Att inte svara i "dödstrådar".

[KungTulle]

Jag svarar sällan i trådar där folk har hästar som precis har avlivats eller som har dragit på sig ngn sjukdom eller skada som gör att de snart ska till trapalanda.

Det är inte för att jag är tyken utan för att jag själv relativt nyligen ( 2005) blivit av med mina 2 älskade barndomsponnier.

Bracke blev 32 år och 10 månader och jag köpte honom när han var 8 år. Tjelvar blev 27 1/2 och jag köpte honom när jag var 13 år för sparade julklapps och födelsedagspengar och han bara var 6 månader gammal.

Till vardags klarar jag av att dom inte är i livet längre ( har dom begravda hemma på gården), men ofta när jag ser att andra förlorat eller är på väg att förlora sin fyrbenta vän så blir jag ledsen igen.

Ibland har jag tom suttit och stortjutit framför datorn.

Jag tror att ganska många känner som jag gör.

Så ni som gör "dödstrådar" och tycker att nästan ingen svarar, tänk på att det är väldigt många som känner med er och kanske läser i trådarna litet grand, men som helt enkelt inte orkar att svara för att vi blir för ledsna av att skriva i ett ämne som fortfarande känns lite för känsligt för oss.

MVH

/KT

 

[Cronis]

Sv: Att inte svara i "dödstrådar".

Håller med dig.
Jag har inte gjort någon tråd om Tuben än. Trots att det är 11 månader sedan imorgon.

Men de flesta vet att han är borta ändå.
Jag saknar honom varje dag, så mycket att det gör ont. Det känns konstigt att hämta en ny häst idag, som ska ta hans plats. Men jag tror att han hade velat att jag skulle ha en ny häst, och inte sluta med hästar helt bara för att vi inte fick ett helt liv tillsammans.

Ja, nu tjöt jag igen...

Kramar på oss!

 

[ancan]

Sv: Att inte svara i "dödstrådar".

det stora problemet är ,för mig iallafall att jag inte tycker att det finns ord som räcker till i alla lägen... o då är det bättre att vara tyst...

 

[KungTulle]

Sv: Att inte svara i "dödstrådar".

Det känns konstigt att hämta en ny häst idag, som ska ta hans plats. Men jag tror att han hade velat att jag skulle ha en ny häst, och inte sluta med hästar helt bara för att vi inte fick ett helt liv tillsammans.

Ja, nu tjöt jag igen...

Hm.... jo jag känner det litet konstigt också som skaffar ett sto till Tor bara för att jag hoppas på att det ska finnas ett litet föl eller unghäst här som NÄSTAN är han själv den dagen han inte finns här längre. ( Tor är 21 år nu).

Nu börjar jag också gråta, ser knappast tangentbordet längre....



Snörvel...

Det värsta är att jag redan tycker så mycket om stoet också att det lär bli svårt om det händer något med henne.... men förhoppningsvis lever hon minst tio år till ( hon är 16).

/KT

 

[mimus]

Sv: Att inte svara i "dödstrådar".

Jag har lätt till tårar, och när jag läser om någon annans sorg, så blir jag påmind om min egen.

Inte vardags sorgen, utan den där chockartade sorgen som väller över en när man vet att det är "aldrig mer".

Jag skriver ganska ofta några ord i dessa trådar. Även om det tar mig hårt, som efter att jag läste om de tre islandshästarna som branna inne, och familjernas otroliga förlust.
Då kunde jag inte sova på hela natten.

Det är mitt sätt att visa respekt, för den som inte finns längre, och för den som står ensam kvar.

För mig är det viktigt. När jag förlorar finner jag styrka i att andra bryr sig.

Men vi är alla olika, och gör det som vi finner bäst för stunden.

 

[Lindsen]

Sv: Att inte svara i "dödstrådar".

Jag håller med dig. Det är jättejobbigt att läsa om utömda hästar som skall alivas.
Har haft en jobbigt tid med min häst och det var väligt nära att jag fick ta bort honom och när man läser om det, så stiger tårarna i ögonen, och jag tänker på när jag måste ta bort min älskade vän.
Ofta sitter jag och läser på jobbet och det är inte så kul när någon ser en..

Svarar inte heller ofta för det är väldigt jobbigt att läsa.

 

[Tussinussen]

Sv: Att inte svara i "dödstrådar".

Så ni som gör "dödstrådar" och tycker att nästan ingen svarar, tänk på att det är väldigt många som känner med er och kanske läser i trådarna litet grand, men som helt enkelt inte orkar att svara för att vi blir för ledsna av att skriva i ett ämne som fortfarande känns lite för känsligt för oss.

MVH

/KT

Jag är en av dom som nyligen haft en s k dödstråd...kan säga att jag har full förståelse för att folk inte vill svara, för mig räckte det att några gjorde det och jag var glad över att dom personerna orkade. Det kanske är konstigt, för att det är "bara" ett internetforum, men det var absolut så att det hjälpte mig. Det var inte bara värmen, som i sig stärkte mig, det var också att jag förstod på något sätt att jag inte var unik, andra hade älskat sina hästar lika djupt som jag älskade min, att denna hemska sorg har alla upplevt som gått igenom detta....och att dom klarade det, ja då skulle jag också kunna klara det, och ge min häst ett värdigt slut.

Så kände jag. För mig räckte det med de få som svarade. Och man måste inte säga något märkvärdigt, "tänker på dig, styrkekramar" räcker gott och väl.

Det verkar vara ovanligt många "dödstrådar" just nu eller tycker jag det bara för att jag själv är uppe i det och lägger märke till dom?

 

[chanell_86]

Sv: Att inte svara i "dödstrådar".

Måste bara säga att jag håller med föregående talare.. Sitter och bölar som en gris när jag "ramlat" in i en "dödstråd"...

Sen håller jag med om att det känns som att det är många sådana just nu..?!

 

[Mysaan]

Sv: Att inte svara i "dödstrådar".

Jag som själv precis haft en sådan tråd har full respekt för dem som inte svarar. Jag förstår att man inte orkar. Just nu orkar jag för på något sätt så bearbetar jag min egen så nya sorg genom att stötta andra i deras svåra beslut.

Men ajg kommer också komma dit när jag inte orkar för att tårarna aldrig slutar strömma. Varje gång jag läser elelr skriver i en sådan tråd så gråter jag. Och visst är dte många sådana trådar nu. Jag vet inte om det beror på att andra ser vilket stöd man kan få och orkar vill skriva själva eller om dte är ovanligt många som måste ta bort sina nu.

 

[Lindsen]

Sv: Att inte svara i "dödstrådar".

Jag som själv precis haft en sådan tråd har full respekt för dem som inte svarar. Jag förstår att man inte orkar. Just nu orkar jag för på något sätt så bearbetar jag min egen så nya sorg genom att stötta andra i deras svåra beslut.

När min mamma dog läste jag dödsannonser i ett år. Gick igenom varje dödsannons metodiskt. Det var en del av sorgarbetet tror jag.

Jag tror det är lite samma sak för dig när du svarar i dödstrådar, att det är en del av ditt sorgarbete...

 

[Mysaan]

Sv: Att inte svara i "dödstrådar".

Ja det är det. På något sätt känns det lättare att gråta och bearbeta när man får skriva om det när andra undrar hur det går till osv. Jag läser och gråter för att lätta lite på trycket så det blir lite som en ventil.

Var likadant när mamma precis gått bort läste massa dödsannonser och speciellt om det var någon som var ungefär lika gammal som mamma.

Kanske lite knasigt sätt att bearbeta sorgen men dte fungerar för mig.

 

[boccia]

Sv: Att inte svara i "dödstrådar".

Håller helt och fullt med dig här KT. Svarade i en sådan tråd tidigare idag, och fick mitt tangentbord översvämmat av tårar direkt, trots att det var 9 resp 5 år sedan hästarna togs bort. Hade inte jag haft fler hästar då så hade jag slutat med allt vad hästar heter på stört...
Lider med dem som tvingas ta bort sina älsklingar, men orkar mkt sällan skriva ngt själv eftersom det är så jobbigt att dra upp allt igen (och ingen hade nog kunnat säga/skriva ngt som hade gjort det lättare för mig i de lägena, så jag vet inte själv vad jag ska skriva)

Skickar styrkekramar till alla er som har eller kommer tvingas ta bort sina älskade hästar

 

[Messy]

Sv: Att inte svara i "dödstrådar".

jag brukar försöka lämna ett litet avtryck i sådana trådar (med suddig skärm och nersölat tangentbord)...
vill ge en extra kram till de som går igenom "det där hemska"... Min älskade medryttarhäst dog hästen 2004, saknar henne sååå mycket.

Men jag måste säga att jag blir mer berörd när förtvivlade hästägare står och måste ta beslut eller väntar på att vilken dag som helst behöva se sin häst vandra vidare.

En död häst lider inte, däremot lider matte/husse

 

[ancan]

Sv: Att inte svara i "dödstrådar".

När min mamma dog läste jag dödsannonser i ett år. Gick igenom varje dödsannons metodiskt. Det var en del av sorgarbetet tror jag.

Jag tror det är lite samma sak för dig när du svarar i dödstrådar, att det är en del av ditt sorgarbete...

det gör jag fortfarande (20 år snart), men det är bara när det är unga männsikor, där det "tyder" på självmord som påverkar mig numera... och små små barn såklart... men oftast blir jag ledsen för de annhörigas skull - jag vet ju vad dom ska ta sig igenom

 

[Messy]

Sv: Att inte svara i "dödstrådar".

är inte det lite sjukt? jag läser ALLTID dödsannonserna i lokaltidningen, om man typ känner någon eller om den KAN vara släkting till någon gammal klasskamrat osv... hmmm...
undra vad det betyder psykologiskt

 

[Jenny85]

Sv: Att inte svara i "dödstrådar".

Jag är också så att jag inte alltid svarar i sådana "tunga" trådar, oftast så läser jag dem inte heller just för att jag själv blir så berörd. Det är helt enkelt lite för tufft att ryckas med i dessa känslomässiga trådar att det är enklare att låta bli... men jag brukar försöka när jag känner att jag fixar det.

Men nu i maj förlorade jag min älskade häst och hela min värld föll samman. Jag kände mig så enormt ensam i denna sorg som inte vill släppa taget att jag chansade och la ut en tråd om det här. Jag fick så många fina svar och jag är så otroligt tacksam över alla som ville delta och berätta sina historier. Det gav mig mer kraft och jag kände att jag hade rätt till min sorg men att det finns ett liv efter. Men jag förstår alla som varken vill svara eller läsa pga av det är för känslomässigt för en själv om man gått igenom något liknande eller helt enkelt bara har en stor förståelse...

 

[Chili]

Sv: Att inte svara i "dödstrådar".

Att vänta är otroligt svårt. Själv väntar jag just nu.

Och jag är en av de som använt buke för mitt sorgearbete... För det har pågått i två månader och ännu har jag inte fått avsluta det. Ibland svarar jag själv i dödstrådar, men inte sådana dagar då jag vill gråta av allt. Jag svarar endast om jag är glad och pigg. För när man får vänta så här länge kan man inte vara ledsen jämt heller... Jag kan inte det i alla fall.

En eloge till er som orkar hjälpa oss andra, många gånger känns det som en tunnel utan ljus, denna del av hästägandet. Men trots allt är vi ju alla väl medvetna om att risken alltid finns, vilken dag som helst, att vi får gå igenom detta. Det hjälper att inse att man inte är ensam.

 

[TinyWiny]

Sv: Att inte svara i "dödstrådar".

Jag har full förståelse för dem som inte orkar svara men är så oerhört tacksam för allt stöd jag fick i min svåra stund, utan det stödet vet jag inte om jag hade klarat det faktiskt, jag kunde inte prata med min familj eller vänner för jag orkade inte se deras medlidande eller deras totalt oförstående miner.

På buke visste "alla" vad jag talade om, de vet hur överdjävligt det är att se sin älskade häst lida, och det stödet jag fick då kommer alltid finnas i mitt hjärta, jaha nu kommer tårarna igen.

 

[schelin_j]

Sv: Att inte svara i "dödstrådar".

Jag har aldrig behövt fatta det där beslutet. Jag har aldrig stått där och hållit om ett djur som bara har en timme kvar att leva. Jag har aldrig stått på gårdsplanen med en tom grimma och sett lastbilen köra iväg.

Ändå så gråter jag så att det känns som om själen brister när jag läser i trådarna om er andra som har varit där eller är där. Av medlidande med er och av skräck inför att jag själv kommer att stå där en dag. Som hästägare är det ju mer eller mindre oundvikligt att den dagen kommer.

Så även vi som inte saknar kan ha väldigt svårt för att skriva. Det känns som om orden inte räcker till, det känns så oändligt smärtsamt. Men även jag känner mycket med er som går igenom detta nu.

 

[Niangi]

Sv: Att inte svara i "dödstrådar".

Ja smärtan blir ju inte mindre för att tiden går, även om man lättare umgås med tanken att man faktiskt inte kommer ses igen förrän vid Regnbågsbron.
Har inga hästar som gått bort, men katter och hundar och det räcker att se en bild eller tänka på dem så kommer tårarna... En del av sorgen ersätts med tiden av skratt och vackra minnen.

Visst är det svårt att veta vad man ska skriva... På ett annat forum där jag är medlem finns en smiley som håller i en ros, den tar jag ofta till när orden fattas mig.

Något som är trösterikt för mig är att "någon som lever i ens hjärta kan aldrig någonsin dö" samt att jag delar de gamla indianernas synsätt att de avlidnas själar finns omkring oss, skyddar och tröstar oss, som viskningar i vinden eller som stilla regn.