Att det ska vara så svårt att säga som det är

[Mineur]

Jag jobbar på en liknande grej inom samma ämne - att inte ge någon anledning alls när jag säger nej till något. I vissa situationer är det såklart fullt rimligt och till och med nödvändigt att uppge en anledning. Men i många situationer behöver jag faktiskt inte motivera mitt nej, det räcker med tex "Nej, det är jag inte intresserad av". Och det är sååå svårt och ovant för mig att inte säga "Nej, det passar inte pga" eller "Nej, jag ska tyvärr iväg på..." osv. Brukar lätt trassla in mig också så att jag till slut får säga ja iaf, bara för att den andra personen kunnat ändra lite på vad det bes om så att det då skulle passa.

Just det här behöver jag också öva på! Att inte hela tiden känna att jag behöver ha Världens Bästa Ursäkt att följa upp mitt nej med. Ibland angår det faktiskt ingen annan vad min anledning till att tacka nej är, men det kan vara svårt att övertyga den artiga flickan som alltid vill göra allt bra för alla om den saken.

Intressant tråd. Jag känner väldigt sällan ett behov av att ”berätta hur det verkligen är” utan känner att en vit lögn 99 fall av 100 är både smidigare för mig och för den som frågar. Sen kanske smidigt inte alltid är bäst, det köper jag, men känner själv inte behovet av att dela med mig. Det beror kanske på att jag typ aldrig mår dåligt och om jag gör det skulle jag berätta det för otroligt få personer (typ min man..). Hade jag ofta behövt ställa in saker pga mår dåligt skulle jag kanske känna annorlunda..

Jag inser att jag känner annorlunda än de flesta i tråden, så undrar av nyfikenhet hur ni vill att er omgivning ska reagera när ni delar med er av att allt inte är toppen?

Jag var som du fram till för ungefär ett halvår sedan. Mådde sällan dåligt och gillade inte alls att berätta för folk när jag väl gjorde det, utan jag höll det hellre för mig själv tills det gick över igen (vilket oftast inte tog mer än någon dag). Men sen hade jag en jättetuff höst och har mått sämre än på länge under det senaste halvåret, så jag kunde helt enkelt inte hålla uppe fasaden jämt. I samma veva började jag känna att jag vill bidra lite till att ta bort stigman kring mental hälsa och faktiskt våga prata om det, även om det alltid känns obekvämt. Jag vill leda med gott exempel och visa mina vänner att det är okej, vi mår alla lite skit ibland, och att de gärna får prata om sådant här med mig.

Jag inspirerades också av en annan nära vän som i somras gjorde ungefär samma sak som jag och ställde in en fikadejt med kort varsel och var helt ärlig med anledningen till det. Det ledde till en fin konversation om hur vi mår och känner egentligen, och det har verkligen stärkt vår relation. Överlag upplever jag att alla mina relationer blivit starkare efter att vi vågat vara ärliga om sådant här.

För mig handlar det också om att jag löjligt lätt får dåligt samvete, så de gånger jag sagt sanningen har det känts som en lättnad bara av den anledningen - att jag slapp ljuga för en nära vän och sen ha dåligt samvete för det.

Vad gäller reaktioner så vill jag oftast inte ha mer än ett stöttande meddelande tillbaka, och sen kan det vara bra så. Jag har inget behov av att stöta och blöta saken, det gör jag oftast bara med min sambo eller här på Buke, såvida inte personen i andra änden har saker hen vill prata om förstås.

 

[Nahar]

En sak som jag påminner mig själv om när jag tvekar att berätta sanningen om hur jag mår, är hur jag själv känner när andra gör det. Jag blir tacksam, glad för att de litar på mig, och glad om jag på något sätt kan hjälpa. Jag tror nog att de flesta känner så, egentligen, tacksamheten och glädjen i att vara behövd, att vara nära. Och jag försöker bli bättre på att uttrycka det när andra är öppna med mig, så att vi kan ändra våra tankemönster tillsammans.

Om någon berättar för mig om något jobbigt, eller är ärliga med vad de tänker och känner, så är min första reaktion nu att tacka. "Tack för att du är öppen med hur du känner," eller "vad glad jag blir att du känner dig trygg med att berätta för mig." Och sen beroende på vad det är kanske "jag hjälper gärna om du behöver något, annars finns jag här när du känner för att ses/höras igen." Och jag tackar också alltid efter att någon pratat ut med mig eller vice versa. För förtroendet, för att jag får vara nära.

Sen finns det ju också vi som kanske uppskattar lite peppande/pushande. Men det gäller att känna sina vänner riktigt bra tror jag innan en försöker sig på något sånt, för det kan bli så fel. En sak är ju att fråga rakt ut "vill du att jag peppar upp dig eller bara lyssnar en stund?" Jag uppskattar det. Då kan jag känna efter en extra gång, t.ex. om det är något jag skulle iväg på, men vet också att det är helt ok om jag avböjer mig pepp.

 

[Cattis_E]

Igår skulle jag ha haft en Skype-date med en av mina bästa vänner. Jag vaknade dock helt på fel sida och känslan av hopplöshet som förföljt mig i några veckor nu satte in med full kraft. Ni vet sådär så att man mest bara går runt och känner att man vill gråta hela tiden?

Istället för att komma med en dålig ursäkt till vännen, som var min första instinkt, bestämde jag mig för att säga som det var. Att jag har det lite kämpigt mentalt just nu och känner mig överväldigad, deppig och less på allt. Att jag därför inte alls har lust att prata med henne som vi hade bestämt bara dagen innan, utan att jag istället ville gå och begrava mig under täcket resten av dagen.

Jag sa som det var. Jag hade lika gärna kunnat hitta på någon halvkass ursäkt, men jag valde att säga sanningen. Det är tredje gången det senaste halvåret som jag vågar säga som det är och berätta för någon jag känner att det inte är helt lätt inne i huvudet på mig just nu, och att jag därför behöver ställa in/planera om. Det känns lika skönt varje gång, men varför ska det vara så förbannat svårt att bara säga som det är? Varför är min första instinkt att dra en vit lögn, även när det gäller en nära vän? Jag har till och med kommit på mig själv med att göra det för mina egna föräldrar, för tusan!

Vad är det som gör att vi (för jag inbillar mig att det inte bara är jag som har det såhär) har så väldigt svårt att erkänna att livet inte alltid är så jäkla glittrigt och att man ibland behöver sätta sig själv först? Varför känns en lögn ofta så mycket lättare än sanningen? Kan vi prata lite om det eller?

För att det blir så tydligt och ett erkännande av att man är "svag" just då.
Jag menar inte att du är svag, det är en styrka att våga säga som det är.
Menar mer att man i sitt huvud har något slags skev bild av att många andra är så glada, positiva och fulla av ork jämt att det tar emot att berätta att man själv inte är det?
Hoppas du förstår vad jag menar, känns svårt att förklara.

//Hon som grinar över sådana känslor när hon är ensam ibland.

 

[Cattis_E]

Va härligt att det kändes bättre och vilken fin kompis du har

Något som jag tränar på är likt någon annan att inte alltid känna att jag behöver följa upp med en förklaring efter ett nej. Men oj va svårt det är. Det kommer liksom per automatik.

jag är ärlig med vissa kompisar, för att jag vet att de kan ta det. Andra inte, för de tycker det är jobbigt när jag inte är den glada och lättsamma. Jag har till exempel varit ärlig om att jag inte trivs på mitt nya jobb nu och då ska folk peppa med att det är nog inte så illa som jag tror, jag vänjer mig, jag måste ge det en ärlig chans osv. Då blir plötsligt min känsla ogiltig på något sätt. Så nu kommer jag inte vara ärlig om det längre.

Det borde jag nog också öva på. Jag vill liksom ursäkta mig för att jag sade nej.

 

[nightcrawler]

Härligt! Jag tränar också... är så van att få skit för hur jag känner, tycker och tänker att jag hellre hittar på en annan ursäkt. Att det jag tycker är fel och konstigt. Det tar tid att träna upp men om man umgås med rätt personer så går det bättre, eller snarare sorterar ut de som gör som ovan. Känslan när någon bara förstår, eller bara inte ifrågasätter. är underbar!

