Att bli tilltalad av sina barn

[Tassetass]

Sv: Att bli tilltalad av sina barn

Normalt sett säger jag pappa. Ibland blir det pappsen, ibland farsan, ibland far. Men inte helt sällan blir det så här:

"Pappa. Pappa. Paaaappa. PAPPA! PAPPA!!!! *suuuuuck* LAVE!!!"



(Inte lätt att vara gammal bonde och dels halvdöv och dels ha en väldigt välutvecklad selektiv hörsel. )

 

[Arabizar]

Sv: Att bli tilltalad av sina barn

Mina barn säger mamma,morsan,mamsen.har inga problem med något av det,orden betyder ju samma sak i min värld

 

[Björk]

Sv: Att bli tilltalad av sina barn

Sonen är allmänt noga med att saker och ting ska benämnas vid sitt rätta namn. Han snappade tidigt upp att andra människor inte kallar oss mamma/pappa - alltså heter vi ju inte så.

Ah! Intressant! Helt självständigt valt av honom alltså!

 

[Lupino]

Sv: Att bli tilltalad av sina barn

Jag är född i mitten på 70-talet (och min syster ett par år tidigare) och mina föräldrar lärde oss tilltala dem vid namn, så självklart gör vi det fortare. Pratar jag om min mamma säger jag just "min mamma" och inte bara "mamma".

Jag har dock en syster född på 80-talet och då hade mina föräldrar ändrat ståndpunkt och hon kallar dem alltså därför mamma och pappa (tror att de själva med tiden tyckte det var mysigt att få kallas just mamma/pappa).
Nu är mina föräldrar även "mormor" och "morfar"

Till mina barn kallar jag själv mig "mamma", men börjar gå över till "jag" (äldsta är 2,5). Håller med om att det låter lite konstigt men jag har vant mig - jag trodde man "ska" säga så för att hjälpa barnet förstå eftersom ingen heter "Jag"... På samma sätt säger jag "pappa hämtar dig" t.ex eftersom det är som ett slags smeknamn.

När jag själv pratar med min man säger jag "älskling" - vi kallar aldrig varandra vid namn förutom om vi är i det offentliga och ska ropa på varandra (annars är det risk att fler tar åt sig... ).

Barnen kallar jag blandat vid namn och blandat med "hjärtat".

Så vi är mycket för smeknamn i familjen!

 

[Mammadutt]

Sv: Att bli tilltalad av sina barn

Jag har ärligt talat ALDRIG hört någon säga "mor" till sin mamma

Här säger vi mamma och pappa, men morsan och farsan kommer väl med tonåren sen. Inte mig emot, skulle vara betydligt värre med "mor" låter så fruktansvärt stelt och kärlekslöst i mina öron, men det är för att det är något jag knippar med 1800-talet typ

 

[Badger]

Sv: Att bli tilltalad av sina barn

Haha, jag har faktiskt hört en (trolig rövar) historia om det. Ett barn som faktiskt trodde mamma hette "jag" eller om det var "mig" och kallade henne det, märktes inte förrän hon/han pratade med någon annan då det upptäcktes. Minns inte exakt. Antar att det måste vara riktigt extremt om det går så långt.

(mina föräldrar är mamma och pappa (ibland under tonåren "de högre makterna" =mamma))

 

[Björk]

Sv: Att bli tilltalad av sina barn

Till mina barn kallar jag själv mig "mamma", men börjar gå över till "jag" (äldsta är 2,5). Håller med om att det låter lite konstigt men jag har vant mig - jag trodde man "ska" säga så för att hjälpa barnet förstå eftersom ingen heter "Jag"... På samma sätt säger jag "pappa hämtar dig" t.ex eftersom det är som ett slags smeknamn.

Jag håller med. Jag/vi har använt "mamma" och "pappa" till barnet, för att lära honom de "smeknamn" som vi vill att han ska kalla oss.

Nu börjar vi oftare använda jag och du.

