Att överföra blyghet och rädslor till sina barn omedvetet.

[Tajger]

Sv: Att överföra blyghet och rädslor till sina barn omedvetet.

Låter jättejobbigt för dig!

Har egentligen inget bra svar, eftersom det är "allmän" rädsla för många saker, men själv avskyr jag att komma under vattnet när jag badar t ex. Så jag gick på babysim (då kunde jag ju vara ovanför) och satte barnen i simskola så fort de var tillräckligt gamla. De simmar och dyker som delfiner alla fyra...

Sprutor tyckte jag var hemskt, efter en okänslig sköterska när jag var i sjuårsåldern, men när jag skulle ha barn var det provtagningar och sånt jämt, så jag vande mig. Efter det har jag "tvingat" mig att bli blodgivare också, och nu går det bra.

Så jag är nog en sån som utsätter mig, eller mina barn, för det jag är rädd för. (Inom rimliga gränser)

Läste nån krönikör nån gång som intalade sig själv varje gång hon skulle göra nåt hon var rädd för "Vad är det värsta som kan hända?"

Ett telefonsamtal - vad kan hända? Ett tandläkarbesök - vad kan hända? Knacka på hos grannen och låna socker - vad kan hända?Och så vidare.

Jobba vidare, du är ju medveten om problemet, och det är väl första steget.

 

[vindvissla]

Sv: Att överföra blyghet och rädslor till sina barn omedvetet.

Tack för dina snälla ord! Intressant att folk uppfattar mig sådan här, men i verkliga livet uppfattas jag som om jag inte finns. Och jag svär på att jag är fullständigt som jag brukar vara även här!

Jag läser kriminologi i Malmö och träffar folk där, men jag lovar, jagä r tyst som en mus och de säger inget till mig om de kan slippa....

Har du läst boken "Att välja lycka"? Jag har bara skummat igenom den men jag tror stenhårt på att man blir bemött så som man tror att man ska bli bemött. Alltså du går med huvudet böjt in till lektionerna, tar inte kontakt och tror att ingen vill prata med dej. Då blir det automatiskt så, för de tror att du inte vill prata. Och det är tusen gånger lättare att bli utåtriktad om man blir bemött som en utåtriktad person, men det är ju lite svårt.

Testa en grej om du kan/vågar (annars kan du ju modifiera den så att den passar dej). Sträck på dej och le. Tänk att folk tycker om dej för att du är trevlig.

/kajsa som ska försöka ringa efter en pizza nu

 

[Björk]

Sv: Att överföra blyghet och rädslor till sina barn omedvetet.

Jag har bara skummat igenom den men jag tror stenhårt på att man blir bemött så som man tror att man ska bli bemött. Alltså du går med huvudet böjt in till lektionerna, tar inte kontakt och tror att ingen vill prata med dej. Då blir det automatiskt så, för de tror att du inte vill prata. Och det är tusen gånger lättare att bli utåtriktad om man blir bemött som en utåtriktad person, men det är ju lite svårt.

Visst är det så!!
Och som någon skrev: Vad är det värsta som kan hända?
Jo, det allra värsta är väl att någon tittar förvånat på en när/om man börjar prata med dem. Att de inte svarar mer än enstavigt och inte vill prata. Men, vad har hänt då? INgenting! Då kan man försöka tänka att antingen är det en person som är lika blyg som jag eller så är det en person som av någon anledning inte har lust att prata med just mig just idag. Och då är det ju bara att inrikta sig mot någon annan!

Vi som läser här på buke vet ju vad lite vilken person du är där innanför din blyghet, Enya. För här visar du säkert väldigt mycket mer än vad du gör socialt IRL? (gissar, du får rätta mig om jag har fel). Och att många ger dig beröm för diverse saker betyder ju något: att du faktiskt har saker att komma med, att du är värd att umgås med, att du är en intressant person att prata med osv. (DItt första beröm till dig själv kanske kan vara att klappa dig på axeln för att du vill förändra dig så att dina barn inte tar efter din blyghet? Och det andra kanske kan vara att säga till dig själv just det jag skrev: "jag är trevlig/intressant/har saker att komma med. Det märker jag ju på Buke!")

 

[åke]

Sv: Att överföra blyghet och rädslor till sina barn omedvetet.

Men alla människor är väl rädda för något eller har andra negativa sidor. Jag tror inte att det går att skapa den totalt orädda ungen eller den som inte har några negativa sidor. Vad är det för fel med negativa sidor? Har vi inte alla det?

 

[Björk]

Sv: Att överföra blyghet och rädslor till sina barn omedvetet.

Men alla människor är väl rädda för något eller har andra negativa sidor. Jag tror inte att det går att skapa den totalt orädda ungen eller den som inte har några negativa sidor. Vad är det för fel med negativa sidor? Har vi inte alla det?

Det är klart att alla har det. Men eftersom du kallar det just "negativa" sidor så är det ju rätt uppenbart att det kan vara något som man önskar INTE fanns där?

Och det är ju en skillnad på att vara lite smått nervös för vissa situationer (vilket är helt normalt) och att känna att de är så jobbiga så att de förhindrar en som människa att leva som man skulle vilja. När en "negativ sida" hindrar en människa att vara den man innerst inne känner att man egentligen är eller hindrar en från att tex våga söka vård eller hindrar en från att våga gå ut ur sitt hus (nu menar jag förstås inte Enya för så allvarligt har hon ju inte beskrivit sitt problem) - då är det ju inte så stor tröst att det finns flera i samma sits.

När en rädsla (eller fobi) dessutom är så stark att man påverkar sina barn att bli lika rädda (fobiska) så att de också kommer att ha problem i vardagssituationer så tycker jag inte det finns något som helst positivt i att behålla den rädslan. Det innebär ju inte att det är något FEL på personer som är rädda för något.

 

[åke]

Sv: Att överföra blyghet och rädslor till sina barn omedvetet.

Men är det viktigt att styra upp det redan nu då?

 

[Björk]

Sv: Att överföra blyghet och rädslor till sina barn omedvetet.

Men är det viktigt att styra upp det redan nu då?

eee... ja? Tycker inte DU det? (allvarligt; jag blir helt förbluffad över att du tycker det INTE är något som Enya ska bry sig i?!?! Speciellt som hon själv säger att hon vill ändra på det!)

För en själv kanske det kan vara viktigt att egentligen bli av med såna där rädslor och fobier för sin egen skull och kanske helst INNAN man får barn (så slipper man börja jobba med den biten då när barnen redan kommit). Om man nu vill/orkar/har förutsättningar.

För barnets skull är det väl JÄTTEBRA om Enya förändrar sin inställning så att hans oro kanske också mildras? Jag tror att sonen dessutom är så ung så att mycket av hans eventuella påverkan från mamma kan förändra sig rätt snabbt om Enya själv kommer bort från sin "nervositet" och blyghet.

Det är ju i barndomen vår självkänsla och vårt självförtroende och vårt "jag" formas i allra högsta grad! Varför ska barnen växa upp och känna blygsel, rädsla och oro om de kan slippa? Och varför ska det väntas tills de är vuxna och istället får en mycket längre väg att gå för att förändra det på egen hand?

 

[åke]

Sv: Att överföra blyghet och rädslor till sina barn omedvetet.

Vad säger att det kommer att dröja ända tills han är vuxen innan det växer bort? Jag vet många barn som var blyga i den åldern men det försvann med tiden. Och nej, jag tycker inte det är viktigt att lägga så stor vikt på det med en 6 åring. Enya kanske tycker det men jag menade rent allmänt. Jag tycker att vi mer och mer försöker skapa våra barn som vi vill att dom ska vara. Att Enya vill ändra sin inställning är ju en annan sak.

 

[humlanotrocadero]

Sv: Att överföra blyghet och rädslor till sina barn omedvetet.

Jag har inte läst alla svar o du har säkert fått massor av bra råd redan

Jag är själv SJUKLIGT rädd för allt vad som gäller nålar, sprutor och stick (gör ont i fingrarna när jag hör orden).

Jag har fått det av min mamma...

Om det är som du säger att din son skakar som ett asplöv då de flesta andra barnen kanske är uppspelta av förväntan och lycka så tycker jag att det inte låter normalt, finns det ingen annan som kan ta honom till tandläkaren osv?

Blygehet i sån grad är ju som sagt ett socialt handikapp och ska verkligen inte påföras på en sån liten..

Lycka till

 

[escodobe]

Sv: Att överföra blyghet och rädslor till sina barn omedvetet.

eee... ja? Tycker inte DU det? (allvarligt; jag blir helt förbluffad över att du tycker det INTE är något som Enya ska bry sig i?!?! Speciellt som hon själv säger att hon vill ändra på det!)

För en själv kanske det kan vara viktigt att egentligen bli av med såna där rädslor och fobier för sin egen skull och kanske helst INNAN man får barn (så slipper man börja jobba med den biten då när barnen redan kommit). Om man nu vill/orkar/har förutsättningar.

För barnets skull är det väl JÄTTEBRA om Enya förändrar sin inställning så att hans oro kanske också mildras? Jag tror att sonen dessutom är så ung så att mycket av hans eventuella påverkan från mamma kan förändra sig rätt snabbt om Enya själv kommer bort från sin "nervositet" och blyghet.

Det är ju i barndomen vår självkänsla och vårt självförtroende och vårt "jag" formas i allra högsta grad! Varför ska barnen växa upp och känna blygsel, rädsla och oro om de kan slippa? Och varför ska det väntas tills de är vuxna och istället får en mycket längre väg att gå för att förändra det på egen hand?

Jag håller med i allra högsta grad. Åke säger att "jag tycker att vi mer och mer försöker skapa våra barn som vi vill att dom ska vara." barn har alltid och kommer alltid ta efter beteendet hos de som står dem närmast. Barn är fantastiska på att läsa av de vuxna. Enya behöver troligen inte jobba med barnet alls - utan det helt enkelt räcker att HON ändrar inställning, så kommer det smitta av sig.

Till enya! Starkt jobbat! Att ens tänka på att möta sina rädslor är modigt.

 

[Björk]

Sv: Att överföra blyghet och rädslor till sina barn omedvetet.

Vad säger att det kommer att dröja ända tills han är vuxen innan det växer bort? Jag vet många barn som var blyga i den åldern men det försvann med tiden. Och nej, jag tycker inte det är viktigt att lägga så stor vikt på det med en 6 åring. Enya kanske tycker det men jag menade rent allmänt. Jag tycker att vi mer och mer försöker skapa våra barn som vi vill att dom ska vara. Att Enya vill ändra sin inställning är ju en annan sak.

Men grejen är ju att det är just sig själv och sin inställning som Enya vill ändra på, eller? Jag fick inte intrycket av att hon bad om råd för hur hennes son ska få "terapi"...

Visst kan det växa bort, men med en mamma som själv tycker sig vara jätteblyg och rädd för olika saker så är det väl inte lika lätt att dra den slutsatsen. Det kan ju också riskera att förstärkas när mamman själv är jätterädd för olika situationer. Dessutom är det skillnad på ett barn som är lite blyg och på att "skaka som ett asplöv" som hon själv uttryckte det.

Att vi försöker skapa våra barn som vi vill att dom ska vara. Tja, det tror jag inte är något nytt påfund. Jag tror snarare att vi idag (till skillnad från förr) har större tolerans för barnens egna personlighet. Jag tycker dock inte det finns några vinster med en "personlighet" som egentligen önskar sig vara mer utåtriktad, som är "lärd" att vara blyg, osäker, rädd. Jag tror bara det finns vinster med att få stöd/peppning osv och därmed större självkänsla och självförtroende.

(Jag var själv ganska blyg i perioder under uppväxten. Och osäker/nervös när jag tex skulle ringa till olika ställen, tala med vissa personer osv. Istället för att tycka synd om mig och därför göra allt åt mig så peppade min mamma mig istället; hon "byggde upp" mig med precis lagom "press" så att jag klarade mer och mer saker. Jag är henne evigt tacksam för det! OM hon hade gjort allt som jag var nervös för åt mig så hade jag aldrig varit så stark i mig själv som jag är idag.)

