Att fråga vad någon jobbar med?

[Masqueradee]

Tänker att vissa yrken är mer jobbiga att bli utfrågad om eftersom folk tycker så mycket. Medan andra yrken är så neutrala att det knappt blir följdfrågor. Ibland ser man inte ut som sitt yrke heller och det gör ofta att man får fler frågor. Min sambo jobbar på bank och har gjort sen gymnasiet. Han hatar jobbfrågor eftersom de alltid leder till att folk vill skälla på att det inte finns kontanter eller att banker tjänar för mycket. Eller få bättre ränta på sitt lån.
Kompis som var polis slutade eftersom det var så jobbigt på fritiden att ändå vara polis . Man kan liksom inte vara bara Lisa om man är polis eftersom det är ens jobb att fånga terrorister och gängkrimenella istället för att ge böter till någon stackare som är tung i foten....

Tycker inte frågor om jobb är personliga men tror de flesta hellre pratar om annat när de är lediga? Man jobbar ju massor. Och pratar om jobbet ännu mer. Hur kul är det att prata jobb när man är ledig egentligen?

Du glömde den viktigaste frågan; vad gör man på banken efter klockan 15?! (förlåt, var tvungen, haha!)

 

[snorp]

@Ramona och @Grazing det blir fel i mitt huvud, kan säkert funka för andra men för min del blir det fel.

 

[sassiball]

En väldigt intressant tråd, särskilt när den breddas till fler frågeområden.

Är själv i grunden en ganska blyg person när det gäller att ta kontakt med andra men har inga problem med att prata om mig själv. Jag har själv inga direkta tabun att prata om heller utan svarar med den information jag är bekväm med att lämna ut om mig själv, vilket varierar med situation och person oavsett ämnet. Vill jag inte säga exakt var jag är angående en viss fråga ger jag ett mer resonerande svar än ett direkt svar. Jag har som sagt lätt för att prata om mig själv och inser att jag inte kan utgå från mig själv när jag pratar med andra. Hoppas därför kunna få med mig tips från tråden om lämpliga ämnen för konversationer.

Jag har fostrats hårt i kulturen att undvika känsliga frågor för att inte råka skapa obehag hos den jag pratar med, men har på senare tid reflekterat över att det har skapat en ängslighet som leder till att jag nästan helt undviker frågor till personer jag inte känner, eftersom allt kan vara känsligt beroende på personens situation och jag då vill överlåta åt personen själv att välja vad hen delar med sig av. Det leder i sin tur att jag då ibland lite för mycket pratar med utgångspunkt från mig själv och mina reflektioner och det känns som att jag missar att visa mitt intresse för den andre (vilket väl är syftet med att ställa frågor?) eftersom jag inte vet riktigt vilka verktyg jag kan använda utan att ställa frågor. I praktiken lämnar jag såklart öppningar för den andre att ta vid och prata om det den vill. Dvs bara för att jag undviker frågor så maler jag inte på i en ensam monolog men jag "överlämnar" inte med en fråga till den andre.

Med en som hakar på den här konversationsstilen funkar det utmärkt och meningarna bara fortsätter att bygga vidare på varandra och hoppar då och då över till ett annat ämne. Men det är svårare att få konversationen att flyta med en som inte tar ordet när jag blir tyst. Jag funderar på om punkten i min sista mening blir lite för stor, och att en del personer behöver ett tydligare överlämnande av ordet - som en fråga med ett frågetecken är - än att det blir tyst. Men hur överlämnar man ordet utan att ställa frågor? (Helst skulle jag nog vilja ställa mer frågor men tycker som sagt att det är svårt utifrån trådens ämne - risken att mottagaren tar illa upp)

Älskar folk som pratar om sig själv. Då kan jag sitta där, nicka instämmande samtidigt som jag funderar på annat.

 

[Ray]

Du glömde den viktigaste frågan; vad gör man på banken efter klockan 15?! (förlåt, var tvungen, haha!)

Precis!!! Den brukar också framhållas

 

[Luff]

Brukar fråga i stil med "vad pysslar du med om dagarna?" då kan personen svara om allt från hobby, melodikryss, arbete, jobbsökande, bokläsande eller vad nu hen har lust att prata om.

Den är bäst. Jag skiter fullständigt i vad folk tjänar. Om en är omgiven av folk som dömer en utifrån sånt så är en väl på fel ställe. JAG ser mer på folk som ser ner på andra utifrån sysselsättning. Att höra om andras liv och erfarenheter är jätteintressant.

 

[Ramona]

Älskar folk som pratar om sig själv. Då kan jag sitta där, nicka instämmande samtidigt som jag funderar på annat.

Gud, vad otrevligt! Stackars människor som pratar med dig om du har den attityden.

 

[Luff]

Gud, vad otrevligt! Stackars människor som pratar med dig om du har den attityden.

Precis vad jag tänkte.

 

[Fruentimber]

Gud, vad otrevligt! Stackars människor som pratar med dig om du har den attityden.

Precis vad jag tänkte.

Jag tolkade det som att hen menade självupptagna människor som bara pratar om sig själva. Är ju inte särskilt trevligt det heller.

 

[Lovisaleonora]

Jag tolkade det som att hen menade självupptagna människor som bara pratar om sig själva. Är ju inte särskilt trevligt det heller.

Fast om alla blir kränkta över frågor, att bli exkluderande, bli inkluderade - vad kvarstår?!

 

[Fruentimber]

Fast om alla blir kränkta över frågor, att bli exkluderande, bli inkluderade - vad kvarstår?!

Jeez Karen, jag bara svarade på hur jag tolkade hens inlägg. Cool down.

 

[Fruentimber]

Fast om alla blir kränkta över frågor, att bli exkluderande, bli inkluderade - vad kvarstår?!

Jag förstår nog inte ens hur ditt svar är relevant till situationen med självupptagna folk som bara pratar om sig själva?

 

[Lovisaleonora]

Jeez Karen, jag bara svarade på hur jag tolkade hens inlägg. Cool down.

Det var en uppriktig och helt lugn fråga.

 

[sassiball]

Gud, vad otrevligt! Stackars människor som pratar med dig om du har den attityden.

Det här är ju vid kallprat, inte när man lär känna någon lite mer såklart.

Om vi sitter tex i ett väntrum är jag noll intresserad av att diskutera med någon annan där. Om nu ändå denna person är lite pratsam av sig och vill prata om sig själv- så varsågod- men jag är inte intresserad av att delta i samtalet. Jag kan lyssna på ett halvt öra absolut.

Jag har inte den attityden mot människor jag är bekant med/känner.

Jag har inte jättestor social förmåga, nej, och det är ett problem för mig ibland.

 

[Fruentimber]

Det var en uppriktig och helt lugn fråga.

Men alltså - vad ska jag svara på det, tänkte du? Varför ska jag svara på Den Stora Frågan om kränkthet, exkludering och inkludering för att jag tolkade inlägget annorlunda? Dessutom följt av ett "?!".

Det framstår för mig som en helt orimlig förväntan bara för att vi uppfattade ett inlägg olika.

 

[Dentaku]

Som många andra ser jag frågan om jobb som neutral. Det är inget jag börjar prata om med en främling som jag bara träffar som hastigast eller där fokus ligger på något annat, t ex att man är publik till en tävling. Då kallpratar jag knappt alls. Men när det blir tyst och obekvämt om man inte pratar kan jag mycket väl fråga vad arbetar med/gör om dagarna.

Jag har varit sjukskriven långa perioder och inte jobbat heltid på mycket länge. Jag kan bara minnas ett tillfälle då jag tyckt det varit riktigt hemskt att någon frågade vad jag jobbade med. Det var när jag träffade en gammal skolfröken dagen efter ett projekt jag varit anställd och engagerad i lagts ner och jag var rätt knäckt över det.
Annars har jag inga problem att svara på frågan när jag är sjukskriven. Svaret beror på humör; det kan bli ”jag jobbar inte alls för tillfället”, ”jag är sjukskriven nu men vanligtvis arbetar jag med ....” eller rentav ”jag är sjukskriven pga bipolär sjukdom”. Det senare ledde till en oerhört intressant diskussion där personerna jag pratade med öppnade upp sig minst lika mycket.

Jag har autism och det här med att prata och umgås med folk är inget som jag har med mig naturligt. På tu man hand och i små grupper där man känner varandra hyfsat väl tycker jag fortfarande att det är svårt. Men kallprat har jag lärt mig och nu ser jag det lite som ett parti schack(förutom att man inte försöker vinna över någon). Man är uppmärksam och anpassar sina drag efter den andra. Om man t ex märker att man är inne på minerad mark backar man och leder in samtalet på något annat om det inte redan är gjort. De som inte vill prata ska slippa, men ändå inte exkluderas helt ur gemenskapen, t ex att alla sitter med ryggen vända mot dem.

 

[Thaliaste]

Älskar folk som pratar om sig själv. Då kan jag sitta där, nicka instämmande samtidigt som jag funderar på annat.

Vet inte riktigt hur du menar med detta. Om du tänker på annat är det väl bättre om vi inte pratar alls. Såg du i ett senare inlägg refererar till situationer i väntrum, och där har jag inte något behov av att småprata med de andra som är där. Det jag tänker på som situationer när det är trevligt att prata men inte vet riktigt hur man ska göra utan att riskera att göra den andre obekväm, är när man hamnar bredvid någon på en middag, ett dop, en AW t ex. Eller att man ska sälja korv i sportföreningens kiosk tillsammans med någon och det blir paus i korvdistributuonen medan första halvlek pågår. Jag har märkt att en del även då tycker att det kan vara skönt att den andre tar mer plats i samtalet, och jag lägger inget egenvärde i att båda måste prata lika många minuter i samtalet. Men jag vill ju att samtalet ska vara så givande som möjligt för båda parter, oavsett om man gillar att vara prata mycket eller om man hellre lyssnar mycket och pratar lite.

 

[em-pirre]

Brukar fråga i stil med "vad pysslar du med om dagarna?" då kan personen svara om allt från hobby, melodikryss, arbete, jobbsökande, bokläsande eller vad nu hen har lust att prata om.

Exakt! Jag tror faktiskt aldrig nån har frågat var jag jobbar. De och jag brukar fråga just så här och då får man väl svara allt från "inget speciellt", "det är som vanligt" eller "jobbar som blabla"

 

[LadyCovergirl]

Jag pratar gärna om vad nya bekantskaper jobbar med. Det kan ju vara något superintressant!
Inte tycker jag att det är särskilt privat heller. Vill man inte svara så kan man ju lägga fram det på ett snyggt sätt. Ibland omnämner jag mitt jobb som statlig tjänst/myndighet inom säkerhet

 

[karamelldrottningen]

Det här är ju vid kallprat, inte när man lär känna någon lite mer såklart.

Om vi sitter tex i ett väntrum är jag noll intresserad av att diskutera med någon annan där. Om nu ändå denna person är lite pratsam av sig och vill prata om sig själv- så varsågod- men jag är inte intresserad av att delta i samtalet. Jag kan lyssna på ett halvt öra absolut.

Jag har inte den attityden mot människor jag är bekant med/känner.

Jag har inte jättestor social förmåga, nej, och det är ett problem för mig ibland.

Ändå mer social förmåga än mig möjligen
Just i sådana situationer har jag noll intresse av att konversera med andra utan är i min bubbla och brukar passa på att göra annat under tiden. Typ kolla Mail eller nått.
Brukar i bästa fall bli någon awkward min och ett ”hmm” från min sida

 

[karamelldrottningen]

Gud, vad otrevligt! Stackars människor som pratar med dig om du har den attityden.

Vissa människor verkar ha ett enormt behov av att snacka med vem som helst varsomhelst utan minsta känsla för om omgivningen är mottaglig eller inte