Det du (jag) känner är aldrig fel. Och ingen har rätt att tycka en massa saker om det

Det där med att få skit för hur man känner gör mej så ledsen. Varför är inte mina känslor riktiga och värda nått? Varför har jag fel? Varför är mina känslor fel?
Jag har gått från att ljuga om hur jag mår till att vara ärlig. Nu har jag börjat gå från att vara ärlig till att börja ljuga om det igen. Är bara ärlig mot några enstaka. Känns som att det spelar ingen roll. Är jag ärlig så passar det inte och jag får skit. Ljuger jag och skyller på annat så blir jag genomskådad men det accepteras någorlunda

 

[Mineur]

En sak som jag påminner mig själv om när jag tvekar att berätta sanningen om hur jag mår, är hur jag själv känner när andra gör det. Jag blir tacksam, glad för att de litar på mig, och glad om jag på något sätt kan hjälpa. Jag tror nog att de flesta känner så, egentligen, tacksamheten och glädjen i att vara behövd, att vara nära. Och jag försöker bli bättre på att uttrycka det när andra är öppna med mig, så att vi kan ändra våra tankemönster tillsammans.

Om någon berättar för mig om något jobbigt, eller är ärliga med vad de tänker och känner, så är min första reaktion nu att tacka. "Tack för att du är öppen med hur du känner," eller "vad glad jag blir att du känner dig trygg med att berätta för mig." Och sen beroende på vad det är kanske "jag hjälper gärna om du behöver något, annars finns jag här när du känner för att ses/höras igen." Och jag tackar också alltid efter att någon pratat ut med mig eller vice versa. För förtroendet, för att jag får vara nära.

Sen finns det ju också vi som kanske uppskattar lite peppande/pushande. Men det gäller att känna sina vänner riktigt bra tror jag innan en försöker sig på något sånt, för det kan bli så fel. En sak är ju att fråga rakt ut "vill du att jag peppar upp dig eller bara lyssnar en stund?" Jag uppskattar det. Då kan jag känna efter en extra gång, t.ex. om det är något jag skulle iväg på, men vet också att det är helt ok om jag avböjer mig pepp.

Ja, precis sådär är det ju. Jag kände mig verkligen tacksam, och på sätt och vis också lite ärad, att min kompis valde att vara sådär ärlig med mig i somras och att hon kände sig trygg med att "erkänna" att hon inte mådde så bra på insidan just då. Och när jag gjorde detsamma gentemot henne en gång i höstas skrev hon något i stil med "Vad glad jag blir att du känner av och är ärlig. Mer sånt åt alla!". Det kändes fint.

För att det blir så tydligt och ett erkännande av att man är "svag" just då.
Jag menar inte att du är svag, det är en styrka att våga säga som det är.
Menar mer att man i sitt huvud har något slags skev bild av att många andra är så glada, positiva och fulla av ork jämt att det tar emot att berätta att man själv inte är det?
Hoppas du förstår vad jag menar, känns svårt att förklara.

//Hon som grinar över sådana känslor när hon är ensam ibland.

Jag förstår precis vad du menar, och det ligger så mycket i det där. Det är lite den "myten" (eller vad man ska kalla det) jag tänker att jag förhoppningsvis bidrar till att ta död på också när jag vågar vara ärlig. Jag är på många sätt en väldigt positiv och "bubblig" person, så en del av mina vänner har nog svårt att tänka sig att jag kan vara deppig och uppgiven.

 

[Cattis_E]

Jag är på många sätt en väldigt positiv och "bubblig" person, så en del av mina vänner har nog svårt att tänka sig att jag kan vara deppig och uppgiven.

Samma här.
Och jag tror att det kan hjälpa en del andra att våga vara öppen med att man inte alltid är positiv och glad.

 

[Fruentimber]

Vad är det som gör att vi (för jag inbillar mig att det inte bara är jag som har det såhär) har så väldigt svårt att erkänna att livet inte alltid är så jäkla glittrigt och att man ibland behöver sätta sig själv först? Varför känns en lögn ofta så mycket lättare än sanningen? Kan vi prata lite om det eller?

Jag tycker det här är ett svårt ämne. Supersvårt.

Jag är uppväxt i en familj där samtal kring hur vi mår inte kommer naturligt för oss. Vi är tysta och knyter näven i fickan, höjer blicken och skärper oss. Låser in oss på toaletten och pyser ut där istället. Får ett raseriutbrott i vår ensamhet och tar sönder saker. Vi säger ingenting förrän det fullständigt rinner över. Absolut fullständigt värdelösa coping skills, med andra ord.

Inte ens när jag fick min första panikångestattack berättade jag det för familjen. Det var en lärare på gymnasiet som fångade upp mig och frågade hur jag mådde. Jag berättade vad som hade hänt, och hon förklarade för mig att det kallades ångest och kan te sig på det viset. Det var under en period då jag som alldeles för ung själv fick steppa upp i ansvar för att familjen efter en närståendes plötsliga död skulle orka hålla ihop vardagen igen. Jag spenderade helgerna hemma, och veckorna hos den kvarstående släktingen. Det satte djupa spår, men vi talade inte om det. Det var som det var. Man knyter näven i fickan och fortsätter. Jag blev bräcklig och vaggades in i tanken om att andras välmående ligger på mig. Det var mitt ansvar att se till så att andras liv fungerade, och att de mådde bra. Inte ens när mina föräldrar skiljde sig pratade vi mycket om det. En kram, en klapp på axeln, det ordnar sig. De samtal vi hade om det var ganska stela. Kärleksfulla givetvis, men som sagt, det faller sig inte naturligt just det här med att prata känslor eller gråta tillsammans. Eller gjorde inte då, i alla fall.

Träffade en kille med flera psykiska sjukdomar som såg till att hamna på akutpsyk varje gång jag sa nej till att bli ihop. Det ledde till en mycket destruktiv relation där jag inte bara agerade sambo, utan även fick någon form av modersroll samtidigt som jag också blev både psykolog och sjuksköterska. Det tog bara ett och ett halvt år, så var jag fullständigt nedbruten.

Min ångest har utvecklat sig en del under årens gång. Generell ångest, depressioner och katastroftankar som kommit och gått men främst en form av psykisk ohälsa som jag upplever är det absolut svåraste att prata om - hypokondri. "Inbillningssjuka". Under åren har jag utvecklat ett stort kontrollbehov och min ångest riktade då in sig på något jag inte kan kontrollera, nämligen vad som sker inuti kroppen. Efter en händelse som satte igång ett par år med ren dödsångest går jag nu i terapi sen över ett år tillbaka för att börja nysta i mitt känsloliv och för en gångs skull lära mig att sätta ord på det jag känner, och att det är okej att känna så. Det är okej att säga nej till ansvar, och nej, andras känsloliv är inte ditt jobb. Nej, du behöver inte ständigt prestera. Världen går inte under för att du råkat fucka upp en uppgift. När jag och nuvarande sambo träffades för snart åtta år sedan så kunde vi ha vilda bråk för att jag valde tystnad framför ord. Sambon fick tvinga ur mig det jag kände och tänkte. Jag var så van vid att knyta näven, bli tyst och låtsas som ingenting. Jag visste liksom inget annat.

Jag skulle säga att jag i dagsläget är väldigt dubbelsidig, när det gäller att tala om sitt (dåliga) mående. De senaste tio åren har två nära familjemedlemmar också drabbats av depressioner och ångest, vilket i princip tvingat oss till att faktiskt börja prata känslor med varandra. Hur vi mår. Jag tycker fortfarande att det är svårt. Jag har utvecklat någon form av instinkt som sätter upp en hand med ett "tack, nej tack, tänker inte ta ansvar för ditt mående och dina känslor, thank you next" just på grund av mina tidigare trauman. Jag blir på min vakt, liksom.

Jag: Hur är läget då?
Random person: Nja, sådär faktiskt. Har inte mått så bra senaste tiden, haft en d
Jag: KOM INTE OCH BELASTA MIG MED DINA KÄNSLOR BARA SVARA "tack bra, själv då" SOM EN NORMAL MÄNNISKA SÅ LÄMNAR VI DET DÄR tack på förhand??!!?!



Nä, så går det förstås inte riktigt till, men det finns absolut en sanning i det, speciellt när jag själv har sämre perioder. Jag och mina familjemedlemmar hade en period där det verkligen blev rundgång i våra samtal om vårt mående och där vi snarare omedvetet började dra ner varandra istället för att faktiskt må bättre av att prata om det. Nånstans har jag väl hamnat i att man absolut får tala om hur man mår, och så pratar vi lite om det, men sen får det vara bra. Tala är bra, älta är destruktivt. Det är en svår linje att balansera på, ibland.

Jag upplever att det idag, i rätt kontext och rätt umgänge, är relativt enkelt att prata om depression och ångest. Det är dock fortfarande mycket få personer som känner till min hypokondri. Det leder till så märkliga samtal, när jag testat att yppa det.

