Offentliga verksamheter

[Hermelin]

Kärnuppdraget skulle jag säga handlar om att arbeta på medborgarens uppdrag och genom rollen som kommunikatör ansvara för att genom olika kanaler och på ett tillgängligt (inkluderande sätt) upprätthålla transparens och möjliggöra ansvarsutkrävande i relation till exempelvis beslutsfattande.

Min uppfattning är att kommunikatörernas uppdrag är betydligt bredare än så. Som sagt, en del kommunikatörer har marknadsföring av platsen som huvuduppdrag. Andra jobbar bara med intern kommunikation och utveckling av ledare. Andra är specialister på krisledning. Och en del kommunikatörer ägnar sig åt formgivning hela dagarna.

 

[BernT]

Största chocken gå från privat till statligt är hur extremt jävla slappt allt är. Vi kan ha mötesserier i mååååånader där vi inte kommer fram till en enda grej utan varje mötes avslutas med att man ska ”ta med sig det” och nästa möte pratar vi fortfarande om det man skulle ”ta med sig” och nästa och nästa och nästa.

Vet att jag inte är den enda med den här upplevelsen även om den säkert kommer reta upp vissa har massa exempel som tyvärr inte lämpar sig för att delas såhär öppet.

 

[Midsommarblomster]

Min uppfattning är att kommunikatörernas uppdrag är betydligt bredare än så. Som sagt, en del kommunikatörer har marknadsföring av platsen som huvuduppdrag. Andra jobbar bara med intern kommunikation och utveckling av ledare. Andra är specialister på krisledning. Och en del kommunikatörer ägnar sig åt formgivning hela dagarna.

Precis så. Pressis är väl inte ovanlig heller.

En kritik som florerar är att man idag packar in mer och mer inom ramen för kommunikatörens roll. Det är ju en kompetens att vara grafisk formgivare och innehållsproducent, och en annan att vara kriskommunikatör. Webbdesign, CRM, internkommunikatör, eventproducent och digital marknadsförare. Allt i ett. Den stressrelaterade psykiska ohälsan har skjutit i höjden bland kommunikatörer. Jag vet allt om det eftersom jag har den härliga titeln marknadsansvarig vilken verkar veta få gränser. Här kan vi kasta in allt ovan och även lägga till marknadsanalys, digital och tryckt annonsering, growth marketing, SEO, SEM, dataanalys... Men, nu spann jag vidare på ett annat område. Känner ni en kommunikatör.. fråga hur hen mår

 

[Hermelin]

Precis så. Pressis är väl inte ovanlig heller.

En kritik som florerar är att man idag packar in mer och mer inom ramen för kommunikatörens roll. Det är ju en kompetens att vara grafisk formgivare och innehållsproducent, och en annan att vara kriskommunikatör. Webbdesign, CRM, internkommunikatör, eventproducent och digital marknadsförare. Allt i ett. Den stressrelaterade psykiska ohälsan har skjutit i höjden bland kommunikatörer. Jag vet allt om det eftersom jag har den härliga titeln marknadsansvarig vilken verkar veta få gränser. Här kan vi kasta in allt ovan och även lägga till marknadsanalys, digital och tryckt annonsering, growth marketing, SEO, SEM, dataanalys... Men, nu spann jag vidare på ett annat område. Känner ni en kommunikatör.. fråga hur hen mår

Exakt!

Jag lämnade kommunikationsspåret för ett par år sen och jag saknar verkligen inte den här delen. Jag saknar inte uppfattningen att är man bara kommunikatör ska man kunna allt det där. Och vara sekreterare på alla möten; för "du kan ju skriva". Jag saknar inte de amatörmässiga beställarna som i slutet av sina treåriga projekt "vill ha en broschyr". Jag saknar inte uppfattningen att egentligen kan alla vara kommunikatörer eftersom det bara handlar om att skriva. Och jag saknar verkligen inte den arbetsbelastning som jag och mina kolleger hade. Ett tag hade vi nästan lika många långtidssjuka som i tjänst.

 

[monster1]

Precis så. Pressis är väl inte ovanlig heller.