Vår son kallar sig ju själv gärna vid namn (så gott han nu kan, han har sitt egna ord för sitt namn). Om vi pratar om att gå ut kan han peka på sig själv och säga sitt namn och peka ut genom fönstret. Eller om vi pratar om en katt han träffat så kan han säga sitt namn och sen visar han med en klappande rörelse över bröstet "ja, du klappade katten!" bekräftar vi då.

Jag kan väl jämföra med att mitt syskonbarns föräldrar har varit noga med att från början använda rätt ord på saker; som Hund istället för Vovve och Katt istället för Kisse osv. Vi har nog använt liiiite mer "barnord" (men är också medvetna om det).... jag säger ofta själv kisse till/om katter jag träffar. Men redan när sonen var kring 1 och inte pratade mycket alls (det gör han inte så mycket ännu heller... men det börjar komma nu) så märkte vi att han absolut vet att katt är samma sak som kisse och vovve är samma sak som hund.

Jag tror därför inte det är något större problem att använda tredjepersonsnamn om sig själv i samtal med barnen/barnet. Liksom det heller inte är något problem att istället göra tvärtom.

I en viss ålder/en viss tid så kan det bli "fel" (läste om någon som beskrev hur barnet sa "Du sitta där" till en gäst. Gästen satte sig och barnet blev arg. För barnet sade just "du" om sig själv.) men de lär sig ju skillnaden så småningom. Det är liksom ingen katastrof om barnet kallar föräldern Jag eller hunden vovve eller sig själv för Du. Det löser sig med tiden. Och på vägen dit är det väl mest en smaksak hur man som förälder väljer att göra.

 

[Cizma]

Sv: Att bli tilltalad av sina barn

KL

Mina barn kallar oss för mamma/pappa... Vi kallar våra föräldrar för mamma/pappa förutom när vi talar om dom till 3e part..då blir det morsan/farsan eller som i mitt fall att jag väljer kalla min mamma för "Draken" när hon inte hör....

 

[vindvissla]

Sv: Att bli tilltalad av sina barn

Jag kan väl jämföra med att mitt syskonbarns föräldrar har varit noga med att från början använda rätt ord på saker; som Hund istället för Vovve och Katt istället för Kisse osv. Vi har nog använt liiiite mer "barnord" (men är också medvetna om det).... jag säger ofta själv kisse till/om katter jag träffar. Men redan när sonen var kring 1 och inte pratade mycket alls (det gör han inte så mycket ännu heller... men det börjar komma nu) så märkte vi att han absolut vet att katt är samma sak som kisse och vovve är samma sak som hund.

Det dar har jag funderat mycket pa eftersom mitt barn forhoppningsvis kommer vara tvasprakigt. Och nu, som 20-manaders forstar han bade vovve, hund, dog och woof woof utan problem. Han forstar aven katt, kise, kismise, Millie (namnet pa katten) och mjau. Sjalv sager han vovov och katt.

Det basta ar nog att lara barnen sa manga ord som mojligt genom att prata normalt med dem. Ju mer de forstar desto lattare blir det att anvanda riktiga ord for saker.

 

[Lamborghini]

Sv: Att bli tilltalad av sina barn

*kl*

Jag säger mamma/pappa till mina föräldrar, mina föräldrar har dock ofta nämnt varandra vid sina namn.

Min dotter är för liten för att säga något mer än iihhhhhhhhh gaaa gogaa mamamamamama, men det blir nog mamma/pappa.

Jag kallar aldrig sambon för pappa bara för att han är min dotters pappa :/, han är ju min sambo/pojkvän och inte min pappa ..

Morsan/farsan har varken jag eller mina syskon någonsin kallat våra föräldrar, jag tycker det är fult

Jag skriver under på allt det där

 

[Basilika]

Sv: Att bli tilltalad av sina barn

Sonen är allmänt noga med att saker och ting ska benämnas vid sitt rätta namn. Han snappade tidigt upp att andra människor inte kallar oss mamma/pappa - alltså heter vi ju inte så.

Så där var det för oss också, och det känns ju mest naturligt! Jag menar på jobbet kallar mina kollegor inte mig för inköparen, jag heter ju Stina

 

[Björk]

Sv: Att bli tilltalad av sina barn

Så där var det för oss också, och det känns ju mest naturligt! Jag menar på jobbet kallar mina kollegor inte mig för inköparen, jag heter ju Stina

Det där är ju ganska intressant det där med namn och smeknamn.

Jag var väldigt bestämd när det gällde sonens namn att det skulle vara ett tvåstavigt namn. Det övervägande skälet till detta är att människor som har trestaviga eller enstaviga namn ofta får ett smeknamn istället eftersom enstavigt eller trestavigt inte "faller sig lika lätt att säga".
T ex:
Daniel - Danne
Karl- Kalle
Kurt - Kurtan
Beatrice- Bea
Liselott - Lotta.

Jag använder själv sådana kortnamn/smeknamn på dem som kallas så av "alla". Om jag däremot får veta (eller frågar) så kan det hända att personerna själva helst önskar kallas sitt riktiga namn och då är jag noga med att använda det. Jag är också noga med uttal vid utländska namn; utifrån vad personen själv presenterar sig som. Skulle någon presentera sig som Michael med engelskt uttal så börjar jag inte säga Mikael med svenskt uttal eller Micke.

Men när det gäller mamma och pappa så är jag alltså tvärtom. Där känner jag att det skulle kännas konstigt och "fel" om vår son kallade mig vid förnamn. Likadant så kallar jag ju min sambo för olika smeknamn som älskling, gubben, raring (och en del "interna" namn... ) .

Så; jag är definitivt inte konsekvent.

På jobbet kallas jag vid mitt förnamn. Men ibland kallas jag också jämställdhetsministern!

 

[Petruska]

Sv: Att bli tilltalad av sina barn

Jag kan väl jämföra med att mitt syskonbarns föräldrar har varit noga med att från början använda rätt ord på saker; som Hund istället för Vovve och Katt istället för Kisse osv. Vi har nog använt liiiite mer "barnord" (men är också medvetna om det).... jag säger ofta själv kisse till/om katter jag träffar. Men redan när sonen var kring 1 och inte pratade mycket alls (det gör han inte så mycket ännu heller... men det börjar komma nu) så märkte vi att han absolut vet att katt är samma sak som kisse och vovve är samma sak som hund.

Jag tror därför inte det är något större problem att använda tredjepersonsnamn om sig själv i samtal med barnen/barnet. Liksom det heller inte är något problem att istället göra tvärtom.

Jag har inte använt sådana ord som vovve etc, men inte på grund av att jag varit "noga" med att undvika dem, utan för att de ligger illa i munnen. Det är inte jag att prata så. På svenska, ska tilläggas. På mitt andra språk, har jag många fler barnord för saker och ting, och även olika smeknamn (motsvarigheter till älskling, sötnos etc ligger bättre i munnen på det andra språket). Jag är dock hysteriskt, pedantiskt apnoga med att under inga som helst omständigheter blanda språken inför barn.

Fast sen säger jag inte heller hund om det till exempel är en tax, utan då säger jag tax. Och jag säger inte träd om det är en ek, utan då säger jag ek. Ett tag när sonen var liten blev jag orolig för att han inte skulle lära sig sådana där "samlingsord" som blomma, fågel, hund osv, så då försökte jag komma ihåg att använda dem lite oftare. Då blev det nog att jag ofta sa "titta en fågel, det är en kaja" eller så.

Det blev konstigt när jag inte visste arten - som att blåmes, kaja, koltrast osv ser ut på sina specifika sätt, och sen finns det "fågel" som kan se ut lite hur som helst.

Men de lär sig ju med tiden hur man bör prata för att kunna kommunicera med folk. Lyckligtvis är de ju inte helt utlämnade till sina föräldrars språkvärld.

 

[escodobe]

Sv: Att bli tilltalad av sina barn

jag har alltid sagt mamma/ morsan, pappa/ farsan.. aldrig förnamn eller mor/far det låter alldeles för stelt.

jag (vi syskon) är uppväxta med användandet av "mosan" och "fasan" så för mig är det inte negativt laddat överhuvudtaget snarare tvärtom, laddat med massor av härliga soliga barndomsminnen från kungälv/göteborg.

Morsan och farsan är definitivt göteborsk arbetarklass slang. Kan inte sluta dra på smilbanden när nån sjuttioåring på bred göteborska frågar "hur det är med morsan" när man arbetar på hemtjänsten.

 

[escodobe]

Sv: Att bli tilltalad av sina barn

Jag hänger på där och lägger till att Sam även kallar pappa daddy och mej mammy då och då.

Mor och far är så fult och morsan och farsan ännu värre, lite Johnny och Conny stuk på det hela, så det skulle jag aldrig kalla mina föräldrar för eller vilja bli kallad för själv. Namnet hade bara känts konstigt, min mamma är ju min mamma!

Fast tror du att han kommer, när han blir äldre, förkorta det där till mum and dad? I alla fall om er

Jag kallade dem mummy and daddy rätt länge, men vid en viss ålder tror jag att jag att jag började övergå till mum/dad i alla fall när jag talar om dom. Möjligen undantaget inom familjen.

 

[skogstomten]

Sv: Att bli tilltalad av sina barn

Här tror jag varken att jag eller sambon är så hårda på om det blir mamma/morsan eller namn.
Jag skulle nog kanske bli en smula förvirrad om sonen kallade mig mor
Nu är han ju lite liten ännu, men jag har svårt att se mig som en "mor".

Sen kan vi ju säga ungarna om barnen,
och då mena våra älskade ungar och inte ung jävlar.
Det verkar en del störa sig på också,
just om man säger ungar och inte barn.

För min del så är nog det viktigaste hur det sägs,
tonen och känslan bakom.

Sambon säger morsan/farsan till sina föräldrar,
de själva benämner sig som mor/far
Dock verkar det inte vara några konflikter i det.
Men jag tror att både han och hans bror tidigare sa mor o far.

 

[vindvissla]

Sv: Att bli tilltalad av sina barn

Ja det kommer han säkert att göra, men mum och dad är helt ok för mig också.

Att jag inte tycker om mor och far och morsan och farsan kan ha att göra med min dialekt, för om jag säger det på någon annan dialekt än skånska låter det inte så farligt. Men testa själv säga morsan på malmöitiska, Mussan blir det om man har tur :S

 

[Julle]

Sv: Att bli tilltalad av sina barn

Jag använder själv sådana kortnamn/smeknamn på dem som kallas så av "alla". Om jag däremot får veta (eller frågar) så kan det hända att personerna själva helst önskar kallas sitt riktiga namn och då är jag noga med att använda det. Jag är också noga med uttal vid utländska namn; utifrån vad personen själv presenterar sig som. Skulle någon presentera sig som Michael med engelskt uttal så börjar jag inte säga Mikael med svenskt uttal eller Micke.

Jag är precis tvärtom.... Jag heter Ulrika, men det heter jag bara på jobbet och i mer formella sammanhang. Jag är Ulle helt enkelt!! Blir jag kallad Ulrika av nån som inte "ska" kalla mig det känns det helkonstigt... Inte för att det nånsin händer, men... När jag hälsar på folk presenterar jag mig som Ulrika, men det blir fort Ulle om det är nån jag träffar fler gånger och personkemin stämmer. Men i stallet har jag slutat med det, där presenterar jag mig som Ulle direkt!!

Ang. mamma och pappa så har vi alltid sagt mamma och pappa. Nåt annat skulle kännas konstigt... Vet en som sa mor och far när vi var små och det lät väldigt stelt... Att kalla sina föräldrar vid förnamn känns opersonligt på nåt sätt...

 

[Björk]

Sv: Att bli tilltalad av sina barn

Det verkar en del störa sig på också,
just om man säger ungar och inte barn.

Vi blev ofta kallade ungarna hemma. Som ett helt neutralt begrepp. "Kan du köra ungarna till..." eller "vi tar med oss ungarna när vi kommer". Men jag har också förstått att det av en del anses "fult".
Egna barn, andras ungar.

Och för mig kan det lika gärna vara egna barn och egna ungar.