Att göra det omöjliga, halvera sin vikt

Ibland är det så tråkigt att man måste välja mellan två usla alternativ.

Ge upp, skita i vilket och i alla fall inte misslyckas med det man beslutat. Eller bara fortsätta kämpa i hopp om att det faktiskt blir bättre.

Jag väljer alltid det sista, även om det går på ren vilja emellanåt. För det andra alternativet är jag ju säker på var det leder. Och dit vill jag inte. Då väljer jag hellre att kämpa på och tro att det löser sig en bit längre fram, på ett sätt jag inte ens kan föreställa mig just nu.

Överraskande ofta händer just det.
 
Tack :) Känns bättre idag. Ny vecka med nya tag imorrn. Hoppas på bra väder, var ut på en cykeltur på drygt 2 mil igår, fin runda bitvis med utsikt över hästar, som jag gärna tar igen om det bara kan sluta blåsa så förbannat. Får fixa med överklagan under tiden.
 
Och ang landstinget, vad säger att du bor kvar i samma landsting om 5 år? Vore dumt ge upp nu får nått du inte har en aning om.
Pessimism och realism :p Skulle sjukt gärna dra söderut, mot typ Stockholm eller någon annan större stad däromkring, möjligheten att faktiskt göra det däremot existerar inte. Men vem vet, kanske i framtiden, om läget ändras. Bara en sån sak som att komma iväg till en plats där det faktiskt händer nånting vore guld värt.
 
Tack :) Känns bättre idag. Ny vecka med nya tag imorrn. Hoppas på bra väder, var ut på en cykeltur på drygt 2 mil igår, fin runda bitvis med utsikt över hästar, som jag gärna tar igen om det bara kan sluta blåsa så förbannat. Får fixa med överklagan under tiden.
Hud. Låt det bero. Ja det kommer att vara irriterande. Men jag läste på igår igen och det finns ytterligare en parameter och det är psykiska besvär. Så det finns luckor .Allt är inte skrivet i sten. Vad ska de säga till någon som halverat sin kroppsvikt på egen hand? De sista motiga kilona kanske kan motiveras med en operation vid en viss vikt...

Jag kommer aldrig sluta följa din tråd! Jag är så sjukt imponerad av dig!!
 
Hud. Låt det bero. Ja det kommer att vara irriterande. Men jag läste på igår igen och det finns ytterligare en parameter och det är psykiska besvär. Så det finns luckor .Allt är inte skrivet i sten. Vad ska de säga till någon som halverat sin kroppsvikt på egen hand? De sista motiga kilona kanske kan motiveras med en operation vid en viss vikt...

Jag kommer aldrig sluta följa din tråd! Jag är så sjukt imponerad av dig!!
Lol de sista motiga kilona för egen del lär nog vara just hud om det fortsätter i den här takten... Kan inte låta bli att undra hur många av mina extrakilon som är just hud :p
Vad de ska säga? Ptja varför inte "kunde du det så kan du använda kökskniven också" ;) Nä skämt åsido. Men tilltron till landstinget är lite naggat, minst sagt. Att de öht skulle bry sig i psykiska besvär tvivlar jag på tyvärr.

Tack!
 
Lol de sista motiga kilona för egen del lär nog vara just hud om det fortsätter i den här takten... Kan inte låta bli att undra hur många av mina extrakilon som är just hud :p
Vad de ska säga? Ptja varför inte "kunde du det så kan du använda kökskniven också" ;) Nä skämt åsido. Men tilltron till landstinget är lite naggat, minst sagt. Att de öht skulle bry sig i psykiska besvär tvivlar jag på tyvärr.

Tack!
Andra har fått hudreduktion så... Det behöver inte alls vara omöjligt. Men jag förstår hur du tänker när du säger att förtroendet är rubbat. Då förstår jag att du inte litar på det!
 
Jag har fallit ur hur länge som helst, har ätit så fruktansvärt dåligt så det finns inte i flera månader nu, har garanterat gått upp en hel del av det jag gick ner, jag är inte alls lika rörlig längre och ryggen är tvärpaj igen. Har inte direkt underlättat med en massa flyttstök att prioritera heller och sen kom jul och, ja... Det har gått så lång tid nu att skitmaten och stillasittandet är vardag igen. Det är inte ens tröstätande eller nånting sånt, jag mår fint, det är bara vanlig jävla vardag... Vilket väl inte direkt gör under för motivationen nu.

Menmen! Körde faktiskt igång idag. Återstår att se om jag vågar väga mig framöver, tror jag försöker få en period på diet att flyta på först. Jag vill veta hur mycket jag gått upp och vad jag har att ta tag i men motivationen är på botten och jag tror invägning raderar den sista gnutta motivation som finns - och det vore dumt för jag står bannemig inte ut med den här orörligheten och onda ryggen, min kropp är ett fängelse och så ska det inte vara. Jag vill ut på mina milslånga promenader igen, jag vill försöka småjogga lite igen och så snart snön försvinner så jag kan plocka av mina aströga dubbdäck vill jag ut på mina cykelturer igen. Rekordet på cykel är 4 mil sällskapad av syster på inlines, det vore kul att klå det - vi har diskuterat att kunna dra till Rättvik nån helg, dit är det 6 mil. Att kunna cykla dit och ta ett dopp i Siljan vore ganska fantastiskt.

23 kg har jag iaf gått ner innan. Kunde jag då så borde jag rimligtvis kunna nu också, bara jag kommer igång igen. En dag i taget!
 
Jag har fallit ur hur länge som helst, har ätit så fruktansvärt dåligt så det finns inte i flera månader nu, har garanterat gått upp en hel del av det jag gick ner, jag är inte alls lika rörlig längre och ryggen är tvärpaj igen. Har inte direkt underlättat med en massa flyttstök att prioritera heller och sen kom jul och, ja... Det har gått så lång tid nu att skitmaten och stillasittandet är vardag igen. Det är inte ens tröstätande eller nånting sånt, jag mår fint, det är bara vanlig jävla vardag... Vilket väl inte direkt gör under för motivationen nu.

Menmen! Körde faktiskt igång idag. Återstår att se om jag vågar väga mig framöver, tror jag försöker få en period på diet att flyta på först. Jag vill veta hur mycket jag gått upp och vad jag har att ta tag i men motivationen är på botten och jag tror invägning raderar den sista gnutta motivation som finns - och det vore dumt för jag står bannemig inte ut med den här orörligheten och onda ryggen, min kropp är ett fängelse och så ska det inte vara. Jag vill ut på mina milslånga promenader igen, jag vill försöka småjogga lite igen och så snart snön försvinner så jag kan plocka av mina aströga dubbdäck vill jag ut på mina cykelturer igen. Rekordet på cykel är 4 mil sällskapad av syster på inlines, det vore kul att klå det - vi har diskuterat att kunna dra till Rättvik nån helg, dit är det 6 mil. Att kunna cykla dit och ta ett dopp i Siljan vore ganska fantastiskt.

23 kg har jag iaf gått ner innan. Kunde jag då så borde jag rimligtvis kunna nu också, bara jag kommer igång igen. En dag i taget!

Klart att du kommer att kunna komma igång igen! Egentligen är det oviktigt vad du väger just nu för att köra igång. Den bästa motivationen just nu är nog att du har ont i ryggen, känner dig orörlig och att du känner att du förtjänar bättre. Heja dig!
 
Jag har snart halverat min vikt, dvs gått ner 53.4kg

Och mängden lös hud är betydligt mindre än väntat.

Visst, står jag på alla fyra är det lätt att hålla sig för skratt. Men i vardagen är det varken något fysiskt besvär eller något jag tänker på. Nu har min hud dragit ihop sig ganska snällt trots allt men det skulle säkert gå att skära bort ett par kilo.

Men jag tänker att man får ta en sak i taget. Först gå ner, sedan vara stabil något år och sedan börja fundera på överskottet.
 