Om man säger såhär: en person som har god självkänsla och självförtroende kan välja att tala med eller inte tala med diverse människor. Den kan välja om den vill vara social eller inte. En person med starka osäkerhetskänslor kan inte välja utan är "tvingad" att låta bli att säga saker i tex grupper pga att deras osäkerhet styr dem. Det är helt okej att vara mindre social. Men att vara så rädd i sociala sammahang att man skakar tycker jag inte någon ska behöva uppleva (vare sig man är 6, 15, 45 eller 62 år).

 

[Enya]

Sv: Att överföra blyghet och rädslor till sina barn omedvetet.

Oj vad ni har skrivit!
Tack för alla era svar och synpunkter och råd!!

Vad som är det värsta som kan hända? Jag vet inte egentligen,men jag tror att det värsta är att folk tycker att jag är korkad, ful, dum och allt sånt där. Det är nog det. Av samma anledning har jag skitsvårt för att ta kritik, att göra prov känns jobbigt eftersom jag vill ha alla rätt annars känner jag mig... generad/ att det är pinsamt...) Ja nåt sånt. Det är så svårt att säga att DET HÄR är jag rädd för.

Att säga något till kassören i affären eller liknande är inte alls svårt, det gör jag ofta när jag handlar. Den biten känns ok. Men den där biten där jag MÅSTE vara lite social; i skolan, på föräldramöten, och i liknande situationer, det är det som är de jobbiga.

Björk du skrev något om att välja om man vill vara social, och jag tror du är inne på något där. I en affär kan jag välja om jag vill säga mer än Hej och gör det kanske 50 % av gångerna faktiskt, men på ett föräldramöte känns det inte lika naturligt och spontant som en hälsning och några extra ord till en kassör.

Jag är inte ute efter att ändra på Eric, jag vill bara inte att han ska vara rädd för att träffa nya människor eller att gå till tandis eller vad som helst annat han kan vara rädd för. Jag ser ingen nytta med att låta honom vara det. Vad för gott för rädsla för tandis med sig? Kan någon nämna EN bra sak med att vara rädd för tandis?

Humlanotrocadero; Nej jag har ingen annan som kan ta mina barn till tandis. Och i ärlighetens namn vill jag själv vara med istället för att få info av någon annan.

Vindvissla: Jag håller med dig i det du säger, jag tror också att jag blir bemött som jag själv tror att jag kommer att bli bemött. Eller hur det nu vart jag menar Men att bryta mönstret är jättesvårt! Att lyfta på huvudet och möta andras blickar ÄR svårt

Men i dag gjorde jag det när jag satt ensam och så kom det en tjej som såg lite förvirrad ut. Fast hon sa hej men jag började med att möta hennes blick och le ( vilket jag gör ofta, har blivit nån orm av ersättning för hej ibland) och så frågade hon vart vi skulle vara. Skulle ha handledning för uppsatsen med läraren och jag hade inte heller nån aning om vart. Vi började dock prata om uppsatsen och tentorna och så. Det kändes inte så svårt när någon börjar, det är bara eller mest när ansvaret ligger på mig som det inte funkar.

Och så ska jag tillägga att uppsatsen ska vara inlämnad på tisdag och på torsdag ska vi redovisa/presentera den för typ "bara" typ 50 personer..... Jomen , självklart ingår SÅNT också på en kurs i kriminologi........ och självklart faller jag på mållinjen typ. Jag kommer inte klara det först 10 minuters presentation av en något klen uppsats ( vad tusan ska jag säga) och sedan ska vi opponera på nån annans uppsats, jag som inte ens kan säga något annat än att det var bra typ. Allra helst önskar jag att jag blev akut sjuk så jag slipper vara med!

 

[Björk]

Sv: Att överföra blyghet och rädslor till sina barn omedvetet.

