Sv: Att göra det omöjliga, halvera sin vikt
Jag har gått ner drygt 35 kg, vägde en bit över 100 kg när jag började. Mitt utgångsläge liknade ditt; åt två gånger om dagen (max) och massor med godis och chips. Motionerade precis ingenting.
Jag bestämde mig för att räkna kalorier, för att verkligen lära mig vad saker och ting innehåller. Ska du räkna kalorier är en hushållsvåg absolut oumbärlig! Lita absolut inte på ögonmått och känsla utan se till att skapa förutsättningar för att lyckas.
En annan sak jag bestämde mig för var att börja med att äta tre gånger om dagen. Det var jävligt jobbigt, men som någon skrev; börja smått, med ett glas juice eller liknande. Aptiten är en muskel, den går att träna upp, men precis som med all annan träning gör det gärna ont i början och det känns inte som att det ger något. Nu, drygt fyra år senare, blir jag hungrig var tredje-fjärde timme och vaknar hungrig på morgnarna men det tog säkert ett år eller ett och ett halvt innan aptiten blev normal.
Tillsammans med tre-mål-mat-om-dagen-regimen så bestämde jag mig för att aldrig ersätta mat med godis eller snacks. Det gjorde jag gärna innan i någon sorts villfarelse att det jämnar ut sig. Även om jag hade ätit fyra hekto godis på eftermiddagen så åt jag middag, fullt medveten om att det rent energimässigt gjorde saken värre men i det långa loppet så bidrog det till sundare vanor.
Jag har inte slutat äta godis, och jag erkänner att vissa dagar har mina tre mål mat blivit väldigt små och godisintaget desto större. Jag gillar godis och hade aldrig en tanke på att sluta, faktiskt. Jag kan förstås inte äta lika mycket som förr, men inte måste man sluta helt för att få till en viktminskning. Vissa måste sluta för att det helt enkelt inte funkar med "lagom" eller "lite", men vad som gäller för dig får ju tiden utvisa. Dock har jag märkt att det stuckit en del i ögonen på folk, att jag gått ner i vikt trots godis och att jag under de första åren dessutom åt lunch ute varje dag med jobbet. Det finns en föreställning om att det inte ska gå att gå ner i vikt om man inte utesluter vissa saker, men det behöver inte vara så.
Men uppoffringar måste göras, helt klart. Jag kan inte längre köpa en hel morotskaka och sätta i mig för att jag haft en stressig dag eller för att döva ångest. När det gäller att använda mat och godis som medicin för så måste man hitta ett annat sätt att hantera känslorna, där finns det ingen genväg.
Jag räknade kalorier under några månader innan jag började röra på mig. Jag började med korta promenader, 10-15 minuter var vad jag orkade. Ont gjorde det också, och skavsår fick jag. Men vartefter minskade smärtorna, tiden blev längre och tempot blev högre. Steg för steg ökade jag och idag tränar jag mer än vad jag någonsin trodde var möjligt. Vill du komma igång och träna måste du dock vara beredd på att det kommer göra ont i början, det kommer ge väldigt lite extra att äta för och det kommer troligtvis känna som att det inte ger ett smack. Men det kommer att komma en dag då du går en timme utan problem, eller kanske till och med joggar några steg eller kör spinning tills du är en blöt fläck på golvet, och då känns det himla häftigt.
Någonstans så handlar det om att hitta DITT sätt att gå ner i vikt. Det finns egentligen inga rätt eller fel. Du måste dock acceptera vad som är grundläggande, t.ex. att din kropp måste få vettig energi för att funka, sådana saker kommer du helt enkelt inte undan. Du måste också acceptera att det kommer att bli jobbigt, precis som när man köper en katt eller hoppar på en utbildning så måste du acceptera det jobb som ligger framför dig.
Sätt upp vettiga mål för dig själv. Kanske är det vettigt med 25 kg på ett år, eller mer, eller mindre. Kom ihåg att det här är något du gör för livet, inte för närmsta tiden. Jag påbörjade min viktresa i december 2009 och jag jobbar fortfarande med att hålla vikten, över fyra år senare. Det tar säkert en fem-tio år för de flesta att etablera en ny livsstil (speciellt när övervikten varit livslång) och då är det kanske inte så viktigt hur lång tid själva viktnedgången tar.
Sist vill jag säga att jag är dödligt imponerad av att du börjat fundera i de här banorna. Det du skrivit är privat och väldigt utlämnande och ett viktigt första steg. Emellanåt ser jag personer i din storlek eller i min gamla storlek ute i joggingspåret eller på gymmet och jag fylls alltid av en sådan lust att springa fram och säga "DU ÄR FÖR FAN MIN IDOL!!!!".
Tror du att jag kan hjälpa med något så dra iväg ett PM, så ska jag hjälpa så gott jag kan.
Jag har gått ner drygt 35 kg, vägde en bit över 100 kg när jag började. Mitt utgångsläge liknade ditt; åt två gånger om dagen (max) och massor med godis och chips. Motionerade precis ingenting.
Jag bestämde mig för att räkna kalorier, för att verkligen lära mig vad saker och ting innehåller. Ska du räkna kalorier är en hushållsvåg absolut oumbärlig! Lita absolut inte på ögonmått och känsla utan se till att skapa förutsättningar för att lyckas.
En annan sak jag bestämde mig för var att börja med att äta tre gånger om dagen. Det var jävligt jobbigt, men som någon skrev; börja smått, med ett glas juice eller liknande. Aptiten är en muskel, den går att träna upp, men precis som med all annan träning gör det gärna ont i början och det känns inte som att det ger något. Nu, drygt fyra år senare, blir jag hungrig var tredje-fjärde timme och vaknar hungrig på morgnarna men det tog säkert ett år eller ett och ett halvt innan aptiten blev normal.
Tillsammans med tre-mål-mat-om-dagen-regimen så bestämde jag mig för att aldrig ersätta mat med godis eller snacks. Det gjorde jag gärna innan i någon sorts villfarelse att det jämnar ut sig. Även om jag hade ätit fyra hekto godis på eftermiddagen så åt jag middag, fullt medveten om att det rent energimässigt gjorde saken värre men i det långa loppet så bidrog det till sundare vanor.
Jag har inte slutat äta godis, och jag erkänner att vissa dagar har mina tre mål mat blivit väldigt små och godisintaget desto större. Jag gillar godis och hade aldrig en tanke på att sluta, faktiskt. Jag kan förstås inte äta lika mycket som förr, men inte måste man sluta helt för att få till en viktminskning. Vissa måste sluta för att det helt enkelt inte funkar med "lagom" eller "lite", men vad som gäller för dig får ju tiden utvisa. Dock har jag märkt att det stuckit en del i ögonen på folk, att jag gått ner i vikt trots godis och att jag under de första åren dessutom åt lunch ute varje dag med jobbet. Det finns en föreställning om att det inte ska gå att gå ner i vikt om man inte utesluter vissa saker, men det behöver inte vara så.
Men uppoffringar måste göras, helt klart. Jag kan inte längre köpa en hel morotskaka och sätta i mig för att jag haft en stressig dag eller för att döva ångest. När det gäller att använda mat och godis som medicin för så måste man hitta ett annat sätt att hantera känslorna, där finns det ingen genväg.
Jag räknade kalorier under några månader innan jag började röra på mig. Jag började med korta promenader, 10-15 minuter var vad jag orkade. Ont gjorde det också, och skavsår fick jag. Men vartefter minskade smärtorna, tiden blev längre och tempot blev högre. Steg för steg ökade jag och idag tränar jag mer än vad jag någonsin trodde var möjligt. Vill du komma igång och träna måste du dock vara beredd på att det kommer göra ont i början, det kommer ge väldigt lite extra att äta för och det kommer troligtvis känna som att det inte ger ett smack. Men det kommer att komma en dag då du går en timme utan problem, eller kanske till och med joggar några steg eller kör spinning tills du är en blöt fläck på golvet, och då känns det himla häftigt.
Någonstans så handlar det om att hitta DITT sätt att gå ner i vikt. Det finns egentligen inga rätt eller fel. Du måste dock acceptera vad som är grundläggande, t.ex. att din kropp måste få vettig energi för att funka, sådana saker kommer du helt enkelt inte undan. Du måste också acceptera att det kommer att bli jobbigt, precis som när man köper en katt eller hoppar på en utbildning så måste du acceptera det jobb som ligger framför dig.
Sätt upp vettiga mål för dig själv. Kanske är det vettigt med 25 kg på ett år, eller mer, eller mindre. Kom ihåg att det här är något du gör för livet, inte för närmsta tiden. Jag påbörjade min viktresa i december 2009 och jag jobbar fortfarande med att hålla vikten, över fyra år senare. Det tar säkert en fem-tio år för de flesta att etablera en ny livsstil (speciellt när övervikten varit livslång) och då är det kanske inte så viktigt hur lång tid själva viktnedgången tar.
Sist vill jag säga att jag är dödligt imponerad av att du börjat fundera i de här banorna. Det du skrivit är privat och väldigt utlämnande och ett viktigt första steg. Emellanåt ser jag personer i din storlek eller i min gamla storlek ute i joggingspåret eller på gymmet och jag fylls alltid av en sådan lust att springa fram och säga "DU ÄR FÖR FAN MIN IDOL!!!!".
Tror du att jag kan hjälpa med något så dra iväg ett PM, så ska jag hjälpa så gott jag kan.
