Att det ska vara så svårt att säga som det är

Versus:

Random person: Hur är läget då?
Jag: Nja, sådär. Låg hela dagen igår under täcket och hade dödsångest eftersom hjärtat kan ju stanna när som helst vettu.
Random person: ............
Jag: Noll kontroll. POFF så blir det bara svart, typ. Så är man död. 🤷‍♀️
Random person: ............ *cricket sound*
Jag: Heh.

:laugh:


Det här kunde ju leda till hur många intressanta diskussioner som helst. Det är bara folk i allmänhet som är rädda för saker dom inte kan kontrollera. Jag hade haft tusen frågor :D
 
Jag inser att jag känner annorlunda än de flesta i tråden, så undrar av nyfikenhet hur ni vill att er omgivning ska reagera när ni delar med er av att allt inte är toppen?

Jag vill absolut inte ha peppiga svar, om någon försöker peppa mig när jag är nere vill jag ge dem en käftsmäll och kommer typ aldrig berätta om mitt mående igen :D

Jag vill mest bara ha "jag hör vad du säger och det suger". Jag är fullt medveten om att det kommer bli bättre och att man kan tänka på andra sätt för att må bättre men just nu behöver jag må lite dåligt och känna att det är ok. Om någon peppar mig så tycker jag det känns som att jag "inte får må dåligt" helt enkelt.

Fy fan vad jag hatar pepp när jag är nere.😫
 
Jag har lite olika strategier för olika vänner. En del planerar jag in saker med för jag vet att jag kan ställa in det om det skulle knipa med måendet och att de förstår att det inte har något med dem att göra. Andra förstår inte att det inte ”bara” är lite seghet som gör att jag ställer in. De tycker att ”jamen nu har vi bestämt så nu får du rycka upp dig” och tar det som en diss mot deras person typ, att de inte är viktigare än min trötthet. De förstår inte att jo jag kan förmodligen ”rycka upp mig”, umgås med dig och kommer verka som vanligt men det kommer äta på min inre ork och jag kommer vara som död i flera dagar efteråt. De kompisarna undviker jag att planera in saker med eller också ljuger jag om jag behöver ställa in.

Min ork har varit (och är) en balansgång för mig. Ibland blir jag bättre av att bara ta mig ut och göra något och ibland blir jag sämre (sämre med mental ork och trötthet). Jag tror jag har lyckats knäcka koden till när jag bör göra vad men ibland missbedömer jag min trötthet själv också.
 
Det här kunde ju leda till hur många intressanta diskussioner som helst. Det är bara folk i allmänhet som är rädda för saker dom inte kan kontrollera. Jag hade haft tusen frågor :D

Ja, visst. Det kanske inte är ofta jag är upplagd för tusen frågor kring min psykiska ohälsa, dock. :p Och det är verkligen fingertoppskänsla som gäller.

Nu är ju just denna konversation tillskruvad till det yttersta, men de gånger min ångest kommer på tal så vill folk liksom kunna relatera. Att prata om "ångest och stress" är förhållandevis enkelt idag. Men när jag öppnat upp om min hypokondri så blir det inte längre relaterbart och jag har mötts av mycket oförstånd och tvekande miner.
 
Om någon frågar hur det är så brukar jag svara ärligt. ...men märker ofta att det inte riktigt är vad frågeställaren har förväntat sig. Det blir ofta lite knarr och "ojh...ehh..." om det inte är så bra med mig just då, men jag orkar inte låtsas som att allt är toppen då det inte är det.
 
Tänkvärd tråd.

Jag har tidigare varit den som försökt peppa när andra tänkt negativt.
Jag har inte sett det som att (jag sagt att) deras känslor varit fel.
Men nu har jag tänkt om lite känner jag.
Som någon skrev att prata är bra, men älta är destruktivt, det kändes rätt pricksäkert.
Och även det här "jag hör vad du säger", det säger en person i min närhet och det gillar jag. Att även om jag för närvarande inte kan lösa ditt problem hör jag vad du säger.

Sen det här med att vara svag. Jag tycker inte att andra som pratar om sin psykiska ohälsa är svaga, tvärtom. Men personligen vill jag inte berätta allt för kreti och pleti. Och så tänker jag att finns ju en anledning till att folk jobbar professionellt med det också, att vänner/kolleger kanske inte bör ta emot all varandras jobbigheter heller.
Med nära vänner tänker jag att det blir en annan sak, men att även en vän ska kunna säga ifrån också om hen inte orkar och kanske föreslå prat med en professionell istället.
Som ju som sagt absolut inte är något svaghetstecken.
 
Inte bara en del av psykisk ohälsa, utan också upp till en grad av det. Upplever att vi som lever med grava psykiska sjukdomar fortfarande befinner oss i ett stigma. Det förväntas av samhället att man ska bli bra av lite medicin, terapi och en kort tids sjukskrivning. Fungerar det inte så är det svårt att prata med andra om sin sjukdom, det är svårt att få någon förståelse för det.

Jag försöker ta bort mina skamkänslor inför att jag är sjuk, men det är svårt. Herregud, jag kände en massa skam när jag träffade en läkare från psykiatriska slutenvården när jag var hos vårdcentralen sist för ett fysiskt problem. Kände en massa skam när jag fick berättat för mig att jag var den patient på öppenpsyk som varit på flest besök där under de senaste två åren. Känner skam över att jag inte lyckas bli frisk.
Jag håller med. Jag har aldrig haft problem med att prata om hur jag mår och känner och har i stort sett aldrig haft svårt att öppna upp mig, men... på senare år så har jag märkt av en skillnad i förväntningarna från omgivningen, jag borde börjat må bättre och jag borde fått den eller den hjälpen från vården (som inte finns liksom, väldigt orealistiska förväntningar). Det har lett till att jag drar mig undan från folk mer, speciellt gamla vänner och bekanta för att jag skäms över att jag inte kommit längre. Sedan har skammen såklart inte bara att göra med förväntningar från omgivningen, men det gör det inte lättare! Har på sätt och vis blivit enklare sedan jag fått MS och även har en fysisk diagnos att peka på, men det gör ju inte min egen vardag lättare direkt. :D
 
Igår skulle jag ha haft en Skype-date med en av mina bästa vänner. Jag vaknade dock helt på fel sida och känslan av hopplöshet som förföljt mig i några veckor nu satte in med full kraft. Ni vet sådär så att man mest bara går runt och känner att man vill gråta hela tiden?

Istället för att komma med en dålig ursäkt till vännen, som var min första instinkt, bestämde jag mig för att säga som det var. Att jag har det lite kämpigt mentalt just nu och känner mig överväldigad, deppig och less på allt. Att jag därför inte alls har lust att prata med henne som vi hade bestämt bara dagen innan, utan att jag istället ville gå och begrava mig under täcket resten av dagen.

Jag sa som det var. Jag hade lika gärna kunnat hitta på någon halvkass ursäkt, men jag valde att säga sanningen. Det är tredje gången det senaste halvåret som jag vågar säga som det är och berätta för någon jag känner att det inte är helt lätt inne i huvudet på mig just nu, och att jag därför behöver ställa in/planera om. Det känns lika skönt varje gång, men varför ska det vara så förbannat svårt att bara säga som det är? Varför är min första instinkt att dra en vit lögn, även när det gäller en nära vän? Jag har till och med kommit på mig själv med att göra det för mina egna föräldrar, för tusan!

Vad är det som gör att vi (för jag inbillar mig att det inte bara är jag som har det såhär) har så väldigt svårt att erkänna att livet inte alltid är så jäkla glittrigt och att man ibland behöver sätta sig själv först? Varför känns en lögn ofta så mycket lättare än sanningen? Kan vi prata lite om det eller?
Bra fråga, jag är precis likadan. Frågar någon hur det är så svarar jag automatiskt bra, även när det inte är det.
Har nu tagit tag i mitt mående och tom för psykolog och läkare har jag enormt svårt för att säga hur det faktiskt är, känner mig gnällig, som att de inte ska tro mig och tycka att jag bara hittar på. Har insett att jag har enorma problem för att prata om mig själv, både ytligt och på ett djupare plan. Försöker motivera mig själv till att prata med psykologen om det, men det är svårt. Varför vet jag dock inte men nej, bara nej.
 
... Det är otroligt svårt att bygga upp någon form av självförtroende och ofta blir det liksom en ond spiral där prestationsångesten och rädslan för att förlora gör så att jag ger upp eller inte försöker, vilket betyder att jag presterar dåligt vilket i sin tur uppfyller profetian om att jag är dålig osv osv...
Wow, det hade kunnat vara jag som skrev det där. Jag lider också av en förlamande prestationsångest och är duktig på att slå på mig själv när jag inte lever upp till mina högt satta krav.

Jag kan nog bara öppen om det för min man och min bästa vän, i min familj biter man ihop och säger "det känns bättre imorgon" och pratar inte mer om obekväma känslor. Min ovana att prata om känslor gör att det lätt bubblar över och jag börjar gråta när jag väl öppnar mig, vilket gör det extra jobbig att få fram det man vill förmedla. Speciellt i jobbsituationer där man vill vara proffsig och kontrollerad, och kanske egentligen är mer frustrerad än ledsen. :banghead:
 
Wow, det hade kunnat vara jag som skrev det där. Jag lider också av en förlamande prestationsångest och är duktig på att slå på mig själv när jag inte lever upp till mina högt satta krav.

Jag kan nog bara öppen om det för min man och min bästa vän, i min familj biter man ihop och säger "det känns bättre imorgon" och pratar inte mer om obekväma känslor. Min ovana att prata om känslor gör att det lätt bubblar över och jag börjar gråta när jag väl öppnar mig, vilket gör det extra jobbig att få fram det man vill förmedla. Speciellt i jobbsituationer där man vill vara proffsig och kontrollerad, och kanske egentligen är mer frustrerad än ledsen. :banghead:

🙋‍♀️

Känner så väl igen mig i detta, att när man väl öppnat upp om känslorna så har man liksom flyttat stocken som höll ihop dammen - ingen återvändo, liksom.

Jag och min psykolog har pratat mycket om prestationsångest. Det är väl cirka det enda råd jag har, en psykolog. Det har varit otroligt givande för min del. Förr satte jag upp så höga krav och mål att jag omedvetet satte upp misslyckanden för mig själv, så att det blev en ond cirkel av det hela och det enda jag visste var att jag var fullständigt hopplös som inte klarade både det ena och det andra. Det blev liksom en vardagskänsla och jag blev handlingsförlamad regelbundet. Det var svårt att tillåta sig själv att lyckas med något. Nu är det en annan nivå av acceptans och "bra nog" som gäller, även om prestationsångesten absolut sätter en del käppar i hjulet fortfarande. Svårt att komma ur gamla hjulspår.
 

Liknande trådar

Övr. Hund Hej! Jag ber om ursäkt för en låång text. Jag är förtvivlad över situationen med min 7 månader gamla valp, jag känner mig så jävla...
2 3
Svar
42
· Visningar
4 937
Senast: fixi
·
L
Relationer Jag har en fråga som jag väldigt gärna skulle vilja veta hur andra tänker! Men jag ska försöka att förklara utan att av slöja förmycket...
2 3
Svar
48
· Visningar
4 724
Senast: LiviaFilippa
·
Hästhantering Hej alla, långt inlägg och jag ber om ursäkt men har mycket att skriva. Jag har redan ett konto här på buke, men då detta känns alltför...
2
Svar
20
· Visningar
2 018
Skola & Jobb Kan man skriva en skriva-av-sig-tråd här? Den kanske bör ligga under Dagbok, men samtidigt kanske det funkar lika bra här? För er som...
2
Svar
24
· Visningar
5 143
Senast: Sasse
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp