Att det ska vara så svårt att säga som det är

Mineur

Trådstartare
Moderator
Igår skulle jag ha haft en Skype-date med en av mina bästa vänner. Jag vaknade dock helt på fel sida och känslan av hopplöshet som förföljt mig i några veckor nu satte in med full kraft. Ni vet sådär så att man mest bara går runt och känner att man vill gråta hela tiden?

Istället för att komma med en dålig ursäkt till vännen, som var min första instinkt, bestämde jag mig för att säga som det var. Att jag har det lite kämpigt mentalt just nu och känner mig överväldigad, deppig och less på allt. Att jag därför inte alls har lust att prata med henne som vi hade bestämt bara dagen innan, utan att jag istället ville gå och begrava mig under täcket resten av dagen.

Jag sa som det var. Jag hade lika gärna kunnat hitta på någon halvkass ursäkt, men jag valde att säga sanningen. Det är tredje gången det senaste halvåret som jag vågar säga som det är och berätta för någon jag känner att det inte är helt lätt inne i huvudet på mig just nu, och att jag därför behöver ställa in/planera om. Det känns lika skönt varje gång, men varför ska det vara så förbannat svårt att bara säga som det är? Varför är min första instinkt att dra en vit lögn, även när det gäller en nära vän? Jag har till och med kommit på mig själv med att göra det för mina egna föräldrar, för tusan!

Vad är det som gör att vi (för jag inbillar mig att det inte bara är jag som har det såhär) har så väldigt svårt att erkänna att livet inte alltid är så jäkla glittrigt och att man ibland behöver sätta sig själv först? Varför känns en lögn ofta så mycket lättare än sanningen? Kan vi prata lite om det eller?
 
Och bara for the record: Min vän tog det naturligtvis hur bra som helst, hade full förståelse och beordrade mig att gå och lägga mig med valfri mängd choklad & Netflix. Idag ringde det på dörren och utanför stod världens finaste bukett som hon hade budat över för att pigga upp mig lite. :heart

Så det BLIR ju bra när man säger sanningen - nästan alltid, skulle jag säga (även om det kanske inte alltid slutar med blomsterbud :D). Men jag tror att vi behöver bli bättre på att våga göra just det, och på sätt och vis har nog det senaste året med allt vad det innebär gjort den saken lättare åtminstone för mig. Det är liksom mer okej att känna sig lite kass mentalt, och jag hoppas att det fortsätter så även efter pandemin. Åtminstone jag tänker försöka fortsätta vara ärlig istället för att gömma mig bakom fåniga ursäkter som inte gör någon några tjänster.
 
Jag jobbar på en liknande grej inom samma ämne - att inte ge någon anledning alls när jag säger nej till något. I vissa situationer är det såklart fullt rimligt och till och med nödvändigt att uppge en anledning. Men i många situationer behöver jag faktiskt inte motivera mitt nej, det räcker med tex "Nej, det är jag inte intresserad av". Och det är sååå svårt och ovant för mig att inte säga "Nej, det passar inte pga" eller "Nej, jag ska tyvärr iväg på..." osv. Brukar lätt trassla in mig också så att jag till slut får säga ja iaf, bara för att den andra personen kunnat ändra lite på vad det bes om så att det då skulle passa. 🤦‍♀️
 
Jag hade enorma problem med det där förut, men har tränat massor på det och nu blivit tvärt om istället. Frågar någon hur det är, då svarar jag precis som det är, på gott och ont. Har lite inställningen "Vill du inte ha ett ärligt svar - fråga inte!".

Visst, det har gjort att vissa personer gått från att se mig som vän till att inte vilja ha med mig att göra, det har gjort att det blivit lite spänt då och då. MEN jag har fått desto fler vänner, framförallt fått betydligt bättre relationer med mina vänner, känner mig lugnare med mig själv och behöver inte lägga ens en sekund på dåligt samvete eller att försöka komma ihåg vad jag sa för ursäkt till någon annan eller så. Med andra ord har jag totalt sett vunnit enormt mycket på att ändra inställning kring det där. Men det tog såklart tid och var ett tag jättejobbigt.