En kritik som florerar är att man idag packar in mer och mer inom ramen för kommunikatörens roll. Det är ju en kompetens att vara grafisk formgivare och innehållsproducent, och en annan att vara kriskommunikatör. Webbdesign, CRM, internkommunikatör, eventproducent och digital marknadsförare. Allt i ett. Den stressrelaterade psykiska ohälsan har skjutit i höjden bland kommunikatörer. Jag vet allt om det eftersom jag har den härliga titeln marknadsansvarig vilken verkar veta få gränser. Här kan vi kasta in allt ovan och även lägga till marknadsanalys, digital och tryckt annonsering, growth marketing, SEO, SEM, dataanalys... Men, nu spann jag vidare på ett annat område. Känner ni en kommunikatör.. fråga hur hen mår

Det är klart att kommunikation som är ett brett fält kan innehålla många olika delar och expertiser, det betyder ju inte att en och samma anställda ska göra alla dessa arbetsuppgifter. Det finns ju många breda yrken som tex ingengörer där man kan göra lite allt möjligt, men inte allt på en gång.

Det handlar ju om arbetsbeskrivning för just den anställning som du har, inte vad man skulle kunna göra med sin utbildning som bas. Det är ju en dialog man måste ha med sitt fackförbund och sin arbetsgivare. En annan sak är ju att bara för att man har kompetens nog att göra något betyder ju inte att man har tid att göra det.

 

[Hermelin]

Det är klart att kommunikation som är ett brett fält kan innehålla många olika delar och expertiser, det betyder ju inte att en och samma anställda ska göra alla dessa arbetsuppgifter. Det finns ju många breda yrken som tex ingengörer där man kan göra lite allt möjligt, men inte allt på en gång.

Det handlar ju om arbetsbeskrivning för just den anställning som du har, inte vad man skulle kunna göra med sin utbildning som bas. Det är ju en dialog man måste ha med sitt fackförbund och sin arbetsgivare. En annan sak är ju att bara för att man har kompetens nog att göra något betyder ju inte att man har tid att göra det.

Och ändå så är det så i väldigt många organisationer att kommunikatören förväntas göra precis allt. Man förväntas vara expert på allt från formgivning, presstjänst, SEO och sociala media. Arbetsbelastningen för många är skyhög och det är en av de branscher där folk mår sämst. Det är inte ett problem för @Midsommarblomster specifikt utan ett allmänt branschproblem.

 

[Midsommarblomster]

Det är klart att kommunikation som är ett brett fält kan innehålla många olika delar och expertiser, det betyder ju inte att en och samma anställda ska göra alla dessa arbetsuppgifter. Det finns ju många breda yrken som tex ingengörer där man kan göra lite allt möjligt, men inte allt på en gång.

Det handlar ju om arbetsbeskrivning för just den anställning som du har, inte vad man skulle kunna göra med sin utbildning som bas. Det är ju en dialog man måste ha med sitt fackförbund och sin arbetsgivare. En annan sak är ju att bara för att man har kompetens nog att göra något betyder ju inte att man har tid att göra det.

Problemet är ju just att samma anställda förväntas göra allt, om inte det mesta. Det finns en rad krönikor, debattartiklar och poddavsnitt på ämnet för den som vill sätta sig in i kommunikatörens verklighet. Det har florerat en hel del jobbannonser på sociala medier där verksamheter har tryckt in en hel avdelning i en tjänst, som ibland inte ens är på heltid. Och, statistiken på sjukskrivningar för kommunikatörer och marknadsförare talar ett ganska tydligt språk.

 

[Midsommarblomster]

Exakt!

Jag lämnade kommunikationsspåret för ett par år sen och jag saknar verkligen inte den här delen. Jag saknar inte uppfattningen att är man bara kommunikatör ska man kunna allt det där. Och vara sekreterare på alla möten; för "du kan ju skriva". Jag saknar inte de amatörmässiga beställarna som i slutet av sina treåriga projekt "vill ha en broschyr". Jag saknar inte uppfattningen att egentligen kan alla vara kommunikatörer eftersom det bara handlar om att skriva. Och jag saknar verkligen inte den arbetsbelastning som jag och mina kolleger hade. Ett tag hade vi nästan lika många långtidssjuka som i tjänst.

