Att göra det omöjliga, halvera sin vikt

[cherie]

Jag har följt tråden i smyg från och till, sen den startade. Det är en oerhörd bedrift att gå ner i vikt, jag tror alla som försökt känner likadant. Och jag kan tänka mig att ju mer övervikt man bär på, desto svårare, längre och motigare känns resan.

Jag har bara sisådär 10-15 kilos övervikt för tillfället men jag har också påbörjat en viktnedgång sisådär en miljon gånger. Tyvärr tror jag att för varje gång man "misslyckas" så får man ytterligare en erfarenhet av att inte kunna, av inte klara av och självförtroendet körs ner ännu mer i botten. Det resulterar såklart i att nästa gång man prövar så tror man inte på sig själv och en mängd negativa tankar dyker upp - man har ju så många tidigare erfarenheter av att aldrig lyckas... Så jag tänker mig att dina hjärnspöken är fullt naturliga. Det är inget konstigt att de dyker upp varje gång du försöker. Men, de verkar oerhört ohjälpsamma för att ta dig dit du vill? Tankar och känslor är ju i grund och botten inte farliga, det är vad vi rent praktiskt gör på grund av dem som kan begränsa våra liv och göra att vi tappar bort vår långsiktiga riktning. Kan du hitta något sätt att förhålla dig till dina tankar så de får mindre inflytande över hur du väljer att leva ditt liv, tror du? Hur i så fall?

Sätter 50 spänn på att det håller 2-3 dagar innan det skiter sig igen. Any takers?

Vad är det som gör att det skiter sig? Hur kan du planera inför det? Vad är det för tankar som förstör? Vad kan du göra när dessa tankar dyker upp, för att undvika att de tar kontrollen över vad du väljer att göra?

Jag blev inspirerad av ditt senaste inlägg och ska köra igång jag med

 

[gul_zebra]

Har du stöd av dietist eller annat? Det är tungt att ta tag i själv.
Jag och min syster kan alltid peppa varandra, oavsett vi behöver gå upp eller ner i vikt.
Just nu är jag lite överviktig och det är skönt att kunna bolla med någon.
Jag har tidigare lyckats bra med soppor, till skillnad från Shakes. Jag behöver varm mat.
Du ska ju bryta ett livslångt mönster, det är klart det tar tid! Var inte så hård mot dig själv.

Nej, ingen dietist. Dietister skrämmer skiten ur mig efter mindre bra erfarenheter i barndomen. Egentligen borde jag väl gå till psykolog/terapeut/kurator/samtalskontakt av något slag men jag har varken tid eller ork att bolla med sånt också. Det jag har är folk som i stort sett drar till med "vad duktig du är! Här, ta en kokosboll. Är det säkert att du inte vill ha en kokosboll?"

Ja gud ja, det tog mig 27 år att bli så pass stor. Jag vet ju att det inte kommer gå på en vecka att gå ner allting liksom, och att det kommer gå upp och ner. Det är förväntat. Ändå slår det så hårt

Jag har följt tråden i smyg från och till, sen den startade. Det är en oerhörd bedrift att gå ner i vikt, jag tror alla som försökt känner likadant. Och jag kan tänka mig att ju mer övervikt man bär på, desto svårare, längre och motigare känns resan.

Jag har bara sisådär 10-15 kilos övervikt för tillfället men jag har också påbörjat en viktnedgång sisådär en miljon gånger. Tyvärr tror jag att för varje gång man "misslyckas" så får man ytterligare en erfarenhet av att inte kunna, av inte klara av och självförtroendet körs ner ännu mer i botten. Det resulterar såklart i att nästa gång man prövar så tror man inte på sig själv och en mängd negativa tankar dyker upp - man har ju så många tidigare erfarenheter av att aldrig lyckas... Så jag tänker mig att dina hjärnspöken är fullt naturliga. Det är inget konstigt att de dyker upp varje gång du försöker. Men, de verkar oerhört ohjälpsamma för att ta dig dit du vill? Tankar och känslor är ju i grund och botten inte farliga, det är vad vi rent praktiskt gör på grund av dem som kan begränsa våra liv och göra att vi tappar bort vår långsiktiga riktning. Kan du hitta något sätt att förhålla dig till dina tankar så de får mindre inflytande över hur du väljer att leva ditt liv, tror du? Hur i så fall?



Vad är det som gör att det skiter sig? Hur kan du planera inför det? Vad är det för tankar som förstör? Vad kan du göra när dessa tankar dyker upp, för att undvika att de tar kontrollen över vad du väljer att göra?

Jag blev inspirerad av ditt senaste inlägg och ska köra igång jag med

Gud ja! Jag sket ju i det helt i många år och försökte bli nöjd med mig själv istället, iom att självkänslan bara dalade än mer för varje misslyckande. Vad jag än gjorde gick jag inte ner ett gram och att få reda på att en trasig sköldkörtel gjorde det omöjligt så det inte alls var jag som var helt hopplös var ju tyvärr inte en mirakulös självkänslehöjare heller. Det är absolut naturligt, men fruktansvärt motarbetande och bättre blir det inte av att jag genom att försöka gå ner har gjort allt jobb med att tycka om mig själv helt ogjort.

Jag har hanterat de genom att helt enkelt "lura" mig själv. Invägning sällan tex för att det ska bli en högre siffra, just för att jag vet att går jag ner 1 kg på 1 vecka så känns det superlite och jag blir lätt missnöjd trots att jag vet att det är skitbra (det är 1 kg/vecka jag satsar på liksom) medan 5 kg på 10 veckor är hela 5 kg liksom, "OMG YEY I'M SO AWESOME" osv. Så korkat egentligen, men så funkar jag

Likadant har jag tillåtit tröstätande för att det alltid följer med katastroftänk och ytterligare trötätande för att jag tröstätit, och genom tillåtande har skadan kunnat begränsas, för varför deppa ihop ännu mer av att jag gjort nånting jag får göra.
Förbud gör mig till en trotsig snorunge som ska ha precis allt som förbjuds så just får är asviktigt i min strategi. Får höra ibland att "hallå, sånt där får inte du äta!". Fuck you, får jag visst. Jag är en vuxen människa och jag får äta precis vad jag vill. Jag får leva på pizza, chips och choklad om jag vill. Men iom att jag har hushållning av kalorier att förhålla mig till så väljer jag bort det och vill jag ha en bit choklad så får jag helt enkelt tänka ekonomiskt, antingen dra in på en annan utgift eller tjäna några extra kalorier. Vill jag spara 100 kcal/dag så jag kan köpa en påse stjärnor till helgen så får jag göra det. Vill jag motionera för att tjäna ihop till samma påse så får jag göra det. Vill jag byta ut riset mot sallad för att ha råd med en chokladbit så får jag det och vill någon säga annat så smaskar jag lite extra för fuck them.

Nu funtade jag på att slänga in en sporre efter 20 kg - det jag har är ju sånt som inte direkt går att ta på (frisk kropp, rörlighet, sånt) och sånt som känns för långt borta (ridning efter 52 kg viktnedgång från start). Jag har länge velat köpa mig en stationär dator med bättre kapacitet än min skruttiga laptop och tänkte att det vore ju skitbra, då kan jag lura i mig själv att det visst är lönt att gå ner även om jag går upp igen, jag får iaf köpa en dator för det, nånting konkret som är inom räckhåll men inte för nära heller liksom - nånting som får mig att komma igång lättare helt enkelt och lura mig själv bort från tankarna om att det inte är lönt att ens försöka när jag ändå bara går upp igen. Men jag är typen vars pengar rinner mellan fingrarna så farsgubben håller i mitt sparkonto som då skulle finansiera datorn och han sa ifrån direkt. Vilket jag kan förstå, men där rök det hoppet och jag vet inte alls vad jag ska kunna ersätta det med eller hur jag nu ska kunna lura mig själv. Egentligen vet jag ju att det visst är lönt, men mina hjärnspöken håller inte med

 

[cherie]

@gul_zebra Jag tycker det låter som att du har många kloka tankar och idéer, och en bra uppfattning om vilka övergripande strategier som funkar/inte funkar för dig. Jag tycker även det låter som en grym idé att ställa upp tydliga mål och belöningar, som med datorn. Som du säger blir det många gånger alldeles för abstrakt och diffust om det "enda" man vinner är en frisk kropp och ökad rörlighet (missförstå mig rätt). Kanske kan du prata mer min din pappa eller komma på något annat som kan sporra som går att lösa rent praktiskt?