När du inser att det blir bra av att säga sanningen, påminn dig om det! Påminn dig även imorgon om hur skönt det var, försök att verkligen pränta in i skallen att du gjort bra saker och att det bra kan vara att säga nej eller vara potentiellt "obekväm". Ju mer du vänjer dig vid tanken på att det kan vara bra, desto lättare borde det bli i framtiden att hålla dig till det du mår bra av.
 
Jag är också helt hopplös på det där och försöker bli bättre. Ingen aning om varför det är så, jag tycker att det är fullkomligt naturligt och skönt när andra människor kan vara rättframma och tala om för mig hur det står till, eller fr all del bara säga nej. Så varför är det så förbaskat svårt?
Jag är också en sådan där som kvittrar "Nejnej jag var redan uppe!" lika klämkäckt som en rödhake om någon ringer och väcker mig till exempel. Ren automatik.
 
Jag är tvärtom, har alltid svarat ärligt på frågan, känns livet skit så har jag svarat det.
Det är inte förrän på äldre dar jag har förstått att i det sociala spelet så är "rätt" svar inte alltid ett ärligt svar :cautious:
Det kanske inte är konstigt att jag brukar känna mig klumpig i sociala sammanhang
 
Va härligt att det kändes bättre och vilken fin kompis du har :heart

Något som jag tränar på är likt någon annan att inte alltid känna att jag behöver följa upp med en förklaring efter ett nej. Men oj va svårt det är. Det kommer liksom per automatik.

jag är ärlig med vissa kompisar, för att jag vet att de kan ta det. Andra inte, för de tycker det är jobbigt när jag inte är den glada och lättsamma. Jag har till exempel varit ärlig om att jag inte trivs på mitt nya jobb nu och då ska folk peppa med att det är nog inte så illa som jag tror, jag vänjer mig, jag måste ge det en ärlig chans osv. Då blir plötsligt min känsla ogiltig på något sätt. Så nu kommer jag inte vara ärlig om det längre.
 
Härligt! Jag tränar också... är så van att få skit för hur jag känner, tycker och tänker att jag hellre hittar på en annan ursäkt. Att det jag tycker är fel och konstigt. Det tar tid att träna upp men om man umgås med rätt personer så går det bättre, eller snarare sorterar ut de som gör som ovan. Känslan när någon bara förstår, eller bara inte ifrågasätter. är underbar!

Det du (jag) känner är aldrig fel. Och ingen har rätt att tycka en massa saker om det :heart
 
Det är inte alltid lätt att erkänna att man är så under isen att man inte orkar. Uppmaningen att man ska ta sig i kragen och dyka upp ändå ligger ju nära till hands. Så visst är det ibland svårt att säga som det är. Jag tycker att det var starkt av dig att vara ärlig och du verkar ha en god vän som förstår vad det innebär.
 
Beroende lite på va det rör sig om så tror jag att man kan känna sig lite ”utsatt” eller hur man ska skriva, om man berättar sanningen.
Att det kan va jobbigt att dela en sida om sig själv, som man inte är bekväm med. Så man kan uppleva att man är mer sårbar, även om fallet egentligen inte är så.

För mig personligen tror jag det jag skrev ovan stämmer väldigt väl, då jag kan känna mig obekväm osv med att säga hur det egentligen är. Ungefär som jag inte vill visa upp min ”fula sida” och låta andra se sanning och gärna lindar in för att försköna å dölja.
Det är va jag själv har för erfarenheter.
 
Jag kämpar med att våga visa mig sårbar och behövande inför min man som jag varit tillsammans med i mer än 10 år. Helt otroligt svårt!

Jag har så otroligt stort behov av att klara med själv att jag oftast inte ens kan be om stöd när jag behöver det. :( Men jag jobbar på det och upplever att det blir lättare för varje gång jag ber om hjälp eller tröst! :)
 
Jag sa till min vän häromdagen när vi lagade lunch ihop, ”jag känner mig rätt nere just nu”. Bara sådär taget från luften. Hon svarade ”jag också”. Det blev en befrielse för oss båda två, att kunna prata om att livet ibland kan kännas motigt utan någon egentligen orsak.
Jag har också vart väldigt dålig på att säga när jag mår dåligt men börjar känna att det går lättare nu. Det kan ofta skapa en dialog som gör att måendet blir lite bättre eller lättare att förstå.
 
