Offentliga verksamheter

[Midsommarblomster]

Också en vidarespinning, inte en invändning mot det du skrev.

Jag tänker att det också beror på vad man menar med arbetstempo, och vilka typer av arbeten/roller/projekt man trivs i.

Om någon frågade mig ifall jag upplever att jag har ett högt arbetstempo så vet jag varken riktigt vad folk syftar på eller vad jag ska svara.

Å ena sidan, mitt arbete är definitionen av jättelångsamt. Är projektledare för ett par projekt som har pågått i flera år och antagligen kommer att pågå i flera år till. Beslutsvägarna är långa och besluten ska ska samrådas med bokstavligen allt och alla innan de kan fattas. Inte bara det slutliga beslutet utan även ett antal delbeslut i processen kan överklagas och hamna i juridiska parallella processer. Min organisation, och definitivt inte jag, har inte alltid rådighet över att projekten går i hamn. Eller att när man väl är klar så har den politiska majoriteten ändrats och så blev det inget. Däremot har det ingenting med att "göra klart" eller "bli 100 % rätt" att göra. ALLT är i regel en kompromiss.

Allt är jättelångsiktigt. Resultaten ska finnas och påverka samhället i ett "evighetsperspektiv". Det är klart att det här på många sätt är ett extremt långsamt tempo. Och jag förstår verkligen att många inte trivs i det.

Men det är ju verkligen inte samma sak som att jag har ett långsamt arbetstempo, att de som gör vad jag gör jobbar långsammare eller är mindre stressade. Mina dagar är lika fullbokade som någon som fattar 17 beslut om dagen. Det finns minideadlines var och varannan dag för att dessa långa komplicerade processer ska lira med varandra och saker inte blir stående för att någon länk i ledet saknas. Kanske är det jag som har en annan definition av var ett "beslut" är jämfört med någon som jobbar privat iofs, om jag kommer överens med min projektgrupp eller min chef om att "så här gör vi för att komma vidare", så fattar jag också massa beslut varje dag...

Ja, det är ju två skilda saker. Jag tror att privat sektor ibland kan kalla offentlig för "långsam" för att processerna är längre. Hur en arbetsdag för en medarbetare ser ju är ju en annan sak.

 

[monster1]

Det är naturligtvis olika jobb men på länsstyrelsen kan det vara svårt att hitta någon som är på sin plats eller svarar i telefon efter kl 15 på en fredag.

Hos oss finns det en inskriven regel att man får flexa ut klockan 15 på fredagar (utan att fråga sin chef) och dessutom så slutar den utförande delen klockan 13 på fredagar de jobbar in den tiden under resten av veckan det står i deras avtal.

Sen stämmer jag in i @Breaktown s inlägg om möten att det oftast är där man har möjlighet att få till möten med personer som ofta är uppbokade, så därmed hamnar en hel del möten där mellan 15-16 på fredagar för det är enda tiden det går att boka där man kan få ihop alla de där upptagna typerna.

 

[Sassy]

Också en vidarespinning, inte en invändning mot det du skrev.

Jag tänker att det också beror på vad man menar med arbetstempo, och vilka typer av arbeten/roller/projekt man trivs i.

Om någon frågade mig ifall jag upplever att jag har ett högt arbetstempo så vet jag varken riktigt vad folk syftar på eller vad jag ska svara.

Å ena sidan, mitt arbete är definitionen av jättelångsamt. Är projektledare för ett par projekt som har pågått i flera år och antagligen kommer att pågå i flera år till. Beslutsvägarna är långa och besluten ska ska samrådas med bokstavligen allt och alla innan de kan fattas. Inte bara det slutliga beslutet utan även ett antal delbeslut i processen kan överklagas och hamna i juridiska parallella processer. Min organisation, och definitivt inte jag, har inte alltid rådighet över att projekten går i hamn. Eller att när man väl är klar så har den politiska majoriteten ändrats och så blev det inget. Däremot har det ingenting med att "göra klart" eller "bli 100 % rätt" att göra. ALLT är i regel en kompromiss.

Allt är jättelångsiktigt. Resultaten ska finnas och påverka samhället i ett "evighetsperspektiv". Det är klart att det här på många sätt är ett extremt långsamt tempo. Och jag förstår verkligen att många inte trivs i det.

Men det är ju verkligen inte samma sak som att jag har ett långsamt arbetstempo, att de som gör vad jag gör jobbar långsammare eller är mindre stressade. Mina dagar är lika fullbokade som någon som fattar 17 beslut om dagen. Det finns minideadlines var och varannan dag för att dessa långa komplicerade processer ska lira med varandra och saker inte blir stående för att någon länk i ledet saknas. Kanske är det jag som har en annan definition av var ett "beslut" är jämfört med någon som jobbar privat iofs, om jag kommer överens med min projektgrupp eller min chef om att "så här gör vi för att komma vidare", så fattar jag också massa beslut varje dag...

Jag och mitt ex diskuterade det här med "tempo" många gånger, eftersom vi var väldigt olika i det. För honom var (positivt menat) "högt tempo" mer av "tätare externa belöningar". Han ville se färdiga, mätbara saker för att känna sig nöjd, och behöver att den externa miljön förändras ofta. Passar väldigt bra i sin roll som teknisk säljare.

För mig är den positiva meningen av högt tempo att jag får möjlighet att sätta min in i nya saker ofta, nya frågor att jobba med under vägen även om själva projektet är en långsamt rullande koloss, och att jag inte upplever besluten som alldeles för segt manövrerade. (Skillnad på "beslutande chef måste ha tre föredragningar innan vi kan välja väg" och "det här ska ligga ute för samråd ett halvår". Om jag upplever ledningen som trög och ointresserad känns det som att jobba i sirap, att den demokratiska processen måste ha sin gång kan jag förhålla mig till.)

Den negativa sidan av "högt tempo" upplever jag som sagt lika, det är lika mycket snabba kast och perioder av hög arbetsbelastning. Fördelen på nuvarande jobb är att jag har förtroendearbetstid och ingen lägger sig i om jag tar ledigt om jag råkar vara mötesfri ett par tidiga eftermiddagar när det finns lite ljus ute eftersom jag kommer jobba in det senare på kvällen, på helgen eller när det nu passar mig. (Det händer ju inte helt sällan att jag får sitta en stund extra med ett underlag för att jag spenderade lite för mycket tid på buke när jag tog en paus från excel. ) När jag hade mer styrda arbetstider var min upplevelse att jag behövde jobba mycket mer för att få samma jobb gjort. Det har inte heller något med offentlig vs. privat sektor att göra, utan om vilken typ av organisation man jobbar i.

Sen kan jag nog konstatera att i 9 fall av 10 fall när folk beskriver högt tempo ser jag det mer som en beskrivning av något annat. Ofta en dålig arbetsmiljö med otillräckliga resurser eller otydliga villkor, ibland helt enkelt ett förhållningssätt till "good enough". Ibland menar man korta ledtider, ibland menar man hög arbetsbelastning. Väldigt diffust uttryck. Apropå att vara rapportbyråkrat.

 

[monster1]

Ja, det är ju två skilda saker. Jag tror att privat sektor ibland kan kalla offentlig för "långsam" för att processerna är längre. Hur en arbetsdag för en medarbetare ser ju är ju en annan sak.

Ja men precis det är lite det jag menar med att det går långsamt, jobba kan man ju göra hur mycket man vill för det finns hur mycket att göra som helst. Men eftersom det är så att det alltid finns mer arbete än det finns resurser och kommer att vara så till tidens slut så är det bästa att tugga på i ett lagom tempo.

Jag har en sjukdomsbild som gör att jag har anpassningar så jag går på väldigt lågfart, men min närmaste chef när jag kollar in i hens kalender så är den alltid fyllt från morgon till slutet på arbetsdagen med inbokade möten inte sällan tre på en gång. Så det går utan problem att arbeta ihjäl sig om man vill. Som @Hermelin beskriver kan man ju hantera arbetsmängden på olika sätt, man kan ju antingen göra färre uppgifter men lägga mer arbete på varje eller göra fler uppgifter men lägga mindre arbete på varje. Sen finns ju metoden att försöka göra fler uppgifter men ta av sin egen tid och energi och lägga lika mycket arbete på varje, vilket inte sällan resulterar i sjukskrivning.

Jag upplever ofta när jag får in nya eller yngre en frustration över att vi håller en låg kvalite att skillnaden mellan vad vi kunnat göra om vi haft resurser och vad vi gör pga av brist på resurser är en stor orsak till frustration. Det är något man måste på något sätt hantera i, i varje fall min roll, för att inte drabbas av utmattning stress eller allmän bitterhet. Jag lider nog lite av båda och ett visst likgillt/acceptans för sakernas ordning .

 

[sjoberga]

med otillräckliga resurser eller otydliga villkor, ibland helt enkelt ett förhållningssätt till "good enough".

Det här är nog de tydligaste mönstren jag identifierat.

Jag tänker också att man kan se samma sak, men reagera olika på det. En kan reagera på otillräckliga resurser genom att synliggöra det genom att vägra (eller öppet motvilligt) göra den del man anser det saknas resurser till, en annan kan se till att resultatet kan åstadkommas ändå även om man måste kliva utanför sin roll och comfort zone. En del trivs med att se och få delta i helheten, andra trivs bättre med att bara göra sin lilla del bra. Rätt vs fel, bra vs mindre bra beror på kontexten.

Vi har för övrigt inte satt upp någon vägg i vår rekrytering trots att det varit mindre lyckat, däremot har vi diskuterat (som alltid när saker misslyckas) att vi måste vara mer tydliga med krav och förväntningar för att undvika skav och friktion som uppenbarligen riskerar kort anställningstid när folk går genom denna osynliga vägg.

 

[sjoberga]

Men eftersom det är så att det alltid finns mer arbete än det finns resurser och kommer att vara så till tidens slut så är det bästa att tugga på i ett lagom tempo.

Fast det är likadant i privat sektor (min erfarenhet), ambitionerna är alltid flera gånger högre än kapaciteten, och det är etablerat bäst att medarbetarna tuggar på i ett lagom tempo (sustainable pace kallas det i mitt gebit). Däremot är det tokviktigt då att de tuggar på exakt rätt saker som ger maximalt värde ut, hela tiden. Om de fastnar i att tugga på något som inte längre ger mycket värde på 10 år framåt, eller tuggar på något mindre värt för att de väntar in något för att kunna tugga mer värde, så är det kasst.

 

[Sassy]

Jag tänker också att man kan se samma sak, men reagera olika på det. En kan reagera på otillräckliga resurser genom att synliggöra det genom att vägra (eller öppet motvilligt) göra den del man anser det saknas resurser till, en annan kan se till att resultatet kan åstadkommas ändå även om man måste kliva utanför sin roll och comfort zone. En del trivs med att se och få delta i helheten, andra trivs bättre med att bara göra sin lilla del bra. Rätt vs fel, bra vs mindre bra beror på kontexten.

Det gå utanför sin roll vid behov är inget jag skulle beskriva som otillräckliga resurser, det är en del av de flesta jobb åtminstone om man jobbar i lite mer komplexa projekt. Att jag som tekniker ibland behöver lära mig något annat som hade gått snabbare och blivit bättre om "rätt person" hade gjort det händer överallt. Förra veckan fick jag läsa in mig på tillgänglighetsanpassning av system som jag inte riktigt kan själv, tex. För att våra stödfunktioner inte riktigt räcker till just nu. Ineffektivt, men inte mer än så.

Att ha otillräckliga resurser skulle jag säga är när arbetet som tidigare gjordes av en disputerad specialist på heltid nu ska lösas av två personer med helt annan bakgrund och huvuduppgift, på 25% vardera, med samma kvalitet. Eller när arbetsgruppen går från 17 till 9 personer, men får skära ner motsvarande en tredjedels tjänst i sitt uppdrag (som är styrt av lagkrav). När man inte klarar att täcka bemanning på arbetsstationer som krävs för att verksamheten (i det här fallet akutvård på ett av våra större sjukhus) ska kunna rulla, utan måste pausa antingen den ena linan eller den andra.

Otillräckligt är just "inte tillräckligt för att kunna göra jobbet".

 

[monster1]

Fast det är likadant i privat sektor (min erfarenhet), ambitionerna är alltid flera gånger högre än kapaciteten, och det är etablerat bäst att medarbetarna tuggar på i ett lagom tempo (sustainable pace kallas det i mitt gebit). Däremot är det tokviktigt då att de tuggar på exakt rätt saker som ger maximalt värde ut, hela tiden. Om de fastnar i att tugga på något som inte längre ger mycket värde på 10 år framåt, eller tuggar på något mindre värt för att de väntar in något för att kunna tugga mer värde, så är det kasst.

Jag har jobbat privat också det är inte på samma sätt alls. Det är klart att det prioriteras det är ju allt man gör hela tiden. Om jag tittar på hur det är hos mina kollegor så har man resurser till 10% av det arbete som behöver göras. Så 80/20 principen som folk älskar kan man ju bara kasta ut genom fönstret. Så resursbristen är ju betydligt större ekvationen går aldrig ihop. På privatsidan måste man ju ändå ha en funktionell kalkyl, ni måste ju ha räknat och fått det att gå ihop. Här räknar vi konstaterar att det inte går ihop och sen måste vi göra det ändå.

 

[sjoberga]

Jag har jobbat privat också det är inte på samma sätt alls. Det är klart att det prioriteras det är ju allt man gör hela tiden. Om jag tittar på hur det är hos mina kollegor så har man resurser till 10% av det arbete som behöver göras. Så 80/20 principen som folk älskar kan man ju bara kasta ut genom fönstret. Så resursbristen är ju betydligt större ekvationen går aldrig ihop. På privatsidan måste man ju ändå ha en funktionell kalkyl, ni måste ju ha räknat och fått det att gå ihop. Här räknar vi konstaterar att det inte går ihop och sen måste vi göra det ändå.

Ja, det är inte riktigt samma grej. Här måste det inte bara gå ihop heller, här måste vi öka vinsten varje år och lyckas man så höjs vinstmålet ännu mer. Ligger man på 500 dollar i intäkt per arbetad timme så blir det god vinst, men då är besvikelsen stor om inte intäkten är minst 550 dollar per arbetad timme nästa år.

 

[monster1]

Ja, det är inte riktigt samma grej. Här måste det inte bara gå ihop heller, här måste vi öka vinsten varje år och lyckas man så höjs vinstmålet ännu mer. Ligger man på 500 dollar i intäkt per arbetad timme så blir det god vinst, men då är besvikelsen stor om inte intäkten är minst 550 dollar per arbetad timme nästa år.

Precis så stressen är annorlunda, här handlar det om acceptans. Acceptera att kvaliten blir väldigt dålig och bara jobba på ändå med det man kan. Kalle får inte stöd i skolan, Agda måste sitta 15 minuter extra på toaletten, husen kommer att fortsätta läcka värme etc. Du kan aldrig som enskild medarbetare springa i kapp det där och politiken bestämmer det politiken bestämmer.

 

[Palermo]

Ja, det är inte riktigt samma grej. Här måste det inte bara gå ihop heller, här måste vi öka vinsten varje år och lyckas man så höjs vinstmålet ännu mer. Ligger man på 500 dollar i intäkt per arbetad timme så blir det god vinst, men då är besvikelsen stor om inte intäkten är minst 550 dollar per arbetad timme nästa år.

Det tänker jag på som en av skillnaderna mellan var man trivs. Jag, tex, motiveras i stort sett inte av pengar. Knappt av lönen (bortsett från att jag absolut vill och måste försörja mig själv), och absolut inte av arbetsgivarens vinstmål.

 

[sjoberga]

Det tänker jag på som en av skillnaderna mellan var man trivs. Jag, tex, motiveras i stort sett inte av pengar. Knappt av lönen (bortsett från att jag absolut vill och måste försörja mig själv), och absolut inte av arbetsgivarens vinstmål.

Samma här. Däremot motiveras jag av de möjligheter att göra intressanta saker som tillgången till pengarna ger.

Men att prata vinstmål i dollar med mig är totalt icke-resonant.

 

[Palermo]

Samma här. Däremot motiveras jag av de möjligheter att göra intressanta saker som tillgången till pengarna ger.

Men att prata vinstmål i dollar med mig är totalt icke-resonant.

Du motiveras mer av pengar, det framgår av ditt svar.

 

[sjoberga]

Du motiveras mer av pengar, det framgår av ditt svar.

Om du menar relativt dig själv, så kan jag inte säga huruvida du har rätt eller inte. Hur långt ut på skalan vi befinner oss och därmed hur vi står relativt varandra.

Men nej, jag motiveras inte av pengar.

 

[Breaktown]

Du motiveras mer av pengar, det framgår av ditt svar.

Fast ett privat företags vinstmål behöver ju inte alls vara synonymt med vad som motiverar en personligen. Jag skulle ha jättesvårt att arbeta på ett företag vars verksamhet syftar till att maximera konsumtion. Men det finns mycket annat att motiveras av i privat sektor också.

