Dag 1. Igen. För typ miljonte gången.
Jag lyckas inte komma igång igen. Istället går det åt helvete, varje misslyckande gör det bara än svårare och jag har haft långa perioder då jag helt enkelt skitit fullständigt i att räkna kalorier. Har gått upp en massa. Vet inte hur mycket, troligen det mesta av det jag gick ner. Vet inte vad jag väger, törs inte ställa mig på vågen. Känns som att det kan behövas så jag kan se ett resultat om jag mot förmodan skulle gå ner, ett resultat som syns snabbare än det gör på kläderna bara för att inte falla ur direkt. Men det är med risk för att deppa ihop helt och ge upp istället. Vågen skrämmer skiten ur mig, mer så än den gjort innan.
Man kan ju tycka att det är en fördel nu att ha sett att jag kan gå ner i vikt, och att jag fått uppleva hur det är att vara mer rörlig, att inte ha ont, att kunna gå 12 km bara sådär, att kunna cykla 4 mil utan större ansträngning... Fan jag kunde sätta mig upp helt när jag körde situps! Det borde vara en fördel att veta vad jag går miste om nu. Men nej, jag fungerar tydligen inte så. Tvärtom har det blivit en nackdel - jag hade allt det där, jag hade flyt, jag gick ner, allt gick skitbra - och jag sabbade det. jag föll ur, slutade träna, åt skit och har inte kunnat komma igång igen. Har tappat all kondis och gått upp förmodligen nästan alltihop. Varför ens försöka, varför investera så mycket i att gå ner när jag bara går upp igen och mår piss som resultat liksom. Kan lika gärna sitta hemma och äta mig till en tidig död liksom.
Det är lite ironiskt... Hela mitt liv har jag hatat min kropp, sen innan jag ens blev tjock (tack snälla skolsköterska för det). Kroppen har alltid varit en fiende, ett fängelse, ett hinder. Det enda jag faktiskt varit nöjd med är min hjärna, jag har alltid kunnat trösta mig med att jag iaf är hyfsat intelligent, även om det ofta inte märks pga kasst sätt att uttrycka mig. Och vad händer? Det enda som hindrar mig från att gå ner i vikt är den där jävla hjärnan. Fysiskt är jag fullt frisk sånär som på en kass rygg som behöver mer muskler. Men hjärnan, nej den vill fan inte samarbeta, den fortsätter med sitt katastroftänk, och även om jag vet att det är hjärnspöken så lyckas jag liksom inte bortse från de.
Idag har jag börjat om på nytt igen. Har hällt i mig en shake till frukost, ytterligare en shake och en müslibar till mellanmål och käkat en asgod kycklingburgare med sallad till middag. Funkar skitbra, förutom just att det redan är helt jävla övermäktigt. Sätter 50 spänn på att det håller 2-3 dagar innan det skiter sig igen. Any takers?
Vet inte riktigt vad jag vill med det här, är bara så jävla frustrerad och irriterad och hatar mig själv för hur det har gått. Men är det någon som kan låsa in mig och låta mig leva på ett salladsblad om dagen resten av året eller så så tackar jag inte nej.