För min del handlar det mycket om att jag ofelbart gråter när jag känner starka känslor, oavsett om det rör sig om sorg, ilska, frustration eller trötthet. Så öppnar jag upp mina känslor så vet jag att gråten kommer och det orkar jag oftast inte deala med. Jag upplever att gråten försätter mig i en knepig situation, folk vill gärna börja trösta men sällan handlar gråten om att jag behöver tröst utan den är ett uttryck för att jag känner starkt i allmänhet.

Senast i förra veckan hade jag utvecklingssamtal med min chef och tog upp att jag känner mig trött och sliten efter en intensiv jobbperiod och då kom såklart gråten direkt. Kände direkt att jag hamnade i underläge, hade varit så mycket enklare om jag bara torrt kunde konstatera att ja, det har varit för mycket och ja, jag är väldigt sliten, gråten bidrar inte på något sätt till att förmedla mina egentliga känslor.
 
För min del handlar det mycket om att jag ofelbart gråter när jag känner starka känslor, oavsett om det rör sig om sorg, ilska, frustration eller trötthet. Så öppnar jag upp mina känslor så vet jag att gråten kommer och det orkar jag oftast inte deala med. Jag upplever att gråten försätter mig i en knepig situation, folk vill gärna börja trösta men sällan handlar gråten om att jag behöver tröst utan den är ett uttryck för att jag känner starkt i allmänhet.

Senast i förra veckan hade jag utvecklingssamtal med min chef och tog upp att jag känner mig trött och sliten efter en intensiv jobbperiod och då kom såklart gråten direkt. Kände direkt att jag hamnade i underläge, hade varit så mycket enklare om jag bara torrt kunde konstatera att ja, det har varit för mycket och ja, jag är väldigt sliten, gråten bidrar inte på något sätt till att förmedla mina egentliga känslor.
Åh, jag är precis likadan :heart
 
Jag tänker att det till en del beror på hur man tidigare har blivit bemött. Har den man ska träffa tidigare blivit sur eller ifrågasatt har jag förståelse för att man drar en vit lögn istället.
Personligen har jag erfarenheten att det numera är lättare att få förståelse för att man känner sig nere mot hur det var för tio år sen.
 
Är det nära vänner kan jag berätta hur jag mår, men är det mer ytliga vänner eller bekanta är jag mer restriktiv.
Fick dock också blombud en gång när jag berättat hyr läget var för en styrelse jag satt i, så att jag låg inlagd på psyk. Blev väldigt glad för blommorna och att de brydde sig.
 
Jag tänker att det till en del beror på hur man tidigare har blivit bemött. Har den man ska träffa tidigare blivit sur eller ifrågasatt har jag förståelse för att man drar en vit lögn istället.
Personligen har jag erfarenheten att det numera är lättare att få förståelse för att man känner sig nere mot hur det var för tio år sen.

Håller med, och det behöver heller inte vara dåligt bemötande från den andre utan det kan vara okunskap eller välvillighet. När jag levde tillsammans med mitt ex som var svårt sjuk i diverse psykiska sjukdomar så fick han, och jag, ofta höra att "Ska du inte gå ändå, själv brukar jag må mycket bättre när jag väl kommer iväg!" och det stämmer kanske för många om man enbart känner sig lite hängig. Men de flesta förstod inte att hans situation såg helt annorlunda ut. Tillslut blev det såklart enklare att bara säga att det är en förkylning.

Jag själv upplever ofta att folk gärna vill peppa en lite när man är nere, och det är väl i sak ganska gulligt men det gör ju också att man inte orkar säga sanningen alltid. I torsdags förra veckan ställde jag in min träning på kvällen för att jag hade världens sämsta dag, och bara var helt dränerad mentalt. Men jag vet att om jag sa som det var så hade jag fått ta mig igenom minst två vändor av "Säkert? Du kanske blir lite piggare om du kommer hit ändå?" och redan helt slutkörd så orkade jag inte det, utan sa att jag måste jobba kväll.

Kanske bör vi svara "Okej, du vet var vi finns om du ångrar dig!" i stället. Det tycker jag är både peppande och inbjudande, samtidigt som man visar respekt för att personen har avböjt och inte tvingar personen att upprepa sig.
 