Random person: Hur är läget då?
Jag: Nja, sådär. Låg hela dagen igår under täcket, kände mig så nere.
Random person: Åh, känner igen mig! Så är livet ibland. Det måste man tillåta sig. *halkar in på samtal kring generell psykisk ohälsa där man delar erfarenheter och kommer lite närmare varandra och får större förståelse för andra människor la di da*

Versus:

Random person: Hur är läget då?
Jag: Nja, sådär. Låg hela dagen igår under täcket och hade dödsångest eftersom hjärtat kan ju stanna när som helst vettu.
Random person: ............
Jag: Noll kontroll. POFF så blir det bara svart, typ. Så är man död.
Random person: ............ *cricket sound*
Jag: Heh.

 

[Fruentimber]

Jag tycker det här är ett svårt ämne. Supersvårt.

Jag är uppväxt i en familj där samtal kring hur vi mår inte kommer naturligt för oss. Vi är tysta och knyter näven i fickan, höjer blicken och skärper oss. Låser in oss på toaletten och pyser ut där istället. Vi säger ingenting förrän det fullständigt rinner över. Absolut fullständigt värdelösa coping skills, med andra ord.

Inte ens när jag fick min första panikångestattack berättade jag det för familjen. Det var en lärare på gymnasiet som fångade upp mig och frågade hur jag mådde. Jag berättade vad som hade hänt, och hon förklarade för mig att det kallades ångest och kan te sig på det viset. Det var under en period då jag som alldeles för ung själv fick steppa upp i ansvar för att familjen efter en närståendes plötsliga död skulle orka hålla ihop vardagen igen. Jag spenderade helgerna hemma, och veckorna hos den kvarstående släktingen. Det satte djupa spår, men vi talade inte om det. Det var som det var. Man knyter näven i fickan och fortsätter. Jag blev bräcklig och vaggades in i tanken om att andras välmående ligger på mig. Det var mitt ansvar att se till så att andras liv fungerade, och att de mådde bra. Inte ens när mina föräldrar skiljde sig pratade vi mycket om det. En kram, en klapp på axeln, det ordnar sig. De samtal vi hade om det var ganska stela. Kärleksfulla givetvis, men som sagt, det faller sig inte naturligt just det här med att prata känslor eller gråta tillsammans. Eller gjorde inte då, i alla fall.

Träffade en kille med flera psykiska sjukdomar som såg till att hamna på akutpsyk varje gång jag sa nej till att bli ihop. Det ledde till en mycket destruktiv relation där jag inte bara agerade sambo, utan även fick någon form av modersroll samtidigt som jag också blev både psykolog och sjuksköterska. Det tog bara ett och ett halvt år, så var jag fullständigt nedbruten.

Min ångest har utvecklat sig en del under årens gång. Generell ångest, depressioner och katastroftankar som kommit och gått men främst en form av psykisk ohälsa som jag upplever är det absolut svåraste att prata om - hypokondri. "Inbillningssjuka". Under åren har jag utvecklat ett stort kontrollbehov och min ångest riktade då in sig på något jag inte kan kontrollera, nämligen vad som sker inuti kroppen. Efter en händelse som satte igång ett par år med ren dödsångest går jag nu i terapi sen över ett år tillbaka för att börja nysta i mitt känsloliv och för en gångs skull lära mig att sätta ord på det jag känner, och att det är okej att känna så. När jag och nuvarande sambo träffades för snart åtta år sedan så kunde vi ha vilda bråk för att jag valde tystnad framför ord. Sambon fick tvinga ur mig det jag kände och tänkte. Jag var så van vid att knyta näven, bli tyst och låtsas som ingenting. Jag visste liksom inget annat.

Jag skulle säga att jag i dagsläget är väldigt dubbelsidig, när det gäller att tala om sitt (dåliga) mående. De senaste tio åren har två nära familjemedlemmar också drabbats av depressioner och ångest, vilket i princip tvingat oss till att faktiskt börja prata känslor med varandra. Hur vi mår. Jag tycker fortfarande att det är svårt. Jag har utvecklat någon form av instinkt som sätter upp en hand med ett "tack, nej tack, tänker inte ta ansvar för ditt mående och dina känslor, thank you next" just på grund av mina tidigare trauman. Jag blir på min vakt, liksom.

Jag: Hur är läget då?
Random person: Nja, sådär faktiskt. Har inte mått så bra senaste tiden, haft en d
Jag: KOM INTE OCH BELASTA MIG MED DINA KÄNSLOR BARA SVARA "tack bra, själv då" SOM EN NORMAL MÄNNISKA SÅ LÄMNAR VI DET DÄR tack på förhand??!!?!



Nä, så går det förstås inte riktigt till, men det finns absolut en sanning i det, speciellt när jag själv har sämre perioder. Jag och mina familjemedlemmar hade en period där det verkligen blev rundgång i våra samtal om vårt mående och där vi snarare omedvetet började dra ner varandra istället för att faktiskt må bättre av att prata om det. Nånstans har jag väl hamnat i att man absolut får tala om hur man mår, och så pratar vi lite om det, men sen får det vara bra. Tala är bra, älta är destruktivt. Det är en svår linje att balansera på, ibland.

Jag upplever att det idag, i rätt kontext och rätt umgänge, är relativt enkelt att prata om depression och ångest. Det är dock fortfarande mycket få personer som känner till min hypokondri. Det leder till så märkliga samtal, när jag testat att yppa det.

Random person: Hur är läget då?
Jag: Nja, sådär. Låg hela dagen igår under täcket, kände mig så nere.
Random person: Åh, känner igen mig! Så är livet ibland. Det måste man tillåta sig. *halkar in på samtal kring generell psykisk ohälsa där man delar erfarenheter och kommer lite närmare varandra och får större förståelse för andra människor la di da*

Versus:

Random person: Hur är läget då?
Jag: Nja, sådär. Låg hela dagen igår under täcket och hade dödsångest eftersom hjärtat kan ju stanna när som helst vettu.
Random person: ............
Jag: Noll kontroll. POFF så blir det bara svart, typ. Så är man död.
Random person: ............ *cricket sound*
Jag: Heh.

EDIT: men gud förlåt WALL OF TEXT?!?!! Orkar ej med mig själv.

Oskuldsfull TS: Kan vi prata om psykisk ohälsa?
Jag:

 

[Mineur]

EDIT: men gud förlåt WALL OF TEXT?!?!! Orkar ej med mig själv.

Oskuldsfull TS: Kan vi prata om psykisk ohälsa?
Jag:

Visa bifogad fil 65552

Hahaha, men vilken tur att jag (vi!) orkar med dig då! Jag tyckte din wall of text var jätteintressant och läste den både långsamt och noga

 

[Fruentimber]

Hahaha, men vilken tur att jag (vi!) orkar med dig då! Jag tyckte din wall of text var jätteintressant och läste den både långsamt och noga

Jag hade nog kunnat skriva ett flertal wall of text just kring min dubbelhet i detta.

Eller alltså, det är ju självklart så att man ska kunna säga att man t ex ställer in sin fika för att man helt enkelt inte mår så jävla bra. Jag tycker det är toppen att det pratas om psykisk ohälsa på ett helt annat sätt idag. Tycker också att det är toppen att jag själv tagit chansen och börjat kunna sätta ord på det. Samtidigt som det för mig blir ganska uppenbart att det "bara" (inte så bara, givetvis) gäller en del av psykisk ohälsa. Min hypokondri är helt enkelt inte lika relaterbar.

Men ah. Kontext, kanske? Vet jag att en närstående går igenom en tuffare period håller jag igen för att det inte ska bli rundgång. Jag har också sett på nära håll hur en person "blivit sin diagnos" på ett synnerligen osunt sätt. Vilket också får mig att hålla igen en del? Svåra linjer ibland, som sagt.

 

[parellikusken]

Jag hade nog kunnat skriva ett flertal wall of text just kring min dubbelhet i detta.

Eller alltså, det är ju självklart så att man ska kunna säga att man t ex ställer in sin fika för att man helt enkelt inte mår så jävla bra. Jag tycker det är toppen att det pratas om psykisk ohälsa på ett helt annat sätt idag. Tycker också att det är toppen att jag själv tagit chansen och börjat kunna sätta ord på det. Samtidigt som det för mig blir ganska uppenbart att det "bara" (inte så bara, givetvis) gäller en del av psykisk ohälsa. Min hypokondri är helt enkelt inte lika relaterbar.

Men ah. Kontext, kanske? Vet jag att en närstående går igenom en tuffare period håller jag igen för att det inte ska bli rundgång. Jag har också sett på nära håll hur en person "blivit sin diagnos" på ett synnerligen osunt sätt. Vilket också får mig att hålla igen en del? Svåra linjer ibland, som sagt.

Inte bara en del av psykisk ohälsa, utan också upp till en grad av det. Upplever att vi som lever med grava psykiska sjukdomar fortfarande befinner oss i ett stigma. Det förväntas av samhället att man ska bli bra av lite medicin, terapi och en kort tids sjukskrivning. Fungerar det inte så är det svårt att prata med andra om sin sjukdom, det är svårt att få någon förståelse för det.

Jag försöker ta bort mina skamkänslor inför att jag är sjuk, men det är svårt. Herregud, jag kände en massa skam när jag träffade en läkare från psykiatriska slutenvården när jag var hos vårdcentralen sist för ett fysiskt problem. Kände en massa skam när jag fick berättat för mig att jag var den patient på öppenpsyk som varit på flest besök där under de senaste två åren. Känner skam över att jag inte lyckas bli frisk.

 

[Fruentimber]

Inte bara en del av psykisk ohälsa, utan också upp till en grad av det. Upplever att vi som lever med grava psykiska sjukdomar fortfarande befinner oss i ett stigma. Det förväntas av samhället att man ska bli bra av lite medicin, terapi och en kort tids sjukskrivning. Fungerar det inte så är det svårt att prata med andra om sin sjukdom, det är svårt att få någon förståelse för det.

Jag försöker ta bort mina skamkänslor inför att jag är sjuk, men det är svårt. Herregud, jag kände en massa skam när jag träffade en läkare från psykiatriska slutenvården när jag var hos vårdcentralen sist för ett fysiskt problem. Kände en massa skam när jag fick berättat för mig att jag var den patient på öppenpsyk som varit på flest besök där under de senaste två åren. Känner skam över att jag inte lyckas bli frisk.

Absolut grad också, bra att du lade till det. Det finns en hel del jobb där.

 

[Mineur]

Mycket intressant input från er båda @parellikusken och @Fruentimber. Fick mig att tänka till ordentligt.

 

[Nahar]

Får jag kapa tråden lite? Hade precis ett utbyte med en närstående som har stora problem med prestationsångest. Han skrev *på grund av min prestationsångest är jag så dålig på allt" och jag hoppade såklart rakt in i att peppa och säga att det inte alls är sant och att alla bara bryr sig om att han är glad, vilket ju blir helt fel för då känner han ju prestationsångest över att vara glad Men jag som inte har prestationsångest på samma sätt alls, jag känner mig så handfallen. Hur ska en bemöta sån "self-pity* på ett snällt och lyftande sätt?

 

[Ramona]

Denna tråden får mig verkligen att uppskatta mina fina vänner. Vi är alla helt prestigelösa i vårt mående och våra situationer. Det är någon som försöker hålla skenet uppe, men då plockar vi andra isär det rätt så snart. Vi är alla dessutom mycket förstående för de andras svagheter och sjukdomar.

Det är verkligen så tacksamt med förstående och bra vänner!

 

[Exile]

Får jag kapa tråden lite? Hade precis ett utbyte med en närstående som har stora problem med prestationsångest. Han skrev *på grund av min prestationsångest är jag så dålig på allt" och jag hoppade såklart rakt in i att peppa och säga att det inte alls är sant och att alla bara bryr sig om att han är glad, vilket ju blir helt fel för då känner han ju prestationsångest över att vara glad Men jag som inte har prestationsångest på samma sätt alls, jag känner mig så handfallen. Hur ska en bemöta sån "self-pity* på ett snällt och lyftande sätt?

Jag är den personen med prestationsångest och noll självkänsla och jag kan säga att är din kollega som mig så är det verkligen ett problem som är jättesvårt att bemöta, framförallt om man inte känner personen så väl.

Oftast finns det liksom inget bra svar. Jag skulle säga att undik svar som "Du är ju bra på en massa saker" om du inte kan komma med konkreta exempel på detta och typ backa upp det med något sorts argument, det blir ju liksom bara "ljug" annars. Säg absolut inte saker i stil med "du får öva så att du blir bättre då".

