Offentliga verksamheter

[Sassy]

Precis, det är attityden ”Men hur kan ni ha en så dum regel, den borde ni ju försöka ändra!” eller ”Men så kan det ju inte vara, den regeln kan man inte behöva följa” (när det är typ offentlighetsprincipen eller liknande lagstiftning som är helt orimligt för en enskild tjänsteman att vare sig strunta i eller ändra).

Exakt sånt har jag också sett många gånger. Antingen att man inte kan förhålla sig till vad tjänstemannarollen medför i form övergripande struktur, eller att man har svårt att jobba med lagar och förordningar som uppdrag.

"Mitt" uppdrag är tekniskt och har en viss frågeställning som är hyfsat lätt för andra med liknande kunskaper att ta in, men det är också att både tolka och ta fram ett sätt att uppfylla ett par specifika förordningar och förhålla sig till att ett par andra kan "ställa till det" i vårt utförande.

Det är genomgående på ett helt annat sätt än när jag jobbade i industrin, trots att det jag jobbade med då också var strikt reglerat tex genom reach.

Av någon anledning verkar det för många vara störande att lagen faktiskt inte bara sätter gränserna för vad som är tillåtet, utan faktiskt är en stor del av målbeskrivningen?

Det blir också med jämna mellanrum irritation över den demokratiska processen, eller förståelsen för hur internationella processer och förhandlingar tar tid. Om man vill ha snabbt synliga resultat kanske tex inte internationella förhandlingar om gemensamma regelverk är rätt jobb.

 

[Hermelin]

I mina arbetsgrupper har vi emellanåt fått in personer med bakgrund från näringslivet. Naturligtvis finns det en inlärningsperiod där man måste lära sig vad vi gör på just på vår myndighet. Men det är inte raketforskning direkt. Personer med bakgrund i det privata kan ibland bli lite frustrerade på myndigheternas långsamhet. Men i övrigt uppstår det noll problem. Om man kan sakområdet spelar det ingen roll vad organisationen gör.

 

[sjoberga]

I mina arbetsgrupper har vi emellanåt fått in personer med bakgrund från näringslivet. Naturligtvis finns det en inlärningsperiod där man måste lära sig vad vi gör på just på vår myndighet. Men det är inte raketforskning direkt. Personer med bakgrund i det privata kan ibland bli lite frustrerade på myndigheternas långsamhet. Men i övrigt uppstår det noll problem. Om man kan sakområdet spelar det ingen roll vad organisationen gör.

Vi har haft en motsvarande erfarenhet när vi rekryterat dem som passerat det offentliga, fast lite tvärtom. Personer med bakgrund i det offentliga har blivit ganska frustrerade på att tempot är så högt, att man måste prioritera hårt och göra massor av saker som inte stod detaljerat i rollbeskrivningen för att komma i mål. Kanske observationer av samma sak. Kanske är det inte heller bara offentlig vs privat som spelar roll, utan även storleksskillnader på organisationer. Om man har en person som identifierar behovet av att skicka en rapport, en person som skriver papperet, en som hämtar kuvertet, en som köper frimärken och en sista som åker och postar så kanske det skaver den dag det visar sig att man måste genomföra alla 5 arbetsaktiviteterna för att få iväg försändelsen i tid den dagen. (Exemplet är såklart mer bildligt än reellt).

Jag tror olika slags personligheter krävs för att fungera bra och trivas i det.

 

[monster1]

Vi har haft en motsvarande erfarenhet när vi rekryterat dem som passerat det offentliga, fast lite tvärtom. Personer med bakgrund i det offentliga har blivit ganska frustrerade på att tempot är så högt, att man måste prioritera hårt och göra massor av saker som inte stod detaljerat i rollbeskrivningen för att komma i mål. Kanske observationer av samma sak. Kanske är det inte heller bara offentlig vs privat som spelar roll, utan även storleksskillnader på organisationer. Om man har en person som identifierar behovet av att skicka en rapport, en person som skriver papperet, en som hämtar kuvertet, en som köper frimärken och en sista som åker och postar så kanske det skaver den dag det visar sig att man måste genomföra alla 5 arbetsaktiviteterna för att få iväg försändelsen i tid den dagen. (Exemplet är såklart mer bildligt än reellt).

Jag tror olika slags personligheter krävs för att fungera bra och trivas i det.

Så är det absolut, jag väljer aktivt att jobba inom det offentliga eftersom stressen där är annorlunda. Det handlar mer om frustration än om förväntan av arbetsgivaren att jobba över stora mängder. Vi skojade om det häromdagen på jobbet, jag satt kvar och jobbade till klockan 18 med något som jag behövde bli klar med och skicka ut och då var det helt tomt på jobbet samt att hallbelysning och liknande släcks ned prick klockan 18 så det känns verkligen väldigt sent. När jag får mail från konsulterna jag anlitat är det dock inte sällan de skickas 19.30-22.30 en fredag eller tom på en helg. Ibland tänker jag på våra processer som att springa i sirap, det är så otroligt trögarbetat ibland och beslut kan vara helt galna eftersom det är politiskt styrt. Däremot finns inte alls samma press att trycka ur sig arbete och att vara säljande och "till lags". Vilket är en jäkla tur för mig som inte är det minsta bra på att stryka människor medhårs och som snarast problematiserar än bara säger "det löser vi".

Att jobba inom offentligverksamhet är ett maraton som aldrig tar slut, så man kan inte sprinta igenom det, då överlever man inte. Arbetet du har lagt ned 3 år på kan lika gärna hamna i en byrålåda när du är klar eller nästan klar och sedan ligga där och marinera i 4 år för att sedan studsa upp på agendan igen och sedan efter 2 år åka ned i samma låda igen och sen upp osv. Lägger man då 110% på arbetet så överlever man inte. Men jag avundas inte mina konsulter heller och försöker att ge dom så mycket luft och stöd i projekten jag kan eftersom jag vet att deras arbetsliv är pressat, medan vi verkar arbeta på en helt annan tidskala.

 

[Midsommarblomster]

Ni skriver bra saker. Jag kompletterar med att alla uppdrag kommer med sina ”suck och stön”. Man kommer aldrig att uppskatta alla delar av sitt arbete men väljer man sitt uppdrag med omsorg så tror jag att människor generellt accepterar de svårigheter som jobbet kommer med.

Det här med stor eller liten organisation är nog också en väsentlig del i det. Vi har förvärvat några små organisationer in under en stor. Det är inte sällan en utmaning för dem varför man inte ”bara kan”, och den stora organisationen förstår inte alltid att det blir stora konsekvenser för en liten kommersiell organisation när beslut dröjer. Det är bara jag och två till som sitter som en länk här emellan och egentligen bör min tjänst döpas om till Diplomat. Saker kan ifrågasättas på ett ganska hårt sätt men jag som sitter tillsammans med precis alla kan utan tvekan säga att det är ingen här som är dum i huvudet, men det är en blandning av vitt skilda uppdrag inblandade som man måste förstå och acceptera.

 

[Hermelin]

Vi har haft en motsvarande erfarenhet när vi rekryterat dem som passerat det offentliga, fast lite tvärtom. Personer med bakgrund i det offentliga har blivit ganska frustrerade på att tempot är så högt, att man måste prioritera hårt och göra massor av saker som inte stod detaljerat i rollbeskrivningen för att komma i mål. Kanske observationer av samma sak. Kanske är det inte heller bara offentlig vs privat som spelar roll, utan även storleksskillnader på organisationer. Om man har en person som identifierar behovet av att skicka en rapport, en person som skriver papperet, en som hämtar kuvertet, en som köper frimärken och en sista som åker och postar så kanske det skaver den dag det visar sig att man måste genomföra alla 5 arbetsaktiviteterna för att få iväg försändelsen i tid den dagen. (Exemplet är såklart mer bildligt än reellt).

Jag tror olika slags personligheter krävs för att fungera bra och trivas i det.

Jag är inte lika säker på att det krävs olika personligheter. Det handlar kanske mest om en anpassning till sin realitet. För den där rapporten som ska skrivas. Långsamheten beror ofta på att det det måste bli rätt. Det måste bli rättssäkert. Det måste bli förutsägbart. Så emellanåt när vi får in kolleger från det privata så missar man det. Man skriver klart rapporten och blir frustrerad över att den måste gå genom så många kontroller innan den kan skickas. I det privata konsultföretaget hade man bara gjort om det om det blivit några fel. Det kan inte vi göra.

Och jag tänker mig att det går åt andra hållet också.

 

[sjoberga]

Jag är inte lika säker på att det krävs olika personligheter. Det handlar kanske mest om en anpassning till sin realitet. För den där rapporten som ska skrivas. Långsamheten beror ofta på att det det måste bli rätt. Det måste bli rättssäkert. Det måste bli förutsägbart. Så emellanåt när vi får in kolleger från det privata så missar man det. Man skriver klart rapporten och blir frustrerad över att den måste gå genom så många kontroller innan den kan skickas. I det privata konsultföretaget hade man bara gjort om det om det blivit några fel. Det kan inte vi göra.

Och jag tänker mig att det går åt andra hållet också.

Ja, det är en avsevärd skillnad. Jag tror inte jag skulle passa alls i den typen av verksamhet, där allt är så viktigt att det inte går att kompromissa med och därför måste/får det ta lång tid, trots att hela det praktiska värdet finns tillgängligt redan vecka 2 om man bara prioriterar hårt. Den anpassningen skulle sitta hårt inne, särskilt idag, eftersom jag vet att det finns bättre sätt att jobba på (alltså i annan kontext - där jag då kan bidra till mer och fler väldigt bra resultat på olika fronter). Jag gissar att den typen av prioriteringar och resultat, i en annan kontext, som är mer av du beskriver - håller en väldigt kort stund innan man måste bli omplacerad.

Jag har en handfull bekanta som försökt sig på att gå in i den offentliga sfären efter många år i industrin och de har studsat tillbaka allesammans. Bland annat av frustration för att de inte kunde göra den skillnad de ville få till. Och de vi rekryterat från det offentliga har studsat tillbaka också, i frustration över tempot och kravställningen och att aldrig få utrymme att "göra helt klart".

 

[Palermo]

[

Vi har haft en motsvarande erfarenhet när vi rekryterat dem som passerat det offentliga, fast lite tvärtom. Personer med bakgrund i det offentliga har blivit ganska frustrerade på att tempot är så högt, att man måste prioritera hårt och göra massor av saker som inte stod detaljerat i rollbeskrivningen för att komma i mål. Kanske observationer av samma sak. Kanske är det inte heller bara offentlig vs privat som spelar roll, utan även storleksskillnader på organisationer. Om man har en person som identifierar behovet av att skicka en rapport, en person som skriver papperet, en som hämtar kuvertet, en som köper frimärken och en sista som åker och postar så kanske det skaver den dag det visar sig att man måste genomföra alla 5 arbetsaktiviteterna för att få iväg försändelsen i tid den dagen. (Exemplet är såklart mer bildligt än reellt).

Jag tror olika slags personligheter krävs för att fungera bra och trivas i det.

Just det där om att "komma i mål" är ju långt ifrån alltid tillämpligt i offentlig sektor. Det finns inte "mål" på det sättet. Det kommer en ny dag hela tiden, då samhället ska stå kvar och fungera.

Just det där målstyrda, och i mina ögon därmed lite tunnelseende perspektivet på arbetet och verksamheten, är i min erfarenhet snarare skadligt i offentlig verksamhet. Just då vill folk strunta i regler, slarva med diarieföringen, vara mindre transparenta. Dvs allt i allt sådant som skadar samhället, så som många av oss ännu vill ha det och som lagstiftningen än så länge också vill.

Jag vet inte om det har med personlighetstyper att göra. Om så, på ett ganska ytligt sätt. (Det finns vetenskapligt sätt inte personlighetstyper i vår art.)

 

[Midsommarblomster]

Ja, det är en avsevärd skillnad. Jag tror inte jag skulle passa alls i den typen av verksamhet, där allt är så viktigt att det inte går att kompromissa med och därför måste/får det ta lång tid, trots att hela det praktiska värdet finns tillgängligt redan vecka 2 om man bara prioriterar hårt. Den anpassningen skulle sitta hårt inne, särskilt idag, eftersom jag vet att det finns bättre sätt att jobba på (alltså i annan kontext - där jag då kan bidra till mer och fler väldigt bra resultat på olika fronter). Jag gissar att den typen av prioriteringar och resultat, i en annan kontext, som är mer av du beskriver - håller en väldigt kort stund innan man måste bli omplacerad.

Jag har en handfull bekanta som försökt sig på att gå in i den offentliga sfären efter många år i industrin och de har studsat tillbaka allesammans. Bland annat av frustration för att de inte kunde göra den skillnad de ville få till. Och de vi rekryterat från det offentliga har studsat tillbaka också, i frustration över tempot och kravställningen och att aldrig få utrymme att "göra helt klart".

Är glad att jag startade tråden, jag får många nya perspektiv på det här området. Framför allt den här erfarenheten av att det inte sällan blir så att folk vill tillbaks, även om de hade de bästa intentioner till att börja med måste ju bidra till att man blir restriktiv med den formen av rekryteringar.

Så ska man ju också komma ihåg att privat sektor kan innebära så oerhört mycket olika arbetsplatser. På min första arbetsplats hade man upphandlade tjänster från kommunen 40% av våra uppdrag, och resten var diverse ESF-projekt och dylikt som alla spände över ett gäng år. Att rapportera till ESF-rådet var nog mer likt att arbeta i offentligheten än att arbeta på en tech start-up. Vi hade långa cykler och ingen försäljningshets, men vi behövde såklart ansöka om nya projekt med jämna mellanrum och det var ju lite svettigt om det skulle bli nytt politiskt styre som ville plocka in vårt arbete till sig. Så har jag arbetat på ett bolag som visserligen hade offentligheten som kund men när lågkonjunkturen kom var vi tvungna att sälja varje dag för att inte riskera att gå i konkurs. Det var tufft. De har tydligen blivit uppköpta nu nyligen.

 

[Sassy]

Ja, det är en avsevärd skillnad. Jag tror inte jag skulle passa alls i den typen av verksamhet, där allt är så viktigt att det inte går att kompromissa med och därför måste/får det ta lång tid, trots att hela det praktiska värdet finns tillgängligt redan vecka 2 om man bara prioriterar hårt. Den anpassningen skulle sitta hårt inne, särskilt idag, eftersom jag vet att det finns bättre sätt att jobba på (alltså i annan kontext - där jag då kan bidra till mer och fler väldigt bra resultat på olika fronter). Jag gissar att den typen av prioriteringar och resultat, i en annan kontext, som är mer av du beskriver - håller en väldigt kort stund innan man måste bli omplacerad.

Jag har en handfull bekanta som försökt sig på att gå in i den offentliga sfären efter många år i industrin och de har studsat tillbaka allesammans. Bland annat av frustration för att de inte kunde göra den skillnad de ville få till. Och de vi rekryterat från det offentliga har studsat tillbaka också, i frustration över tempot och kravställningen och att aldrig få utrymme att "göra helt klart".

Det är nog också en fråga om vad man lägger in i "värdeskapande"? I privat sektor har man sin "produkt", medan "produkten" i offentlig sektor kan vara en helt annan. Noggrannheten som krävs innan man lämnar ifrån sig något som ska användas som beslutsunderlag som direkt påverkar tillvaron för tusentals människor (eller kan orsaka enorm miljöförstöring, rasade vägbyggen eller vad det nu må vara) är en helt annan än den som krävs för många fysiska saker. Men den noggrannheten gäller ju även den som står för kvalitetssäkring av många produkter och processer där det faktiskt inte får gå fel. Man måste testa varje liten bit under många olika förutsättningar och sen säkerställa att helheten håller ihop utan glapp.

Beslutsunderlaget kommer ju vara det som avgör om politikerna ifråga (de flesta helt utan fackkunskap i ämnet eftersom det är så vår demokrati fungerar) kommer fatta "rätt beslut" och prioritera de där sakerna som kan vara avgörande för framtiden.

Ser man värdet i att beslut fattas på välunderbyggda, transparanta underlag som de som berörs fått ta del av och haft möjlighet att ha synpunkter på är det lättare att stå ut med att det går långsamt. Och då blir det inte så märkligt att fila på en text fyra varv innan man lämnar den vidare (för när den väl är levererad kommer med största sannolikhet ingen komma tillbaka med följdfrågor om något är luddigt). Belöningen är att det är stora saker man kan få i rullning, det tar tid att flytta berg.

Men det kan ju vara tålamodsprövande. Precis som det kan vara frustrerande att få en konsultrapport som förvisso jag kan läsa och få ut den kunskap jag behöver, men de journalister, privatpersoner, intresseorganisationer och andra som också kommer läsa den och tolka det politiska beslutet därefter har inte fått den skriven på ett sätt som gör det vettigt att ta till sig.

Tempot upplever jag varierar mer mellan olika organisationer än privat vs offentlig sektor. Det finns hysteriskt inpressade leveranser, akuta Brysselresor och 80-timmarsveckor här också, precis som att jag upplevde det väldigt segt och trögrörligt hos ett av landets "framstående" industrier. Det faktum att ledtiden för ett beslut kan vara lång gör ju inte att man själv har möjlighet att slacka, snarare tvärtom.

Själv är jag glad att jag faktiskt inte hamnade i akademin. Jag älskar att vara forskningsbeställare, men hade inte trivts med att vara så "långt ifrån den praktiska nyttan" och inte heller mått bra under kravet att vara "säljbar".

 

[monster1]

Ja, det är en avsevärd skillnad. Jag tror inte jag skulle passa alls i den typen av verksamhet, där allt är så viktigt att det inte går att kompromissa med och därför måste/får det ta lång tid, trots att hela det praktiska värdet finns tillgängligt redan vecka 2 om man bara prioriterar hårt. Den anpassningen skulle sitta hårt inne, särskilt idag, eftersom jag vet att det finns bättre sätt att jobba på (alltså i annan kontext - där jag då kan bidra till mer och fler väldigt bra resultat på olika fronter). Jag gissar att den typen av prioriteringar och resultat, i en annan kontext, som är mer av du beskriver - håller en väldigt kort stund innan man måste bli omplacerad.

Jag har en handfull bekanta som försökt sig på att gå in i den offentliga sfären efter många år i industrin och de har studsat tillbaka allesammans. Bland annat av frustration för att de inte kunde göra den skillnad de ville få till. Och de vi rekryterat från det offentliga har studsat tillbaka också, i frustration över tempot och kravställningen och att aldrig få utrymme att "göra helt klart".

Inom mitt fält är det ändå inte helt ovanligt att växla mellan privat och offentlig verksamhet. Det finns även de som har tjänster som är hälften hälften. Så så himla omöjligt är det ju inte. Det beror ju också på hur duktiga arbetsplatsen är på att ta hand om sina anställda tex att lära om dom från att vara sprinters till att vara evighetsmaratonslöpare. Med erfarenhet lär man sig ju att det inte är värt att springa på vissa bollar eller börja varva upp för om en vecka har vinden vänt och alla är på väg åt ett annat håll.

Samtidigt känns det viktigt att jobba med den demokrati som vi ju har och faktiskt följa den även om det är lättare och snabbare att "lösa på annat sätt". Diktatur är snabbt och effektivt men inte ett så himla kul alternativ brukar jag trösta mig med när allt känns erbarmligt segt och det är en miljon åsikter och synpunkter att hantera.

 

[sjoberga]

Det är nog också en fråga om vad man lägger in i "värdeskapande"? I privat sektor har man sin "produkt", medan "produkten" i offentlig sektor kan vara en helt annan. Noggrannheten som krävs innan man lämnar ifrån sig något som ska användas som beslutsunderlag som direkt påverkar tillvaron för tusentals människor (eller kan orsaka enorm miljöförstöring, rasade vägbyggen eller vad det nu må vara) är en helt annan än den som krävs för många fysiska saker. Men den noggrannheten gäller ju även den som står för kvalitetssäkring av många produkter och processer där det faktiskt inte får gå fel. Man måste testa varje liten bit under många olika förutsättningar och sen säkerställa att helheten håller ihop utan glapp.

Beslutsunderlaget kommer ju vara det som avgör om politikerna ifråga (de flesta helt utan fackkunskap i ämnet eftersom det är så vår demokrati fungerar) kommer fatta "rätt beslut" och prioritera de där sakerna som kan vara avgörande för framtiden.

Ser man värdet i att beslut fattas på välunderbyggda, transparanta underlag som de som berörs fått ta del av och haft möjlighet att ha synpunkter på är det lättare att stå ut med att det går långsamt. Och då blir det inte så märkligt att fila på en text fyra varv innan man lämnar den vidare (för när den väl är levererad kommer med största sannolikhet ingen komma tillbaka med följdfrågor om något är luddigt). Belöningen är att det är stora saker man kan få i rullning, det tar tid att flytta berg.

Men det kan ju vara tålamodsprövande. Precis som det kan vara frustrerande att få en konsultrapport som förvisso jag kan läsa och få ut den kunskap jag behöver, men de journalister, privatpersoner, intresseorganisationer och andra som också kommer läsa den och tolka det politiska beslutet därefter har inte fått den skriven på ett sätt som gör det vettigt att ta till sig.

Tempot upplever jag varierar mer mellan olika organisationer än privat vs offentlig sektor. Det finns hysteriskt inpressade leveranser, akuta Brysselresor och 80-timmarsveckor här också, precis som att jag upplevde det väldigt segt och trögrörligt hos ett av landets "framstående" industrier. Det faktum att ledtiden för ett beslut kan vara lång gör ju inte att man själv har möjlighet att slacka, snarare tvärtom.

Själv är jag glad att jag faktiskt inte hamnade i akademin. Jag älskar att vara forskningsbeställare, men hade inte trivts med att vara så "långt ifrån den praktiska nyttan" och inte heller mått bra under kravet att vara "säljbar".

Min mening var inte att dissa något utan mest att förklara att jag tror att jag inte besitter förmågan att arbeta på det arbetssätt som krävs för att vara bra på ena sidan. Också för att jag har mycket svårare att identifiera värdet av text på papper, jämfört med exempelvis förmågan att kunna flytta spinn för atomer blixtsnabbt.

@monster1 , jag upplever inte att skillnaden är "evighetsmaraton och sprint". Att utveckla och förvalta en produktportfölj är allt annat än en eller flera sprintar, det är att långsamt utveckla värdet över 10-15 år ofta med lika långa kundrelationer och under tiden se till att maximera försäljningsvärdet av portföljen varje kvartal. För mig är sprintandet mer en del av konsultbranschen.

 

[monster1]

Min mening var inte att dissa något utan mest att förklara att jag tror att jag inte besitter förmågan att arbeta på det arbetssätt som krävs för att vara bra på ena sidan. Också för att jag har mycket svårare att identifiera värdet av text på papper, jämfört med exempelvis förmågan att kunna flytta spinn för atomer blixtsnabbt.

@monster1 , jag upplever inte att skillnaden är "evighetsmaraton och sprint". Att utveckla och förvalta en produktportfölj är allt annat än en eller flera sprintar, det är att långsamt utveckla värdet över 10-15 år ofta med lika långa kundrelationer och under tiden se till att maximera försäljningsvärdet av portföljen varje kvartal. För mig är sprintandet mer en del av konsultbranschen.

Ja jag vet ingenting om hur man förvaltar en produktportfölj eller ens vad en produktportfölj innebär. Utan jag gör mestadels jämförelser inom mitt eget arbetsfält och där är man antingen konsult eller offentliganställd.

Skillnaden är ju också att man som företag kan tacka ja eller nej till saker medan man inte kan det som kommun, man har ett lagstadgat ansvar som ska skötas oavsett om det finns resurser eller ej och en styrning som kan fatta vilka beslut de vill. Ett företag har helt enkelt mer kontroll över sin verksamhet och kan styra den på ett annat sätt än offentlig verksamhet som ju helt enkelt måste existera och sköta sina uppgifter.

 

[Breaktown]

Jag har enbart (efter utbildning) jobbat i offentliga verksamheter. Känner såklart igen mycket av det som beskrivs i tråden, men också inte alls. Men lite likt @Hermelin beskriver så känner jag inte igen de här murarna mellan privat och offentligt.

I min bransch är det inte ovanligt att man växlar mellan privat och offentligt, och min uppfattning är det som att båda sidorna ser det som meriterande om man har erfarenhet av båda. Generellt då såklart. I arbetsgruppen där jag jobbar nu har vi som aktivt mål att ha en bredd och spridning på både utbildning och tidigare arbetslivserfarenhet just för att vi ser fördelar med det. Absolut att det är en fördel att ha tidigare erfarenheter från offentlig verksamhet, men inte bara. Den privata sektorn i mitt fält består till största delen av konsultbolag, som då i stor utsträckning jobbar med det offentliga som beställare. Att ha den erfarenheten är också något vi ser väldigt positivt på.

Sen är det absolut så att om man kommer från det privata och inte har någon erfarenhet av offentlig verksamhet så är det en längre inlärningskurva i jobbet, inte i sakfrågorna men att lära sig förhålla sig saker som offentlighetsprincipen och politiken. Men i min erfarenhet handlar det framför allt om inställning hos personen. Har man fattat ATT det är en stor del av att jobba i en offentlig verksamhet så är det där oftast inte ett problem, även om man inte vet exakt hur. Det där exemplet med att man väljs bort direkt för att man fyllt i någon nejruta om erfarenhet av offentlig verksamhet skulle aldrig hända hos oss.

 

[Palermo]

Det är nog också en fråga om vad man lägger in i "värdeskapande"? I privat sektor har man sin "produkt", medan "produkten" i offentlig sektor kan vara en helt annan. Noggrannheten som krävs innan man lämnar ifrån sig något som ska användas som beslutsunderlag som direkt påverkar tillvaron för tusentals människor (eller kan orsaka enorm miljöförstöring, rasade vägbyggen eller vad det nu må vara) är en helt annan än den som krävs för många fysiska saker. Men den noggrannheten gäller ju även den som står för kvalitetssäkring av många produkter och processer där det faktiskt inte får gå fel. Man måste testa varje liten bit under många olika förutsättningar och sen säkerställa att helheten håller ihop utan glapp.

Beslutsunderlaget kommer ju vara det som avgör om politikerna ifråga (de flesta helt utan fackkunskap i ämnet eftersom det är så vår demokrati fungerar) kommer fatta "rätt beslut" och prioritera de där sakerna som kan vara avgörande för framtiden.

Ser man värdet i att beslut fattas på välunderbyggda, transparanta underlag som de som berörs fått ta del av och haft möjlighet att ha synpunkter på är det lättare att stå ut med att det går långsamt. Och då blir det inte så märkligt att fila på en text fyra varv innan man lämnar den vidare (för när den väl är levererad kommer med största sannolikhet ingen komma tillbaka med följdfrågor om något är luddigt). Belöningen är att det är stora saker man kan få i rullning, det tar tid att flytta berg.

Men det kan ju vara tålamodsprövande. Precis som det kan vara frustrerande att få en konsultrapport som förvisso jag kan läsa och få ut den kunskap jag behöver, men de journalister, privatpersoner, intresseorganisationer och andra som också kommer läsa den och tolka det politiska beslutet därefter har inte fått den skriven på ett sätt som gör det vettigt att ta till sig.

Tempot upplever jag varierar mer mellan olika organisationer än privat vs offentlig sektor. Det finns hysteriskt inpressade leveranser, akuta Brysselresor och 80-timmarsveckor här också, precis som att jag upplevde det väldigt segt och trögrörligt hos ett av landets "framstående" industrier. Det faktum att ledtiden för ett beslut kan vara lång gör ju inte att man själv har möjlighet att slacka, snarare tvärtom.

Själv är jag glad att jag faktiskt inte hamnade i akademin. Jag älskar att vara forskningsbeställare, men hade inte trivts med att vara så "långt ifrån den praktiska nyttan" och inte heller mått bra under kravet att vara "säljbar".

Trögrörligheten i offentlig verksamhet är ett intet jämfört med min korta tid på Ikea i unga år. Att stå på golvet för att hjälpa kunderna, men inte ha tillstånd att begära fram en ny bal med pappersservetter när den förra var slut och kunder frågade efter dem, var ett lägre förtroende än vad jag kunde stå ut med. Ett led av chefer för att få fylla på en hylla i en butik, liksom.

Jag tror mest att det är snack, det där. Folk som "gillar" näringslivet gillar också att säga att allt där är så smidigt och obyråkratiskt.

 

[Breaktown]

Vi har haft en motsvarande erfarenhet när vi rekryterat dem som passerat det offentliga, fast lite tvärtom. Personer med bakgrund i det offentliga har blivit ganska frustrerade på att tempot är så högt, att man måste prioritera hårt och göra massor av saker som inte stod detaljerat i rollbeskrivningen för att komma i mål. Kanske observationer av samma sak. Kanske är det inte heller bara offentlig vs privat som spelar roll, utan även storleksskillnader på organisationer. Om man har en person som identifierar behovet av att skicka en rapport, en person som skriver papperet, en som hämtar kuvertet, en som köper frimärken och en sista som åker och postar så kanske det skaver den dag det visar sig att man måste genomföra alla 5 arbetsaktiviteterna för att få iväg försändelsen i tid den dagen. (Exemplet är såklart mer bildligt än reellt).

Jag tror olika slags personligheter krävs för att fungera bra och trivas i det.

Intressant ändå. Jag upplever att det som är mest frustrerande i mitt offentliga arbete är att jag måste prioritera hårt, göra massa saker som inte står i min rollbeskrivning, och att man så sällan kommer i mål. Jag tror att du är inne på något när du skriver att det inte enbart har att göra med offentligt/privat utan storlek på organisation att göra, och jag vill även lägga till bransch/fält. Det finns ju mängder av personer i min offentliga verksamhet var arbete inte liknar mitt över huvud taget.

 

[Breaktown]

Skillnaden är ju också att man som företag kan tacka ja eller nej till saker medan man inte kan det som kommun, man har ett lagstadgat ansvar som ska skötas oavsett om det finns resurser eller ej och en styrning som kan fatta vilka beslut de vill. Ett företag har helt enkelt mer kontroll över sin verksamhet och kan styra den på ett annat sätt än offentlig verksamhet som ju helt enkelt måste existera och sköta sina uppgifter.

Ja och i det här kommer ju mycket av offentlighetsprincipen in. Ett privat företag kan inte bara tacka nej, man har inte heller något ansvar att var "alltid redo" för alla dessa bollar som kan komma in från höger och vända upp och ner på det mesta.