Håller med, och det behöver heller inte vara dåligt bemötande från den andre utan det kan vara okunskap eller välvillighet. När jag levde tillsammans med mitt ex som var svårt sjuk i diverse psykiska sjukdomar så fick han, och jag, ofta höra att "Ska du inte gå ändå, själv brukar jag må mycket bättre när jag väl kommer iväg!" och det stämmer kanske för många om man enbart känner sig lite hängig. Men de flesta förstod inte att hans situation såg helt annorlunda ut. Tillslut blev det såklart enklare att bara säga att det är en förkylning.

Jag själv upplever ofta att folk gärna vill peppa en lite när man är nere, och det är väl i sak ganska gulligt men det gör ju också att man inte orkar säga sanningen alltid. I torsdags förra veckan ställde jag in min träning på kvällen för att jag hade världens sämsta dag, och bara var helt dränerad mentalt. Men jag vet att om jag sa som det var så hade jag fått ta mig igenom minst två vändor av "Säkert? Du kanske blir lite piggare om du kommer hit ändå?" och redan helt slutkörd så orkade jag inte det, utan sa att jag måste jobba kväll.

Kanske bör vi svara "Okej, du vet var vi finns om du ångrar dig!" i stället. Det tycker jag är både peppande och inbjudande, samtidigt som man visar respekt för att personen har avböjt och inte tvingar personen att upprepa sig.
En gång i tiden fick jag köra med att jag hade mensvärk för inget annat verkade duga som ursäkt. Jag hade överjävlig mensvärk under många år så det var känt bland de jag brukar umgås med så det accepterades.

Jag har själv börjat säga att någon kan höra av sig om de ändrar sig och det har tagits emot väl.
 
Intressant tråd. Jag känner väldigt sällan ett behov av att ”berätta hur det verkligen är” utan känner att en vit lögn 99 fall av 100 är både smidigare för mig och för den som frågar. Sen kanske smidigt inte alltid är bäst, det köper jag, men känner själv inte behovet av att dela med mig. Det beror kanske på att jag typ aldrig mår dåligt och om jag gör det skulle jag berätta det för otroligt få personer (typ min man..). Hade jag ofta behövt ställa in saker pga mår dåligt skulle jag kanske känna annorlunda..

Jag inser att jag känner annorlunda än de flesta i tråden, så undrar av nyfikenhet hur ni vill att er omgivning ska reagera när ni delar med er av att allt inte är toppen?
 
Intressant tråd. Jag känner väldigt sällan ett behov av att ”berätta hur det verkligen är” utan känner att en vit lögn 99 fall av 100 är både smidigare för mig och för den som frågar. Sen kanske smidigt inte alltid är bäst, det köper jag, men känner själv inte behovet av att dela med mig. Det beror kanske på att jag typ aldrig mår dåligt och om jag gör det skulle jag berätta det för otroligt få personer (typ min man..). Hade jag ofta behövt ställa in saker pga mår dåligt skulle jag kanske känna annorlunda..

Jag inser att jag känner annorlunda än de flesta i tråden, så undrar av nyfikenhet hur ni vill att er omgivning ska reagera när ni delar med er av att allt inte är toppen?
När jag har gjort det har det flera gånger lett till intressanta diskussioner om mående och psykisk ohälsa.
 

Liknande trådar

Övr. Hund Hej! Jag ber om ursäkt för en låång text. Jag är förtvivlad över situationen med min 7 månader gamla valp, jag känner mig så jävla...
2 3
Svar
42
· Visningar
4 937
Senast: fixi
·
L
Relationer Jag har en fråga som jag väldigt gärna skulle vilja veta hur andra tänker! Men jag ska försöka att förklara utan att av slöja förmycket...
2 3
Svar
48
· Visningar
4 724
Senast: LiviaFilippa
·
Hästhantering Hej alla, långt inlägg och jag ber om ursäkt men har mycket att skriva. Jag har redan ett konto här på buke, men då detta känns alltför...
2
Svar
20
· Visningar
2 018
Skola & Jobb Kan man skriva en skriva-av-sig-tråd här? Den kanske bör ligga under Dagbok, men samtidigt kanske det funkar lika bra här? För er som...
2
Svar
24
· Visningar
5 143
Senast: Sasse
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp