Sv: Att överföra blyghet och rädslor till sina barn omedvetet.
*skulle bara skriva ett snabbt svar men det blev väldigt långt så jag hoppas du orkar läsa*
Jag kommer inte klara det först 10 minuters presentation av en något klen uppsats ( vad tusan ska jag säga
) och sedan ska vi opponera på nån annans uppsats, jag som inte ens kan säga något annat än att det var bra typ. Allra helst önskar jag att jag blev akut sjuk så jag slipper vara med!
I sådana situationer har det funnits två strategier för mig. Den ena mest om det är framför en grupp som man känner någorlunda (även om inte på kompisnivå, men typ skolklass på högstadiet/gymnasiet), då räknar jag med att de räknar med att jag ska vara nervös och även se att jag är nervös (eftersom de vet att jag är en blyg osäker person). Då är det allra enklaste att börja presentationen i stil med "oj vad nervös jag är" lite i förbigående eller ett mer officiellt "jag tänkte börja med att tala om att det är jättejobbigt för mig att stå här framme så ni får ursäkta om jag verkar virrig eller säger fel". Sedan är det i alla fall för mig mycket mer avslappnat, man har liksom redan avklarat det som oftast är största rädslan, just "de kommer att märka att jag är nervös!".
Den andra stragegin är lite tvärtom och funkar när publiken inte känner mig nämnvärt. Då tänker jag att de vet inte att jag brukar vara nervös, de känner inte mig, om jag låtsas vara helt lugn kan de faktiskt inte veta att jag är nervös egentligen. Och så gör jag det, jag låtsas att jag är stencool och när jag märker att de går på det så blir jag mycket lugnare, för återigen så handlar det till stor del om att man inte vill att det ska
märkas att man är nervös. Sedan är förstås den viktigaste förutsättningen att man verkligen läst på och vet vad man pratar om och inte är beroende av en text, annars kan man ju aldrig slappna av. (Och detta borde jag inte säga men oftast så om man inte kommer den dagen, oavsett anledning, så får man göra en skriftlig kompletteringsuppgift istället.)
Jag var/är/har varit som du i många avseenden - ringa samtal, ta kontakt med läkare, myndigheter, åka buss, olika sociala situationer (men inte alla) samt andra saker, och många av dessa långt mer extremt än det verkar vara i ditt fall. Visst kan terapi vara jättebra som några föreslagit - i mitt var har det aldrig varit ett alternativ. Det har aldrig funnits en chans att jag skulle kunna ringa, fixa, gå någonstans etc som man måste göra för att få hjälp - det är ju just de sakerna jag behöver hjälp med!!
Jag har dock helt på egen hand, genom att vara tvungen alternativt tvinga mig själv att genomgå vissa saker, genom att träna, genom att ömsom låtsas ömsom berätta precis hur det ligger till, genom att förstå att jag har ett val, och genom att iaktta och ta efter andra (i mitt fall handlar väldigt mycket om att jag helt enkelt inte "vet" hur de sociala koderna fungerar, inte förstår vad som förväntas av mig och därför inte klarar av situationen) förändrats otroligt mycket. De som kände mig för 5 år sedan känner inte igen mig idag (fast det är väldigt lätt att halka tillbaka i gamla mönster med gamla bekanta). För att vidröra det som nämnts tidigare i tråden, det handlar
inte om att förändra sin person, det handlar om att ta vara på den person man är! Det är så otroligt himla skönt att äntligen känna att jag kan vara jag! Jag har ett lugn och en trygghet inom mig som jag aldrig haft förut i mitt liv. Jag har fortfarande en bit att gå men jag har kommit oerhört långt, jag har gjort, sagt och känt saker som jag aldrig aldrig trodde skulle hända. Det har funnits massor av ögonblick då jag bara velat ge upp, bosätta mig i en grotta i skogen för jag inte klarar av detta samhälle, inte klarar av vardagliga situationer, inte klarar av att umgås med människor som andra gör och jag har i långa perioder nästan helt isolerat mig från omvärlden. Men sedan har jag kommit ett steg vidare och märkt att jag är på väg igen och just nu är det viktigaste att jag känner mig trygg i att jag
kan ta mig ännu längre, och att jag har redskapen och modet att göra det.
Nu blev det här kanske lite ego och mycket längre än jag tänkt mig men jag ville bara dela med mig av mina erfarenheter. Sedan är det även så att börjar man jobba med en grej kommer massa andra utvecklas automatiskt, man får liksom en massa gratis bonus. Just att t.ex. hålla föredrag eller prata inför folk har jag inte haft en tanke på på flera år förrän jag började plugga i höstas (på Malmö Högskola vilket för övrigt är det enda ställe jag inte lyckats träffa nya vänner på
). Nåväl, det blev aktuellt och den gamla gymnasieångesten förväntades, men till min stora förvåning infann den sig aldrig utan jag tyckte helt plötsligt det var kul! Efter den stora presentationen vi hade sista dagen på terminen sa läraren till mig att hon tyckte jag var bäst av alla på hela dagen!
För att sammanfatta: det är verkligen inte lätt men jag lovar, klarar jag det så gör du det med!
Vad du har varit duktig!!! Så impad jag blir över att du fixat allt detta på egen hand! Och så glad över att du klarat det och vill berätta om det för mig- då kanske jag också har en chans att fixa mina problem? 