Som sagt det är jättesvårt. Ibland är jag mottaglig för konkreta råd och hjälp men ibland inte. Det handlar heller inte om att jag letar sympati och liksom vill höra dig säga att jag inte aaaalls är dålig utan det är liksom ett sorts självhat man bara inte kan låta bli att spy ur sig.

Även om mitt generella mående/dödsångest blivit bättre på senare år så är det här en del av min mentala ohälsa som varit nästan orubbad i snart 20 år. Det är otroligt svårt att bygga upp någon form av självförtroende och ofta blir det liksom en ond spiral där prestationsångesten och rädslan för att förlora gör så att jag ger upp eller inte försöker, vilket betyder att jag presterar dåligt vilket i sin tur uppfyller profetian om att jag är dålig osv osv.

Det bästa sättet du kan hjälpa din kollega på tror jag inte är just där i stunden då han hivar ur sig sådana kommentarer utan vid andra tillfällen. Försök se sådant du tycker han gör bra och påpeka det. Te.x jag såg hur du löste problem X eller hur du bemötte person Y i en viss fråga, jättebra hanterat av dig, det ska du vara stolt över.

Blir jättesvårt att komma på ett exempel helt ur luften men ja komplimanger hjälper. Han kommer säkert komma med något drygt svar som att det hade ju vem som helst klarat och inte är han speciell men jag kan lova att det värmer på insidan ändå, och jag tror och hoppas att det ger en positiv effekt i längden. Det känns också fint att höra att man är uppskattad, det kan vara en enkel sak som att det är så kul att prata med dig, eller att du uppskattar att ha honom som kollega. Positiv energi helt enkelt.

Just i stunden, säg något positivt om du kan komma på något konkret, annars tror jag tyvärr inte det spelar så jättestor roll vad du säger. Usch inser att jag inte alls svarade på din fråga egentligen men ja som sagt det är jättesvårt problem utan något tydligt svar tyvärr

 

[_Taggis_]

Till ett väldigt fåtal människor, vid närmare tanke typ en, kan jag vara helt brutalt ärlig. I övrigt inte. Dels för att det gör mig sårbar, dels för att jag ofta gråter vid starka känslor (oavsett det är arg, ledsen, glad etc) och det gör allting väldigt besvärligt, och sedan har har med åren insett att det även är för att skydda andra. Min familj tex. Det händer såklart att det rinner över, men oftast inte. Jag känner att de haft tillräckliga bekymmer med mig och min psykiska ohälsa under mina första 25 år så numera ka de besparas alltför mkt info.

 

[starcraft]

Får jag kapa tråden lite? Hade precis ett utbyte med en närstående som har stora problem med prestationsångest. Han skrev *på grund av min prestationsångest är jag så dålig på allt" och jag hoppade såklart rakt in i att peppa och säga att det inte alls är sant och att alla bara bryr sig om att han är glad, vilket ju blir helt fel för då känner han ju prestationsångest över att vara glad Men jag som inte har prestationsångest på samma sätt alls, jag känner mig så handfallen. Hur ska en bemöta sån "self-pity* på ett snällt och lyftande sätt?

I såna lägen känns det bäst för mig att jag vet att jag är sedd och omtyckt som jag är. Och som du skriver så kan det där ”räcker med att du är glad” också ge prestationsångest. Jag vill inte ha något peppande eller bekräftande eller att man säger emot. Jag är inte mottaglig för sånt när prestationsångesten slår på för fullt. Men alla är olika såklart, så svårt att ge exakt svar, men jag hade gärna hört något i stil med ”va tråkigt att du känner så, jag uppskattar att ha dig som min kollega/vän i alla fall”

 

[Nahar]

I såna lägen känns det bäst för mig att jag vet att jag är sedd och omtyckt som jag är. Och som du skriver så kan det där ”räcker med att du är glad” också ge prestationsångest. Jag vill inte ha något peppande eller bekräftande eller att man säger emot. Jag är inte mottaglig för sånt när prestationsångesten slår på för fullt. Men alla är olika såklart, så svårt att ge exakt svar, men jag hade gärna hört något i stil med ”va tråkigt att du känner så, jag uppskattar att ha dig som min kollega/vän i alla fall”

Tack! Bra det där med att fokusera på min uppskattning oberoende av krav, det ska jag ta med mig