Klart att du kommer att kunna komma igång igen! Egentligen är det oviktigt vad du väger just nu för att köra igång. Den bästa motivationen just nu är nog att du har ont i ryggen, känner dig orörlig och att du känner att du förtjänar bättre. Heja dig!
Ja absolut. Nackdelen är ju däremot att jag inte kommer se på vågen om det går neråt... Men det får vara så tillsvidare, känns som att risken att jag ger upp helt är alldeles för stor.
Det är definitivt bästa motivationen! Det i kombination med att jag har varit så sjukt mycket bättre för inte alls så längesen. Jag har aldrig varit smal så jag har aldrig vetat vad jag gått miste om under alla år som så pass överviktig vilket säkert bidragit till svårigheterna i att komma igång - men nu vet jag hur det är att ha en kropp som fungerar att gå med och som inte gör ont, vilken frihet det var, och den vill jag ha tillbaka. Bara en sån sak som att jag blir flåsigare nu, bort!

Jag har snart halverat min vikt, dvs gått ner 53.4kg

Och mängden lös hud är betydligt mindre än väntat.

Visst, står jag på alla fyra är det lätt att hålla sig för skratt. Men i vardagen är det varken något fysiskt besvär eller något jag tänker på. Nu har min hud dragit ihop sig ganska snällt trots allt men det skulle säkert gå att skära bort ett par kilo.

Men jag tänker att man får ta en sak i taget. Först gå ner, sedan vara stabil något år och sedan börja fundera på överskottet.
Fan vad nice, grattis!
Huden har jag förlikat mig med själv, till den grad att jag saknar den lösa hud som inte är lös längre. När andra sitter framför tvn och pillar naveln sitter jag och pillar på lös hud :D Tror det beror mycket på rena siffror dock - jag fick ut på den där försäkringen till slut, så pengar finns öronmärkta till framtida skinnborttagning och tuttlyft. Nu gäller bara att få en massa lös hud att ta bort också.
 
Ja absolut. Nackdelen är ju däremot att jag inte kommer se på vågen om det går neråt... Men det får vara så tillsvidare, känns som att risken att jag ger upp helt är alldeles för stor.
Det är definitivt bästa motivationen! Det i kombination med att jag har varit så sjukt mycket bättre för inte alls så längesen. Jag har aldrig varit smal så jag har aldrig vetat vad jag gått miste om under alla år som så pass överviktig vilket säkert bidragit till svårigheterna i att komma igång - men nu vet jag hur det är att ha en kropp som fungerar att gå med och som inte gör ont, vilken frihet det var, och den vill jag ha tillbaka. Bara en sån sak som att jag blir flåsigare nu, bort!


Fan vad nice, grattis!
Huden har jag förlikat mig med själv, till den grad att jag saknar den lösa hud som inte är lös längre. När andra sitter framför tvn och pillar naveln sitter jag och pillar på lös hud :D Tror det beror mycket på rena siffror dock - jag fick ut på den där försäkringen till slut, så pengar finns öronmärkta till framtida skinnborttagning och tuttlyft. Nu gäller bara att få en massa lös hud att ta bort också.

Toppen!

Men ge det tid ändå. Det är ju onödigt att skära om det inte behövs till slut :)

Jag har skuldsanering fram till sommaren 2018, är jag fortfarande missnöjd då så kanske jag ber om hjälp men innan dess tar jag inga beslut, det bestämde jag före op :)

Och tappar tråden gör jag också, trots operationen ;) Det är mänskligt. Bara (...) att plocka upp den igen.
 
Toppen!

Men ge det tid ändå. Det är ju onödigt att skära om det inte behövs till slut :)

Jag har skuldsanering fram till sommaren 2018, är jag fortfarande missnöjd då så kanske jag ber om hjälp men innan dess tar jag inga beslut, det bestämde jag före op :)

Och tappar tråden gör jag också, trots operationen ;) Det är mänskligt. Bara (...) att plocka upp den igen.
Ja gud ja. Man lär väl ändå vänta på att skinnet får dra sig tillbaka i vad är det nu, 2 år? Eller så är det bara nånting jag hört :p

Jo det är ju det :)
 
Ja gud ja. Man lär väl ändå vänta på att skinnet får dra sig tillbaka i vad är det nu, 2 år? Eller så är det bara nånting jag hört :p

Jo det är ju det :)

Det beror nog på vilka problem man har. När jag var på 6-månaderskollen frågade de om problem med häng och konstaterade att jag nog inte kommer behöva operation. Så där verkade det inte vara någon väntetid obligatoriskt.

Men det är säkert olika som så mycket annat.
 
Det beror nog på vilka problem man har. När jag var på 6-månaderskollen frågade de om problem med häng och konstaterade att jag nog inte kommer behöva operation. Så där verkade det inte vara någon väntetid obligatoriskt.

Men det är säkert olika som så mycket annat.
Ah, jo det låter rimligt. Kan tänka mig att det beror på vilket landsting man tillhör också :)
 
Dag 1. Igen. För typ miljonte gången.

Jag lyckas inte komma igång igen. Istället går det åt helvete, varje misslyckande gör det bara än svårare och jag har haft långa perioder då jag helt enkelt skitit fullständigt i att räkna kalorier. Har gått upp en massa. Vet inte hur mycket, troligen det mesta av det jag gick ner. Vet inte vad jag väger, törs inte ställa mig på vågen. Känns som att det kan behövas så jag kan se ett resultat om jag mot förmodan skulle gå ner, ett resultat som syns snabbare än det gör på kläderna bara för att inte falla ur direkt. Men det är med risk för att deppa ihop helt och ge upp istället. Vågen skrämmer skiten ur mig, mer så än den gjort innan.

Man kan ju tycka att det är en fördel nu att ha sett att jag kan gå ner i vikt, och att jag fått uppleva hur det är att vara mer rörlig, att inte ha ont, att kunna gå 12 km bara sådär, att kunna cykla 4 mil utan större ansträngning... Fan jag kunde sätta mig upp helt när jag körde situps! Det borde vara en fördel att veta vad jag går miste om nu. Men nej, jag fungerar tydligen inte så. Tvärtom har det blivit en nackdel - jag hade allt det där, jag hade flyt, jag gick ner, allt gick skitbra - och jag sabbade det. jag föll ur, slutade träna, åt skit och har inte kunnat komma igång igen. Har tappat all kondis och gått upp förmodligen nästan alltihop. Varför ens försöka, varför investera så mycket i att gå ner när jag bara går upp igen och mår piss som resultat liksom. Kan lika gärna sitta hemma och äta mig till en tidig död liksom.

Det är lite ironiskt... Hela mitt liv har jag hatat min kropp, sen innan jag ens blev tjock (tack snälla skolsköterska för det). Kroppen har alltid varit en fiende, ett fängelse, ett hinder. Det enda jag faktiskt varit nöjd med är min hjärna, jag har alltid kunnat trösta mig med att jag iaf är hyfsat intelligent, även om det ofta inte märks pga kasst sätt att uttrycka mig. Och vad händer? Det enda som hindrar mig från att gå ner i vikt är den där jävla hjärnan. Fysiskt är jag fullt frisk sånär som på en kass rygg som behöver mer muskler. Men hjärnan, nej den vill fan inte samarbeta, den fortsätter med sitt katastroftänk, och även om jag vet att det är hjärnspöken så lyckas jag liksom inte bortse från de.

Idag har jag börjat om på nytt igen. Har hällt i mig en shake till frukost, ytterligare en shake och en müslibar till mellanmål och käkat en asgod kycklingburgare med sallad till middag. Funkar skitbra, förutom just att det redan är helt jävla övermäktigt. Sätter 50 spänn på att det håller 2-3 dagar innan det skiter sig igen. Any takers?

