Anonymt konto men känner att jag inte vill gå ut med mitt riktiga konto. Därför kommer även mitt inlägg stundtals verka svårt att förstå då vissa saker inte kan förklaras helt på grund av att vissa då kan lista ut vem och vilka inlägget handlar om.
Hela min uppväxt har jag kommit i tredje hand, mina föräldrar har alltid prioriterat mitt äldre och yngre syskon oavsett situation. Mina åsikter och känslor har aldrig räknats utan tryckts undan med orden "jag har inte tid med dig just nu", däremot har mina syskon alltid fått tid när de velat hjälp och stöd. Båda mina syskon är gifta, syskon 1s giftermål gick jag veta nästan ett år efter och syskon 2s giftermål fick jag veta på omvägar trots att vi träffades bara några veckor innan bröllopet. Mina föräldrars reaktion när jag frågade om varför ingen berättade för mig var att det är mina syskons beslut att berätta om de ville. Mina syskon däremot vill/kräver alltid att de ska bli bjudna när vi har tillställningar samt att jag ska berätta allt för annars är jag elak.
Allt som handlar om mig ska berättas både på sociala medier och för mina syskon för "de har faktiskt rätt att veta även om det är en hemlighet". Berättar sällan saker längre vilket gör att alla fyra blir upprörda titt som tätt med diverse besvikna sms för ringer gör de sällan. Bara meddelar sin besvikelse via sms eller på sociala medier.
Jag fick första barnet nyligen, men när jag skulle ringa mina föräldrar så kunde inte abonnenten nås. De verkar ha bytt telefonnummer trots att jag pratade med dem bara några veckor innan födseln. Jag förstår ingenting eftersom allt var som vanligt.
Jag lever lyckligt med min sambo och saknar egentligen ingenting i mitt liv. Men just nu med amningshormoner så känner jag sorg över min släkt. De är egentligen inget att sörja över men jag saknar närheten som jag ser hos min sambos släkt. Att ha växt upp med att vara den misslyckade och värdelösa har även satt spår i mina relationer till andra. Något jag får arbeta med dagligen.
Hela min uppväxt har jag kommit i tredje hand, mina föräldrar har alltid prioriterat mitt äldre och yngre syskon oavsett situation. Mina åsikter och känslor har aldrig räknats utan tryckts undan med orden "jag har inte tid med dig just nu", däremot har mina syskon alltid fått tid när de velat hjälp och stöd. Båda mina syskon är gifta, syskon 1s giftermål gick jag veta nästan ett år efter och syskon 2s giftermål fick jag veta på omvägar trots att vi träffades bara några veckor innan bröllopet. Mina föräldrars reaktion när jag frågade om varför ingen berättade för mig var att det är mina syskons beslut att berätta om de ville. Mina syskon däremot vill/kräver alltid att de ska bli bjudna när vi har tillställningar samt att jag ska berätta allt för annars är jag elak.
Allt som handlar om mig ska berättas både på sociala medier och för mina syskon för "de har faktiskt rätt att veta även om det är en hemlighet". Berättar sällan saker längre vilket gör att alla fyra blir upprörda titt som tätt med diverse besvikna sms för ringer gör de sällan. Bara meddelar sin besvikelse via sms eller på sociala medier.
Jag fick första barnet nyligen, men när jag skulle ringa mina föräldrar så kunde inte abonnenten nås. De verkar ha bytt telefonnummer trots att jag pratade med dem bara några veckor innan födseln. Jag förstår ingenting eftersom allt var som vanligt.
Jag lever lyckligt med min sambo och saknar egentligen ingenting i mitt liv. Men just nu med amningshormoner så känner jag sorg över min släkt. De är egentligen inget att sörja över men jag saknar närheten som jag ser hos min sambos släkt. Att ha växt upp med att vara den misslyckade och värdelösa har även satt spår i mina relationer till andra. Något jag får arbeta med dagligen.