Att kunna känna djupa känslor...

[strawberrysylt]

Jag menar inte att detta ska vara någon självömkande-tråd eller så, utan jag bara undrar...

Jag gjorde precis slut med min pojkvän för att jag kände att jag inte älskar honom och egentligen har jag nog aldrig gjort det. Och visst, så kan det väl vara ändå ibland, men det jag funderar på är om två saker jag varit med om kan försvåra för mig att känna djupa känslor...?

1, Min lillebror gick bort för 6 år sen och min metod att hantera det är att förtränga, förtränga, förtränga. Har inte förstått det än och vill aldrig tänka på det.

2, Pga ovanstående fick jag anorexi och mens och sexlust (och lite av varje till?) försvann.

Min undran är ifall dessa saker kan göra att jag får svårt att känna djupa känslor för någon annan i framtiden? Som nu vid separationen från min pojkvän, jag förtränger ju att jag tycker det är jobbigt också. Och att bli kär i någon annan är ju att bli sårbar...

Jag fattar ju att jag måste ta itu med detta någon gång, men måste jag göra det innan jag kan bli kär i någon? Idéer, tankar, erfarenheter...?

//r

 

[MiniLi]

Ja om du fortsätter med samma strategi för att undvika svåra känslor genom undvikande så kan det säkert påverka hur du förhåller dig emotionellt i andra relationer i framtiden. Det är ju inte så att vi kan stänga av bara vissa känslor utan antingen så känner vi eller så gör vi det inte, typ.
Det brukar också bli så att vårt känslomässiga undvikande "sprider sig" så att vi stänger av/tränger undan mer och mer eller att vi börjar bete oss på ett visst sätt i relationer för att undvika att trigga vissa känslor.

Sen hur du ska göra kan ju bara du bestämma. Tycker du att det funkar för dig nu? Ställer det här till problem för dig?

Jag vet inte riktigt om jag förstår hela din fråga egentligen, så jag inte riktigt svarar på det du egentligen undrar nu..

 

[strawberrysylt]

Tack för ditt svar.

Jag förstår att du känner att du inte förstår min fråga, för jag förstår inte riktigt själv heller, det känns ju lite komplicerat det här. Men jag känner att du svarade på det jag undrade, om man kan "stänga av" en del av sina känslor eller om alla stängs av på köpet då. Har du någon utbildning inom sånt här eller nåt tips på var jag kan läsa mer?

Jag känner att det ställer till problem för mig eftersom jag vill ju hitta någon att leva mitt liv med, men då vill jag ju älska den personen och inte känna som i mitt tidigare förhållande, att någonting (min kärlek) fattas. De känslor jag känner nu är kärlek för min familj, f ö känns det mesta typ avstängt.

//r

 

[snow]

Är du normalviktig och har regelbunden mens idag?

Jag var också väldigt känslokall under en lång period med ätstörningar och hård träning. Det förändrades enormt mycket för mig när jag gick upp till normalvikt.

 

[MiniLi]

Tack för ditt svar.

Jag förstår att du känner att du inte förstår min fråga, för jag förstår inte riktigt själv heller, det känns ju lite komplicerat det här. Men jag känner att du svarade på det jag undrade, om man kan "stänga av" en del av sina känslor eller om alla stängs av på köpet då. Har du någon utbildning inom sånt här eller nåt tips på var jag kan läsa mer?

Jag känner att det ställer till problem för mig eftersom jag vill ju hitta någon att leva mitt liv med, men då vill jag ju älska den personen och inte känna som i mitt tidigare förhållande, att någonting (min kärlek) fattas. De känslor jag känner nu är kärlek för min familj, f ö känns det mesta typ avstängt.

//r

Förenklat så brukar det bli så att man stänger av allt och inte bara vissa känslor. Men det finns ju såklart nyanser och olika känslor kan vara olika svåra. Handlar det mer om att undvika känslor snarare än att stänga av så kan det ju mer bli så att man undviker situationer som kan trigga tex ilska, medans man kan känna glädje utan större problem. Eller tvärt om.

Håller också med ovanstående om att vikten kan spela roll, i svält är det rätt omöjligt att känna så himla mycket alls.

 

[strawberrysylt]

@snow Jag är normalviktig, men mensen har inte kommit tillbaka ännu, tyvärr. Okej! Vad skönt att det förändrades för dig sen! Jo, jag har läst det också att man kan bli känslokall av det.

@MiniLi Okej! Jo, det är väl så att jag undvikit svåra situationer... eller, i början gjorde jag det mer, nu gör jag det, men inte lika mycket, för tja, nu känner jag mig mer avtrubbad/avstängd =/... men som sagt, jag kan ju känna glädje o kärlek för min familj o så..

Ja, det verkar som om ätstörningarna spelar viss roll i det här då, då var det inte bara som jag spekulerade...