Jag tänker också att det man ofta behöver för att bli av med sina hjärnspöken och katastroftankar är att faktiskt bevisa att man klarar av det man satt sig upp för att göra. Jämför det med vad som helst som du tyckt varit svårt någon gång - så fort du börjar göra det mer och bemästra det, desto starkare växer självförtroendet och självkänslan. Så, HUR ska du klara av viktnedgången den här gången? Vad gick fel de tidigare gångerna du försökt, vad föll du på då? Kanske kan det vara en idé att mer i detalj utforska vilka specifika situationer eller tankar som sätter käppar i hjulet, och på så sätt lägga upp en plan för hur dessa kan hanteras

 

[svea]

Men då är väl pengar en jättebra motivationsfaktor, för jag antar att du köper det godis du äter för egna pengar? Belöna dig genom att lägga undan de pengarna i stället. Din pappa kanske kan ta hand om nyckeln till spargrisen?

Jag och en kompis gjorde så att vi lade tio kronor för varje dag som vi inte åt godis, och tio kronor för varje dag som vi rörde på oss, och sen shoppade vi loss på Globen.

 

[gul_zebra]

@cherie Haha jo, jag har lärt mig hur jag funkar vid det här laget, på gott och ont Nej datorn blir det inget av, jag får försöka spara ihop till en istället på nåt jäkla vis. Har ingen direkt tillströmning till sparkontot och pengarna ska räcka till körkort och en framtida skinnoperation också så såvida inte nuvarande dator verkligen pajar helt så får jag låta bli att använda de till sånt. Men nånting ska jag försöka luska ut, kruxet är väl mest att det jag vill ha är dyrt och det som inte är dyrt har jag redan.

Jo precis. Gjorde ju det förut och uj vad bra det gick tills det sket sig Det svåra alla tidigare gånger har varit just igångsättningen. Är jag bara igång så går det ju för det mesta verkligen enkelt, men så fort jag ska köra igång så händer nånting, varenda gång, allt från något helt vardagligt som att jag faller för den där tjatiga kokosbollen till att precis allt är åt helvete och jag bara deppar ihop. Nu sist har jag legat vrålförkyld och ingen blir då så ynklig som jag som verkligen "inte kan" räkna kalorier då (nåja, den här sista kunde jag iofs knappt stå på benen så det får väl anses fullt normalt att pausa då...) och när det väl var över var det berg- och dalbana ett par veckor tills påsken kom med sitt godis och jag konstaterade att det är lönlöst att börja just under påsken. Fick en glad morsa igår iaf när jag dumpade allt överblivet gotte på henne

@svea Ja givetvis, jag blir 30 i år så något annat vore lite illa Farsgubben håller i sparkontot bara så jag inte ska spendera som jag så lätt gör annars, i övrigt har ingen annan någon inblandning i min ekonomi.

Pengar som inte går till skit hamnar alltid någon annanstans så det är sällan (aldrig) det finns en tia om dagen månaden ut sas. Ska under våren näta in en 16 kvm stor balkong som kommer kosta en hel del bland annat, för att inte tala om att en kalorisnål kost kostar multum. Jag behöver dock skrapa ihop lite fickpengar till ett par turer till Stockholm under sommaren så jag testar nog en tia om dagen till det iaf, tack!

 

[CaptainObvious]

Måste bara flika in att kalorisnål kost inte är eller behöver vara dyrt! Det är en myt. Det handlar bara om vad man väljer att äta. Kycklingfiléer, ris, potatis, rotfrukter och grönsaker är sällan dyrt.och speciellt inte jämfört med godis, skräpmat, färdigmat eller liknande folk äter

 

[cherie]

@gul_zebra Hur har första dagen gått?

 

[Speciella_tina]

Jag ska inte lobba i någon riktning, bara berätta om mig själv. För jag känner såå igen mig i din historia. Antalet gånger jag börjat gå ner i vikt är oräkneliga. Och det har alltid gått väldigt bra. Ett tag. Efter ca 15 kg (dvs i mitt fall tre månader) tröttnar jag. Fastän de 15 kilona känts så.jävla.bra att gå ner så håller inte motivationen längre, "jag ska bara" sen är jag i en svacka som varar tills alla kilon kommit tillbaka och lite till. För det är tufft att hålla ut så lång tid som det tar för att halvera sin egen vikt.

Efter 15 år av bantande bestämde jag mig för att göra en överviktsoperation, en Sleeve Gastrectomy. Nu har det gått tre månader, jag har gått ner 15 kg och "jag ska bara" tankarna börjar smyga sig på. Skillnaden är att jag har ett verktyg som hjälper mig att stå emot. Och det är sååå skönt. Det enda jag ångrar med min operation är att jag inte gjorde den tidigare.

 

[gul_zebra]

Måste bara flika in att kalorisnål kost inte är eller behöver vara dyrt! Det är en myt. Det handlar bara om vad man väljer att äta. Kycklingfiléer, ris, potatis, rotfrukter och grönsaker är sällan dyrt.och speciellt inte jämfört med godis, skräpmat, färdigmat eller liknande folk äter

Det håller jag definitivt inte med om. Jag är askräsen och klarar inte många konsistenser, majoriteten av problemen grundat i min asperger, det är definitivt inget jag valt liksom. Grönsaker tex kan jag öht inte få i mig tillagade annat än i typ soppa, men soppa mättar inte. Det är mycket mat jag helt enkelt inte klarar av att äta hur billigt det än må vara.

Värst är ändå mellanmål, jag ska ju äta så jäkla ofta liksom. Shakes, barer, nån proteinpudding ibland, kvarg, it all adds up. Eller vad sägs om en smoothie med banan i, blir skitdyrt direkt
(10 kr/kg för bananer här nu, om jag storhandlat och fryst in ett antal kg? You bet! )

@gul_zebra Hur har första dagen gått?

Jovars, den kom och den gick! Dag 2 nu, funkar än, ska bara orka få tummen ur och laga mat också

Jag ska inte lobba i någon riktning, bara berätta om mig själv. För jag känner såå igen mig i din historia. Antalet gånger jag börjat gå ner i vikt är oräkneliga. Och det har alltid gått väldigt bra. Ett tag. Efter ca 15 kg (dvs i mitt fall tre månader) tröttnar jag. Fastän de 15 kilona känts så.jävla.bra att gå ner så håller inte motivationen längre, "jag ska bara" sen är jag i en svacka som varar tills alla kilon kommit tillbaka och lite till. För det är tufft att hålla ut så lång tid som det tar för att halvera sin egen vikt.

Efter 15 år av bantande bestämde jag mig för att göra en överviktsoperation, en Sleeve Gastrectomy. Nu har det gått tre månader, jag har gått ner 15 kg och "jag ska bara" tankarna börjar smyga sig på. Skillnaden är att jag har ett verktyg som hjälper mig att stå emot. Och det är sååå skönt. Det enda jag ångrar med min operation är att jag inte gjorde den tidigare.

Jamen precis! Själv körde jag en ätardag i månaden efter ett tag men det gick ju åt helvete varje gång, ätardagen blev ätardagarna som blev ätarveckorna...

Fan vad nice, heja!

 

[gul_zebra]

Tog mod till mig och vägde mig idag. Trodde att jag måste ha gått upp till över 130 kg iaf, men definitivt inte högre än så iom att jag inte är tillbaka i samma storlek som jag var när jag började.
Min vikt då? Ptja, jag är tillbaka på ruta 1. Bokstavligen ruta 1. Precis på grammet i stort sett. Kunde ju vara lite mindre deprimerande så att säga Kan man inte donera en valk eller två nånstans?!

Nåväl. Kaloriräkning och cykelturer till att börja med nu (och den där tian de dagar jag inte gått över kalorigränsen, känns mer straight forward än när jag inte ätit godis) och så invägning om en månad eller två igen. Kanske joinar den där Ica-klassikern för cykeldelen som extra sporre. Målet är härmed att droppa de kilon jag gått upp.

 

[YorkWann]

Hur går det för dig?

 

[gul_zebra]

Hur går det för dig?

Jovars, just nu flyter det på rätt bra! Kaloriräkningen går fint, har gått över en gång men vägt upp det med motion helt enkelt och försöker tillåta det så jag inte faller ur helt sen vid semestern när jag pausar räkningen vid resor. Bara jag lyckas skruva klart på min cykel och kanske får lite mindre stormvindar så ska jag få ihop de där 30 milen i Icaklassikern också

 

[Emtherlia]

@gul_zebra Heja dig! Jag tycker du är duktig som hoppar på det igen!

 

[gul_zebra]

@gul_zebra Heja dig! Jag tycker du är duktig som hoppar på det igen!

Tack!

 

[Hyacinth]

Tack!

Håller med, du är duktig. Sen tycker jag att pulver kan vara värt att tänka på. Man kan ju ersätta ett mål så, man behöver inte leva på det enbart.

 

[gul_zebra]

Håller med, du är duktig. Sen tycker jag att pulver kan vara värt att tänka på. Man kan ju ersätta ett mål så, man behöver inte leva på det enbart.

Tack!
Jo pulver kör jag med ibland, som frukost och/eller mellanmål Det är guld främst till frukost iom att det är så smidigt att bara hälla i mig, med tanke på att just frukost är så jäkla svårt annars. Likadant efter träning eller om jag lagar mat som tar hundra år, bara att ta en shake så står jag mig ett tag på den

 

[Hyacinth]

Tack!
Jo pulver kör jag med ibland, som frukost och/eller mellanmål Det är guld främst till frukost iom att det är så smidigt att bara hälla i mig, med tanke på att just frukost är så jäkla svårt annars. Likadant efter träning eller om jag lagar mat som tar hundra år, bara att ta en shake så står jag mig ett tag på den

Super
Ett annat tips är att alltid dricka ett glas vatten innan maten, och mellan måltiderna.

 

[gul_zebra]

Super
Ett annat tips är att alltid dricka ett glas vatten innan maten, och mellan måltiderna.

Älskar vatten! Att dricka det före måltid är dock inget som spelar någon roll för egen del, dels är mitt problem inte överätande och har aldrig varit, dels mäter jag upp allt och räknar ut kalorierna före tillagning ändå. Skulle snarare behöva dricka mindre mellan varven så det blir lättare att få i mig alla jäkla mellanmål iom att jag har problem med aningen obefintliga hungerskänslor

 

[lilstar]

Vad duktig du är! Och "skit samma" om du får återfall och längre dippar ibland. Att leva hälsosamt ibland är bättre än att aldrig göra det. Och om måendet blir skit igen och ibland bara skulle bli en ynka vecka i månaden, då behöver du bara hålla ut en vecka för att dubbla det!

Heja dig, jag tycker du är en inspiration! Själv sitter jag med tuggförbud i några veckor och har redan brutit mot det efter några dagar

 

[gul_zebra]

Vad duktig du är! Och "skit samma" om du får återfall och längre dippar ibland. Att leva hälsosamt ibland är bättre än att aldrig göra det. Och om måendet blir skit igen och ibland bara skulle bli en ynka vecka i månaden, då behöver du bara hålla ut en vecka för att dubbla det!

Heja dig, jag tycker du är en inspiration! Själv sitter jag med tuggförbud i några veckor och har redan brutit mot det efter några dagar

Tack! Jo det har du helt rätt i. Samtidigt har det ändå tagit mig sjukt lång tid att bli så pass stor så jag kan verkligen inte räkna med att det ska gå över en natt. Därtill vet jag ju hur mitt psyke är och att jag har ett tämligen stört ätbeteende, så på ett vis får jag försöka ha det i åtanke och inte vara så hård på mig själv.

Tuggförbud? Varför har du tuggförbud din arma stackare?