Vet inte riktigt vad jag vill med det här, är bara så jävla frustrerad och irriterad och hatar mig själv för hur det har gått. Men är det någon som kan låsa in mig och låta mig leva på ett salladsblad om dagen resten av året eller så så tackar jag inte nej.
 
Dag 1. Igen. För typ miljonte gången.

Jag lyckas inte komma igång igen. Istället går det åt helvete, varje misslyckande gör det bara än svårare och jag har haft långa perioder då jag helt enkelt skitit fullständigt i att räkna kalorier. Har gått upp en massa. Vet inte hur mycket, troligen det mesta av det jag gick ner. Vet inte vad jag väger, törs inte ställa mig på vågen. Känns som att det kan behövas så jag kan se ett resultat om jag mot förmodan skulle gå ner, ett resultat som syns snabbare än det gör på kläderna bara för att inte falla ur direkt. Men det är med risk för att deppa ihop helt och ge upp istället. Vågen skrämmer skiten ur mig, mer så än den gjort innan.

Man kan ju tycka att det är en fördel nu att ha sett att jag kan gå ner i vikt, och att jag fått uppleva hur det är att vara mer rörlig, att inte ha ont, att kunna gå 12 km bara sådär, att kunna cykla 4 mil utan större ansträngning... Fan jag kunde sätta mig upp helt när jag körde situps! Det borde vara en fördel att veta vad jag går miste om nu. Men nej, jag fungerar tydligen inte så. Tvärtom har det blivit en nackdel - jag hade allt det där, jag hade flyt, jag gick ner, allt gick skitbra - och jag sabbade det. jag föll ur, slutade träna, åt skit och har inte kunnat komma igång igen. Har tappat all kondis och gått upp förmodligen nästan alltihop. Varför ens försöka, varför investera så mycket i att gå ner när jag bara går upp igen och mår piss som resultat liksom. Kan lika gärna sitta hemma och äta mig till en tidig död liksom.

Det är lite ironiskt... Hela mitt liv har jag hatat min kropp, sen innan jag ens blev tjock (tack snälla skolsköterska för det). Kroppen har alltid varit en fiende, ett fängelse, ett hinder. Det enda jag faktiskt varit nöjd med är min hjärna, jag har alltid kunnat trösta mig med att jag iaf är hyfsat intelligent, även om det ofta inte märks pga kasst sätt att uttrycka mig. Och vad händer? Det enda som hindrar mig från att gå ner i vikt är den där jävla hjärnan. Fysiskt är jag fullt frisk sånär som på en kass rygg som behöver mer muskler. Men hjärnan, nej den vill fan inte samarbeta, den fortsätter med sitt katastroftänk, och även om jag vet att det är hjärnspöken så lyckas jag liksom inte bortse från de.

Idag har jag börjat om på nytt igen. Har hällt i mig en shake till frukost, ytterligare en shake och en müslibar till mellanmål och käkat en asgod kycklingburgare med sallad till middag. Funkar skitbra, förutom just att det redan är helt jävla övermäktigt. Sätter 50 spänn på att det håller 2-3 dagar innan det skiter sig igen. Any takers?

Vet inte riktigt vad jag vill med det här, är bara så jävla frustrerad och irriterad och hatar mig själv för hur det har gått. Men är det någon som kan låsa in mig och låta mig leva på ett salladsblad om dagen resten av året eller så så tackar jag inte nej.
Du är inte ensam!
Du är långt ifrån, väldigt extremt långt ifrån faktiskt, den enda som fungerar på det här sättet.
Det är förmodligen så att nästan alla som bär på mycket övervikt fungerar ungefär likadant. Alla VET vad de behöver göra för att åtgärda övervikten. Men gör de det? Nää...

Nu har jag inte orkat backa och läsa tråden från början, så jag ställer frågan rätt ut - måste du gå ut så hårt redan första dagen? Är det för att du behöver se resultat så snart som möjligt?
Jag tänker att det kanske ändå blir kontraproduktivt, att du inte orkar den extrema lågkalorivarianten så länge så att du ger upp, för att det blir en för stor omställning? Att det kanske i längden kan vara bättre att göra det något mindre drastiskt?

