Att kämpa för jämställdhet

[kryddelydd]

Det är ju svårt att veta vilken nivå det ligger på vad som hen skulle kunna göra och vad som hen inte kan förväntas göra. Vad jag förväntas göra och vad samhället kan bistå med. Sambon är ju sjukpensionär pga av sina problem. Sen kan det ju vara så att omgivningens brist på krav eller att omgivningen ger felaktiga krav gör problemet värre än vad det skulle kunna göra.

för att spinna vidare på "rättvisediskussionen".

Om en part är frisk och jobbar och den andre parten har MS och är präglad av det både i rena fysiska förmågor och i den trötthet som ofta följer med MS.

Tycker du då att det är ojämställt att den friske parten gör större insats än den sjuke parten?

Jag tycker inte att millimeterrättvisa alltid verkar vara bästa lösningen.
Visst, har man en ordentligt sjuk partner så blir det jobbigt att både förvärvsarbeta och att sköta det mesta därhemma.
Men om man har ett gemensamt liv så är det väl det gemensamma man ska försöka värna om och inte det enskilda?

 

[Sedna]

Projektledning är den frågan som oftast är uppe till diskussion. Jag är den som projektleder och är den som alltid lyfter problemet. Min sambo är en grym projektledar inom sitt arbete så att projektleda mer hemma borde vara busenkelt, men han tar inte för sig och jag lämnar inte över. Säker mycket normer, men tror det förstärkts av att jag är äldst i syskonskaran och han yngst. Jag har varit projektledare hela mitt liv.

Tycker vi är bra på att dela på sysslor, trots att jag är föräldraledig och han arbetar heltid. Städning, matlagning, handling, tvätt och disk delar vi väldigt lika på.

Barnen delar vi lika på under tiden han är hemma, men jag har såklart mer tid med barnen nu då jag är föräldraledig. När han varit föräldraledig är det omvänt, jag tar dock ut mer föräldraledighet. VAB delar vi lika på.

I vissa avseende slår könsstereotypiska intressen igenom rätt hårt. T.ex är bilarna helt och hållet hans ansvar. Jag köper alla barnkläder för det är mitt intresse. I trädgården sköter han buskar och träd, jag rabatterna. När vi renoverar så bygger och river han, jag målar. Sånt där är jag lite kluven till. Vi hjälps ju åt, men med tydlig uppdelning. Jag önskar jag t.ex tog mer ansvar för bilarna men jag är helt ointresserad och okunnig så det blir väldigt onaturligt. Det som bekymrar mig mest är hur det riskerar att spilla över på barnen. Ska i alla fall försöka att ge barnen andra förutsättningar genom bredare kunskap och intressen.

 

[grodan21]

Förvånansvärt ofta känner jag att jag svara "Du får titta själv" :P.

Vi är oftast i affären när jag får frågan

 

[monster1]

för att spinna vidare på "rättvisediskussionen".

Om en part är frisk och jobbar och den andre parten har MS och är präglad av det både i rena fysiska förmågor och i den trötthet som ofta följer med MS.

Tycker du då att det är ojämställt att den friske parten gör större insats än den sjuke parten?

Jag tycker inte att millimeterrättvisa alltid verkar vara bästa lösningen.
Visst, har man en ordentligt sjuk partner så blir det jobbigt att både förvärvsarbeta och att sköta det mesta därhemma.
Men om man har ett gemensamt liv så är det väl det gemensamma man ska försöka värna om och inte det enskilda?

Naej, inte jag iallafall. Jag tycker inte att det gemensamma är så viktigt att jag som enskild ska upphöra. Varför ska jag som vuxen välja att ägna mitt liv åt att se till att andras fungerar?

 

[kryddelydd]

Naej, inte jag iallafall. Jag tycker inte att det gemensamma är så viktigt att jag som enskild ska upphöra. Varför ska jag som vuxen välja att ägna mitt liv åt att se till att andras fungerar?