 

[Thaliaste]

Hur långt är ett snöre? Det går såklart inte att svara på, och om man vill försöka sig på att göra en generalisering så får man nog tratta ner det på specifika tjänster som är samma eller snarlika inom det offentliga och privata. Men du frågar helt fel person, dels har jag aldrig varit anställd inom det offentliga så jag har inte ens en personlig erfarenhet att bidra med, och dels tycker jag generaliseringen är ointressant.

Om du inte längre har någon uppfattning om hur upplevelsen av ett högt tempo relaterar till uppfattningen som många verkar ha - att tempot är högre i privat sektor än den offentliga - så vet jag inte vad du ville säga med ditt inlägg?

Att chefer inom privat sektor inte vill anställa personer som kommer från offentlig för att de tror att de inte kommer att klara tempot är ett problem tycker jag, likväl som jag tycker att det är ett problem om chefer inom offentlig sektor tror att personer som kommer från privat sektor inte kan vara tillräckligt noggranna när det behövs. Jag tänkte att det var undringar över fördomarna som ligger i vägen för att kunna byta sida i arbetslivet som var anledningen till att du startade tråden, och tycker att det är en viktig fråga att diskutera. (Och jag tror inte att det är så enkelt att "tempo" bara är en personlig upplevelse)

 

[Thaliaste]

Det här är nog de tydligaste mönstren jag identifierat.

Jag tänker också att man kan se samma sak, men reagera olika på det. En kan reagera på otillräckliga resurser genom att synliggöra det genom att vägra (eller öppet motvilligt) göra den del man anser det saknas resurser till, en annan kan se till att resultatet kan åstadkommas ändå även om man måste kliva utanför sin roll och comfort zone. En del trivs med att se och få delta i helheten, andra trivs bättre med att bara göra sin lilla del bra. Rätt vs fel, bra vs mindre bra beror på kontexten.

Vi har för övrigt inte satt upp någon vägg i vår rekrytering trots att det varit mindre lyckat, däremot har vi diskuterat (som alltid när saker misslyckas) att vi måste vara mer tydliga med krav och förväntningar för att undvika skav och friktion som uppenbarligen riskerar kort anställningstid när folk går genom denna osynliga vägg.

Men är ni ens säkra på att dessa personer levererade i tid och passade så bra på sina gamla arbetsplatser? Det kanske var friktion där också, men de arbetsplatserna inte hade lika lätt att bli av med medarbetarna som ni har.

 

[Midsommarblomster]

Om du inte längre har någon uppfattning om hur upplevelsen av ett högt tempo relaterar till uppfattningen som många verkar ha - att tempot är högre i privat sektor än den offentliga - så vet jag inte vad du ville säga med ditt inlägg?

Att chefer inom privat sektor inte vill anställa personer som kommer från offentlig för att de tror att de inte kommer att klara tempot är ett problem tycker jag, likväl som jag tycker att det är ett problem om chefer inom offentlig sektor tror att personer som kommer från privat sektor inte kan vara tillräckligt noggranna när det behövs. Jag tänkte att det var undringar över fördomarna som ligger i vägen för att kunna byta sida i arbetslivet som var anledningen till att du startade tråden, och tycker att det är en viktig fråga att diskutera. (Och jag tror inte att det är så enkelt att "tempo" bara är en personlig upplevelse)

Min poäng var att det är relativt. Oavsett om någon säger att arbetstempot är högre i privat sektor eller hög i offentlig så går det liksom inte att läsa ur så mycket ur det, eftersom det är en relativ uppfattning.

Som jag skrev, väldigt tydligt, i det inlägget så har det i min värld ingen koppling till privat eller offentlig sektor. Vet inte hur jag kunde vara tydligare?

 

[Palermo]

Fast ett privat företags vinstmål behöver ju inte alls vara synonymt med vad som motiverar en personligen. Jag skulle ha jättesvårt att arbeta på ett företag vars verksamhet syftar till att maximera konsumtion. Men det finns mycket annat att motiveras av i privat sektor också.

Absolut!

 

[monster1]

Men är ni ens säkra på att dessa personer levererade i tid och passade så bra på sina gamla arbetsplatser? Det kanske var friktion där också, men de arbetsplatserna inte hade lika lätt att bli av med medarbetarna som ni har.

Anställningsskyddet är väll ändå lika i privat som i offentlig sektor. Det är ju lika lätt/svårt att "bli av med någon" oavsett om den är anställd i offentlig som i privat sektor.