Att säga något till kassören i affären eller liknande är inte alls svårt, det gör jag ofta när jag handlar. Den biten känns ok. Men den där biten där jag MÅSTE vara lite social; i skolan, på föräldramöten, och i liknande situationer, det är det som är de jobbiga.

Då är det de situationerna du ska öva på!
Det som är lätt behövs inte "övas" på - det kan du ju redan! Så där kan du bara gå vidare och vara glad!

Jag är inte ute efter att ändra på Eric, jag vill bara inte att han ska vara rädd för att träffa nya människor eller att gå till tandis eller vad som helst annat han kan vara rädd för. Jag ser ingen nytta med att låta honom vara det. Vad för gott för rädsla för tandis med sig? Kan någon nämna EN bra sak med att vara rädd för tandis?

Nej, jag ser ingen fördel alls med den saken.
Och om Eric slutar vara rädd så är han ju inte någon annan Eric, han är ju samma Eric! Kanske till och med mer av just Eric även inför andra; mindre kända personer. Den Eric som syns bäst hemmavid, tillsammans med dig eller andra som han redan känner!

(så upplevde jag att det var när jag kom över en del av min osäkerhet som tonåring. Andra kanske såg mig som lite annorlunda mot hur jag varit förut, men jag kände ju att det äntligen var JAG som visade mig där mot yttervärlden! Det jag som varit dolt/gömt/osäkert)

Men i dag gjorde jag det när jag satt ensam och så kom det en tjej som såg lite förvirrad ut. Fast hon sa hej men jag började med att möta hennes blick och le ( vilket jag gör ofta, har blivit nån orm av ersättning för hej ibland) och så frågade hon vart vi skulle vara. Skulle ha handledning för uppsatsen med läraren och jag hade inte heller nån aning om vart. Vi började dock prata om uppsatsen och tentorna och så. Det kändes inte så svårt när någon börjar, det är bara eller mest när ansvaret ligger på mig som det inte funkar.

Yes yes yes!! En klapp på axeln ger jag dig. Även om du kände att hon tog initiativet så kände du tydligen ändå att det var en viss skillnad på hur du reagerade; att ni kunde samtala osv.

Och så ska jag tillägga att uppsatsen ska vara inlämnad på tisdag och på torsdag ska vi redovisa/presentera den för typ "bara" typ 50 personer..... Jomen , självklart ingår SÅNT också på en kurs i kriminologi........ och självklart faller jag på mållinjen typ. Jag kommer inte klara det först 10 minuters presentation av en något klen uppsats ( vad tusan ska jag säga) och sedan ska vi opponera på nån annans uppsats, jag som inte ens kan säga något annat än att det var bra typ. Allra helst önskar jag att jag blev akut sjuk så jag slipper vara med!

Varför tror du att din uppsats är klen?
Mitt tips: bli inte sjuk! Tala med din lärare om detta så att du kan få sätta ord på hur du känner inför uppgiften. Be om hjälp helt enkelt! Om du inte är sådan att du känner att du kommer att DÖ av att stå därframme (för i så fall blir det väl väl tufft...) så tycker jag du kan se detta som ett megatest av dina känslor för sådana situationer. Se det som en övning. Ibland kan det faktiskt hjälpa att låtsas vara någon annan. Det låter helsjukt, jag vet, men det KAN funka när man är nervös! Låtsas att du är Enya, den modiga presentationskvinnan med enorma kunskaper inom området och en jätteportion självförtroende. Hur skulle Enya, den gudomliga presentatören göra? Hur kommer hon att agera, vad kommer hon att säga, hur kommer hon att stå därframme? Och sen spelar du helt enkelt den rollen! Ingen annan har ju en aning om att du spelar någon annan.

Jag tror på dig Enya!

 

[Enya]

Sv: Att överföra blyghet och rädslor till sina barn omedvetet.