Får väl ta tag i det kanske att gå till läkaren o få igång mensen kanske eller nåt... det borde jag nog, det är ca 3 år den varit borta nu tror jag =(. Är som sagt normalviktig nu, sen kanske ett halvår eller så. Vägde som minst förra sommaren.

//r

 

[MiniLi]

@snow Jag är normalviktig, men mensen har inte kommit tillbaka ännu, tyvärr. Okej! Vad skönt att det förändrades för dig sen! Jo, jag har läst det också att man kan bli känslokall av det.

@MiniLi Okej! Jo, det är väl så att jag undvikit svåra situationer... eller, i början gjorde jag det mer, nu gör jag det, men inte lika mycket, för tja, nu känner jag mig mer avtrubbad/avstängd =/... men som sagt, jag kan ju känna glädje o kärlek för min familj o så..

Ja, det verkar som om ätstörningarna spelar viss roll i det här då, då var det inte bara som jag spekulerade...

Får väl ta tag i det kanske att gå till läkaren o få igång mensen kanske eller nåt... det borde jag nog, det är ca 3 år den varit borta nu tror jag =(. Är som sagt normalviktig nu, sen kanske ett halvår eller så. Vägde som minst förra sommaren.

//r

Vad innebär "normalviktig" för dig? Att du ligger inom "normala" BMI-gränser eller att du är uppe på den vikt läkare har räknat ut att du ska ligga på?
Mensen kan ju ta tid på sig innan den kommer igång igen, men det låter väl absolut som om det är läge att få till ett återbesök hos din ätstörningsläkare!

 

[strawberrysylt]

Att jag ligger inom normal BMI-gräns =). Jag hade aldrig någon ätstörningsläkare, utan jag gick till en vanlig psykolog och hon sa att "går du inte upp si o så mycket inom x tid så remitterar jag dig till X" men det gjorde jag på egen hand =) så hamnade aldrig på ngn klinik iaf.

//r

 

[MiniLi]

Att jag ligger inom normal BMI-gräns =). Jag hade aldrig någon ätstörningsläkare, utan jag gick till en vanlig psykolog och hon sa att "går du inte upp si o så mycket inom x tid så remitterar jag dig till X" men det gjorde jag på egen hand =) så hamnade aldrig på ngn klinik iaf.

//r

Det kan fortfarande vara för låg vikt för just dig, man kan inte använda enbart bmi i det här syftet. Kanske därför du inte återfått mensen?

Vår läkare räknar ut målvikt utifrån vikt- och längdkurvor från skolan.
Någon kanske ska ha bmi 19, någon annan 21.

 

[strawberrysylt]

Okej, nej det har du väl kanske rätt i... Fast jag trivs egentligen på en något lägre vikt än den jag har just nu, men det är klart att jag vill ha en frisk kropp också...

//r

 

[MiniLi]

Okej, nej det har du väl kanske rätt i... Fast jag trivs egentligen på en något lägre vikt än den jag har just nu, men det är klart att jag vill ha en frisk kropp också...

//r

Ja det är ju ganska destruktivt för kroppen i läget då ägglossning uteblir pga svält, stor risk för bland annat benskörhet!

 

[Amha]

Jag har förlorat pappa och lillasyster. Ganska tätt inpå varandra dessutom. Lillasyster har jag kört förtränga-taktiken men har ändå kunnat leva förhållandevis normalt. Jag upplever dock att jag har vissa problem att hitta rätt partner. Eller hade rättare sagt. Jag lever i ett förhållande idag som jag är mycket glad för.

I mitt fall är jag kräsen. Har dessutom iom mina tidigare erfarenheter med dödsfall etc känt att merparten av de jag träffat har känts fel mycket för att jag själv har upplevt mycket och då hamnat på så olika plan mot de jag mött. Hittade min nuvarande partner som är en otroligt fin människa. Vi har båda visst bagage av olika slag men det är inte på något sätt det som vi byggt vår relation på utan jag känner att vi är mer på samma nivå än de flesta andra som var runt min ålder åtminstone när vi träffades.

En sak som jag märker ärrat mig massor efter mina erfarenheter är att jag är väldigt nojig och orolig. Jag är rädd att sambon ska råka ut för saker, att barnen ska råka ut för något. Rädd för att förlora det finaste jag har helt enkelt. Det har hänt förr så jag är ju mer medveten om att livet kan ta snabba vändningar. Allt det har gjort att jag har mycket svårare att ta till mig andra. Jag vågar inte riktigt låta känslorna bli för starka förrän långt senare. Nu har ju såklart barnen blivit en mycket stark kärlek men det tog lååång tid innan jag vågat känna så starkt för honom som jag gör idag och nu blir det bara starkare. Rädslan att förlora har varit jättestor.

 

[TheRedLightning]

Jag är själv inne i en period där det känns som jag inte kan bli kär i någon annan, jag har inga känslor längre.
Jag försöker ändå hålla hoppet uppe, trots att det känns dystert och hoppas att den dagen när den rätte dyker upp så ska känslorna vakna till liv.

Även om lite hänger på mig, så tror jag att det hänger lite på den andra personen också. Sen är det nog väldigt individuellt, det som kanske kommer fungera för mig är inte säkert det kommer fungera för dig. Förvisso är jag lite pessimist också och tror inte att jag någonsin kommer kunna bli kär igen.

Jag ser inte att vara kär att vara sårbar. Det är något glädjande att vara kär.

 

[MiniLi]

Jag ser inte att vara kär att vara sårbar. Det är något glädjande att vara kär.

Klart det är glädjande att vara kär. Men det betyder också att man blottar sig och riskerar att bli sårad när man engagerar sig emotionellt i nära relationer. Därför kan det kännas läskigt om man har tidigare negativa erfarenheter eller om man har svårt att hantera de starka känslor som kan väckas i en nära relation eller iom ett avslut av en nära relation.

 

[TheRedLightning]

Klart det är glädjande att vara kär. Men det betyder också att man blottar sig och riskerar att bli sårad när man engagerar sig emotionellt i nära relationer. Därför kan det kännas läskigt om man har tidigare negativa erfarenheter eller om man har svårt att hantera de starka känslor som kan väckas i en nära relation eller iom ett avslut av en nära relation.

Så ser inte jag det, om det skulle vara så blottande och sårbart skulle ingen vilja vara kär. Jag tror det blir till vad man själv gör det till, dvs dom som tycker det känns blottande och sårbart kommer det också upplevas så och det omvända med andra. Sen hänger det väl även på den andre parten också, så inte den utnyttjar att man är kär i den bara för att man är kär i den osv.
Generellt sett så tycker inte jag det är varken sårbart eller blottande, sen finns det säkert enskilda fall där det är raka motsatsen såklart, det finns alltid undantaget som bekräftar regeln.

 

[viltmilla]

Jag menar inte att detta ska vara någon självömkande-tråd eller så, utan jag bara undrar...

Jag gjorde precis slut med min pojkvän för att jag kände att jag inte älskar honom och egentligen har jag nog aldrig gjort det. Och visst, så kan det väl vara ändå ibland, men det jag funderar på är om två saker jag varit med om kan försvåra för mig att känna djupa känslor...?

1, Min lillebror gick bort för 6 år sen och min metod att hantera det är att förtränga, förtränga, förtränga. Har inte förstått det än och vill aldrig tänka på det.

2, Pga ovanstående fick jag anorexi och mens och sexlust (och lite av varje till?) försvann.

Min undran är ifall dessa saker kan göra att jag får svårt att känna djupa känslor för någon annan i framtiden? Som nu vid separationen från min pojkvän, jag förtränger ju att jag tycker det är jobbigt också. Och att bli kär i någon annan är ju att bli sårbar...

Jag fattar ju att jag måste ta itu med detta någon gång, men måste jag göra det innan jag kan bli kär i någon? Idéer, tankar, erfarenheter...?

//r

Jag har lång erfarenhet på området
Det första jag vill säga dig är att du reagerar friskt på ett trauma där förträngning är ett verktyg som hjärnan ställer till med för att skydda dig.

Tyvärr blir det ineffektivt i längden och precis som du själv funderar över så ställer det till det för dig på nya områden.

Jag rekommenderar dig att söka reda på en terapeut med kompetens på området trauman. Du kan både bära på sorg som du inte vågar släppa fram & nya rädslor som förlust. Du behöver en specialist som går varsamt fram med rätt teknik för att du inte ska utsättas för mer smärta än nödvändigt. Det är när smärtan kommer som hjärnan försvarar med nya skyddsmekanismer. Du styr inte med vilja över hjärnan. Trauman är svårt att ensam reparera med tankar.

Jag har själv behandlats för svåra trauman och det finns mkt bra tekniker! Du har precis själv kommit underfund kring en problematik som människor kan förtränga hela livet. Så du har alla förutsättningar att med stöd kunna gå vidare.

Jag menar inte att detta ska vara någon självömkande-tråd eller så, utan jag bara undrar...

Jag gjorde precis slut med min pojkvän för att jag kände att jag inte älskar honom och egentligen har jag nog aldrig gjort det. Och visst, så kan det väl vara ändå ibland, men det jag funderar på är om två saker jag varit med om kan försvåra för mig att känna djupa känslor...?

1, Min lillebror gick bort för 6 år sen och min metod att hantera det är att förtränga, förtränga, förtränga. Har inte förstått det än och vill aldrig tänka på det.

2, Pga ovanstående fick jag anorexi och mens och sexlust (och lite av varje till?) försvann.

Min undran är ifall dessa saker kan göra att jag får svårt att känna djupa känslor för någon annan i framtiden? Som nu vid separationen från min pojkvän, jag förtränger ju att jag tycker det är jobbigt också. Och att bli kär i någon annan är ju att bli sårbar...

Jag fattar ju att jag måste ta itu med detta någon gång, men måste jag göra det innan jag kan bli kär i någon? Idéer, tankar, erfarenheter...?

//r

 

[nyponros]

Så ser inte jag det, om det skulle vara så blottande och sårbart skulle ingen vilja vara kär. Jag tror det blir till vad man själv gör det till, dvs dom som tycker det känns blottande och sårbart kommer det också upplevas så och det omvända med andra. Sen hänger det väl även på den andre parten också, så inte den utnyttjar att man är kär i den bara för att man är kär i den osv.
Generellt sett så tycker inte jag det är varken sårbart eller blottande, sen finns det säkert enskilda fall där det är raka motsatsen såklart, det finns alltid undantaget som bekräftar regeln.

Vad olika det kan vara. För mig är det självklart, att vara i en kärleksrelation är BÅDE glädjande och sårbart. Det ena utesluter inte det andra. Glädjande för att jag är kär och tycker så otroligt mycket om personen och han mig och allt härligt det innebär. Blottande och sårbart just därför, för att jag kastar mig ut, satsar och ger hela mitt hjärta. Att ge hela mitt hjärta till någon är samma sak som att göra mig sårbar, skulle jag inte vara sårbar skulle jag inte vara kär. Då bryr jag mig inte så mycket.

För mig är det en jättefin grej som kommer från båda hållen, som är både underbar och läskig. Och hör liksom till när starka känslor är inblandade.

 

[strawberrysylt]

@MiniLi: Jo, precis och även om det kanske inte är det jag tänker mest på så är det ju inget jag vill dra på mig heller. Jag har tänkt efter lite och kom på att den vikt jag har nu är samma vikt som jag låg på när jag fortfarande hade mens, så då borde det ju betyda att den kan komma tillbaka när jag står på denna vikten? Jag hoppas det. En del av mig vill inte gå upp mera.

@Amha Jag beklagar sorgen =(. Jag förstår hur du menar, ofta känner jag att när jag försöker prata om det som hänt så förstår inte den jag pratar med. Hade ju varit skönt om den andra förstått. Många känns som om de tror att ”jamen nu har det ju gått X år, är du inte ”frisk” nu”. Nej, jag kommer aldrig att bli ”frisk”.

Det där att bli mer orolig känner jag verkligen igen också! När jag funderar på ifall jag ev vill ha barn så tänker jag nuförtiden att jag vet inte om jag skulle orka med att ha någon att konstant vara orolig för… =/… och har blivit mer nojjig gällande min familj också. Jag har en till lillebror och en del av mig ville bara låsa in honom i hans rum efter vad som hände… Usch.

@viltmilla Jag beklagar dina erfarenheter =( Tack för ditt svar. Jag har tidigare gått och pratat med kurator och psykolog, varav den första inte gav någonting och den andra var jättebra, men sen flyttade jag från den orten =(. Hon skickade en remiss till min nya ort, men där hann jag inte få någon hjälp och nu har jag flyttat igen. Men jag håller med om att jag behöver prata med någon, får kolla upp möjligheterna till att göra det här på min nya ort.

Angående diskussionen om sårbarhet när man är kär, så håller jag, som väl framstod innan, med er som säger att det är det. Egentligen har jag nog aldrig varit riktigt kär i någon iofs, inte ens innan allt skit hände, men jag tänker att det är lite samma som i vänskapsrelationer, t ex att kan någon såra en så är det för att man bryr sig om den, annars hade man inte brytt sig så mycket. Ungefär så. Sen är det klart random människor kan såra en också, men ungefär så.



//r

 

[MiniLi]

@MiniLi: Jo, precis och även om det kanske inte är det jag tänker mest på så är det ju inget jag vill dra på mig heller. Jag har tänkt efter lite och kom på att den vikt jag har nu är samma vikt som jag låg på när jag fortfarande hade mens, så då borde det ju betyda att den kan komma tillbaka när jag står på denna vikten? Jag hoppas det. En del av mig vill inte gå upp mera.

//r

Nej det är inte säkert att nuvarande vikt räcker till även om mensen tillfälligt startat på denna vikt. Men det är ju något du borde prata om läkare om.

 

[strawberrysylt]

Fast den startade inte på den vikten, det var innan den försvunnit från början =). Okej, ja jag borde väl det. Vården här hemma bara... inte lika stort förtroende för den, men men, ska inte klaga utan försöka göra nåt istället =).

//r