Du har valt att leva ett gemensamt liv med vederbörande?
Hjälpas åt?
Den starkare parten hjälper den svagare?

dock avser jag förstås inte i så hög grad att den friske parten blir den sjukes betjänt.

 

[monster1]

Du har valt att leva ett gemensamt liv med vederbörande?
Hjälpas åt?
Den starkare parten hjälper den svagare?

dock avser jag förstås inte i så hög grad att den friske parten blir den sjukes betjänt.

Alltså ett visst kompenserande kan man ju ägna sig åt och det gör nog de flesta men det finns också många relationer där den ena partern i höggrad är den andras assistent eller hushållerska/are. Det finns mycket stöd man kan få i från samhället när man är ensamlevande och funktionsnedsatt, det känns inte schysst att lassa över det på de anhöriga. Dels är det döden för relationen och sedan är det helt enkelt orättvist att man ska vara oavlönad assistent åt sina närstående. Ojämlikt på en samhällsnivå blir det för att det oftast är kvinnor som får den här rollen i mycket högre utsträckning än männen som oftare lämnar relationer där partnern blivit sjuk.

 

[Stekspaden]

Efter att ha läst denna tråden så är jag tacksam med männen i mitt liv. Känner inte igen mig i era beskrivningar.
Jag skulle må jättedåligt av att ha speciella städ och matlagningsdagar. Speciellt som sjuk... Har inte behövt pusha mina karlar, de har handlat, tvättat med mera utan tjat. Det kanske har att göra med att de har bott ensamma i perioder utan att ha curlande mammor?
Har era män bott ensamma någon gång? Kan det ha med åldern att göra (typ gamla könsroller)

 

[Jenka]

Projektledning är den frågan som oftast är uppe till diskussion. Jag är den som projektleder och är den som alltid lyfter problemet. Min sambo är en grym projektledar inom sitt arbete så att projektleda mer hemma borde vara busenkelt, men han tar inte för sig och jag lämnar inte över. Säker mycket normer, men tror det förstärkts av att jag är äldst i syskonskaran och han yngst. Jag har varit projektledare hela mitt liv.

Tycker vi är bra på att dela på sysslor, trots att jag är föräldraledig och han arbetar heltid. Städning, matlagning, handling, tvätt och disk delar vi väldigt lika på.

Barnen delar vi lika på under tiden han är hemma, men jag har såklart mer tid med barnen nu då jag är föräldraledig. När han varit föräldraledig är det omvänt, jag tar dock ut mer föräldraledighet. VAB delar vi lika på.

I vissa avseende slår könsstereotypiska intressen igenom rätt hårt. T.ex är bilarna helt och hållet hans ansvar. Jag köper alla barnkläder för det är mitt intresse. I trädgården sköter han buskar och träd, jag rabatterna. När vi renoverar så bygger och river han, jag målar. Sånt där är jag lite kluven till. Vi hjälps ju åt, men med tydlig uppdelning. Jag önskar jag t.ex tog mer ansvar för bilarna men jag är helt ointresserad och okunnig så det blir väldigt onaturligt. Det som bekymrar mig mest är hur det riskerar att spilla över på barnen. Ska i alla fall försöka att ge barnen andra förutsättningar genom bredare kunskap och intressen.

Det där med bilarna har vi också. Sambon har kunskap, intresse och jobbar med det, har därmed även tillgång till verkstad. Jag har inget av det. Det känns helt orimligt att jag ska lägga tid och engagemang på att lära mig och dessutom pengar på att hyra in mig i nån hall för att fixa. Skulle gärna se att han hade nån kvinnlig bilintresserad kompis eller så dock som förebild för barnen. Likaså mina intressen där tjejer/kvinnor är överrepresenterade.