Då är det de situationerna du ska öva på!
Det som är lätt behövs inte "övas" på - det kan du ju redan! Så där kan du bara gå vidare och vara glad!
Amen! Varför ska jag alltid få så svåra uppgifter?
Nej, jag ser ingen fördel alls med den saken.
Och om Eric slutar vara rädd så är han ju inte någon annan Eric, han är ju samma Eric! Kanske till och med mer av just Eric även inför andra; mindre kända personer. Den Eric som syns bäst hemmavid, tillsammans med dig eller andra som han redan känner!
Om Eric slutar att vara rädd är han, precis som du säger, samma Eric, fast andra ser ju hela honom istället för en skugga av honom. Han är värd att andra ser hur han egentligen är och får en rättvis bild av honom.
(så upplevde jag att det var när jag kom över en del av min osäkerhet som tonåring. Andra kanske såg mig som lite annorlunda mot hur jag varit förut, men jag kände ju att det äntligen var JAG som visade mig där mot yttervärlden! Det jag som varit dolt/gömt/osäkert)
Känner igen det du skriver. Ibland funderar jag på vem jag är. Vem är jag? Vem har helhetsbilden av mig? Vem vet hur jag är?

Yes yes yes!! En klapp på axeln ger jag dig. Även om du kände att hon tog initiativet så kände du tydligen ändå att det var en viss skillnad på hur du reagerade; att ni kunde samtala osv.


Varför tror du att din uppsats är klen?
Mitt tips: bli inte sjuk! Tala med din lärare om detta så att du kan få sätta ord på hur du känner inför uppgiften. Be om hjälp helt enkelt! Om du inte är sådan att du känner att du kommer att DÖ av att stå därframme (för i så fall blir det väl väl tufft...) så tycker jag du kan se detta som ett megatest av dina känslor för sådana situationer. Se det som en övning. Ibland kan det faktiskt hjälpa att låtsas vara någon annan. Det låter helsjukt, jag vet, men det KAN funka när man är nervös! Låtsas att du är Enya, den modiga presentationskvinnan med enorma kunskaper inom området och en jätteportion självförtroende. Hur skulle Enya, den gudomliga presentatören göra? Hur kommer hon att agera, vad kommer hon att säga, hur kommer hon att stå därframme? Och sen spelar du helt enkelt den rollen! Ingen annan har ju en aning om att du spelar någon annan.
Vår uppsats är klen, svårt ämne och svårt att få fram information. Det är alltså inte bara jag som ska presentera den, har skrivit den i en grupp med två andra tjejer. Detta är verkligen ett megatest, som jag inte vågar utföra nästan. jag antar att jag inte har något val och kommer att sitta eller stå där framme och skaka och bete mig allmänt korkat. Jag hatar sånt.

En sak som jag också kommit fram till ganska nyligen är att jag inte VÅGAR säga något till läraren eller säga till tandis hur rädd jag egentligen är. Jag kan inte beskriva varför med några bra ord, kan bara säga så här: Det känns pinsamt, jag känner mig feg, mesig och svag. Svag "får" jag inte vara, jag måste vara stark, får inte misslyckas och vill inte det. Vem vill det förresten?
Jag tror på dig Enya!

Tack, det gör inte ens jag själv ju

 

[TinyWiny]

Sv: Att överföra blyghet och rädslor till sina barn omedvetet.

Först och främst vill jag säga att du är stark som vågar se alla dina fel och brister tänk om alla var som du, vilken värld vi skulle ha

Sen det här med tandläkare, skrev i en tråd tidigare idag att jag inte var hos tandläkaren på 12 år, båda mina barn har fått gå hos specialistbarntandvård för att komma över sin rädsla, för även om man tror att barnen inte märker hur spänd mamma är så gör dom ju det

Att gå till specialisten med mina barn gjorde att jag faktiskt tog tag i min egen rädsla och kontaktade en tandläkare som är riktigt bra

Jag insåg sist jag var där att jag inte ens kallsvettades längre

Så mitt råd är att be om remiss till specialstbarntandvården, både för din och för dina barns skull.


Sen det här med föräldramöten och dylikt, jag pratar väldigt sällan med andra föräldrar då, jag har inget behov av det, jag väljer mina egna vänner, och jag är absolut inte blyg utan har väldigt lätt att få kontakt om jag vill, men jag är kräsen med mina vänner och vissa människor väljer jag helt enkelt bort jag är ingen "kallprat" människa.