Nej det är en ganska fruktansvärd del av arbetet. Jag har suttit med internkommunikation kring omorganisationer trots att jag är marknadsförare, och jag får nästan dagligen förfrågningar på saker som inte är mitt primära uppdrag men har med kommunikation att göra. I början var jag dålig på att säga nej, och kanske lite osäker på vad jag förväntades kunna och inte. Så jag har suttit på kvällarna och lärt mig klippa film, göra grafiskt material och webbdesign vilket jag inte alls kunde innan. Jag kunde åka på att göra undersökningar för andra verksamheter för undersökningar är ju.. typ marknadsanalys. Idag är jag bättre på att säga nej men problemet är att min befattningsbeskrivning innefattar precis allt och lite till. Att jag dessutom ansvarar för tre verksamheter, har tre chefer och personalgrupper att rapportera till gör ju inte saken enklare.

Och tuffast efter arbetsbelastningen är synsättet att allt är så enkelt. "Det är väl bara att". Så trots att jag med åren blivit en förbaskat vass både designer, skribent och analytiker så fick jag bara här om veckan frågan vad jag gör av en chef. "Du lägger upp lite på sociala medier va?"

 

[monster1]

Nej det är en ganska fruktansvärd del av arbetet. Jag har suttit med internkommunikation kring omorganisationer trots att jag är marknadsförare, och jag får nästan dagligen förfrågningar på saker som inte är mitt primära uppdrag men har med kommunikation att göra. I början var jag dålig på att säga nej, och kanske lite osäker på vad jag förväntades kunna och inte. Så jag har suttit på kvällarna och lärt mig klippa film, göra grafiskt material och webbdesign vilket jag inte alls kunde innan. Jag kunde åka på att göra undersökningar för andra verksamheter för undersökningar är ju.. typ marknadsanalys. Idag är jag bättre på att säga nej men problemet är att min befattningsbeskrivning innefattar precis allt och lite till. Att jag dessutom ansvarar för tre verksamheter, har tre chefer och personalgrupper att rapportera till gör ju inte saken enklare.

Och tuffast efter arbetsbelastningen är synsättet att allt är så enkelt. "Det är väl bara att". Så trots att jag med åren blivit en förbaskat vass både designer, skribent och analytiker så fick jag bara här om veckan frågan vad jag gör av en chef. "Du lägger upp lite på sociala medier va?"

Går det inte att slipa på arbetsbeskrivningen då? Det är ju A och O att avgränsa rollen. Oftast är det ju inte kompetens som sätter stopp utan arbetstid och energi. Att ha en avgränsad arbetsbeskrivning är ju jätteviktigt för att kunna fokusera på det som organisationen tycker är viktigast.

 

[Hermelin]

Går det inte att slipa på arbetsbeskrivningen då? Det är ju A och O att avgränsa rollen. Oftast är det ju inte kompetens som sätter stopp utan arbetstid och energi. Att ha en avgränsad arbetsbeskrivning är ju jätteviktigt för att kunna fokusera på det som organisationen tycker är viktigast.

Det är ju arbetsgivaren som äger arbetsbeskrivningen. Och i många mindre organisationer så avgränsar man kommunikatörens roll till "allt som har med kommunikation att göra plus sådant som de andra avdelningarna inte vill ta i".

 

[Midsommarblomster]

Går det inte att slipa på arbetsbeskrivningen då? Det är ju A och O att avgränsa rollen. Oftast är det ju inte kompetens som sätter stopp utan arbetstid och energi. Att ha en avgränsad arbetsbeskrivning är ju jätteviktigt för att kunna fokusera på det som organisationen tycker är viktigast.

Jag ska uttrycka mig diffust för att inte vara för öppen med hur min egen arbetsplats fungerar. Men, jag tror ett utav problemen för kommunikatörer är att de arbetar för personer som inte är kommunikatörer själva. Som @Hermelin också vittnar om så finns det en uppfattning om att kommunikationsyrket är enkelt och diverse chefer är inte undantaget detta. Man tror att saker är enkelt, och går snabbt. Men sanningen är ofta någonting helt annat. Jag tror det är därför så många kommunikatörer pressas så hårt. De har chefer som inte är helt införstådda i arbetsuppgifterna, dess komplexitet och tidsåtgång. Då blir det nog så att rollerna blir breda, och eftersom efterfrågan på kommunikatörens kompetens oftast är stor i verksamheten så kan det dra iväg precis hur snabbt som helst. Jag tror vi ofta har en begränsad möjlighet att påverka. Det är ju också roller som ofta får många sökandes, så att ställa krav initialt kan vara svårt.

 

[monster1]

Jag ska uttrycka mig diffust för att inte vara för öppen med hur min egen arbetsplats fungerar. Men, jag tror ett utav problemen för kommunikatörer är att de arbetar för personer som inte är kommunikatörer själva. Som @Hermelin också vittnar om så finns det en uppfattning om att kommunikationsyrket är enkelt och diverse chefer är inte undantaget detta. Man tror att saker är enkelt, och går snabbt. Men sanningen är ofta någonting helt annat. Jag tror det är därför så många kommunikatörer pressas så hårt. De har chefer som inte är helt införstådda i arbetsuppgifterna, dess komplexitet och tidsåtgång. Då blir det nog så att rollerna blir breda, och eftersom efterfrågan på kommunikatörens kompetens oftast är stor i verksamheten så kan det dra iväg precis hur snabbt som helst. Jag tror vi ofta har en begränsad möjlighet att påverka. Det är ju också roller som ofta får många sökandes, så att ställa krav initialt kan vara svårt.

Jo men många andra yrken jobbar ju också så, min organisation fattar inte heller vad jag egentligen gör eftersom jag är experten (och ensam sådan). Högsta ledningen är politiker i olika skikt som ju då är amatörer och byts ut var fjärde år ungefär, sen är det flera lager med chefer som har sin kunskap. Det är dåligt med pengar eftersom vi är en kommunal verksamhet så det finns med lite tur en expert inom varje fält så att säga, inom några finns det flera men inte inom de jag verkar inom. Här hade vi tidigare en kommunikatör på varje förvaltning nu är de i stället samlade i en grupp på 3-5 stycken (de har nyligen blivit nedskurna pga av politik).

När vi på min avdelning skulle försöka göra en rutin för hur vi ska arbeta så fastnade vi på steg ett, hur kommer arbeten in för de kommer in från alla möjliga håll och gäller allt från utredningar, till ritningar till vad som helst. Jag personligen är lite av ett självspelande band där jag gör allt som i en större kommun görs av en hel avdelning och då jobbar jag bara 75%. Så jag tänker att jag ändå kan förstå hur gränslöst saker och ting kan vara. Även om jag jobbar inom ett annat fällt som också är väldigt brett.

 

[Midsommarblomster]

Jo men många andra yrken jobbar ju också så, min organisation fattar inte heller vad jag egentligen gör eftersom jag är experten (och ensam sådan). Högsta ledningen är politiker i olika skikt som ju då är amatörer och byts ut var fjärde år ungefär, sen är det flera lager med chefer som har sin kunskap. Det är dåligt med pengar eftersom vi är en kommunal verksamhet så det finns med lite tur en expert inom varje fält så att säga, inom några finns det flera men inte inom de jag verkar inom. Här hade vi tidigare en kommunikatör på varje förvaltning nu är de i stället samlade i en grupp på 3-5 stycken (de har nyligen blivit nedskurna pga av politik).

När vi på min avdelning skulle försöka göra en rutin för hur vi ska arbeta så fastnade vi på steg ett, hur kommer arbeten in för de kommer in från alla möjliga håll och gäller allt från utredningar, till ritningar till vad som helst. Jag personligen är lite av ett självspelande band där jag gör allt som i en större kommun görs av en hel avdelning och då jobbar jag bara 75%. Så jag tänker att jag ändå kan förstå hur gränslöst saker och ting kan vara. Även om jag jobbar inom ett annat fällt som också är väldigt brett.

Ja, alltså, jag vet inte vad du argumenterar emot egentligen. Jag pratade om många kommunikatörers verklighet och förklarade min syn på anledningen till den. Det betyder ju inte att inte andra roller också har liknande utmaningar. Eller att det inte finns lösningar. Eller vad är det jag missförstår?

Om vi pratar om min roll så är den debatterad internt just nu då en rad medarbetare och chefer har uttryckt oro. Det är på tal både chefsbyte och ändring i uppgifter. Men det är ju inte en lösning som är på plats i morgon, och given vår komplexa organisationsstruktur så är det inte säkert att det kan bli helt bra för en kommunikatör hur man än gör. Men mer vill jag nog inte skriva om just mitt eget jobb.

 

[Philosophia]

[/QUOTE]

Min uppfattning är att kommunikatörernas uppdrag är betydligt bredare än så. Som sagt, en del kommunikatörer har marknadsföring av platsen som huvuduppdrag. Andra jobbar bara med intern kommunikation och utveckling av ledare. Andra är specialister på krisledning. Och en del kommunikatörer ägnar sig åt formgivning hela dagarna.

De har fortfarande ett kärnuppdrag som offentliga tjänstepersoner. Det är det som kommer först.

 

[Palermo]

Jag skulle tro att en person som har privat sektor som ideal inte skulle anstränga sig för att komma över till offentlig.

Gällande kommunikation och marknadsföring så är det ju många kommuner som sysslar med platsmarknadsföring idag. Hett debatterat på Almedalen i år. Men visst ligger det i det offentliga uppdraget att syssla med sådant och det kan man, bevisligen, tycka väldigt olika om. Sen finns det ju kommunikationsroller som inte ens har beröringspunkter med marknadsföring. Så det hänger väl på rollen. Åter igen handlar det väl om att förstå sitt uppdrag.

Jag beskriver bara lite av mina mindre positiva erfarenheter av det du startat en tråd om.

Jag vet inte vad som gör övergången privat-offentligt så pass dysfunktionell som jag har upplevt den, när den är (får man förmoda) frivillig hos den som har gjort den. Om det handlar om kunskapsbrist, olika värderingar, eller något annat.

Argument och uppläxningar understryker det negativa i mina erfarenheter, snarare än något annat.

Det är väldigt osannolikt att det är kommunikatören med bakgrund i privat sektor som "har rätt" om hela gruppen i övrigt är ense om att det inte funkar.

 

[Midsommarblomster]

Jag beskriver bara lite av mina mindre positiva erfarenheter av det du startat en tråd om.

Jag vet inte vad som gör övergången privat-offentligt så pass dysfunktionell som jag har upplevt den, när den är (får man förmoda) frivillig hos den som har gjort den. Om det handlar om kunskapsbrist, olika värderingar, eller något annat.

Argument och uppläxningar understryker det negativa i mina erfarenheter, snarare än något annat.

Det är väldigt osannolikt att det är kommunikatören med bakgrund i privat sektor som "har rätt" om hela gruppen i övrigt är ense om att det inte funkar.

Du menar att du får lyfta dina perspektiv, men när jag lyfter mina så kallas det uppläxning och understryker dina negativa upplevelser? Fräscht.

 

[monster1]

Jag skulle tro att en person som har privat sektor som ideal inte skulle anstränga sig för att komma över till offentlig.

Gällande kommunikation och marknadsföring så är det ju många kommuner som sysslar med platsmarknadsföring idag. Hett debatterat på Almedalen i år. Men visst ligger det i det offentliga uppdraget att syssla med sådant och det kan man, bevisligen, tycka väldigt olika om. Sen finns det ju kommunikationsroller som inte ens har beröringspunkter med marknadsföring. Så det hänger väl på rollen. Åter igen handlar det väl om att förstå sitt uppdrag.

Det ligger inte i det offentliga uppdraget för kommuner och regioner vad det gäller basansvar, men kanske kan tolkas in på kommuner under näringslivsutveckling och regioner under turism som båda är frivilliga områden. Sen är det ju högst frivilligt för kommuner att ägna sig åt diverse som inte ligger inom kommunens ansvarsområden så länge det inte konkurrerar med näringslivet. Ur den aspekten så är ju kommunikationsavdelningarna/enheterna mer känsliga för politiska beslut eftersom det inte finns någon grund i kommunallagen för deras existens. Hos oss växte kommunikaitonsavdelningen först tredubbelt för att sedan vid politiskt skifte skäras ned till ursprunglig storlek igen. De fick också agera slagträ i politiken ganska länge.

Det finns definitivt ett glapp mellan den moderna platsmärkes kommunikationen där kommunikationsenheterna stort sett driver sin egen verksamhet och de övriga verksamheterna i kommunen som behöver få ut sin "torra tråkiga information". När jag började jobba hade vi som sagt en "egen" kommunikatör vars uppgift var att hjälpa oss i verksamheterna att få ut information till kommuninnevånarna som de behövde läsa i. Nu är de som sagt en egen enhet som driver sitt eget kommunikationsbehov kring att marknadsföra kommunen utåt och det är upp till oss själva att försöka få ut information till medborgarna när vi behöver det. Under tiden jag jobbat har de också organiserat om säkert fyra gånger och gjort det samma med kommunens varumärke som har haft diverse utformning och slogans. På det sättet är kommunikationsenheterna mycket mer lättrörliga än resten av kommunorganisationen som oftast jobbar direkt mot olika lagstiftningar och kräver fler beslut och liknande och därmed är mer tröga. Det kan skapa en del friktion.

 

[Thaliaste]

Jag utbildade mig till statsvetare en gång i tiden och började arbeta inom kommunal näringslivsutveckling, på ett privat bolag som kommunen upphandlat. Sedan dess har det rullat på snart 15 år i privata bolag. Det har ju sina för och nackdelar, beslutsvägarna är mindre komplicerade och lönen högre. Samtidigt blev jag ju statsvetare en gång i tiden för att jag ville arbeta med samhällsförändring, och många utav de tjänsterna finns inom det offentliga.

Men, det tycks omöjligt att komma över? I nästan alla jobbannonser efterfrågar man erfarenhet från att ha arbetat i offentlig verksamhet, ibland även specificerat med antalet år. Genom åren när jag sökt arbeten så har responsen från offentlig verksamhet varit stendöd, medan jag faktiskt varit rätt eftertraktad inom privat.

Jag har väl ett tillräckligt långt arbetsliv bakom mig för att förstå att de olika formerna kommer med olika utmaningar. Storlek på organisation, politiskt styrd eller inte, LoU, offentlighetsprincipen, byråkrati osv. Men, är det verkligen ingenting som en vuxen kompetent person kan förstå och lära sig? Eller är det så komplext att man sätter det så högt upp i önskelistan, att andra erfarenheter och egenskaper är lägre prioriterade?

Nu har jag sett en del annonser där man i förväg fyller i ett frågeformulär och svarar ja eller nej på frågor, och denna frågan dyker upp. Har man inte erfarenheten så checkar man inte alla bockar, och jag förstår att de såklart tittar först på de ansökningar som har alla rätta svar.

Jag är öppen för att jag har missat något här, men jag ställer mig lite frågande. Jag är också lite uppgiven då det känns som att ju längre jag arbetar inom privat sektor, ju mer målar jag in mig i det här hörnet eftersom det verkar vara en mur här emellan.

Jag tänker att det är några olika komponenter i din frågeställning som kan vara mer eller mindre rimlig att de är som det är.

Som andra tagit upp så är det i princip alltid ett måste att utlysa tjänster även om man redan vet vem man vill anställa. Slöseri med allas tid, absolut, men det är för att tillsättningar inom myndigheter etc inte ska handla om svågerpolitik och att de ska vara transparenta. Rekryteringen ska kunna prövas i domstol så därför blir annonserna ofta rätt styltiga och inte så mycket "vi är öppna för lite vad som helst och kommer att känna oss fram under intervjuerna vem vi trivs med".

Jag vet inte om det fortfarande är så, men det finns en bild av att anställning i offentlig sektor är tryggare än i privat sektor, och om det är så att det är svårare att bli av med en felrekrytering så blir man också mindre riskbenägen och testa någon som har en annan bakgrund än den vanliga.

När det gäller själva ansökningsprocessen och ev kallelse till intervju osv, så tror jag att det spelar stor roll om den organisation man söker jobb hos gör hela processen själva, eller om de har en extern firma (från privata sektorn, ironiskt nog ) - hur bra koll på det faktiska jobbet som ska utföras och kontexten för det är helt avgörande för att våga göra en bedömning utanför standardformuläret. Ju mindre du vet, och du kanske själv är ganska junior som rekryteringskonsult som får ta bulkjobben med standardtjänster som de seniora har tröttnat på, och du är såld av din arbetsgivare till uppdragsgivaren att leverera 5 bra kandidater till varje tjänst - ja, desto mer inside the box kommer du att hålla dig.

Sedan tar du också upp sådana här automatiserade ansökningsformulär, vilket är mitt hatobjekt inom rekrytering. Det som händer är man systematiserar framvaskning av kandidater som inte har några hämningar i att skarva och överdriva sina erfarenheter och förmågor, och bortsållning av kandidater som är mer rättvisande eller tvivlande självupptagna. Man missar enormt många matchningar med den typen av instrument, är min åsikt.

Till sist så håller jag med dem i tråden om att det ÄR en väsentlig skillnad i uppdraget när man arbetar på en myndighet, och det är många från privat sektor som inte riktigt insett det på förhand och som inte vill acceptera det sedan heller. Men det är något man borrar i under intervjun tycker jag, hur man tänker om det behöver personen få uttrycka själv för att man ska kunna bedöma. Jag tycker att man kan få en ganska bra bild av det under en intervju, och det är därmed något man bör ha tänkt igenom noga när man ska gå på intervju för det kommer vara en central fråga om man saknar tidigare erfarenhet. Men sorterar man bort alla på förhand så missar man också chansen att hitta den som har tänkt igenom sitt byte.

 

[Thaliaste]

Det ligger inte i det offentliga uppdraget för kommuner och regioner vad det gäller basansvar, men kanske kan tolkas in på kommuner under näringslivsutveckling och regioner under turism som båda är frivilliga områden. Sen är det ju högst frivilligt för kommuner att ägna sig åt diverse som inte ligger inom kommunens ansvarsområden så länge det inte konkurrerar med näringslivet. Ur den aspekten så är ju kommunikationsavdelningarna/enheterna mer känsliga för politiska beslut eftersom det inte finns någon grund i kommunallagen för deras existens. Hos oss växte kommunikaitonsavdelningen först tredubbelt för att sedan vid politiskt skifte skäras ned till ursprunglig storlek igen. De fick också agera slagträ i politiken ganska länge.

Det finns definitivt ett glapp mellan den moderna platsmärkes kommunikationen där kommunikationsenheterna stort sett driver sin egen verksamhet och de övriga verksamheterna i kommunen som behöver få ut sin "torra tråkiga information". När jag började jobba hade vi som sagt en "egen" kommunikatör vars uppgift var att hjälpa oss i verksamheterna att få ut information till kommuninnevånarna som de behövde läsa i. Nu är de som sagt en egen enhet som driver sitt eget kommunikationsbehov kring att marknadsföra kommunen utåt och det är upp till oss själva att försöka få ut information till medborgarna när vi behöver det. Under tiden jag jobbat har de också organiserat om säkert fyra gånger och gjort det samma med kommunens varumärke som har haft diverse utformning och slogans. På det sättet är kommunikationsenheterna mycket mer lättrörliga än resten av kommunorganisationen som oftast jobbar direkt mot olika lagstiftningar och kräver fler beslut och liknande och därmed är mer tröga. Det kan skapa en del friktion.

Eller som när kommunen tycker att vi måste ha en egen Facebook/Instagram/finns säkert något nyare nu för verksamhet X där invånarna ska kunna ha direktkontakt om X. Ganska snart upptäcker man att en sådan sida kräver en uppsättning av frågebesvarare likväl som moderatorer, eftersom kommunens invånare inte håller sig till verksamhet X utan tar också upp frågor om badhuset öppettider, klagar på alla potthål och långsam snöröjning, uppblandat med spridning av diverse misstro och ibland rena hot mot kommunens tjänstemän och politiker. Och medan sandningen får vänta tills maskinen hunnit dit, så inser man att en sådan här sida kan spåra ur väldigt snabbt och måste därför ha både dubbel och trippel bemanning för att hinna med och för att personalen ska kunna lämna skärmen ibland.

Efter ett tag inser man att "vi-ska-ha-en-öppen-och-transparent-dialog-med-invånarna-sidan" har fler medarbetare än avdelningen för kärnkompetensen som verksamhet X handlar om.

En god tanke, absolut, men den sidan (och organisationen) blev inte så långlivad...

 

[Mabuse]

Det håller jag verkligen med om! Och jag tror att det är en sådan sak som inte går att visa, om det inte också faktiskt är så att man kan det.

Sen vet jag inte hur svårt det där är att lära sig, om man inte har det med sig redan. Min erfarenhet tyder snarare på att folk från privat sektor inte vill lära sig det. Och då blir det väldigt mycket som inte funkar.

Precis, det är attityden ”Men hur kan ni ha en så dum regel, den borde ni ju försöka ändra!” eller ”Men så kan det ju inte vara, den regeln kan man inte behöva följa” (när det är typ offentlighetsprincipen eller liknande lagstiftning som är helt orimligt för en enskild tjänsteman att vare sig strunta i eller ändra).