 

[monster1]

Efter att ha läst denna tråden så är jag tacksam med männen i mitt liv. Känner inte igen mig i era beskrivningar.
Jag skulle må jättedåligt av att ha speciella städ och matlagningsdagar. Speciellt som sjuk... Har inte behövt pusha mina karlar, de har handlat, tvättat med mera utan tjat. Det kanske har att göra med att de har bott ensamma i perioder utan att ha curlande mammor?
Har era män bott ensamma någon gång? Kan det ha med åldern att göra (typ gamla könsroller)

Min sambo har bott själv med barn på halvtid under några år och även själv som singel innan barnen.

 

[Jenka]

Det som kan störa mig mest är nog inte nån slags rättvisa i antal timmar men just vem som tar störst ansvar, har mest koll osv.
Gör jag mest hemma för att jag är hemma mer (föräldraledig) så vill jag dels ha lite erkännande för det och dels att det tar initiativ från båda håll. Sen blir ju då problemet att den ena har mest koll, tar initiativ etc. Projektledningen tar tid när det blir mycket och föder en stress.

Sen förväntas det inte att jag ska göra mer när jag är hemma men det blir lätt så. Inte lika mycket åt andra hållet dock.

 

[sjoberga]

Efter att ha läst denna tråden så är jag tacksam med männen i mitt liv. Känner inte igen mig i era beskrivningar.
Jag skulle må jättedåligt av att ha speciella städ och matlagningsdagar. Speciellt som sjuk... Har inte behövt pusha mina karlar, de har handlat, tvättat med mera utan tjat. Det kanske har att göra med att de har bott ensamma i perioder utan att ha curlande mammor?
Har era män bott ensamma någon gång? Kan det ha med åldern att göra (typ gamla könsroller)

När det gäller curlande föräldrar är nog nyckeln att flytta på minst 10 mils avstånd och tacka nej till curlandet helt och hållet.

 

[Sedna]

Det där med bilarna har vi också. Sambon har kunskap, intresse och jobbar med det, har därmed även tillgång till verkstad. Jag har inget av det. Det känns helt orimligt att jag ska lägga tid och engagemang på att lära mig och dessutom pengar på att hyra in mig i nån hall för att fixa. Skulle gärna se att han hade nån kvinnlig bilintresserad kompis eller så dock som förebild för barnen. Likaså mina intressen där tjejer/kvinnor är överrepresenterade.

Ja men det är typ samma här. Hade han varit okunnig hade steget inte varit så stort, men nu känns det helt orimligt att jag ska ta lika ansvar för något han haft som intresse i typ 30 år.

 

[monster1]

Jag tänker att lönearbete någonstans handlar om försörjning.
Att försörja sig är en viktig grund, så som jag ser saken.

Utifrån hur du skriver här ser det mest ut som om Karin och Per har var sitt parallellt liv men de råkar bo i samma bostad, mer än att Karin och Per har valt att ha ett gemensamt liv.

I min fantasi handlar ett gemensamt liv om att gemensamt ta ansvar för det gemensamma livet. Karins och Pers liv består till viss del av att underlätta för den andra parten i och med att man valt att leva tillsammans.

Om Karin och Per också har ett barn, tycker du då att Karin och Per, som ju har lite olika veckoarbetstid, ska ha olika mycket fritid till eget förfogande?
Vi tänker oss fortfarande att Karin jobbar åtta timmar mer i veckan jämfört med vad Per gör.
Karin kanske är läkare och jobbar 48 timmar i veckan för att arbetsplatsen kräver att hon går jourer, där hon inte kan få jourkomp. Så Karin kanske inte har valt att jobba 48 timmar per vecka utan det blir mer eller mindre påtvingat. De alternativa arbetsplatser hon har att välja på, ställer samma krav på jourdeltagande.
Hur som helst: Karin jobbar 48 timmar i veckan och Per jobbar 40 timmar i veckan. De har ett gemensamt barn, som går på förskolan. Karin lämnar och Per hämtar. Både Karin och Per tycker mycket om sitt barn, de lägger i snitt en timme per arbetsdag tillsammans med barnet: fritid, lek, läxor.
Karin är uppe i 53 timmar per vecka (just nu tar vi inte hänsyn till hemuppgifter) och Per är uppe i 45 timmar per vecka.
Sedan ska de dela lika på hemjobbet. Karin är nu uppe i 57 timmar per vecka, Per är uppe i 49.
Tycker du att det är rättvist att Per kan lägga mer tid på "egentid" och hobby och intresse jämfört med Karin, när de har ett gemensamt liv?
eller tycker du möjligen att det blir lite tufft att Karin ska lägga lika mycket tid på hemmet om Per, så att de blir ungefär lika trötta båda två?

