Att inte ha några vänner när man blir gammal

Jag är nog lite orolig faktiskt för att bli helt ensam. Min bästis sen jag var liten, gick bort för 2 år sedan. Med henne kunde jag dela allt och vi såg vår vänskap som evig tillsammans
I sorg kan det dessutom vara svårt att hitta nya, nära, vänner.
Jag har förlorat flera i min släkt på kort tid, och mitt sociala nätverk krympte väldigt snabbt. 💔
 
Ett samhällsproblem är vad det är.
Äldre ensamma människor känner jag är djupt tragiskt. De har varit med och byggt upp välfärden.
Ingen ska vara till last för någon annan. Alla ska sköta sitt. Det är lite den mentaliteten som råder.
Gemenskap och sammanhållning glöms lätt bort. Prioriteras inte.
Sjukvårdsmässigt är det ändå ett land med mycket resurser men ensamheten kvarstår.
Därför är PRO och liknade jätteviktiga. Men alla kan inte ta del av dessa av olika anledningar.
Det behövs mer. Betydligt mer.
 
Ensamhet generellt är väl mer eller mindre en folksjukdom? Inte bara hos äldre.
Jag tror inte att en människa som haft lätt för sig att skapa kontakter genom livet kommer att ha svårare att göra det i framtiden. Det är i alla fall inte någonting jag sitter och är orolig över, särskilt inte med tanke på tillgången till teknik, nätet och intressegrupper som blir mer och mer tillgängligt för vart år som går.

När vi sitter på hemmet kan vi fortfarande hänga på discord (eller motsvarande som finns tillgängligt då) spela online och skriva på forum så länge huvudet är med, det är inte något alla gamla idag har tillgång till eller känner sig hemma med. Jag tror också att det är mindre vanligt i yngre generationer att det enda sällskapet man har är maken eller makan, så att man blir ensam i världen när hen går bort.
Visst, om du förväntar dig att ha huvudet med dig högt upp i åldern.
 
Ja har man inte det så sitter man ju där man sitter, men det har ju inte att göra med om det är lätt eller svårt att skaffa vänner som äldre utan om en sjukdomsbild.
Fast jag tycker ju det påverkar hur lätt man har för att skaffa vänner som äldre. Det jag skrev om ork, förmåga att tro på sig själv, sjukdom osv. Man är ju inte alltid asfrisk ju äldre man blir, och när man levt rätt länge börjar ju orken tryta lite här och där. Det påverkar ju också indirekt förmågan att skaffa vänner.
 
Fast jag tycker ju det påverkar hur lätt man har för att skaffa vänner som äldre. Det jag skrev om ork, förmåga att tro på sig själv, sjukdom osv. Man är ju inte alltid asfrisk ju äldre man blir, och när man levt rätt länge börjar ju orken tryta lite här och där. Det påverkar ju också indirekt förmågan att skaffa vänner.
Mjao, fast jag vet inte om det var riktigt det scenariot jag föreställde mig när jag läste TS. Ork och sjukdom går som sagt att komma förbi, men börjar vi prata om demens är nog nya vänskaper inte det som tryter och är problematiskt.
 
Mjao, fast jag vet inte om det var riktigt det scenariot jag föreställde mig när jag läste TS. Ork och sjukdom går som sagt att komma förbi, men börjar vi prata om demens är nog nya vänskaper inte det som tryter och är problematiskt.
Nu utgick ur diskussionen om lite mer äldre i och för sig då det var det vi diskuterade i de senaste inläggen, men visst har du rätt.
 
  • Gilla
Reactions: Sel
Det gör väl ingen skillnad. Forfarande fördomsfullt.

Alla de fantastiska personr du träffar som är ensamma - de ser du nog inte.

Man bör skilja mellan fördom och generalisering. Som jag ser det är en fördom en generalisering tillämpad på individnivå, det vill säga, att man förväntar sig att en person ska vara på ett visst sätt. Jag upplevde inte @Bison som fördomsfull.
 
Till min natur är jag en urban eremit. Jag vill gärna kunna utnyttja vad en stad har att erbjuda, men jag har aldrig känt behov av sällskap, när jag går på opera, teater eller andra evenemang.

På ålderns höst har jag dock kommit att värdesätta sociala kontakter mer. Lustigt nog är det två olika föreningsuppdrag, där vi mestadels har kontakt via Zoom, som har kommit att bli viktiga för mig. Båda är en bestående effekt av pandemin. Zoom-mötena har visat sig uppskattade.
 
Jag såg mig själv som en person som hade lätt för att hitta vänner, så när jag vid 48 skilde mig och flyttade till en ny stad där jag inte kände en kotte så såg jag det inte som nåt problem. Men det var det. Jag har blivit rätt ensam.

Men ok, "livet hände" och jag var med om några saker som har gjort att jag har behövt pausa den sociala delen av livet och läka mig själv istället, så jag har slutat att aktivt leta vänner. Men innan det så gick jag i min nya stad med i kurser, föreningar, styrelser, grupper och till och med annonserade efter vänner - utan att hitta nån som blivit något mer än sporadiskt bekant. Min bild av hur lätt jag hade att hitta vänner har definitivt fått sig en törn.

Ursäkta att jag frågar, men kan inte den nya bostad ha påverkat? Jag trodde, att du numera inte hade andra grannar än myror och myggor, men jag kanske har fel.
 
Att ha många vänner skulle vara likställt med att vara en nice person stämmer iaf inte. En av de absolut vidrigaste kollegor jag haft hade många vänner. Hen pratade ofta om hur äckliga, feta, fula osv de var. Och även likadant om andra kollegor.

Jag är väldigt restriktiv med nya vänner. Kollegor umgås jag absolut inte med privat. Blockar alltid samtliga kollegor på sociala medier.
 
Det intressanta med hur elektroniken utvecklas så funderar jag på hur den kommer ha inflytande på ensamheten i samhället. X, Y, Millennials osv framåt i tiden är de första generationerna som har tillgång i större utsträckning till virtuell vänskap där man inte behöver träffas IRL utan kan ha innerliga och nära vänskaper i hela världen. En del här har ju NPF och, som jag har förstått det upplever forum och sociala media som mer kravlöst och därför kan delta och ha vänner i större utsträckning än om de bara skulle vara hänvisade till IRL kontakter som dessutom kräver nära geografiskt avstånd.

Det som är trevligt med nätet är dessutom vänskapen över åldersgränserna. IRL så håller man sig ju oftast till sin egen generation medan online så kan en 80 åring och en 16 åring vara nära vänner.

Vi är långt ifrån vr teknik som gör att man kan träffas i 3D men jag tror att även det kommer. Och då är frågan, spelar det någon roll om man sitter på samma fik i 'riktiga' eller virtuella världen.

Själv har jag inga stora behov av IRL vänner, de absolut flesta är internet vänner eller vänner som mest hörs per telefon. Sedan har jag inget större behov av många vänner även om jag är en social extrovert och inte ett dugg bitter. Så länge jag kan använda mina fingrar att skriva med och se en datorskärm kommer jag aldrig vara ensam. Sedan räknar jag med att det kommer en dag (finns ju redan i viss mån) där man talar in och sedan får uppläst vad den andra personen skriver.
 
Ursäkta att jag frågar, men kan inte den nya bostad ha påverkat? Jag trodde, att du numera inte hade andra grannar än myror och myggor, men jag kanske har fel.
I så fall skulle det utgå från att grannar står för en stor del av socialt umgänge och vänner, och så har jag inte upplevt att det fungerar. Tänker jag tillbaks på var jag har träffat vänner så har det främst varit genom jobb, gemensamma intressen, kurser och föreningar, och då har vi aldrig brytt oss särskilt mycket om hur/var man bor.
 
<snip>
Det som är trevligt med nätet är dessutom vänskapen över åldersgränserna. IRL så håller man sig ju oftast till sin egen generation medan online så kan en 80 åring och en 16 åring vara nära vänner.
<snip>

Jag upplever inte alls att man inte kan vara nara vanner over aldersgranser IRL. Jag har alltid haft nara vanner aven over aldersgranserna, 18 ar eller 81 spelar ingen roll. Det ar helt enkelt vad vi kan erbjuda varandra som betyder nagot.
 
I så fall skulle det utgå från att grannar står för en stor del av socialt umgänge och vänner, och så har jag inte upplevt att det fungerar. Tänker jag tillbaks på var jag har träffat vänner så har det främst varit genom jobb, gemensamma intressen, kurser och föreningar, och då har vi aldrig brytt oss särskilt mycket om hur/var man bor.

Det håller jag med om, men var man bor kan ändå ha betydelse. Det är lättare att träffa andra, när man bor i ett samhälle. Jag har inget stort umgänge i Lund, men de vänner jag har här kan jag ändå träffa utan stort besvär, och jag möter människor genom mina intressen, även om de inte blir nära vänner. Om jag bodde mitt ute i ingenstans, skulle jag bli betydligt ensammare.
 
I så fall skulle det utgå från att grannar står för en stor del av socialt umgänge och vänner, och så har jag inte upplevt att det fungerar. Tänker jag tillbaks på var jag har träffat vänner så har det främst varit genom jobb, gemensamma intressen, kurser och föreningar, och då har vi aldrig brytt oss särskilt mycket om hur/var man bor.
Det mesta mitt umgänge är med grannar. Inflyttad, inte uppvuxen här på landet eller ens den här landsdelen men hade en väldigt "hej ska vi leka"-attityd eller nått och fint nog har några av grannarna nappat på den :D
 
Det håller jag med om, men var man bor kan ändå ha betydelse. Det är lättare att träffa andra, när man bor i ett samhälle. Jag har inget stort umgänge i Lund, men de vänner jag har här kan jag ändå träffa utan stort besvär, och jag möter människor genom mina intressen, även om de inte blir nära vänner. Om jag bodde mitt ute i ingenstans, skulle jag bli betydligt ensammare.
Jag har faktiskt svårt att se att var jag bor skulle ha betydelse för att skaffa nya vänner. Möjligtvis har jag till och med upplevt det som en fördel att bo som jag gör, då människor som är intresserade av en lantlig livsstil och byggnadsvård har blivit nyfikna på mig. Det är ju inte som att jag är Robinson Crusoe isolerad på en öde ö... Jag har 30 min till två städer så jag har två olika städers aktivitetsutbud att ta del av, åker in till jobbet i ena stan nästan dagligen, och åker 20 mil enkel resa utan besvär för att träffa gamla barndomsvänner.

För mig så ger mitt boende mig så mycket energi och läkning att det känns som att det är förutsättningen för att jag ska kunna må bra. :)
 
Det mesta mitt umgänge är med grannar. Inflyttad, inte uppvuxen här på landet eller ens den här landsdelen men hade en väldigt "hej ska vi leka"-attityd eller nått och fint nog har några av grannarna nappat på den :D
Jag har i hela mitt 52-åriga liv (och x antal bostäder) bara träffat EN enda granne som jag har umgåtts med. Så olika det kan vara! :D
 

Liknande trådar

R
Relationer Konstig rubrik kanske men jag ska förklara. Jag har iprincip alltid varit väldigt blyg och så. Och ända från jag var liten så um gicks... 2
Svar
35
· Visningar
2 698
Relationer Träffade en kille på tinder för lite mer än ett år sedan. Han bodde 5 h ifrån mig men han jobbade mycket i samma stad som mig. Vi... 12 13 14
Svar
265
· Visningar
23 574
Senast: Whoever
·
Juridik & Ekonomi Jag vet inte vad jag vill med tråden men,, jag behöver lämna. Jag har koll på alla bostadsköer, privata hyresvärdar och blocket bostad... 3 4 5
Svar
88
· Visningar
16 166
Senast: Johanna1988
·
Hästmänniskan Hej! Jag är 14 år och älskar hästar över allt annat (förstås);) Jag behöver tips och råd om hur vida jag ska göra med en svårhanterlig... 2
Svar
28
· Visningar
3 385
Senast: Ceta
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Tillbaka
Upp