Offentliga verksamheter

[sjoberga]

Jag känner inte alls igen beskrivningen att personer som jobbat inom det offentliga har svårt med högt tempo eller måste ha exakta och detaljerade arbetsbeskrivningar, och tycker faktiskt att det är en rätt trist gjort av dig att måla upp den nidbilden.

Det är min erfarenhet, egna och bekantas. Även om du vrider till den en hel del i din mening, från vad jag faktiskt uttryckte. Tycker inte heller att det är en "nidbild" att påstå att olika personer passar olika bra i olika slags verksamheter.

Men jag menar, min erfarenhet är bara baserad på ett par verksamheter och ett drygt tiotal enskilda individer, så den är knappast en fullständig sanning.

 

[Thaliaste]

Det är min erfarenhet, egna och bekantas. Även om du vrider till den en hel del i din mening, från vad jag faktiskt uttryckte. Tycker inte heller att det är en "nidbild" att påstå att olika personer passar olika bra i olika slags verksamheter.

Men jag menar, min erfarenhet är bara baserad på ett par verksamheter och ett drygt tiotal enskilda individer, så den är knappast en fullständig sanning.

Att olika personligheter passar för olika typer av jobb är vi helt överens om, men inte att detta:

frustrerade på att tempot är så högt, att man måste prioritera hårt och göra massor av saker som inte stod detaljerat i rollbeskrivningen för att komma i mål. [...] Om man har en person som identifierar behovet av att skicka en rapport, en person som skriver papperet, en som hämtar kuvertet, en som köper frimärken och en sista som åker och postar så kanske det skaver den dag det visar sig att man måste genomföra alla 5 arbetsaktiviteterna för att få iväg försändelsen i tid den dagen.

...skulle vara en "personlighetsprofil" för offentligt anställda. Det är snarare en nidbild när det sägs i kombination med att "olika personligheter passar för jobb inom privat vs offentlig sektor". Jag tvivlar inte på att du verkligen stött på sådana personer för de finns såklart också inom offentlig sektor, men det är inte någon utmärkande personlighet för anställda där.

 

[Hermelin]

Att olika personligheter passar för olika typer av jobb är vi helt överens om, men inte att detta:


...skulle vara en "personlighetsprofil" för offentligt anställda. Det är snarare en nidbild när det sägs i kombination med att "olika personligheter passar för jobb inom privat vs offentlig sektor". Jag tvivlar inte på att du verkligen stött på sådana personer för de finns såklart också inom offentlig sektor, men det är inte någon utmärkande personlighet för anställda där.

Jag tror att upplevelsen av tempo kan vara olika. På min myndighet styrde vi ett tag så att handläggarna gjorde begränsade utredningar för att få fler ärenden avklarade per tidsenhet. Det upplevde handläggarna som att tempot ökade. Men i själva arbetet jobbade de förstås i samma takt som alltid. Och jag tror inte att de anställda i näringslivet de facto jobbar i ett högre tempo. Men många offentliganställda upplever det som ett högre tempo när man inte får "jobba färdigt" eller säkerställa att det verkligen blivit korrekt.

 

[tara]

Det är naturligtvis olika jobb men på länsstyrelsen kan det vara svårt att hitta någon som är på sin plats eller svarar i telefon efter kl 15 på en fredag.

 

[sjoberga]

Att olika personligheter passar för olika typer av jobb är vi helt överens om, men inte att detta:


...skulle vara en "personlighetsprofil" för offentligt anställda. Det är snarare en nidbild när det sägs i kombination med att "olika personligheter passar för jobb inom privat vs offentlig sektor". Jag tvivlar inte på att du verkligen stött på sådana personer för de finns såklart också inom offentlig sektor, men det är inte någon utmärkande personlighet för anställda där.

Och där har du plötsligt dragit dina egna slutsatser och kombinerat ihop saker. Det var bara ett exempel på vad som har skavt i de fall jag tänker på, ett sätt att betrakta sin tjänst på som passar dåligt hos många företag.

Inte heller @Palermo s slutsats om att näringslivet påstås vara obyråkratiskt och enkelt ingår i bilden. Det finns mycket som är enklare och friare i den offentliga värld jag har mest erfarenhet från, trots att det också finns minst lika många lagar och regler att förhålla sig till.