Jag som levt i två extremt ojämlika relationer sett till ekonomin där jag både varit den som tjänat mindre och den som tjänar mer. Vill man ha en någorlunda jämlik relation så är det viktiga att anpassa sig efter den som tjänar minst. Dvs allt jag tjänar utöver min partner är bara "extra pengar" på såvis blir det ju en form av intresse om man väljer att jobba mer och tjäna mer. Det är oftast inte att man gör det för allas i familjens bästa, man gör det för sin egen skull för att man vill vara framgångsrik, är intresserad av sitt arbete eller vad det nu är som driver personen att jobba så mycket. Att jobba mycket är aldrig ett frikort och knappast något allas bästa eller något annat altruistiskt syfte.

 

[inverterad]

När det gäller vissa sysslor har vi jobbat hårt för att faktiskt bryta den könsnormativa uppdelningen, framför allt med tanke på vårt barn, och vi har väl lyckats hyfsat. Bilen och allt runt den är mitt ansvar. Min partner tar hand om allt kring trädgården vilket innebär både klippa gräs, vattna, rensa rabatter, planera och plantera blommor, jag brukar dock trimma häcken (för att det är kul). Min partner är också den av oss som bakar. I huset är vi nog ungefär lika ohändiga, men jag spikar och bygger och målar mer än min partner. Det här är ju delvis för att våra intressen faller ut på detta sätt, men också för att vi medvetet har delat upp sysslorna så. Sen hjälps vi också åt väldigt mycket, och numer hjälper (stjälper) gärna barnet till också - en ganska trevlig lärdom att sysslor blir roligare och går fortare om en hjälps åt, vill jag inbilla mig.

 

[the_connemara]

Jag menar nog att i fallet två normalbegåvade vuxna som bor ihop och dagligen pratar med varandra om stort och smått, så behövs inte en projektledare. Finns det ändå en, är det för att något inte fungerar helt bra. Vilket ju då dessvärre tycks vara det vanligaste. Troligen att endast den ena av de vuxna tar ansvar fullt ut.

Fast att kommunicera med varandra och stämma av är ju inte projektledning om båda gör det i lika stor omfattning. Om det bara är den ena som stämmer av hela tiden så blir det projektledning.

Ni skriver det bättre än mig

 

[kevina]

En lärdom av relationer jag haft är att jag måste ha en man som vill ha det lite renligare än jag och som är lite mer ordningsam än jag och har ett driv i det.
Nu är jag varken pedant eller väldigt stökig utan någonstans mittemellan. Men jag har märkt att vissa män förväntar sig att jag ska ta ansvaret och väntar på att jag ska säga hur han ska göra. Typ "säg vad jag ska göra så gör jag det och då blir du väl nöjd."
Eh nä... hatar att säga vad folk ska göra..

 

[escodobe]

Projektledning är den frågan som oftast är uppe till diskussion. Jag är den som projektleder och är den som alltid lyfter problemet. Min sambo är en grym projektledar inom sitt arbete så att projektleda mer hemma borde vara busenkelt, men han tar inte för sig och jag lämnar inte över. Säker mycket normer, men tror det förstärkts av att jag är äldst i syskonskaran och han yngst. Jag har varit projektledare hela mitt liv.

Tycker vi är bra på att dela på sysslor, trots att jag är föräldraledig och han arbetar heltid. Städning, matlagning, handling, tvätt och disk delar vi väldigt lika på.

Barnen delar vi lika på under tiden han är hemma, men jag har såklart mer tid med barnen nu då jag är föräldraledig. När han varit föräldraledig är det omvänt, jag tar dock ut mer föräldraledighet. VAB delar vi lika på.

I vissa avseende slår könsstereotypiska intressen igenom rätt hårt. T.ex är bilarna helt och hållet hans ansvar. Jag köper alla barnkläder för det är mitt intresse. I trädgården sköter han buskar och träd, jag rabatterna. När vi renoverar så bygger och river han, jag målar. Sånt där är jag lite kluven till. Vi hjälps ju åt, men med tydlig uppdelning. Jag önskar jag t.ex tog mer ansvar för bilarna men jag är helt ointresserad och okunnig så det blir väldigt onaturligt. Det som bekymrar mig mest är hur det riskerar att spilla över på barnen. Ska i alla fall försöka att ge barnen andra förutsättningar genom bredare kunskap och intressen.

Fast hur nya är bilarna? Att "ta hand om" en relativt ny bil är ju inte direkt något som vare sig kräver intresse eller kunskap.
Det är ett av skälen till att jag sålde min 245a och köpte en ny bil ihop med Sambon, Man behöver inte ens kolla däcktrycket utan bilen säger till när det behövs... perfekt till sambon som knappt skulle kunna peka ut vad som är ett bilbatteri om så hans liv hängde på det.

 

[Petruska]

Utifrån hur du skriver här ser det mest ut som om Karin och Per har var sitt parallellt liv men de råkar bo i samma bostad, mer än att Karin och Per har valt att ha ett gemensamt liv.

Ja, jag tycker att idén om att leva "ett gemensamt liv" är värd att ifrågasättas i grunden.

Vi är två olika personer som bor i samma hem. Vi delar en massa saker, men vi är och förblir två olika personer. Och man kan ju bara leva just precis sitt eget liv. Inget annat, ingen annans.

Därför har mina arbetstider ganska lite att göra med vad min partner bör och inte bör göra i hemmet. Partners uppgift är inte att inordna sitt liv så att mitt liv flyter smidigt, eller vice versa.[/QUOTE]

 

[Sedna]

Fast hur nya är bilarna? Att "ta hand om" en relativt ny bil är ju inte direkt något som vare sig kräver intresse eller kunskap.
Det är ett av skälen till att jag sålde min 245a och köpte en ny bil ihop med Sambon, Man behöver inte ens kolla däcktrycket utan bilen säger till när det behövs... perfekt till sambon som knappt skulle kunna peka ut vad som är ett bilbatteri om så hans liv hängde på det.

Den bil som behöver mest omsorg är av sådan art att sambon kan fixa allt, alltså en gammal goding.

Alltså t.ex. tanka, tvätta och kolla däcktryck kan jag och gör jag. Det jag inte gör är t.ex att mecka/felsöka/planera service/köpa delar/pratar med verkstad etc. Sådant där det är en stor fördel att ha stor kunskap.

 

[Breaktown]

Jag blir lika förvånad varje gång det där bilmeckandet tas upp som en ”syssla” männen utför. Vadå syssla? Om det är så betungande att det ska jämföras med vardagliga hushållssysslor är det nog dags att byta bil...

Sen kan man ju gilla att hänga i garaget och pyssla med bilen var och varannan dag. Precis som jag gillar att pedantsköta mina rosor. Men det är ju inte som att jag skulle hävda att min man måste diska eftersom att jag är ute och klappar på rosorna

Ska väl tillägga att jag inte specifikt syftar på de som nämnt bilen i denna tråd. Det där bilmeckandet kommer alltid upp...