I vilket fall som helst hoppas jag att det går vägen för dig den här gången!
 
Du är inte ensam!
Du är långt ifrån, väldigt extremt långt ifrån faktiskt, den enda som fungerar på det här sättet.
Det är förmodligen så att nästan alla som bär på mycket övervikt fungerar ungefär likadant. Alla VET vad de behöver göra för att åtgärda övervikten. Men gör de det? Nää...

Nu har jag inte orkat backa och läsa tråden från början, så jag ställer frågan rätt ut - måste du gå ut så hårt redan första dagen? Är det för att du behöver se resultat så snart som möjligt?
Jag tänker att det kanske ändå blir kontraproduktivt, att du inte orkar den extrema lågkalorivarianten så länge så att du ger upp, för att det blir en för stor omställning? Att det kanske i längden kan vara bättre att göra det något mindre drastiskt?

I vilket fall som helst hoppas jag att det går vägen för dig den här gången!
Förstår till fullo att du inte orkar backa :D

Jag har räknat kalorier innan och det har gått hur bra som helst, har efter trådstarten gått ner 23 kg innan det gick åt helvete i en svacka. Eller ja... Flera svackor snarare. Det har visat sig vara en rätt perfekt metod för mig iaf, som är görenkel att följa när jag väl är igång - den gör det tydligt vad jag kan äta (jag är annars typen som konstaterar att en chokladbit gör ingen skillnad och så blir chokladbiten gärna fler. Kaloriräkningen visar svart på vitt exakt vilken skillnad samma chokladbit gör), gör det lättare att välja bort skit, och för mig som inte har problem med överätande men däremot att jag gärna äter alldeles för lite och sällan så hjälper den mig att käka femtielva miljarder mellanmål om dagen (känns det som ibland iaf). Samtidigt gör kaloriräkningen det möjligt att skita i förbud hit och dit, vill jag äta skit så kan jag göra det, jag får bara äta lite magrare i övrigt eller motionera för att tjäna ihop kalorierna - och just den där hushållningen gör att jag självmant gärna väljer bort det onyttigaste, utan att det är just förbjudet.

Igångsättningen däremot går liksom inte och när jag försökt mjukare igångsättningar har det bara känts poänglöst. Motivationen är som bortblåst, målen känns så jävla långt borta och jag bara motarbetar mig själv psykiskt.

Tack!
 
Har du stöd av dietist eller annat? Det är tungt att ta tag i själv.
Jag och min syster kan alltid peppa varandra, oavsett vi behöver gå upp eller ner i vikt.
Just nu är jag lite överviktig och det är skönt att kunna bolla med någon.
Jag har tidigare lyckats bra med soppor, till skillnad från Shakes. Jag behöver varm mat.
Du ska ju bryta ett livslångt mönster, det är klart det tar tid! Var inte så hård mot dig själv.
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Alltså nu har jobbiga saker hopat sig för att jag skjutit på dem. T.ex. har jag en konflikt med en nära vän. Istället för att ringa och...
2
Svar
21
· Visningar
1 103
Senast: Cattis_E
·
Kropp & Själ Hjälp, min blåsa har börjat styra mitt liv. Skulle behöva råd/tips/delade erfarenheter, tack. Har alltid haft en relativt liten blåsa...
Svar
11
· Visningar
683
Senast: Glimra
·
Kropp & Själ Två av mina hundar råkade i ett ordentligt slagsmål igårkväll, där jag fick gå in och fysiskt sära på dem (i princip bända upp munnen på...
2
Svar
34
· Visningar
1 648
Senast: starcraft
·
Kropp & Själ Det här kan vara ett känsligt ämne för vissa, men jag känner att jag behöver prata om det här och kanske få några kloka ord/råd... För...
Svar
2
· Visningar
711
Senast: miumiu
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp