Igår skulle jag ha haft en Skype-date med en av mina bästa vänner. Jag vaknade dock helt på fel sida och känslan av hopplöshet som förföljt mig i några veckor nu satte in med full kraft. Ni vet sådär så att man mest bara går runt och känner att man vill gråta hela tiden?
Istället för att komma med en dålig ursäkt till vännen, som var min första instinkt, bestämde jag mig för att säga som det var. Att jag har det lite kämpigt mentalt just nu och känner mig överväldigad, deppig och less på allt. Att jag därför inte alls har lust att prata med henne som vi hade bestämt bara dagen innan, utan att jag istället ville gå och begrava mig under täcket resten av dagen.
Jag sa som det var. Jag hade lika gärna kunnat hitta på någon halvkass ursäkt, men jag valde att säga sanningen. Det är tredje gången det senaste halvåret som jag vågar säga som det är och berätta för någon jag känner att det inte är helt lätt inne i huvudet på mig just nu, och att jag därför behöver ställa in/planera om. Det känns lika skönt varje gång, men varför ska det vara så förbannat svårt att bara säga som det är? Varför är min första instinkt att dra en vit lögn, även när det gäller en nära vän? Jag har till och med kommit på mig själv med att göra det för mina egna föräldrar, för tusan!
Vad är det som gör att vi (för jag inbillar mig att det inte bara är jag som har det såhär) har så väldigt svårt att erkänna att livet inte alltid är så jäkla glittrigt och att man ibland behöver sätta sig själv först? Varför känns en lögn ofta så mycket lättare än sanningen? Kan vi prata lite om det eller?
Istället för att komma med en dålig ursäkt till vännen, som var min första instinkt, bestämde jag mig för att säga som det var. Att jag har det lite kämpigt mentalt just nu och känner mig överväldigad, deppig och less på allt. Att jag därför inte alls har lust att prata med henne som vi hade bestämt bara dagen innan, utan att jag istället ville gå och begrava mig under täcket resten av dagen.
Jag sa som det var. Jag hade lika gärna kunnat hitta på någon halvkass ursäkt, men jag valde att säga sanningen. Det är tredje gången det senaste halvåret som jag vågar säga som det är och berätta för någon jag känner att det inte är helt lätt inne i huvudet på mig just nu, och att jag därför behöver ställa in/planera om. Det känns lika skönt varje gång, men varför ska det vara så förbannat svårt att bara säga som det är? Varför är min första instinkt att dra en vit lögn, även när det gäller en nära vän? Jag har till och med kommit på mig själv med att göra det för mina egna föräldrar, för tusan!
Vad är det som gör att vi (för jag inbillar mig att det inte bara är jag som har det såhär) har så väldigt svårt att erkänna att livet inte alltid är så jäkla glittrigt och att man ibland behöver sätta sig själv först? Varför känns en lögn ofta så mycket lättare än sanningen? Kan vi prata lite om det eller?