Man behöver inte vara social jämt och ständigt, jag klarar mig mycket bättre sedan jag började sålla, men än kan jag ha intressanta samtal med både fyllegubben och redaktörn och alla därimellan, om jag vill alltså

 

[vindvissla]

Sv: Att överföra blyghet och rädslor till sina barn omedvetet.

Jag tänkte skriva här hur sjukt rädd jag är för att stå inför människor och prata, men det var inte riktigt sjysst kom jag på sen

Jättebra att du pratade med tjejen idag. Såhär brukar jag tänka "Jag är snygg, jag är snygg jag är snygg", och det hjälper jättemycket! Är man sen både snygg och sjysst så tycker de flesta om en.

Hos tandläkaren tycker jag definitivt du ska säga något, typ "hej jag heter Enya och jag är ganska rädd för att ligga i den där stolen, så om jag piper till kan du väl sluta och ta ut grejjerna ur munnen tack". Det kommer säkert kännas mycket bättre bara du vet att han kommer sluta om du vill. Dessutom ska det inte göra ont med rätt bedövning, jag har gjort både rotfyllningar och dragit ut tänder utan smärta.

 

[Björk]

Sv: Att överföra blyghet och rädslor till sina barn omedvetet.

Jag tror att den första utmaningen kanske är just att våga erkänna din rädsla för tex tandis och läraren?

De allra flesta "normal" lärare eller tandläkare kommer bara tycka du är modig som talar om hur osäker du är! Och kommer förhoppningsvis att ge dig bra hjälp.

 

[Enya]

Sv: Att överföra blyghet och rädslor till sina barn omedvetet.

Jag tror att den första utmaningen kanske är just att våga erkänna din rädsla för tex tandis och läraren?

De allra flesta "normal" lärare eller tandläkare kommer bara tycka du är modig som talar om hur osäker du är! Och kommer förhoppningsvis att ge dig bra hjälp.

Jag får se om jag vågar erkänna för lärarn, men i dag talade jag om lite mer för tandisen att jag var nervös för vad som skulle hända och då sa han att jag måste tänka på vad som hände sist. Att det inte var hemskt och att det inte gjorde ont. Att jag var tvungen att fokusera på det stenhårt för att inte bli så rädd. Och så sa han " om du sagt att du inte ville det här i dag och jag sagt att det var ok att ta det en annan dag, så hade du gått härifrån och då hade varit svårare för dig att komma tillbaka". Typ just så är det! Och så sa han nåt mer som jag glömt, jag var för koncentrerad på att hålla mig lugn så jag kunde inte lyssna på honom hela tiden.

Och vet ni vad? Jag börjar bli rejält hes nu igen Jag var det för en vecka sedan, kunde knappt prata, men det gick över men i eftermiddags började det komma tillbaka och nu låter jag som en kraxande fågel när jag pratar

 

[vindvissla]

Sv: Att överföra blyghet och rädslor till sina barn omedvetet.

Men bra att du stannade hela tiden! Nästa gång kanske det är lite lättare! Du känner bäst själv vad som är lagom pressande, det ska ju inte utlösa veckor av sömnlösa nätter och ångest. Men vanlig rädsla tror jag stenhårt man kan fixa själv med lite beslutsamhet. Kan du inte belöna dej själv nu när du klarade av tandis, med typ en lång kväll framför brasan med ett glas vin (vet inte om du dricker) eller dyra vindruvor och frukt till melodifestivalen imorrn?

När jag slutade röka började jag köpa frukt, typ jordgubbar och blåbär mitt i lågsäsong, sånadär som kostar 50 spänn och så får man bara 8 jordgubbar typ. Men mina cigg (här på Irland) kostade 70 spänn om dagen, så det var ju ändå mindre!

 

[nevin]

Sv: Att överföra blyghet och rädslor till sina barn omedvetet.

Härligt att du ändå stannade kvar och lyssnade på honom, och STARKT att ta upp det tycker jag! Bra jobbat!

Det är många som sagt det, men du är stark och väldigt klok som tar upp problemet och vågar ta tag i det!