Enya
Trådstartare
Jag är väldigt blyg som person. Min man ( fd då....) sa alltid att jag var socialt handikappad- och ja, det ÄR jag. Jag pratar inte med folk och har jättesvårt att ta kontakt. Att skriva inlägg här är lättare, ska inte säga att det är lätt alltid, för det finns gånger då det är jättesvårt att veta hur man ska skriva, hur det jag skriver kommer att tolkas osv.
Jag har telefonfobi och kan med andra ord inte ringa till folk. Jag har lärt mig att ringa min chef ( med dunkande hjärta), jag kan ringa min mor ( ibland drar jag mig för det också) och några vänner. Dagis kan jag också ringa till, men jag har talat om för dem att jag har svårt för det. I övrigt kan jag verkligen itne ringa till folk.
Jag trodde i min förvirrade hjärna att det bara är telefonfobi och lite blyghet jag drar på men, så insåg jag att visst kan man gå till vårdcentralen och boka tid till läkare, om man som jag inte vågar ringa? Men jag vågar inte göra det!!!! Jag fattar inte ens vad jag är rädd för!!! Det är inte första gången jag känner att jag inte vågar prata med folk öga mot öga så att säga.
I dag var jag och äldsta sonen Eric, 6 år, på förskloleklassen för inskolning. Det var andra besöket av två, och Eric var så nervös att han skakade som ett asplöv, när vi gick dit. Han var jätteblyg och klängig på ett sätt han annars inte alls är. Jag var också nervös, massor med nya människor och jag tittade inte på dem, hälsade om de sa hej först osv Hans blyghet har blivit värre tycker jag. Och jag tror att det är jag som påverkar honom, även om jag gör allt för att vara lugn och sansad. Men hur ska jag kunna hjälpa honom att inte vara så rädd när jag själv är det?
Jag är skiträdd för tandläkaren och allt som har med det att göra, vänder bort blicken från tvn om det är en reklam för något med tänderna till och med. För en månad sedan skulle Eric till tandisen första gången. Jag förklarade noga innan vad som ska göras och varför och vad som kan hända om man inte går till tandis. Jag använde mig själv som exempel på vad som kan hända om man slarvar med tandborstning och äter för mycket godis, jag är ett bra exempel på hur det kan gå om man inte kommer åt att borsta ordentligt ( även om man tror det) och på att det är fel att äta och dricka sött även i små mängder fast då och då. När vi skulle dit var jag sååå nervös, trots att det inte ens var jag som skulle sitta där med munnen öppen. Jag darrade och kände mig alldeles knäsvag när sonen ropades upp, men tog några djupa andetag för att lugna mig och så gick vi in. Jag märkte direkt på Eric att han var rädd. Han darrade lite, sa inget och höll mig hårt i handen och när de höll på med stolen och fällde honom- utan att varna honom om det först, så höll han på att få panik. Men han sa inget och de såg inte det. Jag vågade inget säga heller. Jag sa inget, visste inte vad jag skulle säga, tänk om det jag sa gjorde honom ännu räddare? Så jag höll tyst!
Jag är en sådan person som lider i tysthet, som när tandis för några år sedan rensade ut nerver från en tand och det gjorde ont, så fick jag veta att jag skulle stå ut. Det gjorde jag med tårarna rinnandes- sedan gick jag hem och var skitskraj. Varför protesterade jag inte mer? Varför sa jag inte emot? Varför stod jag ut? I sådana situationer behärskar jag mig stenhårt så att jag ligger på gränsen till panik, minsta lilla sak som händer "fel" kommer att få mig att få panik. Det känns som om Eric är likadan! Att han står ut och sedan är rädd efteråt. Att han behärskar sig för att inte visa att han är rädd. Tandisen han var hos märkte inget, men jag såg ju det.
Hur ska jag hjälpa honom? Han ska ju börja förskoleklass till hösten, helt ensam utan mig ( nåja, jag är nog med första dagen eller något), han ska ju till tandis fler gånger i sitt liv och jag är skitskraj och det lär inte gå över på ett tag ännu i alla fall. Hur får jag honom att klara av sådana här saker när jag själv inte är trygg och säker i dessa situationer? Hur ska jag kunna hjälpa när jag själv behöver samma sak som honom?
Jag läste att rädsla för tandis hos barn många gånger börjar med att en förälder, speciellt en mamma, överför sin rädsla omedvetet på barnet. Hur ska jag bryta det mönstret?
Detta blev långt, hoppas ni förstår vad jag yrade om, känns som om jag vill förklara på ett enklare och kortare sätt men kom inte på hur jag skulle skriva.
Har ni några tankar om det här?
Jag har telefonfobi och kan med andra ord inte ringa till folk. Jag har lärt mig att ringa min chef ( med dunkande hjärta), jag kan ringa min mor ( ibland drar jag mig för det också) och några vänner. Dagis kan jag också ringa till, men jag har talat om för dem att jag har svårt för det. I övrigt kan jag verkligen itne ringa till folk.
Jag trodde i min förvirrade hjärna att det bara är telefonfobi och lite blyghet jag drar på men, så insåg jag att visst kan man gå till vårdcentralen och boka tid till läkare, om man som jag inte vågar ringa? Men jag vågar inte göra det!!!! Jag fattar inte ens vad jag är rädd för!!! Det är inte första gången jag känner att jag inte vågar prata med folk öga mot öga så att säga.
I dag var jag och äldsta sonen Eric, 6 år, på förskloleklassen för inskolning. Det var andra besöket av två, och Eric var så nervös att han skakade som ett asplöv, när vi gick dit. Han var jätteblyg och klängig på ett sätt han annars inte alls är. Jag var också nervös, massor med nya människor och jag tittade inte på dem, hälsade om de sa hej först osv Hans blyghet har blivit värre tycker jag. Och jag tror att det är jag som påverkar honom, även om jag gör allt för att vara lugn och sansad. Men hur ska jag kunna hjälpa honom att inte vara så rädd när jag själv är det?
Jag är skiträdd för tandläkaren och allt som har med det att göra, vänder bort blicken från tvn om det är en reklam för något med tänderna till och med. För en månad sedan skulle Eric till tandisen första gången. Jag förklarade noga innan vad som ska göras och varför och vad som kan hända om man inte går till tandis. Jag använde mig själv som exempel på vad som kan hända om man slarvar med tandborstning och äter för mycket godis, jag är ett bra exempel på hur det kan gå om man inte kommer åt att borsta ordentligt ( även om man tror det) och på att det är fel att äta och dricka sött även i små mängder fast då och då. När vi skulle dit var jag sååå nervös, trots att det inte ens var jag som skulle sitta där med munnen öppen. Jag darrade och kände mig alldeles knäsvag när sonen ropades upp, men tog några djupa andetag för att lugna mig och så gick vi in. Jag märkte direkt på Eric att han var rädd. Han darrade lite, sa inget och höll mig hårt i handen och när de höll på med stolen och fällde honom- utan att varna honom om det först, så höll han på att få panik. Men han sa inget och de såg inte det. Jag vågade inget säga heller. Jag sa inget, visste inte vad jag skulle säga, tänk om det jag sa gjorde honom ännu räddare? Så jag höll tyst!
Jag är en sådan person som lider i tysthet, som när tandis för några år sedan rensade ut nerver från en tand och det gjorde ont, så fick jag veta att jag skulle stå ut. Det gjorde jag med tårarna rinnandes- sedan gick jag hem och var skitskraj. Varför protesterade jag inte mer? Varför sa jag inte emot? Varför stod jag ut? I sådana situationer behärskar jag mig stenhårt så att jag ligger på gränsen till panik, minsta lilla sak som händer "fel" kommer att få mig att få panik. Det känns som om Eric är likadan! Att han står ut och sedan är rädd efteråt. Att han behärskar sig för att inte visa att han är rädd. Tandisen han var hos märkte inget, men jag såg ju det.
Hur ska jag hjälpa honom? Han ska ju börja förskoleklass till hösten, helt ensam utan mig ( nåja, jag är nog med första dagen eller något), han ska ju till tandis fler gånger i sitt liv och jag är skitskraj och det lär inte gå över på ett tag ännu i alla fall. Hur får jag honom att klara av sådana här saker när jag själv inte är trygg och säker i dessa situationer? Hur ska jag kunna hjälpa när jag själv behöver samma sak som honom?
Jag läste att rädsla för tandis hos barn många gånger börjar med att en förälder, speciellt en mamma, överför sin rädsla omedvetet på barnet. Hur ska jag bryta det mönstret?
Detta blev långt, hoppas ni förstår vad jag yrade om, känns som om jag vill förklara på ett enklare och kortare sätt men kom inte på hur jag skulle skriva.
Har ni några tankar om det här?