Igår tillbringade jag stor del av min arbetsdag med att hantera det faktum att en privatperson hade begärt ut all korrespondens mellan min organisation och ett privat företag under en femårsperiod, där jag är en av personerna som har haft mest kontakt. Det handlar om hundratals mejl. Bara att boka av möten och rensa kalendern för att hantera sådant som bidrar noll till mina projekt, men enligt lag ska "hanteras skyndsamt".

 

[lil-sis]

Ja och i det här kommer ju mycket av offentlighetsprincipen in. Ett privat företag kan inte bara tacka nej, man har inte heller något ansvar att var "alltid redo" för alla dessa bollar som kan komma in från höger och vända upp och ner på det mesta.

Igår tillbringade jag stor del av min arbetsdag med att hantera det faktum att en privatperson hade begärt ut all korrespondens mellan min organisation och ett privat företag under en femårsperiod, där jag är en av personerna som har haft mest kontakt. Det handlar om hundratals mejl. Bara att boka av möten och rensa kalendern för att hantera sådant som bidrar noll till mina projekt, men enligt lag ska "hanteras skyndsamt".

”Jag vill ha alla mina handlingar sedan 1800-talet”. Alltid i röriga ärenden som måste läsas igenom noggrant pga sekretessen, beslut måste fattas om att vissa uppgifter inte lämnas ut vilket då överklagas.

(Vi läser förstås allt som lämnas ut men ärenden är väldigt olika).

Det måste göras men ingen har tänkt på vem som ska ha tid att göra det. För vem som helst kan ju inte göra det.

 

[Palermo]

Precis, det är attityden ”Men hur kan ni ha en så dum regel, den borde ni ju försöka ändra!” eller ”Men så kan det ju inte vara, den regeln kan man inte behöva följa” (när det är typ offentlighetsprincipen eller liknande lagstiftning som är helt orimligt för en enskild tjänsteman att vare sig strunta i eller ändra).

Mitt mest extrema exempel på det var ett tillfälle med en försäljningsinriktad konsult och en publik som bestod av sjuksköterskor, förskollärare och lärare. Och konsulteländet envisades med att alla var "entreprenörer" och öste galla över IVO och andra jobbiga grejer som begränsar rörelsefriheten för just entreprenörer i vård och utbildning.

Konsulten fick flera gånger förklarat för sig att de regler hen tyckte så illa om är till för att skydda samhällets mest sårbara. Svaret på det var "jaja, men" ungefär.

 

[Thaliaste]

Vi har haft en motsvarande erfarenhet när vi rekryterat dem som passerat det offentliga, fast lite tvärtom. Personer med bakgrund i det offentliga har blivit ganska frustrerade på att tempot är så högt, att man måste prioritera hårt och göra massor av saker som inte stod detaljerat i rollbeskrivningen för att komma i mål. Kanske observationer av samma sak. Kanske är det inte heller bara offentlig vs privat som spelar roll, utan även storleksskillnader på organisationer. Om man har en person som identifierar behovet av att skicka en rapport, en person som skriver papperet, en som hämtar kuvertet, en som köper frimärken och en sista som åker och postar så kanske det skaver den dag det visar sig att man måste genomföra alla 5 arbetsaktiviteterna för att få iväg försändelsen i tid den dagen. (Exemplet är såklart mer bildligt än reellt).

Jag tror olika slags personligheter krävs för att fungera bra och trivas i det.

Jag känner inte alls igen beskrivningen att personer som jobbat inom det offentliga har svårt med högt tempo eller måste ha exakta och detaljerade arbetsbeskrivningar, och tycker faktiskt att det är en rätt trist gjort av dig att måla upp den nidbilden.

Det finns vissa saker man inte kan kompromissa med eller prioritera affärsmässigt som inom det privata, men bredden inom offentlig sektor är också enormt stor så jag tror inte att det går att säga att man är en viss personlighet om man jobbar/jobbat där. Det är stor skillnad på att jobba med operativ drift av verksamhet som måste fungera 24/7/365, att jobba med planerbar förvaltning, att jobba med projekt eller att jobba med branschsamverkan. Det innebär att det finns behov av olika personlighetstyper och olika kompetenser, men på de ställen jag varit har det inte varit särskilt vanligt med kollegor som bara kan utföra en enskild arbetsuppgift.

Min uppfattning när jag jämför mina erfarenheter från privat vs offentlig sektor så beror skillnader mycket mer på storlek på arbetsplatsen, typ av arbete och utbildning/kompetens/befattning hos kollegorna.