M
Malcolm
Nu är tiden inne för det som blir oundvikligt en dag, för oss som valt att leva med djur. En älskad vän ska inte längre finnas kvar. Man tror att man är förberedd, men ack vad man bedrar sig när tiden väl är kommen. Jag var ute igår och tog farväl av min vän. Han fick komma in och äta gott, bli borstad och extra ompysslad. Tillbringade en lång tid hos honom i hagen, innan han puffade på mig och tycktes säga "ok, nu är det dags att gå - måste hinna snacka lite med polarna först". Vad löjlig man är egentligen - som förmänskligar allt så där. Men kanske är det ett sätt att försöka orka med. Det känns så oerhört tungt att bära sorgen. Jag hoppas att man en dag kan se tillbaka och tänka på honom med glädje över vår tid tillsammans. I dag finns bara sorg 