Det finns någonting som gör att åtminstone i mina nätverk så finns det en slags osynlig vägg som är svår att komma igenom - åt båda håll. Vilket var vad tråden handlade om.

 

[sjoberga]

Jag tror att upplevelsen av tempo kan vara olika. På min myndighet styrde vi ett tag så att handläggarna gjorde begränsade utredningar för att få fler ärenden avklarade per tidsenhet. Det upplevde handläggarna som att tempot ökade. Men i själva arbetet jobbade de förstås i samma takt som alltid. Och jag tror inte att de anställda i näringslivet de facto jobbar i ett högre tempo. Men många offentliganställda upplever det som ett högre tempo när man inte får "jobba färdigt" eller säkerställa att det verkligen blivit korrekt.

Jag tänker också att tempo kan tolkas fel i sammanhanget. Arbete per tidsenhet kan hållas lika medan antal resultat per tidsenhet kan bli högre om man kan säga ”klart” vid 80% istället för att alltid behöva jaga 100%. De sista 20 procenten är ofta dessutom betydligt mer krävande i tid och kraft, så om man inte behöver dem (när ekvationen mer värde mot insats inte längre håller) så ska de inte göras. Men det valet har man mer sällan i offentlig verksamhet eftersom det finns mer dikterat vad som måste ingå, oavsett vad de inblandade anser om värdet av det.

 

[Thaliaste]

Jag tror att upplevelsen av tempo kan vara olika. På min myndighet styrde vi ett tag så att handläggarna gjorde begränsade utredningar för att få fler ärenden avklarade per tidsenhet. Det upplevde handläggarna som att tempot ökade. Men i själva arbetet jobbade de förstås i samma takt som alltid. Och jag tror inte att de anställda i näringslivet de facto jobbar i ett högre tempo. Men många offentliganställda upplever det som ett högre tempo när man inte får "jobba färdigt" eller säkerställa att det verkligen blivit korrekt.

Jag tror att det mer är korrelerat till vad man jobbar med än om man är anställd offentligt eller privat. Om man t ex ska fastställa rätt till sjukpenning, planerar en omplacering av ett barn eller väcker ett åtal, så tycker jag att det vore märkligt om man inte blev stressad av att inte få bli klar. Kan personer som jobbat privat tidigare inte jobba med sådana typer av jobb, eftersom de inte är vana vid att behöva göra klart saker och att uppnå en viss kvalitet?

Det är såklart en omställning men det är det ju mellan alla arbeten, och det är en av de viktigaste uppgifterna i introduktionen av en ny medarbetare om hur den nya arbetsplatsen fungerar, t ex om kvalitet, kostnad eller tid är viktigast. En ny människa kan inte veta hur det fungerar på en ny arbetsplats automatiskt om det inte finns någon introduktion eller ledarskap på arbetsplatsen, men det är oavsett var den kommer ifrån för privata företag fungerar inte heller likadant.

Som ett annat exempel så tycker jag att jag sett mer likheter än skillnader mellan privata vd offentliga arbetsplatser när det gäller implementering av halvfärdiga IT-system, skillnaderna har mer legat i arbetssätt och rutiner, närhet mellan verksamhet och utveckling m.m. och inte i om arbetsgivaren tillhört privat eller offentlig sektor.

Sedan handlar det om hur man uttrycker det. Jag tycker att det är skillnad på att säga "personer som kommer från offentlig sektor är ofta vana vid en noggrannhet som inte behövs här, så det blir en omställning men behöver jobba med att släppa det" och att säga "personer som kommer från offentlig sektor klarar inte av det högre tempot vi har hos oss i det privata".

 

[Thaliaste]

Jag tänker också att tempo kan tolkas fel i sammanhanget. Arbete per tidsenhet kan hållas lika medan antal resultat per tidsenhet kan bli högre om man kan säga ”klart” vid 80% istället för att alltid behöva jaga 100%. De sista 20 procenten är ofta dessutom betydligt mer krävande i tid och kraft, så om man inte behöver dem (när ekvationen mer värde mot insats inte längre håller) så ska de inte göras. Men det valet har man mer sällan i offentlig verksamhet eftersom det finns mer dikterat vad som måste ingå, oavsett vad de inblandade anser om värdet av det.

