Att kämpa för jämställdhet

[sjoberga]

Jag blir lika förvånad varje gång det där bilmeckandet tas upp som en ”syssla” männen utför. Vadå syssla? Om det är så betungande att det ska jämföras med vardagliga hushållssysslor är det nog dags att byta bil...

Sen kan man ju gilla att hänga i garaget och pyssla med bilen var och varannan dag. Precis som jag gillar att pedantsköta mina rosor. Men det är ju inte som att jag skulle hävda att min man måste diska eftersom att jag är ute och klappar på rosorna

Ska väl tillägga att jag inte specifikt syftar på de som nämnt bilen i denna tråd. Det där bilmeckandet kommer alltid upp...

Att sköta bil är ett par intensiva arbetspass per år. Inte som att tvätta flera maskiner dagligen.

 

[AraSlei]

Jag tycker att en viktig del i jämställdhetsdiskussionen (i alla fall i vårt förhållande) är grejen att man hjälps åt. Grundidén och utgångspunkten är att vi båda ska göra lika mycket, men jag skulle inte orka leva i någon millimeterrättvisa.
Jag är ofta borta på kvällar och helger för mina hobbies, och då ser sambon ofta till att maten står på bordet när jag kommer hem sent eller att huset städas under helgen. Och jag gör så klart lika dant när han är borta mycket.

 

[Badger]

Det är ju svårt att veta vilken nivå det ligger på vad som hen skulle kunna göra och vad som hen inte kan förväntas göra. Vad jag förväntas göra och vad samhället kan bistå med. Sambon är ju sjukpensionär pga av sina problem. Sen kan det ju vara så att omgivningens brist på krav eller att omgivningen ger felaktiga krav gör problemet värre än vad det skulle kunna göra.

Antagligen ligger det helt på individnivå? Adhd tex verkar ju slå helt olika mellan personer och med hur mycket autism eller inte som är med med. (Med medicin så jobbar min helt normalt osv tex. Utan, inte, vilket är scary för det räcker med en pensionerad privatläkare för att det ska vara kört i år framåt.)

 

[MiniLi]

Samtidigt så behövs ju "projektledandet" för att undvika att båda parter gör samma saker och glömmer samma saker.
Eller åtminstone behövs att endera parten tar initiativ till att man går igenom och fördelar vad som behöver göras.

Eller så menar vi inte samma saker med "projektledandet".

Jag har extremt svårt att tro att två personer behöver en projektledare. Det är ju inte ett företag med 50 anställda vi pratar om..

Fast varför måste det vara ett problem att den individ som har mer tid till förfogande faktiskt gör mer?

Undrar uppriktigt, inget försök att provocera.

Jo, jag kan förstå utifrån "mannen och kvinnan ska ta lika stort ansvar och göra lika mycket"-diskussionen.
Men det här är ju en typsituation när det är rimligt att frångå "lika mycket".
Ena parten är mellan jobb. Den har hela dagarna till förfogande.
Andra parten jobbar mer än heltid. Den kanske har två timmar till förfogande.

Varför är det då principiellt fel att parten med hela dagarna till förfogande, använder en del av den tiden för det gemensamma bästa?

Jag hade blivit vansinnig om min partner krävde att jag tog en större del av det astråkiga hushållsarbetet om det varit omvänt. Jag tycker att man hjälps åt.
Nu har min partner självmant dragit ett lite större lass under sin arbetslöshet, men det mesta har vi ändå gjort ihop. Jag har blivit glad de gångerna han fixat själv, men inte räknat med det.
Idag tex skulle vi ha storhandlat efter jobbet tillsammans men han gjorde det på fm eftersom han ville göra annat ikväll. Skönt för mig, men jag hade varit ok med att göra det sen som planerat.

Jag tänker att lönearbete någonstans handlar om försörjning.
Att försörja sig är en viktig grund, så som jag ser saken.

Utifrån hur du skriver här ser det mest ut som om Karin och Per har var sitt parallellt liv men de råkar bo i samma bostad, mer än att Karin och Per har valt att ha ett gemensamt liv.

I min fantasi handlar ett gemensamt liv om att gemensamt ta ansvar för det gemensamma livet. Karins och Pers liv består till viss del av att underlätta för den andra parten i och med att man valt att leva tillsammans.

Om Karin och Per också har ett barn, tycker du då att Karin och Per, som ju har lite olika veckoarbetstid, ska ha olika mycket fritid till eget förfogande?
Vi tänker oss fortfarande att Karin jobbar åtta timmar mer i veckan jämfört med vad Per gör.
Karin kanske är läkare och jobbar 48 timmar i veckan för att arbetsplatsen kräver att hon går jourer, där hon inte kan få jourkomp. Så Karin kanske inte har valt att jobba 48 timmar per vecka utan det blir mer eller mindre påtvingat. De alternativa arbetsplatser hon har att välja på, ställer samma krav på jourdeltagande.
Hur som helst: Karin jobbar 48 timmar i veckan och Per jobbar 40 timmar i veckan. De har ett gemensamt barn, som går på förskolan. Karin lämnar och Per hämtar. Både Karin och Per tycker mycket om sitt barn, de lägger i snitt en timme per arbetsdag tillsammans med barnet: fritid, lek, läxor.
Karin är uppe i 53 timmar per vecka (just nu tar vi inte hänsyn till hemuppgifter) och Per är uppe i 45 timmar per vecka.
Sedan ska de dela lika på hemjobbet. Karin är nu uppe i 57 timmar per vecka, Per är uppe i 49.
Tycker du att det är rättvist att Per kan lägga mer tid på "egentid" och hobby och intresse jämfört med Karin, när de har ett gemensamt liv?
eller tycker du möjligen att det blir lite tufft att Karin ska lägga lika mycket tid på hemmet om Per, så att de blir ungefär lika trötta båda två?

Jag tänker att Karin själv har valt sitt yrke och knappast kan förvänta sig att någon ska sköta hennes del av hemmet. På samma sätt som att en egenföretagare valt att driva eget och att en VD valt sin tjänst.
När man väljer yrke och jobb får man väl räkna med att sköta sitt liv utanför jobbet också.

 

[sjoberga]

Jag tycker att en viktig del i jämställdhetsdiskussionen (i alla fall i vårt förhållande) är grejen att man hjälps åt. Grundidén och utgångspunkten är att vi båda ska göra lika mycket, men jag skulle inte orka leva i någon millimeterrättvisa.
Jag är ofta borta på kvällar och helger för mina hobbies, och då ser sambon ofta till att maten står på bordet när jag kommer hem sent eller att huset städas under helgen. Och jag gör så klart lika dant när han är borta mycket.

Det verkar dessutom ganska halvpuckat att tvinga den andre parten att göra saker som den avskyr och man själv älskar i någon större utsträckning. Så länge man uppnår en jämbördig arbetsfördelning där ingen får plocka godbitarna ensidigt.

Jag älskar att handla, förbereda, planera och laga mat. Alltså gör jag 80% av det. Ingen av oss tycker om att städa, alltså blir det nivå minimum och jämnt fördelat.

Däremot bör ju båda parter kunna allt som krävs i vardagen, så 100/0 är aldrig en bra fördelning på något område.

 

[kryddelydd]

När man väljer yrke och jobb får man väl räkna med att sköta sitt liv utanför jobbet också.

självklart.
Och om man väljer att leva tillsammans med en (eller flera) annan människa så väljer man ju sannolikt också att till viss del anpassa sig.
Eller?

 

[Badger]

Jag blir lika förvånad varje gång det där bilmeckandet tas upp som en ”syssla” männen utför. Vadå syssla? Om det är så betungande att det ska jämföras med vardagliga hushållssysslor är det nog dags att byta bil...

Sen kan man ju gilla att hänga i garaget och pyssla med bilen var och varannan dag. Precis som jag gillar att pedantsköta mina rosor. Men det är ju inte som att jag skulle hävda att min man måste diska eftersom att jag är ute och klappar på rosorna

Ska väl tillägga att jag inte specifikt syftar på de som nämnt bilen i denna tråd. Det där bilmeckandet kommer alltid upp...

Jag begriper inte heller det! om man gillar att göra saker själv på bilen är väl det en hobby inte en syssla. Jag har hand om bilen hemma och den hamnar inte ens på listan över hemarbete. Det är som om det vore ett hemarbete att min man köpte månadskort på bussen (jag har gått till pressbyrån och köpt ett månadskort, jag köade i fem minuter, jaha vad duktig du var, jag öppnade motorhuven och hällde i lite olja, det tog fem minuter -jaa du var med duktig. Allt män gör ska vara så himla special.).

Eller trädgårdsarbete, klippa gräsmattan och hålla borta skrot så grannarna inte anfaller är ju kanske hushållsarbete. Men att jag gräver perennrabatter och slösar pengar på pallkragar med squash är ju en hobby.

Likadant måste det rimligen vara med bilen.

För att inte tala om sätta upp bokhyllor, tavlor och måla. Våra bokhyllor är uppsatta och har varit så i fem år , vi har tapetserat två gånger på tio år (ett litet rum och en vägg). Det har borrats hål i väggen en gång, ett nyckelskåp, det tog mindre tid än att tömma en våning på diskmaskinen, en gång.

När jag var tonåring och bodde med min mamma så gjorde vi bara inte sådant. "Mansuppgifterna" i hushållet existerade inte ens och vi överlevde 17 år utan att göra en enda. Min pappa har heller aldrig gjort sådant såvitt jag vet.

 

[Hyacinth]

Jag tycker att det är exakt det som är betungande. Att vara katalysator och projektledare. Ofta upplever jag att det är enklare att göra än att projektleda och katalysera igång saker. Dock är det enklare för mig själv att se när jag gör för att slippa projektleda, än vad det är för mig själv att se när jag projektleder.

Jag tar aktiva beslut om att inte projektleda flera gånger i veckan, tror jag. Har inte räknat.

Jag gör det jämt, av födsel och ohejdad vana.
För mig är det ok, bara jag får tillbaka i utförande. Skitsur blir jag först om jag ska göra allt. Träffade en vän igår som suckande sade att hemma hos dem projektleder ingen, så de tar aldrig några beslut.
Min partner är så sjukt dålig på att ta vissa typer av initiativ, men är grym på att genomföra. Jag ledsnar ju ofta halvvägs. Men det är Synd att så många kvinnor projektleder allt tråkigt, jag tar initiativ även till det roliga.

 

[monster1]

självklart.
Och om man väljer att leva tillsammans med en (eller flera) annan människa så väljer man ju sannolikt också att till viss del anpassa sig.
Eller?

Eller så slutar man leva ihop för att den ena lastar över allt på den andra för att kunna ägna mer tid åt sitt jobb, eller lever olyckliga relationer. Det är väl ganska vanligt? Det är ju knappast en rimlig lösning att man ska anpassa sig till allt den andra gör för man har ju ändå valt att leva med den?

 

[Raderad medlem 6459]

Jag gör det jämt, av födsel och ohejdad vana.

Ja, för att du är kvinna.

Men det är Synd att så många kvinnor projektleder allt tråkigt, jag tar initiativ även till det roliga.

Jag tror kvinnor gör så gott de kan, det kanske helt enkelt inte finns energi kvar till det roliga. Även om nog min uppfattning är att kvinnor projektleder ALLT - tråkigt som kul. Städning som semester.

Aldrig någonsin att jag vill hamna i den fällan. Never.

 

[FengurLaugar]

Jag är bra på att planera vardagen och med heltidsjobb, två barn, tre hästar (+en helinackordering), en hund, några smådjur, gård, stort hus och egen träning så behövs det. Oftast är det jag som kommer på ett sätt att hinna med att laga middag, dammsuga, motionera tre hästar + hunden, umgås med barnen och göra något av renoveringsprojekten på samma kväll efter jobbet utan att det blir speciellt stressigt. Jag ser sådana möjligheter, det gör inte min man på samma sätt. Jag skriver också allt i min kalender. Sånt jag ska göra, sånt som maken ska göra som påverkar mina planer och sånt barnen ska göra. Maken har inte lika bra koll på barnens lediga dagar eller familjedagar på dagis, men han har missat flera pga sin dåliga planering och fått dåligt samvete gentemot barnen så jag tror han kommer skärpa sig faktiskt. Jag vägrar att ha koll åt honom utan då får han missa det då, så har jag och barnen det trevligt själva och det vet jag att han inte vill egentligen, utan han vill också vara delaktig i det barnen gör. Han har också en ovana (som flera i tråden nämnt) att fråga mig vart saker är eller hur man gör saker, men jag svarar oftast något flytande eller att jag inte vet för han kan gott tänka själv där och jag kan inte sätta mig i hans saker också. Han är 9 år äldre än mig, bott ensam i många fler år än mig och borde ha bättre koll på många saker än vad jag har brukar jag svara honom

Gällande hushållssysslor så hjälps vi i regel alltid åt med matlagning, planering av matlista (sen lägger jag en onlineorder och han hämtar det), bortplockning av disk och annat som behöver plockas och läggning av barn. Han tar oftare initiativ till dammsugning än mig och jag till att stoppa i en tvätt i maskin. Vi har diskmaskin och alla (även barnen) sätter in sin egen disk i den efter avslutad måltid, sen hjälps jag och maken åt att ta undan resten, göra matlådor och torka bänkar. Storstädning planerar vi in och gör tillsammans, någon enstaka gång får jag ett infall och gör det själv om han är borta på något. Han jobbar på bilverkstad och sköter därmed underhåll och tvätt av bilar. Jag jobbar med ekonomi och sköter därmed vår ekonomi för att jag tycker det är roligt. Packa hans väska om vi ska resa skulle jag aldrig göra, jag vet inte vad han vill ha med eller behöver ha med. Ska det packas åt barnen brukar vi ta ett var och se till så allt som behövs är med. Gällande förskola/fritids så lämnar en och den andra hämtar. Vi har alltid något bygg- eller renoveringsprojekt på gång och vi hjälps alltid åt.

Tror aldrig det varit tjafs om hushållsarbetet förutom att jag sagt en gång att jag gärna vill ha hjälp med att vika tvätten för det är nog det tråkigaste jag gör.....

 

[Hyacinth]

Ja, för att du är kvinna.

Jag tror kvinnor gör så gott de kan, det kanske helt enkelt inte finns energi kvar till det roliga. Även om nog min uppfattning är att kvinnor projektleder ALLT - tråkigt som kul. Städning som semester.

Aldrig någonsin att jag vill hamna i den fällan. Never.

Alltså, jag älskar projektledning. Jag jobbar med det. Jag älskar processkartor. Det är något av det roligaste jag vet.
Sen låter jag bli med flit ibland, men vi vet båda två att ska vi få ett bra och snabbt resultat ska jag leda det. Vi funkar så olika, och har väldigt olika styrkor. Men städning förväntar jag mig att vi båda kan utföra vid behov, jag är inte min partners mamma.

 

[Raderad medlem 6459]

Vi funkar så olika, och har väldigt olika styrkor.

Säger alla kvinnor i alla såna här diskussioner. Om att projektleda, planera, organisera, göra det fint hemma, ordna så att det är mysigt etc etc etc.

Jag projektleder också på jobbet. Det betyder inte att jag tänker inbilla mig att jag ska göra det hemma, eller att känslan av att vilja göra det hemma är en slump.

 

[Lager]

Eller så slutar man leva ihop för att den ena lastar över allt på den andra för att kunna ägna mer tid åt sitt jobb, eller lever olyckliga relationer. Det är väl ganska vanligt? Det är ju knappast en rimlig lösning att man ska anpassa sig till allt den andra gör för man har ju ändå valt att leva med den?

Så löste jag det. Helt fegt.

Jag bara pallade inte att försättas i tröttsamma tjat och påpekande-situationer hela tiden. Samtidigt som jag -när jag vägrade påminna/föreslå/utföra- blev ifrågasatt av vårt umgänge och (hans) föräldrar för att det eller det inte gjordes. Det var liksom inofficiellt ändå mitt ansvar.

Så. Glad särbo. Det funkar utmärkt.

 

[Hyacinth]

Säger alla kvinnor i alla såna här diskussioner. Om att projektleda, planera, organisera, göra det fint hemma, ordna så att det är mysigt etc etc etc.

Jag projektleder också på jobbet. Det betyder inte att jag tänker inbilla mig att jag ska göra det hemma, eller att känslan av att vilja göra det hemma är en slump.

Fast jag hatar att städa, organisera och mysa till det. Däremot kan jag enkelt tala om för min partner hur hen på bästa sätt sorterar tvätten eller rensar i garderoben, men jag gör inte den praktiska biten, den gör min partner. Även om det är jag som säger att det måste göras så gör hen mer än mig vad gäller alla sysslor.

 

[durachiny]

Det handlar väl mest om att man inte ska förväntas utföra vissa sysslor pga vilket biologiskt kön man tillhör mer än att allt ska millimeterfördelas. Löser man det så att båda är nöjda och utan tvång och förväntningar att den andre ska göra saker så är det väl jämställt i mitt tycke.

 

[Raderad medlem 6459]

Fast jag hatar att städa, organisera och mysa till det. Däremot kan jag enkelt tala om för min partner hur hen på bästa sätt sorterar tvätten eller rensar i garderoben, men jag gör inte den praktiska biten, den gör min partner. Även om det är jag som säger att det måste göras så gör hen mer än mig vad gäller alla sysslor.

Jo, jag förstår vad du skriver (det du beskriver är jättevanligt, inte särskilt svårt att förstå alls) men du verkar inte förstå vad jag menar.

Du säger att du projektleder (för du är bra på det och det är så kul) och din man gör det inte (för han är så dålig på det). Det är INGEN skillnad på det och på att "mannen inte ser när det är stökigt så jag städar" eller nån annan standardfras vi hör kvinnor säga i VARENDA diskussion om hur man sköter hem och hushåll. Nada skillnad.

Det du beskriver är en väldigt vanlig uppdelning. "Han städar X, viker Y eller fixar Ö bara jag ber honom". DET är ju fällan, att du måste be. Att du måste styra upp, att du måste ordna. Jämställdhet har ingenting med känsla av kul eller trivsel att göra, det är ett missförstånd. Hur kul du än anser det vara att styra upp ditt hem och din partner så ÄR det ett uttryck för de könsroller vi har i samhället och för ojämställdhet.

Jag har ingen åsikt om hur ni organiserar ert hem men när du lägger det på bogen "personligheter" eller styrkor/svagheter så gör du det till en personfråga när det är en könsrollsfråga.

 

[stjarnhimmel]

självklart.
Och om man väljer att leva tillsammans med en (eller flera) annan människa så väljer man ju sannolikt också att till viss del anpassa sig.
Eller?

Om man alltid jobbar så mkt så man inte orkar med några hushållssysslor alls så kanske man behöver fundera över byte av jobb eller någon förändring? Om ens partner inte är villig att göra dem?
Som du säger kan man ju behöva anpassa sig. Väljer man barn och familjeliv så är man ju tvungen att anpassa jobbet så det funkar.

 

[sjoberga]

Jo, jag förstår vad du skriver (det du beskriver är jättevanligt, inte särskilt svårt att förstå alls) men du verkar inte förstå vad jag menar.

Du säger att du projektleder (för du är bra på det och det är så kul) och din man gör det inte (för han är så dålig på det). Det är INGEN skillnad på det och på att "mannen inte ser när det är stökigt så jag städar" eller nån annan standardfras vi hör kvinnor säga i VARENDA diskussion om hur man sköter hem och hushåll. Nada skillnad.

Det du beskriver är en väldigt vanlig uppdelning. "Han städar X, viker Y eller fixar Ö bara jag ber honom". DET är ju fällan, att du måste be. Att du måste styra upp, att du måste ordna. Jämställdhet har ingenting med känsla av kul eller trivsel att göra, det är ett missförstånd. Hur kul du än anser det vara att styra upp ditt hem och din partner så ÄR det ett uttryck för de könsroller vi har i samhället och för ojämställdhet.

Jag har ingen åsikt om hur ni organiserar ert hem men när du lägger det på bogen "personligheter" eller styrkor/svagheter så gör du det till en personfråga när det är en könsrollsfråga.

Ja. Men jag upplever att bedömning av när insatser behövs kan skilja sig åt mellan partners betydligt. Dvs när ena parten ”ber” har den andra parten nyss utvärderat samma behov och kommit fram till att göra det på lördag, då behov av nu inte finns.

 

[MiniLi]

självklart.
Och om man väljer att leva tillsammans med en (eller flera) annan människa så väljer man ju sannolikt också att till viss del anpassa sig.
Eller?

Nja jag vet inte?
Jag väljer att leva med en person som jag kan ha en fungerande relation med utan att behöva anpassa så himla mycket.
Om jag gillar personen men det krävs ”anpassningar” för att jag ska kunna leva med hen så blir det nog ingen relation.

Jag förväntar mig att alla vuxna människor klarar att sköta sig själv och sitt hem. Om läkaren Karin från ditt exempel klarar av att sköta sitt hem som singel så förstår jag inte varför Karin inte skulle klara samma sak när hon bor med någon. Det blir ju inte mer arbete för att man är två, snarare mindre eftersom man kan dela på tråkgörat.