson normalt sett har (eller inte har, då). Cispersoner behöver inte fundera över det där, det fungerar ändå. Inlägg som ditt visar det.

Om en person - med eller mot sin vilja - hamnar i situationer där så att säga normen skaver med avseende på saker som har med kön, genus och sexualitet osv att göra, då uppstår funderingar som dina i en ny form, med nytt innehåll. Detta kan ske halvsent i livet, vid medveten eller rentav vuxen ålder, eller det kan vara en erfarenhet som personen bär med sig från början av sitt liv och sina minnen.

För min del är det helt uteslutet att på något öppet sätt försöka besvara dina frågor utifrån mina egna erfarenheter av just normskav, på grund av tongångarna i den här tråden. Jag lånar inte ut mina tankar och känslor till det.

 

[Lena Furberg]

Mja, det undrar jag. I en extrem miljö så vandrar folk över utan att känna sig som andra könet också. Dvs tex amerikanska inbördeskriget så finns fler exempel än man skulle kunna tro på gifta kvinnor som klär sig och existerar som män i många år för att följa sin man i krig.

Så i alla fall i extrema miljöer så ökar sannolikt förflyttningen mellan könen? Samtidigt, om miljöerna är ytterligare mer extrema kanske den omöjliggörs.
https://en.wikipedia.org/wiki/James_Barry_(surgeon)


Det är ju dessutom bara de kvinnor där någon upptäckte könet efter döden eller i en rättegång som upptäckts som könsöverskridande. Barry hade missats helt för historien om kvinnan som upptäckte henom som död hade låtit bli att prata om det.

Det finns ju en risk, om än kanske liten, att om det är så att många vandrar från ett visst kön så kan könsrollen vara en möjlig inverkan för enstaka? Att den är trång och obekväm och smal? Just nu är kvinnorollen inte så smal som den var för 100 år sedan.

Kvinnliga läkare i USA bodde dessutom tex gärna ihop med varandra precis när läkarutbildningen godkänt kvinnor. Vissa för att de älskade varandra, men andra för att landet var anpassat för tvåsamhet, det var inte bra för kvinnor att bo ensamma och praktiskt att bo ihop. Så miljö påverkar nog, bara den är extrem nog.

Förresten. Notera ordet OCKSÅ i början bara för säkerhets skull. Jag gissar också på medfött i grunden. Men att extrema miljöer och instängda könsroller med i vissa fall små försörjningsmöjligheter fyller på antal.

Jag har också tänkt lite i liknande (?) banor men var lite obekväm inför att nämna dem. Jag kan tänka mig att där finns ganska många människor som känner sig väldigt främmande och utanför i (köns)leden och därför finner en enorm frihet i den gränslösa (gränslös i positiv mening) gemenskapen där varje individ ses som sig själv och enbart sig själv utan normer att leva upp till och fack att passa in i. En ganska svindlande frihet som antagligen inte existerar i de traditionella leden. Jag menar då den friheten som man erbjuds där könsnormerna lösts upp och man själv väljer vem man är. Detta utan att nödvändigtvis känna främlingskap inför sin kropp som sådan.

Detta, naturligtvis, sida vid sida med de människor där det också finns en biologisk bakgrund där könsbestämningen inte är glasklar.

 

[Fruentimber]

Jag gav det som exempel på saker man vill frångå som definitioner på vad det innebär att vara ett kön. Så om någon kallar mig man vad gör det för skillnad mot att bli kallad kvinna när dessa könsattribut inte längre är giltiga, vad är det då som gör att en kvinna är kvinna och en man är en man.

NB att jag inte hävdar att man måste vara på ett visst sätt för att kalla sig ett könoch jag är inte så intresserad av att definiera mig som något speciellt, jag är jag.. Det jag undrar är att om det nu inte direkt finns något som är kvinnligt eller manligt, vad innebär det då att vara dessa könsidentiteter.

Men nu gör du ju det igen? Frågar vad som gör en kvinna om hon saknar stereotypiska attribut som du drog upp tidigare. Det är ju helt bisarrt, ärligt talat. Som att min könsidentitet skulle sitta i min "kvinnliga vilja" att bli mamma och klä mig i kjol? Och om dessa attribut inte existerar så menar du att könsidentitet blir meningslöst, bara för att de inte fylls av dina stereotypiska föreställningar om "typiskt kvinnligt" vs "typiskt manligt". Det är ärligt talat så bisarrt att jag inte kommer fortsätta den diskussionen. Du är ute på väldigt djupt vatten och jag tänker inte fungera som någon livboj.

 

[durachiny]

Jag tänker så här: det du beskriver är de känslor som en cisperson normalt sett har (eller inte har, då). Cispersoner behöver inte fundera över det där, det fungerar ändå. Inlägg som ditt visar det.

Om en person - med eller mot sin vilja - hamnar i situationer där så att säga normen skaver med avseende på saker som har med kön, genus och sexualitet osv att göra, då uppstår funderingar som dina i en ny form, med nytt innehåll. Detta kan ske halvsent i livet, vid medveten eller rentav vuxen ålder, eller det kan vara en erfarenhet som personen bär med sig från början av sitt liv och sina minnen.

För min del är det helt uteslutet att på något öppet sätt försöka besvara dina frågor utifrån mina egna erfarenheter av just normskav, på grund av tongångarna i den här tråden. Jag lånar inte ut mina tankar och känslor till det.

Jag är på riktigt nyfiken på området men inte för att jag är konservativ och motsäger att det är bra eller möjligt utan snarare åt andra hållet att det för mig är så märkligt att det spelar någon roll, vi är alla ändå bara människor och om man strävar efter att ta bort det som skiljer män och kvinnor åt socialt så verkar det för mig att bli ett sidosteg att så prompt propsa på kön.

Det är därför jag blir väldigt nyfiken i tankar om vad det innebär att kalla sig kvinna respektive man, vad det innebär. Då kan jag även lära mig mer om mig själv.

 

[durachiny]

Men nu gör du ju det igen? Frågar vad som gör en kvinna om hon saknar stereotypiska attribut som du drog upp tidigare. Det är ju helt bisarrt, ärligt talat. Som att min könsidentitet skulle sitta i min "kvinnliga vilja" att bli mamma och klä mig i kjol? Och om dessa attribut inte existerar så menar du att könsidentitet blir meningslöst, bara för att de inte fylls av dina stereotypiska föreställningar om "typiskt kvinnligt" vs "typiskt manligt". Det är ärligt talat så bisarrt att jag inte kommer fortsätta den diskussionen. Du är ute på väldigt djupt vatten och jag tänker inte fungera som någon livboj.

Nej det är för att du inte förstår hur jag menar. Om det inte är såna saker som definierar en kvinna, det är sådant som folk oftast menar definierar en kvinna, vad är det då? Jag vet inte vad som definierar en kvinna, det är därför jag frågar, det är inte att jag säger att "det är inte en kvinna om det inte är såhär".

 

[Saeta]

Ja det kommer nog alltid vara tufft för den som kallar sig Petter, är lång och grovt byggd med basröst och som klär sig i kritstrecksrandig kostym, bär attachéväska att bli uppfattad som kvinna. Jag rekommenderar att personen tar tag i problemet med att klä sig mer könsneutral och byta namn till till exempel Petra. Man har lite ansvar själv hur man uppfattas i synnerhet om man mår dåligt av det.

Men varför ska en person behöva klä sig mer könsneutralt? Vad nu ens det innebär? Hur ser en könsneutral outfit ut? Varför är det den enskilda individen som måste anpassa sig för att bättre passa in? Det är ju fruktansvärt om du på riktigt tycker det.
Jag är normbrytande på flera plan. Jag skulle ALDRIG ändra på mig för att folk ska börja acceptera mig. Aldrig någonsin. Jag anser att det är samhället som behöver bli mer öppen för det som inte är norm.

(Nu vet jag visserligen inte varför det skulle vara just en kritstrecksrandig kostym, är det något som är "typiskt manligt"? Jag har nog aldrig sett en sådan kostym faktiskt, mer än i butik då.)

Jag har flera gånger fråga dig hur man ska lösa det så att alla blir nöjda och hittills har ingen svarat. Kan du komma på en lösning som gör alla nöjda och hittills har jag inte fått ett enda relevant svar, troligen för att det inte finns något sätt att lösa problemet så att alla blir nöjda.

Och jag har flera gånger svarat att jag inte vet. Nej. Jag kan inte komma på en lösning. Bara för att jag gör en tråd om ämnet så betyder inte det att jag sitter inne på en massa svar och lösningar. Och nej, det finns nog inget sätt att lösa problemet tills imorgon eller den närmsta tiden. Men jag tror att det skulle kunna bli bättre på ett långsiktigt plan genom att bara bli mer öppen för sina medmänniskor och bli mer accepterande.

Är det då så fel att göra den stora majoriteten nöjda? Eller ska vi göra en liten minoritet nöjd och lämna resten mer eller mindre missnöjda?

Enligt mig själv så tycker jag att vi ska göra allt vi kan för att göra ALLA nöjda. Att bara sträva efter att en viss typ av grupp ska bli nöjda är ju rätt dumt. Bättre att försöka jobba för att alla ska bli så nöjda som möjligt. Men det är min åsikt.

 

[Saeta]

Vad är det som "känns kvinnligt" eller manligt?

Hur "känner man sig som en kvinna" eller som en man?

Det är nog något som är omöjligt att svara på för någon som är cis.
Dessutom tror jag också att det är väldigt individuellt. Så om du skulle få ett svar från någon som vet hur det är, så skulle nästa person kanske ha en helt annan uppfattning. Det jag menar är att du nog aldrig kommer kunna förstå hur det är.

 

[ako]

Ja alltså, det jag tror (och kan relatera till men via en helt annan grej än just det här med kön) är att även om en är trygg i sig själv och så vidare, så är det ju fortfarande sjukt frustrerande och jobbigt att hela tiden behöva förklara sin existens och att det faktiskt är på det här sättet. Att dom allra flesta ser en "Martin med skägg" som en man och en "Malin med bröst" som en kvinna är ju egentligen inte är konstigt eftersom det är det vi är uppväxta med. Men kan ni (folk i allmänhet) inte ens försöka sätta er in i hur det skulle kännas att hela tiden bli tagen för något ni faktiskt inte är? Varje dag. Hela tiden. Och dessutom ofta bli ifrågasatt och få höra "Men du kommer aldrig kunnat BLI något annat än det du är född som".
Vart är acceptansen?

Fast återigen; världen är ju full av saker som folk kan ta illa upp för hur lite man än önskar sig att de ska göra det. Om en skäggig typ som kallar sig för Martin tar illa upp för att hen omnämns men pronomenet "han", då får hen faktiskt helt enkelt jobba på det. Om hen säger sig önska bli behandlad som kvinna så fine, men om inte så är faktumet att andra människor ser henom som man lika enkelt som att snö förefaller vit för oss.

Krasst sett så är inte livet rättvist. Om man avviker mycket från normen (oavsett om man vill eller ej) kommer alltid frågor att finnas. Man får acceptera det och lära sig hantera det.

Och som sagt, det är inte rimligt att hela befolkningen ska tassa på tå och sluta använda personliga pronomen för att typ en person av 100 000 eller färre inte vill nämnas vid det kön hen ger sken av att vara.

 

[Petruska]

Jag är på riktigt nyfiken på området men inte för att jag är konservativ och motsäger att det är bra eller möjligt utan snarare åt andra hållet att det för mig är så märkligt att det spelar någon roll, vi är alla ändå bara människor och om man strävar efter att ta bort det som skiljer män och kvinnor åt socialt så verkar det för mig att bli ett sidosteg att så prompt propsa på kön.

Det är därför jag blir väldigt nyfiken i tankar om vad det innebär att kalla sig kvinna respektive man, vad det innebär. Då kan jag även lära mig mer om mig själv.

Att "kalla sig" kvinna betyder väl bara - eller behöver bara betyda - att man talar landets språk? Som att kalla sig Anna om det är vad man heter.

För min del behöver det inte betyda mer än så.

Sen är det ju ett sätt att tex referera till erfarenheter som är gemensamma för många kvinnor. Som tex me too-kampanjen är ett tecken på.

 

[Saeta]

Fast återigen; världen är ju full av saker som folk kan ta illa upp för hur lite man än önskar sig att de ska göra det. Om en skäggig typ som kallar sig för Martin tar illa upp för att hen omnämns men pronomenet "han", då får hen faktiskt helt enkelt jobba på det.

Så du anser att det är deras problem?

Om hen säger sig önska bli behandlad som kvinna så fine, men om inte så är faktumet att andra människor ser henom som man lika enkelt som att snö förefaller vit för oss.

Hur ska en kvinna bli behandlad menar du?

Krasst sett så är inte livet rättvist. Om man avviker mycket från normen (oavsett om man vill eller ej) kommer alltid frågor att finnas. Man får acceptera det och lära sig hantera det.

Fast nej, jag håller verkligen inte med. Bara för att folk avviker från normer så betyder ju inte det att dom får acceptera läget.

Och som sagt, det är inte rimligt att hela befolkningen ska tassa på tå och sluta använda personliga pronomen för att typ en person av 100 000 eller färre inte vill nämnas vid det kön hen ger sken av att vara.

Jag har aldrig sagt att folk ska tassa på tå! Är det verkligen 1 person av 100.000?

 

[Lobelia]

Så du anser att det är deras problem?

Man är alltid ansvarig för sig själv och sina handlingar och beter man sig på ett vis så folk gissar fel kön (dvs klär sig, presenterar sig på ett vis som inte stämmer överens med det kön man identifierar sig med) och inte påtalar problemet samtidigt som man är så känslig att man tar illa vid sig så är man ansvarig för att ha gjort detta.

Fast nej, jag håller verkligen inte med. Bara för att folk avviker från normer så betyder ju inte det att dom får acceptera läget.

Alla får acceptera läget eller göra något åt det (exv be om att bli betraktad på önskat vis). Och läget är att ibland gör folk fel och sårar folk av misstag.

Jag har aldrig sagt att folk ska tassa på tå! Är det verkligen 1 person av 100.000?

Jo du det gör du, dina önskemål om hänsyn innebär de.

Exakt andel som uppträder så man gissar fel på deras könstillhörighet och dessutom blir sårade av det vet ingen av oss. 1 av 100.000 är säkert en gissning. Det kanske är 1 av 50.0000 eller en av 150.000. Oavsett exakt andel så tänk efter själv, hur stor andel tror du ärligt är så pass masochistiskt laga att de medvetet utsätter sig för detta. Att först klä ut sig (klär man sig på ett vis man inte identifierar sig så vill åtminstone jag kalla det klä ut sig) och fast de blir sårade av att omtalas med det biologiska kön de försöker efterlikna. Jag tror 1 på 100.000 är högt räknat. Varför i hela fridens namn tror du att någon vill utsätta sig för dylikt?

Och finns det några så ägnar sig flertalet nog åt möhippor och svensexor. Att kämpa för något så minimalt förekommande är verkligen att slåss mot väderkvarnar.

Som sag tänk efter vad du kämpar för? Är det inte bättre att lägga energi på något du vet existerar? Exempelvis de som blir illa behandlade för sin sexuella läggning eller för att de valt att klä sig som den person de känner de är men den inte matchar utseendet. Det är oändligt många fler.

 

[Saeta]

Man är alltid ansvarig för sig själv och sina handlingar och beter man sig på ett vis så folk gissar fel kön (dvs klär sig, presenterar sig på ett vis som inte stämmer överens med det kön man identifierar sig med) och inte påtalar problemet samtidigt som man är så känslig att man tar illa vid sig så är man ansvarig för att ha gjort detta.

Ja, en är alltid ansvarig för sina egna handlingar. Men det låter på dig som att det är fel, att det är något negativt att vara normbrytande. Att det är transpersonerna/ickebinära som det är fel på, att det är dom som ska ändra på sig för att passa in och därmed slippa att bli felkönade. Är det så du menar? Jag hoppas inte det!

Jo du det gör du, dina önskemål om hänsyn innebär de.

Nej. Det gör det inte.

Exakt andel som uppträder så man gissar fel på deras könstillhörighet och dessutom blir sårade av det vet ingen av oss. 1 av 100.000 är säkert en gissning. Det kanske är 1 av 50.0000 eller en av 150.000. Oavsett exakt andel så tänk efter själv, hur stor andel tror du ärligt är så pass masochistiskt laga att de medvetet utsätter sig för detta. Att först klä ut sig (klär man sig på ett vis man inte identifierar sig så vill åtminstone jag kalla det klä ut sig) och fast de blir sårade av att omtalas med det biologiska kön de försöker efterlikna. Jag tror 1 på 100.000 är högt räknat. Varför i hela fridens namn tror du att någon vill utsätta sig för dylikt?

Men herregud vad hemskt sagt. Du skämtar nu väl? FY! Usch, riktigt otrevligt och nä... usch! Det är väl självklart att de som väljer att vara normbrytande gör det för att de mår bra av det. Du bidrar ju ännu mer till ett förakt när du säger så här.

Och finns det några så ägnar sig flertalet nog åt möhippor och svensexor. Att kämpa för något så minimalt förekommande är verkligen att slåss mot väderkvarnar.

Men va? Vad har svensexor och möhippor med det här att göra?

Som sag tänk efter vad du kämpar för? Är det inte bättre att lägga energi på något du vet existerar? Exempelvis de som blir illa behandlade för sin sexuella läggning eller för att de valt att klä sig som den person de känner de är men den inte matchar utseendet. Det är oändligt många fler.

Jag kämpar, som alltid, för allas lika rätt att få finnas och bli accepterade oavsett vad det är. Anser du att transpersoner och ickebinära inte existerar? Och transpersoner/ickebinära har ingenting med sexuell läggning att göra.

 

[ako]

Så du anser att det är deras problem?

Det låter ju väl hårt att säga så, men ja, man står själv för sitt liv och sin person (oavsett om man valt situationen eller ej). En person i rullstol behöver förhålla sig till att t ex barn tittar och undrar etc.



Hur ska en kvinna bli behandlad menar du?

Bli kallad för ett feminint personligt pronomen.


Fast nej, jag håller verkligen inte med. Bara för att folk avviker från normer så betyder ju inte det att dom får acceptera läget.

Du vrider till resonemanget en smula.
Alla människor är olika och det är helt okej.

Jag har aldrig sagt att folk ska tassa på tå! Är det verkligen 1 person av 100.000?

Vad är det om det inte är att tassa på tå, när du på allvar föreslår att man inte ska använda personliga pronomen om personer som man inte har frågat vad deras önskade könsidentitet är?

 

[ako]

Ja, en är alltid ansvarig för sina egna handlingar. Men det låter på dig som att det är fel, att det är något negativt att vara normbrytande. Att det är transpersonerna/ickebinära som det är fel på, att det är dom som ska ändra på sig för att passa in och därmed slippa att bli felkönade. Är det så du menar? Jag hoppas inte det!



Nej. Det gör det inte.



Men herregud vad hemskt sagt. Du skämtar nu väl? FY! Usch, riktigt otrevligt och nä... usch! Det är väl självklart att de som väljer att vara normbrytande gör det för att de mår bra av det. Du bidrar ju ännu mer till ett förakt när du säger så här.



Men va? Vad har svensexor och möhippor med det här att göra?



Jag kämpar, som alltid, för allas lika rätt att få finnas och bli accepterade oavsett vad det är. Anser du att transpersoner och ickebinära inte existerar? Och transpersoner/ickebinära har ingenting med sexuell läggning att göra.

Det är ingen som har sagt att transpersoner och ickebinära inte existerar! Däremot är det ovanligt att man inte på något vid påskiner att man är trans/ binär genom att t ex klä sig i kläder förknippat med det kön man känner sig tillhöra eller att byta alt kalla sig för ett annat namn. Om man t ex är född som biologisk pojke och växer upp till en biologisk man som kallar sig för Martin och klär sig i manligt kodade kläder men ändå vill kallas för kvinna är det ett val man gör. Man kan välja att med olika attribut visa att man är trans, t ex genom ett namnbyte eller genom mer kvinnligt kodade kläder. Annars får man helt enkelt förhålla sig till att omgivningen betraktar en som man tills man upplyst om att man önskar något annat. Att ta bort allt användande av personliga pronomen p g a ett ytterst litet fåtal människor som visar en sak men önskar en annan känns enormt överdrivet.

 

[Energi]

Det är ingen som har sagt att transpersoner och ickebinära inte existerar! Däremot är det ovanligt att man inte på något vid påskiner att man är trans/ binär genom att t ex klä sig i kläder förknippat med det kön man känner sig tillhöra eller att byta alt kalla sig för ett annat namn. Om man t ex är född som biologisk pojke och växer upp till en biologisk man som kallar sig för Martin och klär sig i manligt kodade kläder men ändå vill kallas för kvinna är det ett val man gör. Man kan välja att med olika attribut visa att man är trans, t ex genom ett namnbyte eller genom mer kvinnligt kodade kläder. Annars får man helt enkelt förhålla sig till att omgivningen betraktar en som man tills man upplyst om att man önskar något annat. Att ta bort allt användande av personliga pronomen p g a ett ytterst litet fåtal människor som visar en sak men önskar en annan känns enormt överdrivet.

Hur vet du hur ovanligt det är?
Hur tänker du att en ska visa för omvärlden att en är icke-binär?
Varför skulle en vilja visa att en är trans? Vet du hur utsatta transpersoner är i samhället? Misshandel och hat är vardagsmat.

 

[Lobelia]

Ja, en är alltid ansvarig för sina egna handlingar. Men det låter på dig som att det är fel, att det är något negativt att vara normbrytande. Att det är transpersonerna/ickebinära som det är fel på, att det är dom som ska ändra på sig för att passa in och därmed slippa att bli felkönade. Är det så du menar? Jag hoppas inte det!

Nu förutsätter du att jag anser att det är fel på någon, det är inkorrekt, Vänligen omformulera dig om du vill fortsätta diskutera med mig om på det spåret. Det är mig främmande att referera till människor som det är något fel på dem utom möjligen om de har feber eller brutit benet,

Nej. Det gör det inte.

Det är en sak vad du önskar att du uttrycker en annan hur andra uppfattar det. Det är uppenbarligen fler än jag som uppfattar det som du anser att folk ska "tassa omkring" för att inte såra någon.

Men herregud vad hemskt sagt. Du skämtar nu väl? FY! Usch, riktigt otrevligt och nä... usch! Det är väl självklart att de som väljer att vara normbrytande gör det för att de mår bra av det. Du bidrar ju ännu mer till ett förakt när du säger så här.

Uppenbarligen är det inte bra för dessa personer om de hela tiden blir missuppfattade. Jag vet inte om det är direkt normbrytande att kalla sig för Anna, klä sig kvinnligt och vilja bli omtalad som man/hen och dessutom inte tala om hur man vill bli tilltalad/omtalad. Jag kallar det att ha för stora förväntningar på sin omgivnings förmåga till tankeläsning. Om de nu ens finns någon som beter sig på det här viset.

Men va? Vad har svensexor och möhippor med det här att göra?

Inte mycket mer än att det förmodligen är en av de få situationer ditt tänkta scenario uppstår.

Jag kämpar, som alltid, för allas lika rätt att få finnas och bli accepterade oavsett vad det är. Anser du att transpersoner och ickebinära inte existerar? Och transpersoner/ickebinära har ingenting med sexuell läggning att göra.

Nej, om man anser att någon grupp inte existerar så ignorerar jag dem, jag diskuterar inte en för mig icke existerande grupp. Din fråga upplever jag mest som en härskar teknik för att försöka få mig att se sämre ut.

Jag uppfattar det som du kämpar för att flertalet ska bli tilltalade på ett för dem icke önskat vis (i dina termer inte bli sedda) för att en liten kanske existerande minoritet ska bli tilltalade på för dem önskat vis. Det gäller även HBQT folk som blir omtalade /tilltalade för ett för dem oönskat vis.

Det kallar jag inte att kämpa för att någon ska bli accepterad utan att slåss mot väderkvarnar. Vet du ens om det existerar någon som uppträder som ena könet och vill bli tilltalad/omtalad som det andra?

 

[ako]

Hur vet du hur ovanligt det är?
Hur tänker du att en ska visa för omvärlden att en är icke-binär?
Varför skulle en vilja visa att en är trans? Vet du hur utsatta transpersoner är i samhället? Misshandel och hat är vardagsmat.

Det är väldigt tragiskt förstås! Samtidigt kan jag inte se att detta skulle vara en anledning till att sluta använda personliga pronomen. Om någon vill mörka att hen är trans genom att göra som ovan så får nog hen helt enkelt acceptera att hen får berätta för omgivningen med ord att hen vill bli kallad för något annat än det det ser ut som. Och i sådana fall ska SJÄLVFALLET den önskan respekteras.

 

[Lobelia]

Det är väldigt tragiskt förstås! Samtidigt kan jag inte se att detta skulle vara en anledning till att sluta använda personliga pronomen. Om någon vill mörka att hen är trans genom att göra som ovan så får nog hen helt enkelt acceptera att hen får berätta för omgivningen med ord att hen vill bli kallad för något annat än det det ser ut som. Och i sådana fall ska SJÄLVFALLET den önskan respekteras.

Och de som inte vill visa att de är trans vill förmodligen inte att någon ska uppmärksamma det.

 

[Badger]

Jag gav det som exempel på saker man vill frångå som definitioner på vad det innebär att vara ett kön. Så om någon kallar mig man vad gör det för skillnad mot att bli kallad kvinna när dessa könsattribut inte längre är giltiga, vad är det då som gör att en kvinna är kvinna och en man är en man.

NB att jag inte hävdar att man måste vara på ett visst sätt för att kalla sig ett könoch jag är inte så intresserad av att definiera mig som något speciellt, jag är jag.. Det jag undrar är att om det nu inte direkt finns något som är kvinnligt eller manligt, vad innebär det då att vara dessa könsidentiteter.

Hmm en intressant sak är kanske tex i böcker. Hade en bokdiskussion med ett gäng personer för ett par veckor sedan. En av mina favoritförfattare Elisabeth Moon. En av männen kritiserade tex djupt att författaren inte hade gjort större skillnader på män och kvinnor och deras personligheter. Han blandade liksom ihop dem. Själv tycker jag det är underbart att läsa Moon eftersom hon beskriver kvinnor som människor, och män som människor. Charles de Lint, John Scalzi lyckas också med det och flera andra manliga och kvinnliga författare.

Men ofta beskriver man kvinnor annorlunda, även kvinnliga författare fyller kvinnans tankar med en massa artificiell kvinnlighet som jag inte känner igen mig i. Och man undrar, gör författaren det själv... eller hittar hon på hur hon gissar att (andra) kvinnor känner sig (dock inte hon)? Eller känner de sig verkligen confused, befuddled, can't think, overwhelmed, anguished, standing frozen, melting in his arms, I won't ask because I don't want the answer osv hela tiden flera gånger per dag, hehe ja jag har gått lös på en bunt young adult skrivna av kvinnor, jisses.

Någon noterade det förresten i texter från nunnor under medeltiden. De beskrev sig själva och män som människor och typ lika viktiga. Medan munkarna beskrev kvinnor som "other".

Nåja sluttanken var att i litteratur, när jag läser om, tankar och hm inuti män och kvinnor i böcker skrivna av män och kvinnor. Så känner jag normalt igen mig när författarna tänker sig, att de fungerar ungefär likadant inuti. De beskriver en bunt människor, inte en bunt män och en bunt kvinnor. Både manliga och kvinnliga författare gör det. Så då tänker jag mig att det är ganska lika? I huvudet att vara man eller kvinna.

 

[Badger]

Jag har också tänkt lite i liknande (?) banor men var lite obekväm inför att nämna dem. Jag kan tänka mig att där finns ganska många människor som känner sig väldigt främmande och utanför i (köns)leden och därför finner en enorm frihet i den gränslösa (gränslös i positiv mening) gemenskapen där varje individ ses som sig själv och enbart sig själv utan normer att leva upp till och fack att passa in i. En ganska svindlande frihet som antagligen inte existerar i de traditionella leden. Jag menar då den friheten som man erbjuds där könsnormerna lösts upp och man själv väljer vem man är. Detta utan att nödvändigtvis känna främlingskap inför sin kropp som sådan.

Detta, naturligtvis, sida vid sida med de människor där det också finns en biologisk bakgrund där könsbestämningen inte är glasklar.

Jo precis, och då är det ju tråkigt (för könsrollen) om då fler kvinnor kände sig obekväma, men nu fler män. 1700-talet kanske gav en större möjlighet att gråta ifred och klä sig vackert som man? Vem vet?

Däremot är det nog sannolikt att den biten som gör att man inte känner sig rätt i sin kropp existerar även utanför könsroller. Dvs även med exakt samma roller för män och kvinnor. Där alla småpojkar får gå i grönglittriga koltar med skalbaggar och fjärilar om de vill och alla flickor i äppelknyckarbyxor. Även då skulle sannolikt vissa kvinnor och män vilja byta? För det är något annat?