80/20-regeln har vi haft i kvalitetsarbetet på flera arbetsplatser jag varit på, inklusive de som varit offentliga, den är inte unik för det privata. Men som du skriver så kan den vara svår att tillämpa fullt ut när saker som rättssäkerhet, lika tillämpning av lagen för alla medborgare, och förtroende för myndigheten ligger i vågskålen. Men effektiviseringar av arbetet i allmänhet, att skära bort onödiga saker osv görs hela tiden, men mer gällande processer och administration än enskilda ärenden skulle jag säga. Och sen måste det ju vägas mot risken om man skalar bort fel saker - de flesta beslut omprövas inte, men när de gör det så ska beslutsunderlagen hålla i domstol. Vi skulle kunna spara jättemycket administration på att inte dokumentera allt som händer längs vägen under ett ärende - men är vi beredda på att ta konsekvensen att förtroendet för myndigheterna minskar om transparensen försvinner? Och om allt fler beslut som omprövas också underkänns pga allt mer bristfälliga underlag så kommer antalet omprövningar att öka, eftersom man vinner på det.

Sedan finns det också mycket inom det offentliga som inte handlar om myndighetsutövning (t ex såna marknadsföringskommunikatörer som var uppe som exempel i tråden) och där effektiviserades och sparades det mest hela tiden, i alla fall där jag jobbade.

Det finns någonting som gör att åtminstone i mina nätverk så finns det en slags osynlig vägg som är svår att komma igenom - åt båda håll. Vilket var vad tråden handlade om.

Det är det som är så synd tycker jag, jag har gått mellan och det borde fler kunna göra. Och ännu mer synd om rädslan för att anställa personer från "andra sidan" delvis beror på fördomar om hur "såna där är" när det egentligen finns en stor blandning av personlighetstyper på båda sidorna, och erfarenheterna som personerna kommer med kommer att variera stor beroende på vad man jobbat med, om man varit anställd inom kommun/region/staten eller vilken bransch och viljet företag inom det privata.

 

[Midsommarblomster]

Jag tror att upplevelsen av tempo kan vara olika.

Tar rygg på den här diskussionen. Jag tror absolut att det är såhär, och jag tror dessutom att det är ganska få som anser att man har det lugnt på jobbet eller i livet överlag. Människan är ju otroligt anpassningsbar till både högre och lägre tempo. Jag kan bara gå till mig själv som exempel, jag har alltid tyckt att jag har haft mycket att göra. Mina arbetsdagar, och veckor överlag, har varit fulla. Idag har jag en tjänst som sannolikt innefattar dubbelt så mycket arbetsuppgifter än får några år sedan, och jag har två småbarn. Att ha att göra har fått en ny mening, och visst är jag kanske inne i en väldigt intensiv fas i livet men jag står ju här ändå. "Mycket att göra" på något sätt, precis som innan. Jag har kollegor som verkar hinna med ännu mer, lunchtränar var och varannan dag och hinner med familjelivet också. Fråga mig inte hur det gör, men de gör, och deras upplevelse är sannolikt "Mycket att göra" precis som min. Eller någon annans. En gång i tiden hade jag kollegor som ofta klagade över hur mycket de hade att göra, ändå hann de med 60 min fika varje dag dag och 60 min lunch.

Jag vill verkligen poängtera att det jag skriver ovan inte alls, i min värld, har med offentlig eller privat sektor att göra. Men jag tror att begreppet "högt arbetstempo" inte är ett statiskt begrepp utan betyder helt olika beroende på vem man frågar. Vi har olika kapacitet, göra saker olika omsorgsfullt, har olika hög arbetsmoral och är olika ambitiösa. Och då menar jag verkligen inte att ambitiös behöver vara en bra egenskap, jag har haft en del kollegor som varit extremt ambitiösa och sprungit in i väggen men om de sysslat med rätt saker på arbetsdagarna vet jag inte. Man kan ju också uppleva stress på jobbet, av andra anledningar, och tolka det som mycket att göra men egentligen kommer stressen från någonting annat. En och samma tjänst uppfattas sannolikt väldigt olika beroende på vem som har den.

Ja, lite fria tankar om begreppet arbetstempo bara.

 

[Palermo]

Och där har du plötsligt dragit dina egna slutsatser och kombinerat ihop saker. Det var bara ett exempel på vad som har skavt i de fall jag tänker på, ett sätt att betrakta sin tjänst på som passar dåligt hos många företag.

Inte heller @Palermo s slutsats om att näringslivet påstås vara obyråkratiskt och enkelt ingår i bilden. Det finns mycket som är enklare och friare i den offentliga värld jag har mest erfarenhet från, trots att det också finns minst lika många lagar och regler att förhålla sig till.

Det finns någonting som gör att åtminstone i mina nätverk så finns det en slags osynlig vägg som är svår att komma igenom - åt båda håll. Vilket var vad tråden handlade om.

Ja, jag tycker att du illustrerar den väggen väl. Och jag ser tyvärr också en nidbild i dina formuleringar. Nu är det inte så att jag tycker att det åligger dig att göra något åt de svårigheter som finns med att gå från privat till offentligt, men du visar - eller gestaltar - svårigheterna på sätt som också skulle kunna förklara varför ingen skulle vilja gå från privat till offentligt, om det inte handlar om extremt tröga personer som är nöjda med att klistra frimärken enligt konstens alla byråkratiska regler. Just det att så många (här i världen) målar upp nidbilder som din, gör att jag inte vill jobba i det privata. Jag vill inte ha den typen av stämning och värderingar omkring mig om det går att undvika.

Jag förstår att ni som säger att offentlig sektor är slapp, slö och långsam aldrig har hört talas om arbetsvillkoren inom vård, skola och omsorg.

 

[Thaliaste]

Det är naturligtvis olika jobb men på länsstyrelsen kan det vara svårt att hitta någon som är på sin plats eller svarar i telefon efter kl 15 på en fredag.

Och vad vill du säga med det?
Min bilmekaniker stänger kl 14 på fredagar. Min (privata) tandläkare har inga kundtider efter 15. Själv har jag möte 15-16 idag. Vilken slutsats ska jag dra av det?

 

[Thaliaste]

Tar rygg på den här diskussionen. Jag tror absolut att det är såhär, och jag tror dessutom att det är ganska få som anser att man har det lugnt på jobbet eller i livet överlag. Människan är ju otroligt anpassningsbar till både högre och lägre tempo. Jag kan bara gå till mig själv som exempel, jag har alltid tyckt att jag har haft mycket att göra. Mina arbetsdagar, och veckor överlag, har varit fulla. Idag har jag en tjänst som sannolikt innefattar dubbelt så mycket arbetsuppgifter än får några år sedan, och jag har två småbarn. Att ha att göra har fått en ny mening, och visst är jag kanske inne i en väldigt intensiv fas i livet men jag står ju här ändå. "Mycket att göra" på något sätt, precis som innan. Jag har kollegor som verkar hinna med ännu mer, lunchtränar var och varannan dag och hinner med familjelivet också. Fråga mig inte hur det gör, men de gör, och deras upplevelse är sannolikt "Mycket att göra" precis som min. Eller någon annans. En gång i tiden hade jag kollegor som ofta klagade över hur mycket de hade att göra, ändå hann de med 60 min fika varje dag dag och 60 min lunch.

Jag vill verkligen poängtera att det jag skriver ovan inte alls, i min värld, har med offentlig eller privat sektor att göra. Men jag tror att begreppet "högt arbetstempo" inte är ett statiskt begrepp utan betyder helt olika beroende på vem man frågar. Vi har olika kapacitet, göra saker olika omsorgsfullt, har olika hög arbetsmoral och är olika ambitiösa. Och då menar jag verkligen inte att ambitiös behöver vara en bra egenskap, jag har haft en del kollegor som varit extremt ambitiösa och sprungit in i väggen men om de sysslat med rätt saker på arbetsdagarna vet jag inte. Man kan ju också uppleva stress på jobbet, av andra anledningar, och tolka det som mycket att göra men egentligen kommer stressen från någonting annat. En och samma tjänst uppfattas sannolikt väldigt olika beroende på vem som har den.

Ja, lite fria tankar om begreppet arbetstempo bara.

Om "tempo" nu är en upplevelsefråga som varierar beroende på var man är - innebär det att de som nu jobbar inom offentlig sektor och tycker att kravet på att jobba snabbt är högt där, skulle inse att tempot där inte alls är särskilt högt om de bara bytte till privat sektor?

 

[Hermelin]

Det är naturligtvis olika jobb men på länsstyrelsen kan det vara svårt att hitta någon som är på sin plats eller svarar i telefon efter kl 15 på en fredag.

Det här är en av sakerna jag gillar med min arbetsplats på myndigheten. Inom ramarna för flextiden styr jag i stort sett mina arbetstider själv. Vilket bland annat innebär att jag sällan jobbar efter 16 en fredag. Ofta har jag möjlighet att sluta vid 15.

Det innebär förstås inte att jag jobbar färre timmar än någon annan.

 

[sjoberga]

Ja, jag tycker att du illustrerar den väggen väl. Och jag ser tyvärr också en nidbild i dina formuleringar. Nu är det inte så att jag tycker att det åligger dig att göra något åt de svårigheter som finns med att gå från privat till offentligt, men du visar - eller gestaltar - svårigheterna på sätt som också skulle kunna förklara varför ingen skulle vilja gå från privat till offentligt, om det inte handlar om extremt tröga personer som är nöjda med att klistra frimärken enligt konstens alla byråkratiska regler. Just det att så många (här i världen) målar upp nidbilder som din, gör att jag inte vill jobba i det privata. Jag vill inte ha den typen av stämning och värderingar omkring mig om det går att undvika.

Jag förstår att ni som säger att offentlig sektor är slapp, slö och långsam aldrig har hört talas om arbetsvillkoren inom vård, skola och omsorg.

Tur att jag aldrig sagt eller skrivit att offentlig sektor är slapp, slö eller långsam då.

 

[Thaliaste]

Tur att jag aldrig sagt eller skrivit att offentlig sektor är slapp, slö eller långsam då.

Men när du nu blir missförstådd av flera stycken, vill du inte förklara vad du menade?

 

[Palermo]

Tur att jag aldrig sagt eller skrivit att offentlig sektor är slapp, slö eller långsam då.

Men när du nu blir missförstådd av flera stycken, vill du inte förklara vad du menade?

Precis! Inlägg som för mig låter just som en del av det som gör att privat sektor inte lockar mig - och jag har bara missförstått alltsammans!? Det vore ju i så fall fint att få det utrett.

 

[Breaktown]

Det är naturligtvis olika jobb men på länsstyrelsen kan det vara svårt att hitta någon som är på sin plats eller svarar i telefon efter kl 15 på en fredag.

Jag har jobbat på Länsstyrelsen. Hade stående möte varje fredag mellan kl 15-16 och var därmed aldrig på min plats eller svarade i telefon den tiden

Mer allvarligt så är väl detta ett fenomen som finns både privat och offentligt. En skillnad däremot är ju att det nog finns få myndigheter som stänger klockan 15 en fredag. Däremot inte ovanligt i privata verksamheter. Att medarbetare med möjlighet flexar på fredag eftermiddag är nog lika vanligt hos bägge sidor

 

[Midsommarblomster]

Om "tempo" nu är en upplevelsefråga som varierar beroende på var man är - innebär det att de som nu jobbar inom offentlig sektor och tycker att kravet på att jobba snabbt är högt där, skulle inse att tempot där inte alls är särskilt högt om de bara bytte till privat sektor?

Hur långt är ett snöre? Det går såklart inte att svara på, och om man vill försöka sig på att göra en generalisering så får man nog tratta ner det på specifika tjänster som är samma eller snarlika inom det offentliga och privata. Men du frågar helt fel person, dels har jag aldrig varit anställd inom det offentliga så jag har inte ens en personlig erfarenhet att bidra med, och dels tycker jag generaliseringen är ointressant.

 

[Midsommarblomster]

Jag drar till med en grov generalisering och påstår att det nog är få som man når efter kl. 15 en fredag, oavsett sektor. Om det inte ligger i uppdraget att vara tillgänglig just då. Många har möjlighet att flexa eller på annat vid styra sin arbetstid bort från sena fredagseftermiddagar. Hämtar jag på förskolan 15.30 en fredag har nästan alla småbarn redan blivit hämtade. Det är väl helt enkelt en tyst konsensus om att det är OK att inte vara tillgänglig då, uppfattar jag det som.

 

[Breaktown]

Tar rygg på den här diskussionen. Jag tror absolut att det är såhär, och jag tror dessutom att det är ganska få som anser att man har det lugnt på jobbet eller i livet överlag. Människan är ju otroligt anpassningsbar till både högre och lägre tempo. Jag kan bara gå till mig själv som exempel, jag har alltid tyckt att jag har haft mycket att göra. Mina arbetsdagar, och veckor överlag, har varit fulla. Idag har jag en tjänst som sannolikt innefattar dubbelt så mycket arbetsuppgifter än får några år sedan, och jag har två småbarn. Att ha att göra har fått en ny mening, och visst är jag kanske inne i en väldigt intensiv fas i livet men jag står ju här ändå. "Mycket att göra" på något sätt, precis som innan. Jag har kollegor som verkar hinna med ännu mer, lunchtränar var och varannan dag och hinner med familjelivet också. Fråga mig inte hur det gör, men de gör, och deras upplevelse är sannolikt "Mycket att göra" precis som min. Eller någon annans. En gång i tiden hade jag kollegor som ofta klagade över hur mycket de hade att göra, ändå hann de med 60 min fika varje dag dag och 60 min lunch.

Jag vill verkligen poängtera att det jag skriver ovan inte alls, i min värld, har med offentlig eller privat sektor att göra. Men jag tror att begreppet "högt arbetstempo" inte är ett statiskt begrepp utan betyder helt olika beroende på vem man frågar. Vi har olika kapacitet, göra saker olika omsorgsfullt, har olika hög arbetsmoral och är olika ambitiösa. Och då menar jag verkligen inte att ambitiös behöver vara en bra egenskap, jag har haft en del kollegor som varit extremt ambitiösa och sprungit in i väggen men om de sysslat med rätt saker på arbetsdagarna vet jag inte. Man kan ju också uppleva stress på jobbet, av andra anledningar, och tolka det som mycket att göra men egentligen kommer stressen från någonting annat. En och samma tjänst uppfattas sannolikt väldigt olika beroende på vem som har den.

Ja, lite fria tankar om begreppet arbetstempo bara.

Också en vidarespinning, inte en invändning mot det du skrev.

Jag tänker att det också beror på vad man menar med arbetstempo, och vilka typer av arbeten/roller/projekt man trivs i.

Om någon frågade mig ifall jag upplever att jag har ett högt arbetstempo så vet jag varken riktigt vad folk syftar på eller vad jag ska svara.

Å ena sidan, mitt arbete är definitionen av jättelångsamt. Är projektledare för ett par projekt som har pågått i flera år och antagligen kommer att pågå i flera år till. Beslutsvägarna är långa och besluten ska ska samrådas med bokstavligen allt och alla innan de kan fattas. Inte bara det slutliga beslutet utan även ett antal delbeslut i processen kan överklagas och hamna i juridiska parallella processer. Min organisation, och definitivt inte jag, har inte alltid rådighet över att projekten går i hamn. Eller att när man väl är klar så har den politiska majoriteten ändrats och så blev det inget. Däremot har det ingenting med att "göra klart" eller "bli 100 % rätt" att göra. ALLT är i regel en kompromiss.

Allt är jättelångsiktigt. Resultaten ska finnas och påverka samhället i ett "evighetsperspektiv". Det är klart att det här på många sätt är ett extremt långsamt tempo. Och jag förstår verkligen att många inte trivs i det.

Men det är ju verkligen inte samma sak som att jag har ett långsamt arbetstempo, att de som gör vad jag gör jobbar långsammare eller är mindre stressade. Mina dagar är lika fullbokade som någon som fattar 17 beslut om dagen. Det finns minideadlines var och varannan dag för att dessa långa komplicerade processer ska lira med varandra och saker inte blir stående för att någon länk i ledet saknas. Kanske är det jag som har en annan definition av var ett "beslut" är jämfört med någon som jobbar privat iofs, om jag kommer överens med min projektgrupp eller min chef om att "så här gör vi för att komma vidare", så fattar jag också massa beslut varje dag...