Att leva som utstött familjemedlem

[Hemliga]

Anonymt konto men känner att jag inte vill gå ut med mitt riktiga konto. Därför kommer även mitt inlägg stundtals verka svårt att förstå då vissa saker inte kan förklaras helt på grund av att vissa då kan lista ut vem och vilka inlägget handlar om.

Hela min uppväxt har jag kommit i tredje hand, mina föräldrar har alltid prioriterat mitt äldre och yngre syskon oavsett situation. Mina åsikter och känslor har aldrig räknats utan tryckts undan med orden "jag har inte tid med dig just nu", däremot har mina syskon alltid fått tid när de velat hjälp och stöd. Båda mina syskon är gifta, syskon 1s giftermål gick jag veta nästan ett år efter och syskon 2s giftermål fick jag veta på omvägar trots att vi träffades bara några veckor innan bröllopet. Mina föräldrars reaktion när jag frågade om varför ingen berättade för mig var att det är mina syskons beslut att berätta om de ville. Mina syskon däremot vill/kräver alltid att de ska bli bjudna när vi har tillställningar samt att jag ska berätta allt för annars är jag elak.

Allt som handlar om mig ska berättas både på sociala medier och för mina syskon för "de har faktiskt rätt att veta även om det är en hemlighet". Berättar sällan saker längre vilket gör att alla fyra blir upprörda titt som tätt med diverse besvikna sms för ringer gör de sällan. Bara meddelar sin besvikelse via sms eller på sociala medier.

Jag fick första barnet nyligen, men när jag skulle ringa mina föräldrar så kunde inte abonnenten nås. De verkar ha bytt telefonnummer trots att jag pratade med dem bara några veckor innan födseln. Jag förstår ingenting eftersom allt var som vanligt.

Jag lever lyckligt med min sambo och saknar egentligen ingenting i mitt liv. Men just nu med amningshormoner så känner jag sorg över min släkt. De är egentligen inget att sörja över men jag saknar närheten som jag ser hos min sambos släkt. Att ha växt upp med att vara den misslyckade och värdelösa har även satt spår i mina relationer till andra. Något jag får arbeta med dagligen.

 

[Blueberry]

Anonymt konto men känner att jag inte vill gå ut med mitt riktiga konto. Därför kommer även mitt inlägg stundtals verka svårt att förstå då vissa saker inte kan förklaras helt på grund av att vissa då kan lista ut vem och vilka inlägget handlar om.

Hela min uppväxt har jag kommit i tredje hand, mina föräldrar har alltid prioriterat mitt äldre och yngre syskon oavsett situation. Mina åsikter och känslor har aldrig räknats utan tryckts undan med orden "jag har inte tid med dig just nu", däremot har mina syskon alltid fått tid när de velat hjälp och stöd. Båda mina syskon är gifta, syskon 1s giftermål gick jag veta nästan ett år efter och syskon 2s giftermål fick jag veta på omvägar trots att vi träffades bara några veckor innan bröllopet. Mina föräldrars reaktion när jag frågade om varför ingen berättade för mig var att det är mina syskons beslut att berätta om de ville. Mina syskon däremot vill/kräver alltid att de ska bli bjudna när vi har tillställningar samt att jag ska berätta allt för annars är jag elak.

Allt som handlar om mig ska berättas både på sociala medier och för mina syskon för "de har faktiskt rätt att veta även om det är en hemlighet". Berättar sällan saker längre vilket gör att alla fyra blir upprörda titt som tätt med diverse besvikna sms för ringer gör de sällan. Bara meddelar sin besvikelse via sms eller på sociala medier.

Jag fick första barnet nyligen, men när jag skulle ringa mina föräldrar så kunde inte abonnenten nås. De verkar ha bytt telefonnummer trots att jag pratade med dem bara några veckor innan födseln. Jag förstår ingenting eftersom allt var som vanligt.

Jag lever lyckligt med min sambo och saknar egentligen ingenting i mitt liv. Men just nu med amningshormoner så känner jag sorg över min släkt. De är egentligen inget att sörja över men jag saknar närheten som jag ser hos min sambos släkt. Att ha växt upp med att vara den misslyckade och värdelösa har även satt spår i mina relationer till andra. Något jag får arbeta med dagligen.

För att citera en isprinsessa:
Slå dig loss, slå dig fri!

Jag förstår att det är en sorg, och de har betett sig jäkligt illa – men du har möjlighet och all rätt att välja bort dem. Njut av att du har en annan, egen familj och fokusera på kärlek och härligheten du har där

 

[nightcrawler]

en sån familj hade jag brytit med. dom har ju redan visat att dom inte vill ha med dej att göra. dom vill bara ha skvaller. skit i dom. du behöver inte dom. du har en egen familj nu. du kan inte förlora nått du aldrig har haft.

 

[honung]

"Jag lever lyckligt med min sambo och saknar egentligen ingenting i mitt liv. Men just nu med amningshormoner så känner jag sorg över min släkt. De är egentligen inget att sörja över men jag saknar närheten som jag ser hos min sambos släkt. Att ha växt upp med att vara den misslyckade och värdelösa har även satt spår i mina relationer till andra. Något jag får arbeta med dagligen."


Det där hade kunnat vara skrivet av mig runt tiden för när mina barn föddes.

Alla har vi olika historier runt familjerelationer men jag tror att för många kvinnor blir saker som man tidigare sopat lite under mattan, rasande aktuella och gnagande, skavande, och smärtsamma just när man får barn. Och jag vet inte...ammningshormoner eller inte, men de känslorna av utanförskap som jag började se så tydligt när jag blev mamma, har liksom inte bleknat med åren heller. Inte i mitt fall, och jag tolkar av din berättelse att det kanske inte är så stor chans att det blir förändringar till det bättre gällande dina familjerelationer heller.
Jag kämpar fortfarande med mitt utanförskap gällande min familj, det är drabbningar och det är tårar och det är utsatthet och en inre ensamhet, men jag tar styrka i att överleva dessa förluster genom att glädja mig åt, och att aldrig medvetet svika mina barn - det är dom som är min familj och kapital och det är dom som ger mig styrka att gå vidare i livet.

 

[TinyWiny]

Vi har liknande bakgrund du och jag och jag minns att speciellt under första graviditeten och första tiden med min son saknade jag en mamma något oerhört. Det är en tid då alla känslor är utanpå och det är svårt att förstå varför ens blodsfamilj inte bryr sig.

Efter mycket jobb med mig själv har jag kommit förbi det. Jag insåg att den mamma jag ville ha (för mig var det främst en mamma jag saknade, en pappa slogs bara i min värld och var inget att sakna) var inte den biomamma jag hade och hon kunde aldrig bli det heller. Det luriga med henne är att hon har perioder då hon vill leka mamma och i början gick jag på det jämt med följd att jag blev ännu mer ledsen och besviken. När jag insåg att det aldrig höll i sig tog jag beslutet att inte gå igång när hon gjorde så utan jag väntade bara ut det tills det blev som vanligt igen.

Visst önskade jag att mina barn hade haft en normal kontakt och de saknar det nu (de är vuxna nu) när de vet hur det kan vara genom sina partners men de saknade det inte då för då visste de inget annat. Jag försökte verkligen på alla möjliga sätt att de skulle få en egen relation främst med min mamma men man kan inte tvinga någon att ha en relation och hon ville inte. Hon var inte intresserad.

Det gör ont att bli bortvald. Man behöver sörja förlusten innan man kan gå vidare.

Kramar och grattis till bebisen

 

[Hyacinth]

Anonymt konto men känner att jag inte vill gå ut med mitt riktiga konto. Därför kommer även mitt inlägg stundtals verka svårt att förstå då vissa saker inte kan förklaras helt på grund av att vissa då kan lista ut vem och vilka inlägget handlar om.

Hela min uppväxt har jag kommit i tredje hand, mina föräldrar har alltid prioriterat mitt äldre och yngre syskon oavsett situation. Mina åsikter och känslor har aldrig räknats utan tryckts undan med orden "jag har inte tid med dig just nu", däremot har mina syskon alltid fått tid när de velat hjälp och stöd. Båda mina syskon är gifta, syskon 1s giftermål gick jag veta nästan ett år efter och syskon 2s giftermål fick jag veta på omvägar trots att vi träffades bara några veckor innan bröllopet. Mina föräldrars reaktion när jag frågade om varför ingen berättade för mig var att det är mina syskons beslut att berätta om de ville. Mina syskon däremot vill/kräver alltid att de ska bli bjudna när vi har tillställningar samt att jag ska berätta allt för annars är jag elak.

Allt som handlar om mig ska berättas både på sociala medier och för mina syskon för "de har faktiskt rätt att veta även om det är en hemlighet". Berättar sällan saker längre vilket gör att alla fyra blir upprörda titt som tätt med diverse besvikna sms för ringer gör de sällan. Bara meddelar sin besvikelse via sms eller på sociala medier.

Jag fick första barnet nyligen, men när jag skulle ringa mina föräldrar så kunde inte abonnenten nås. De verkar ha bytt telefonnummer trots att jag pratade med dem bara några veckor innan födseln. Jag förstår ingenting eftersom allt var som vanligt.

Jag lever lyckligt med min sambo och saknar egentligen ingenting i mitt liv. Men just nu med amningshormoner så känner jag sorg över min släkt. De är egentligen inget att sörja över men jag saknar närheten som jag ser hos min sambos släkt. Att ha växt upp med att vara den misslyckade och värdelösa har även satt spår i mina relationer till andra. Något jag får arbeta med dagligen.

En manlig anhörig har liknande problem. Det gör ont. Men efter ett antal plågsamma försök har det konstaterats att det är bättre att lägga energi på det man mår bra av.
Det finns en sorg över att avkomman kommer sakna relationer, men det finns andra relationer som kanske kan betyda samma eller mer.
Det är bättre att sakna den typen av relationer än att se en förälder må dåligt i umgänget eller behandlas dåligt. Att ha en fungerande släkt är inte illa heller.

Vårt BARN har en bästis som är 80 år. Det är fantastiskt. De gör massa kul ihop och är väldigt tajta. Det är helt suveränt, de bakar, går i skogen och pysslar. De får ut massor båda två av sitt umgänge. Man kan hitta människor där man minst anar det som tillför det som kanske annars saknas.