Att fråga vad någon jobbar med?

[Thaliaste]

Problemet med alternativen som radas upp I tråden är att de kan vara lika känsliga för någon annan - vi är ju olika helt enkelt.

Jobb - olika jobb har olika status för vissa
Fritid/hobbys - har man fullt sjå med att orka med jobb, hem, mat och barn är det inte jättekul att presentera det inför alla andra som även ägnar sig åt hästar, skidåkning, diamond painting och trädgården på sin fritid
Hästen och vilken klass man tävlar i - upplever absolut att det finns lika mycket "se ner på"-attityd inom detta område gällande ras, framgångar, huruvida man köpt hästen tävlingsredo eller man har utbildat den själv osv...
Var och hur man bor - ja, det behöver nog inte ens kommenteras....

Det bästa för sig själv är nog att acceptera att andra någon gång kommer att råka komma åt det som är känsligt för en själv och på förhand öva in några olika varianter på svar man är bekväm med.

 

[Thaliaste]

Inkluderar en INTE personen som är tyst i hörnet är en exkluderande. Försöker en inkluderar personen i hörnet lämnar man hen inte ifred, jagar och pushar hur lite och försiktigt en än försöker approacha.

Precis det här, det är väldigt svårt att göra rätt hur gärna man än vill och ännu svårare blir det i kulturen att den som upplever sig kränkt ofta får tolkningsföreträde för båda parter. Det skapar en ängslighetskultur som jag tror på längre sikt inte är bra för någon part.

 

[Inte_Ung]

Jag frågar för att jag är intresserad.
Vad människor ägnar sig åt är intressant.
Jag frågar om jobb, fritidsintressen, familj, ekonomi o.s.v. och berättar utan problem om mitt eget liv ur alla möjliga aspekter. Det finns då ingen fråga som jag tar illa upp av faktiskt.
Vill man inte prata med mig på det viset så kan man ju prata med någon annan i stället.
Jag är så oerhört klar med att smyga runt tabun att det har jag lagt ner, helt.

Vissa människor uppskattar hur jag är och jag får lätt nya vänner samt behåller mina gamla. De som känner sig obekväma är inte så intressanta för min del. De delar inte med sig av sig själva och känns snåla och tilltäppta.

Jag dömer dessutom ingen. Varje människa är intressant eftersom de gör annat än vad jag gör och har andra erfarenheter än vad jag har.

 

[Lovisaleonora]

Problemet med alternativen som radas upp I tråden är att de kan vara lika känsliga för någon annan - vi är ju olika helt enkelt.

Jobb - olika jobb har olika status för vissa
Fritid/hobbys - har man fullt sjå med att orka med jobb, hem, mat och barn är det inte jättekul att presentera det inför alla andra som även ägnar sig åt hästar, skidåkning, diamond painting och trädgården på sin fritid
Hästen och vilken klass man tävlar i - upplever absolut att det finns lika mycket "se ner på"-attityd inom detta område gällande ras, framgångar, huruvida man köpt hästen tävlingsredo eller man har utbildat den själv osv...
Var och hur man bor - ja, det behöver nog inte ens kommenteras....

Det bästa för sig själv är nog att acceptera att andra någon gång kommer att råka komma åt det som är känsligt för en själv och på förhand öva in några olika varianter på svar man är bekväm med.

Framförallt kanske det handlar om vilka gränser och vilken integritet jag har runt min egen person? Min inställning och respekt för mig själv alltså.

Jag parerade senast i veckan en rätt fräck fråga med ett kallt "det tänker jag faktiskt inte svara på", vilket är helt OK i min värld. Jag kan ta det svaret om jag får det för egen del. Nu brukar inte mina frågor vara av den kalibern som jag fick i det här fallet, oftast försöker jag leda in på något partnern redan nämnt själv ("på jobbet brukar vi....." och så kan jag följa upp med "jaha, vad jobbar du med?")

 

[Inte_Ung]

Den här tråden gör att jag mer än tidigare inser att det inte går att skapa kontakt utan att någon får ångest vid något tillfälle.

Jodå, det finns människor som jag, som inte får ångest av vare sig någon fråga eller av att prata på om mig själv. Det finns faktiskt en hel drös av oss, jag har många sådana vänner.
Kontakten där flyter lätt, mycket lätt.

 

[Lovisaleonora]

Jodå, det finns människor som jag, som inte får ångest av vare sig någon fråga eller av att prata på om mig själv. Det finns faktiskt en hel drös av oss, jag har många sådana vänner.
Kontakten där flyter lätt, mycket lätt.

Ja, absolut. Jag menade främst att jag vid något tillfälle, någon gång (trots traditionellt god uppfostran och konversationsmanér) kommer ge någon ångest eftersom allt är känsligt för någon och många blir kränkta av vardagen.

 

[Sleepy]

Ja jag har förstått att många tycker den frågan tillhör kallprat.
Jag tycker själv inte det är kallprat utan mer en förhörsfråga.
Kallprata kan man ju göra om det som gjort att man träffats.

Tycker generellt många hamnar i något slags förhörsläge och har svårt att känna av; utan bara pepprar frågor om allt de inte har med att göra, i helt fel sammanhang. Det går att småprata helt utan att varken korsförhöra den andre eller enbart babbla på om sig själv, men det är en konst och kräver lite känsla.

 

[Inte_Ung]

Ja, absolut. Jag menade främst att jag vid något tillfälle, någon gång (trots traditionellt god uppfostran och konversationsmanér) kommer ge någon ångest eftersom allt är känsligt för någon och många blir kränkta av vardagen.

Absolut.
Det kommer att hända mig också, eller kanske särskilt mig.
Men jag orkar faktiskt inte med att ta det på mitt ansvar.
Jag är klar med att ta ansvar för andras sociala interaktioner. Det är så oerhört dränerande.

 

[MiniLi]

Jag tycker inte att jobb är varken känsligt eller privat, men jag gillar ändå inte att få frågan eftersom väldigt många människor har diverse märkliga tankar om mitt jobb. Jag är psykolog och tycker att det leder in på samtal som inte blir särskilt givande för mig iaf. Antingen så får man korkade frågor ala ”kan du läsa mina tankar nu?”, eller så vill folk prata om egna eller anhörigas psykiska mående, eller så blir det liksom lite som ett korsförhör.. Dessutom är det väldigt sällan som folk är genuint intresserade på något sätt utan många leker hobbypsykolog och vill mest att man ska bekräfta deras (felaktiga) bild av hur människor fungerar.

Kan känna igen mig i detta:

Jag tycker inte heller att yrke är privat, däremot tycker jag ofta ämnet leder till återvändsgränder. Jag har ett "intressant yrke", i.e. de allra flesta har en relation till det jag sysslar med och de allra flesta har frågor kring det. Det är positivt på många plan men jag tycker mig ofta hamna i väldigt ensidiga konversationer. Det där utbytet av erfarenheter, ping pong spelet fram och tillbaka, förloras.

 

[Lovisaleonora]

Jag tycker inte att jobb är varken känsligt eller privat, men jag gillar ändå inte att få frågan eftersom väldigt många människor har diverse märkliga tankar om mitt jobb. Jag är psykolog och tycker att det leder in på samtal som inte blir särskilt givande för mig iaf. Antingen så får man korkade frågor ala ”kan du läsa mina tankar nu?”, eller så vill folk prata om egna eller anhörigas psykiska mående, eller så blir det liksom lite som ett korsförhör.. Dessutom är det väldigt sällan som folk är genuint intresserade på något sätt utan många leker hobbypsykolog och vill mest att man ska bekräfta deras (felaktiga) bild av hur människor fungerar.

Kan känna igen mig i detta:

Jag hade varit oerhört intresserad, främst av utbildning och tänkbara vägval som nyutbildad. Varför du har valt som du gjort (startat eget/jobbar på VC/med ungdomar/behandlingshem etc). Jag är galet nyfiken på olika möjligheter och mot vilken bakgrund människor gjort val (familjen/resväg/lönesättning/del i planering)

 

[Thaliaste]

Framförallt kanske det handlar om vilka gränser och vilken integritet jag har runt min egen person? Min inställning och respekt för mig själv alltså.

Jag parerade senast i veckan en rätt fräck fråga med ett kallt "det tänker jag faktiskt inte svara på", vilket är helt OK i min värld. Jag kan ta det svaret om jag får det för egen del. Nu brukar inte mina frågor vara av den kalibern som jag fick i det här fallet, oftast försöker jag leda in på något partnern redan nämnt själv ("på jobbet brukar vi....." och så kan jag följa upp med "jaha, vad jobbar du med?")

Håller helt med, att en fråga ställs (förhoppningsvis av genuint intresse) innebär ju inte att man måste svara på den. Beroende på hur den ställs brukar jag också svara mer eller mindre undanglidande, eller väldigt direkt att det är en en känslig fråga om jag upplever att frågeställaren inte tänkt på det.

 

[Lovisaleonora]

Håller helt med, att en fråga ställs (förhoppningsvis av genuint intresse) innebär ju inte att man måste svara på den. Beroende på hur den ställs brukar jag också svara mer eller mindre undanglidande, eller väldigt direkt att det är en en känslig fråga om jag upplever att frågeställaren inte tänkt på det.

"Ja, det är en känslig fråga och jag kan väl svara att...." känns som något jag skulle kunna säga. Jag har fått oerhört många och klumpiga frågor efter en större händelse i livet, jag tänker att det reflekterar mer på de som ställer frågan på det sättet och tänker att det har med det att göra (det är ju vad som rör sig i huvudet som kommer ut genom munnen) än med mig att göra.

Beroende på bakgrund och sällskap kan jag också vara rivigare i min replik, i vissa fall vet jag att informationen kommer att användas på ett sätt jag inte kan kontrollera och då är det ju alltid roligt att vara förtegen alternativt formulera sig på ett sätt som är öppet för (fel-)tolkning.

 

[MiniLi]

Jag hade varit oerhört intresserad, främst av utbildning och tänkbara vägval som nyutbildad. Varför du har valt som du gjort (startat eget/jobbar på VC/med ungdomar/behandlingshem etc). Jag är galet nyfiken på olika möjligheter och mot vilken bakgrund människor gjort val (familjen/resväg/lönesättning/del i planering)

Ja och det är väl en sak om man får sådana frågor. Det har dock aldrig hänt mig

 

[sjoberga]

Jag tycker inte att jobb är varken känsligt eller privat, men jag gillar ändå inte att få frågan eftersom väldigt många människor har diverse märkliga tankar om mitt jobb. Jag är psykolog och tycker att det leder in på samtal som inte blir särskilt givande för mig iaf. Antingen så får man korkade frågor ala ”kan du läsa mina tankar nu?”, eller så vill folk prata om egna eller anhörigas psykiska mående, eller så blir det liksom lite som ett korsförhör.. Dessutom är det väldigt sällan som folk är genuint intresserade på något sätt utan många leker hobbypsykolog och vill mest att man ska bekräfta deras (felaktiga) bild av hur människor fungerar.

Kan känna igen mig i detta:

Det är sällan meningsfullt att diskutera yrket på den nivån om det inte visar sig att det är en yrkesfrände. Jag har nog tur med yrkesvalet ur den aspekten. Det är ganska få som vill diskutera elektroteknik och teknisk fysik, sådär med hobbytermer och egna konkreta situationer.

Det är lite märkligt att människor för vissa avancerade yrken tror sig ha kunskaper trots noll studier och ingen professionell erfarenhet, medan de för andra yrken har den största respekt för att de inte kan bidra till att lösa en differentialekvation med tredjederivator.

 

[Inte_Ung]

Jag är psykolog och tycker att det leder in på samtal som inte blir särskilt givande för mig iaf.

Det beror nog på andra saker.
Vissa människor är hopplösa när det gäller att tala om för andra vad de kan om deras jobb. Jag har haft flera olika yrken och det fungerar likadant med IT och Telecom som med att köra buss.

En av mina morbröder höll alltid på så med alla, oavsett vilket yrke som det gällde. Och då så var han ändå själv läkare och nog så intressant inom sitt eget ämne. Han trodde att det var att visa sig intresserad.
Jo, jag frågade faktiskt.

 

[snorp]

Fast gör det till någonting annat än det är. Min moster är sjukpensionär efter en arbetsplatsolycka på 80-talet. När hon hamnar i en sådan situation svarar hon alltid: "Jag har det så att jag inte behöver jobba". Det blir inga följdfrågor på det. Hon har ju gått i åratal och blivit dömd, men hittade en strategi för det där. Sen vänder hon alltid på frågan och säger: "Men på fritiden sysslar jag med mycket hantverk, jag gillar att rida också - min systerdotter har hästar." och sen är samtalet igång med vad som händer på fritiden, vilket ju är mer intressant.

Ett arbete kanske inte alltid är så genomtänkt utan många har ju hamnat där de är av en massa anledningar och är kvar för att de behöver lönen. Men fritiden har folk oftast valt själva med mer medvetenhet. Och vad man gör på fritiden är mer intressant än vad folk jobbar med eftersom det säger mer om en person.

Jag har Asberger bland annat, jag kan inte ljuga på en rak fråga. Om nån frågar vad jag jobbar med så skulle jag ljuga om jag sa att jag inte behövde jobba. Jag kan inte jobba, det är skillnad. Att inte behöva jobba är frivilligt, att inte kunna jobba är inte frivilligt. Stor skillnad för mig.

 

[MiniLi]

Det är sällan meningsfullt att diskutera yrket på den nivån om det inte visar sig att det är en yrkesfrände. Jag har nog tur med yrkesvalet ur den aspekten. Det är ganska få som vill diskutera elektroteknik och teknisk fysik, sådär med hobbytermer och egna konkreta situationer.

Det är lite märkligt att människor för vissa avancerade yrken tror sig ha kunskaper trots noll studier och ingen professionell erfarenhet, medan de för andra yrken har den största respekt för att de inte kan bidra till att lösa en differentialekvation med tredjederivator.

Ja eller hur! Jag tror att det är för att mänskligt mående och fungerande liksom är så nära oss alla. Och det ligger verkligen i tiden, i sig är det ju positivt att människor tänker kring dessa saker och försöker förstå men det blir så tröttsamt. Lite "here we go again..", eftersom man nästan har haft exakt samma samtal miljoner gånger innan med andra människor.

Jag kan ibland även tänka att det är en genusfråga. Jag är kvinna och då är liksom inte min kompetens värd så mycket jämfört med vad någon sett i en video på youtube? Det är framförallt män som beter sig så iaf.

Det beror nog på andra saker.
Vissa människor är hopplösa när det gäller att tala om för andra vad de kan om deras jobb. Jag har haft flera olika yrken och det fungerar likadant med IT och Telecom som med att köra buss.

En av mina morbröder höll alltid på så med alla, oavsett vilket yrke som det gällde. Och då så var han ändå själv läkare och nog så intressant inom sitt eget ämne. Han trodde att det var att visa sig intresserad.
Jo, jag frågade faktiskt.

Kanske, jag vet bara att det här fenomenet började hända mig när jag var psykologstudent. Jag jobbade med olika saker i flera år innan men då uppstod aldrig liknande situationer. Jag ser det heller aldrig hända andra människor på riktigt samma sätt heller?

 

[Görel]

Jobb och pengar hör ju ihop?
Om du frågar vad någon jobbar med frågar du ju indirekt om personens inkomst.
Vilka charader.

Jag tänker verkligen inte alls så, jag tänker på vad folk är intresserade av och vad de valt att ägna sin tillvaro åt.

Själv är jag socionom och det är för att jag prioriterar att göra något som känns vettigt istället för att tjäna en massa pengar.

 

[animalasia]

Min man är rektor, han har lärt sig den hårda vägen att inte nämna sitt yrke. ALLA har åsikter om dagens skola, hur elevernas undervisning skall bli bättre, att dagens barn är det ena och det andra osv ....

 

[MiaMia]

Jobb och pengar hör ju ihop?
Om du frågar vad någon jobbar med frågar du ju indirekt om personens inkomst.
Vilka charader.

Nästan allt i en persons liv indikerar något om vilken ekonomisk nivå hen befinner sig. Boende, fritidsaktiviteter, bil, jobb, kläder, resor, mat...
Det är inte samma sak som att man verkligen plockar upp dessa element och talar om dem. "Oj, det var en dyr bil. Tjänar du bra på ditt jobb?"