Att bli lyssnad på?

[Fiorano]

Jag har alltid sagt att jag aldrig ska skaffa barn. Men så träffade jag en man som verkligen vill ha barn och jag överväger det numera. Med en partner som jag vet kommer att vara en ljuvlig förälder och dessutom ta stor del av ansvaret känns det som om förutsättningarna är goda.

Men.

Det här med förlossning skrämmer mig något helt overkligt mycket. Jag kan inte ens hantera tandläkaren utan att få lugnande eftersom jag får fullständig panik av känslan att inte ha kontroll över situationen samt att jag verkligen verkligen(!!) inte hanterar smärta på ett vettigt sätt.

När jag sen då läser både här på buke, i debattartiklar och diverse bloggar kan jag säga att all min rädsla för att inte bli lyssnad på i samband med en eventuell förlossning är skitstor. Jag räknar kallt med att en inte får göra ett kejsarsnitt bara sådär för att en är skiträdd, men vad krävs ens för att få det beviljat? Jag blir livrädd över att cytotec används öht, hur flera kvinnor spricker riktigt ordentligt, hur en del sys ihop felaktigt, hur rätt kraftiga blödningar efter förlossning ignoreras av vårdpersonal osv osv. Bara detta är exempel från en väldigt kort tidsperiod och på ett ganska litet antal födslar.

Denna debattartikeln fick mig att vilja använda dubbla kondomer: http://www.svt.se/opinion/article2984535.svt

Hur känner ni kvinnor som har fått barn egentligen? Har vårdpersonalen lyssnat på er i samband med graviditet och förlossning?

 

[TinyWiny]

Vid min första förlossning upplevde jag inte att jag blev lyssnad på. Jag var 17, nästan 18 år då och blev totalt ignorerad vilket höll på att sluta illa. Vid samtal med den barnmorskan som var med i slutet av förlossningen (den enda jag kände verkligen lyssnade på mig) ett år senare kände jag mig verkligen lyssnad på. Vid andra förlossningen nästan 2 år efter första förlossningen hade jag själv en helt annan inställning och hade skaffat mig massor med skinn på näsan och jag upplevde att jag blev lyssnad på på ett helt annat sätt.

Jag tror att det dels beror väldigt mycket på tur, vem man får prata med och hur den personen är i sig men också hur man lägger fram sin sak. Att vara saklig i sina argument och ha väl underbyggda argument tror jag att man kommer långt med. Jag tror att det är bra att läsa på utan att för den sakens skull ta till sig för mycket skräckpropaganda som det gärna blir i sådana här fall. Det är alltid tragiskt när man inte blir lyssnad på och när saker och ting händer men man ska vara medveten om att det är en liten procent som faktiskt får men av förlossningen. De allra flesta förlossningarna förlöper normalt och både mor och barn mår bra efteråt. Dessutom finns det idag väldigt bra smärtlindring och jag upplever att de är generösare med smärtlindringen idag än vad de var förr.

För att få beviljat kejsarsnitt krävs olika saker i olika landsting. I vissa är det enklare att få och i andra är det svårare så det är svårt att säga generellt vad som krävs. En vaginal förlossning som förlöper normalt är det skonsammaste för både mamma och barn både under tiden och efteråt men i vissa fall är kejsarsnitt bättre. Jag fick göra katastrofsnitt med mitt andra barn och jag mådde bra omgående efteråt. Jag hade inte speciellt ont efter och behövde aldrig någon smärtlindring men jag vet andra som har behövt smärtlindring länge efteråt så kejsarsnitt är inte heller helt okomplicerat.

Jag tycker att du redan nu kan kontakta en barnmorska och prata med henom om din rädsla. Att få veta fakta kan hjälpa enormt mycket på vägen till beslut.

 

[Blueberry]

Du har många här på buke som har och har haft liknande känslor. Jag är en av dem.

Jag blev i det närmaste hysterisk när jag tänkte på förlossningen under tiden jag var gravid. (Och för mig var kejsarsnitt inte något bättre alternativ, det ville jag absolut inte göra).

Jag bad om och fick väldigt mycket hjälp och stöd, både av min vanliga barnmorska, barnmorskan på specialistmödravården och doulan vi var på profylaxkurs hos.

När det väl var dags för förlossningen var det tydligen väldigt underbart att lämna över till proffsen. De gjorde sitt bästa för att hålla mig informerad och med i matchen, medan jag bara upprepade "Gör vad ni vill, jag bryr mig inte." och fokuserade helt på andningen, lustgasen och mig själv. Jag blir tydligen väldigt foglig och lätt att hantera med när jag föder barn...

Angående förlossningsskador så förklarade min doula att vi faktiskt är gjorda för att kunna spricka lite, av säkerhetsskäl. (Och ja - stora sprickor och bristningar förekommer också, men det är inte särskilt vanligt. De flesta får ingen eller en liten bristning och sys med 1-4 stygn och det läker utan att krångla. Ingen av vårdpersonalen vill att den som föder barn ska ha mer ont än vad som är absolut nödvändigt och de arbetar förebyggande.)

Med facit i hand skulle jag många gånger hellre föda barn än vara gravid. Min graviditet var 37 plågsamma veckor, förlossningen var bara rimligt plågsam under några timmar (och riktigt jobbig under en kvart).

Angående att hantera smärta så är en förlossning inte som annan smärta, eftersom smärtan då är där för att hjälpa dig, ge dig information och du kan jobba med den. Skavsår, brutna ben, stukad tumme, tandvärk är helt annan smärta och avsevärt värre. Värkar känns som mensvärk, men bara någon minut i taget. Mellan värkarna gör det inte ont.

Hur som helst:
Det finns hjälp att få.
Både före, under och efter.

(Du hittar mina gamla inlägg här på buke om du söker. Jag blev gravid för ganska precis ett år sedan. Kolla första tråden för vinterföräldrar 2014/2015. Och det finns en hel del på hemsidan som du hittar i min profil.)

 

[Tassetass]

Jag har alltid sagt att jag aldrig ska skaffa barn. Men så träffade jag en man som verkligen vill ha barn och jag överväger det numera. Med en partner som jag vet kommer att vara en ljuvlig förälder och dessutom ta stor del av ansvaret känns det som om förutsättningarna är goda.

Det där var mina ord för ungefär fyra år sedan, i skrivande stund ligger ungen och pappan och sover bredvid varann... Jag var inte så intresserad av att skaffa barn överhuvudtaget innan jag träffade J, och när jag väl kom fram till att jag ville ha barn började nästa omgång av funderingar, rörande graviditeten och förlossningen.

Likt dig så har jag också svårt med t.ex. tandläkare och andra situationer där andra har kontroll över mig. Lägg därtill en kraftig nålfobi (numer under kontroll, men den finns där) så har du mig. Rädslan för skador fanns också, både sådana som graviditeten kunde orsaka och från själva förlossningen. Första månaderna jag var gravid var det svårt att förlika mig med tanken på att jag skulle behöva vara med på förlossningen, det kändes både skrämmande och svårt.

För mig blev förlossningen det bästa med hela graviditeten, mycket för att graviditeten var så jävla pissig och förlossningen innebar slutet på nästan nio månaders elände. Men även utan den faktorn så var förlossningen faktiskt riktigt toppen! Jag hade genomgående väldigt bra personal omkring mig både innan och under förlossningen, jag blev verkligen lyssnad på rörande allt, stort som smått. Hur jag ville sitta, ligga, stå, äta, dricka, inte äta, starta smärtlindring, mer smärtlindring, mindre smärtlindring, om jag ville att de skulle ta hål på hinnorna eller om jag ville vänta på att vattnet gick själv osv osv.

Ett tydligt exempel var att jag tidigt på morgonen sagt att jag ville själv ta den spruta som jag tagit varje dag i några månader. När det var dags för mig att ta sprutan så var jag precis i gränslandet mellan de vanliga värkarna och krystvärkarna = väldigt upptagen med att hålla styr på mig själv. Det hade inte funnits en snöbolls chans i helvete att jag hade kunnat ge mig själv sprutan, men ändå frågade de om jag ville ta den själv och när jag bara grymtade till svar frågade de om det var okej att de gav den till mig. De hade på fullaste allvar kunnat ge mig sprutan och jag hade nog aldrig ens märkt det, men att de frågade som de gjorde visade på stor respekt.

Inte en enda gång under tiden på förlossningen kände jag mig överkörd eller att de inte lyssnade på mig. Allt gick överlag väldigt bra och typ tre veckor efter att lillan föddes var alla spår av förlossningen borta (förutom avslaget).

 

[Björk]

Om dessa tankar är en "broms" för dig från att våga bli gravid så tycker jag du redan nu ska ta kontakt med en aurora-barnmorska (har jag för mig det heter) som kan hjälpa dig.

Jag har en vän som förut aldrig velat ha barn, men som när hon väl träffade rätt man och valde att bli gravid insåg att en del i det där "jag vill aldrig ha barn" nog handlade om hennes rädsla för att FÖDA barn. Hon visste redan innan graviditet att hon ville ha kejsarsnitt; hon fick gå till aurora-barnmorska och få det utrett och hon fick sitt snitt beviljat.

 

[Sar]

Jag har alltid sagt att jag aldrig ska skaffa barn. Men så träffade jag en man som verkligen vill ha barn och jag överväger det numera. Med en partner som jag vet kommer att vara en ljuvlig förälder och dessutom ta stor del av ansvaret känns det som om förutsättningarna är goda.

Men.

Det här med förlossning skrämmer mig något helt overkligt mycket. Jag kan inte ens hantera tandläkaren utan att få lugnande eftersom jag får fullständig panik av känslan att inte ha kontroll över situationen samt att jag verkligen verkligen(!!) inte hanterar smärta på ett vettigt sätt.

När jag sen då läser både här på buke, i debattartiklar och diverse bloggar kan jag säga att all min rädsla för att inte bli lyssnad på i samband med en eventuell förlossning är skitstor. Jag räknar kallt med att en inte får göra ett kejsarsnitt bara sådär för att en är skiträdd, men vad krävs ens för att få det beviljat? Jag blir livrädd över att cytotec används öht, hur flera kvinnor spricker riktigt ordentligt, hur en del sys ihop felaktigt, hur rätt kraftiga blödningar efter förlossning ignoreras av vårdpersonal osv osv. Bara detta är exempel från en väldigt kort tidsperiod och på ett ganska litet antal födslar.

Denna debattartikeln fick mig att vilja använda dubbla kondomer: http://www.svt.se/opinion/article2984535.svt

Hur känner ni kvinnor som har fått barn egentligen? Har vårdpersonalen lyssnat på er i samband med graviditet och förlossning?

Min andra förlossning började med att jag blev emottagen och barnmorska sa att hon hade lusläst min journal och förlossningsbrev och nu skulle de verkligen ta hand om mig! Helt fantastiskt! När det var dags att krysta hade jag tankar på att stå på alla fyra men den erfarna sköterskan sa att hon kunde hjälpa mig bäst om jag låg i gynstolsställning och mycket riktigt fick jag fantastisk coachning och sprack inte alls.
Första förlossningen gick också bra rent förlossningsmässigt (förutom att det blev akutsnitt till slut) men jag hade svårt med att jag inte fick den tillgång till barnen som jag behövde. Skillnaden i förlossningsbrev mellan första och andra förlossningen blev oerhört olika. I den första fokuserade jag på själva förlossningen. att jag nog ville föda utan bedövning, sen avnavling etc. I den andra stod det i princip bara om tillgången till barnet förutom sen avnavling.
Smärta kan ju upplevas väldigt olika, jag försökte köra metoden att liksom omfatta smärtan och slappna av. Men inget enskilt smärtögonblick gjorde lika ont som att slå sig riktigt överjävligt på knät.

 

[Pontevecchio]

Jag är inte rädd för förlossningen i sig men min svåra nålfobi gör att jag inte gillar varken sjukus eler sjukhuspersonal. Jag skrev inte in mig förräns i v12 och då under stor vånda.

Jag valde privat BM och sa direkt när jag ringde hur läget var. De gav mig den vänligaste och tryggaste BM jag tror finns. Hon är ett stort stöd för mig och ger mig hela tiden de bästa förutsättningarna. Jag kommer tex få besöka förlossningen innan för att få se hur det är och kanske minska synen av personalen som drakar Min sambo har ett mission under förlossningen, att hålla alla nålar ifrån mig. Han får vara min mur när jag inte kan vara det själv.

 

[Raderad medlem 19815]

Hur känner ni kvinnor som har fått barn egentligen? Har vårdpersonalen lyssnat på er i samband med graviditet och förlossning?

Jag har absolut blivit lyssnad på.

Vi gick en profylaxkurs under graviditeten, det kan jag starkt rekommendera. Alltså en kurs hos ett företag specialiserat på profylax, inte bara en extrakurs på MVC.

Man kan ju även boka in en doula. Det är väl dessa två saker man kan påverka själv tror jag. Hade jag känt mig rädd hade jag absolut haft doula också.

 

[Lazy Lady]

Jag har alltid sagt att jag aldrig ska skaffa barn. Men så träffade jag en man som verkligen vill ha barn och jag överväger det numera. Med en partner som jag vet kommer att vara en ljuvlig förälder och dessutom ta stor del av ansvaret känns det som om förutsättningarna är goda.

Men.

Det här med förlossning skrämmer mig något helt overkligt mycket. Jag kan inte ens hantera tandläkaren utan att få lugnande eftersom jag får fullständig panik av känslan att inte ha kontroll över situationen samt att jag verkligen verkligen(!!) inte hanterar smärta på ett vettigt sätt.

När jag sen då läser både här på buke, i debattartiklar och diverse bloggar kan jag säga att all min rädsla för att inte bli lyssnad på i samband med en eventuell förlossning är skitstor. Jag räknar kallt med att en inte får göra ett kejsarsnitt bara sådär för att en är skiträdd, men vad krävs ens för att få det beviljat? Jag blir livrädd över att cytotec används öht, hur flera kvinnor spricker riktigt ordentligt, hur en del sys ihop felaktigt, hur rätt kraftiga blödningar efter förlossning ignoreras av vårdpersonal osv osv. Bara detta är exempel från en väldigt kort tidsperiod och på ett ganska litet antal födslar.

Denna debattartikeln fick mig att vilja använda dubbla kondomer: http://www.svt.se/opinion/article2984535.svt

Hur känner ni kvinnor som har fått barn egentligen? Har vårdpersonalen lyssnat på er i samband med graviditet och förlossning?

Jag förstår precis din känsla. Jag har alltid sagt tvärnej till barn, ända sedan barnsben! Men nu 34år gammal så hände något, eller ja känslan har pockat på i ca 1år och på nationaldagen (till ära) så chockade jag sambon sedan 15år tillbaka med att säga att jag skulle vilja försöka. Resultatet av detta va att han i det närmaste började gråta av lycka (och jag kände mej lite elak som behövt så lång tid på mej) men nu är helt enkelt p-pillerna slängda och vi försöker bli med barn.

Jag får dock panik av tanken på förlossningen, rädsla för hur kass min redan kassa kropp med fibromyalgi och trasiga diskar ska bli.. Spricka? Hemorojder? Bristningar? Foglossningar? Plötslig spädbarnsdöd och missfall? Listan på allt som kan gå fel är ju för fan enorm?! Jag kan inget annat än bara andas och hoppas att jag får en sån där prydlig kändisgraviditet som typ Heidi Klum..

 

[Petruska]

Jag är inte rädd för förlossningen i sig men min svåra nålfobi gör att jag inte gillar varken sjukus eler sjukhuspersonal. Jag skrev inte in mig förräns i v12 och då under stor vånda.

Jag valde privat BM och sa direkt när jag ringde hur läget var. De gav mig den vänligaste och tryggaste BM jag tror finns. Hon är ett stort stöd för mig och ger mig hela tiden de bästa förutsättningarna. Jag kommer tex få besöka förlossningen innan för att få se hur det är och kanske minska synen av personalen som drakar Min sambo har ett mission under förlossningen, att hålla alla nålar ifrån mig. Han får vara min mur när jag inte kan vara det själv.

OT, men det är väl inte sent? Före vecka 12 är det ju ändå så många tidiga missfall. Jag skrev in mig i vecka 20, då det liksom inte gick att bortse från graviditeten längre.

 

[Mabuse]

Jag har alltid sagt att jag aldrig ska skaffa barn. Men så träffade jag en man som verkligen vill ha barn och jag överväger det numera. Med en partner som jag vet kommer att vara en ljuvlig förälder och dessutom ta stor del av ansvaret känns det som om förutsättningarna är goda.

Men.

Det här med förlossning skrämmer mig något helt overkligt mycket. Jag kan inte ens hantera tandläkaren utan att få lugnande eftersom jag får fullständig panik av känslan att inte ha kontroll över situationen samt att jag verkligen verkligen(!!) inte hanterar smärta på ett vettigt sätt.

När jag sen då läser både här på buke, i debattartiklar och diverse bloggar kan jag säga att all min rädsla för att inte bli lyssnad på i samband med en eventuell förlossning är skitstor. Jag räknar kallt med att en inte får göra ett kejsarsnitt bara sådär för att en är skiträdd, men vad krävs ens för att få det beviljat? Jag blir livrädd över att cytotec används öht, hur flera kvinnor spricker riktigt ordentligt, hur en del sys ihop felaktigt, hur rätt kraftiga blödningar efter förlossning ignoreras av vårdpersonal osv osv. Bara detta är exempel från en väldigt kort tidsperiod och på ett ganska litet antal födslar.

Denna debattartikeln fick mig att vilja använda dubbla kondomer: http://www.svt.se/opinion/article2984535.svt

Hur känner ni kvinnor som har fått barn egentligen? Har vårdpersonalen lyssnat på er i samband med graviditet och förlossning?

Första förlossningen lyssnade de inte, eller snarare, de lyssnade när de var där, men alldeles för långa perioder var ingen där, och det gick inte att få tag på någon heller. Så länge det finns någon där går det ju att prata med dem, det obehagliga var just detta att det inte gick att få hjälp - jag ringde på hjälp, min man försökte efter en halvtimmes försök att få hjälp gå ut i korridoren och få hjälp, men det fanns ingen. Den enda som kom till slut var en undersköterska som sa att jag är inte behörig att göra nåt, och gick igen.

Nu var ju det en katastrofförlossning där det mesta gick snett pga mänskliga faktorn, och absolut inte normalt.

Vid andra förlossningen hade jag blivit förlossningsrädd och var livrädd för att samma sak skulle hända igen, så då fanns det en helt annan beredskap hos personalen. Det gick jättebra, de var verkligen lyhörda och gjorde allt rätt. Det var också en annan förlossningsklinik, där de jobbar annorlunda med mer patientfokus, och är lite mer kunniga om den mentala biten.

 

[Mabuse]

Jag har absolut blivit lyssnad på.

Vi gick en profylaxkurs under graviditeten, det kan jag starkt rekommendera. Alltså en kurs hos ett företag specialiserat på profylax, inte bara en extrakurs på MVC.

Man kan ju även boka in en doula. Det är väl dessa två saker man kan påverka själv tror jag. Hade jag känt mig rädd hade jag absolut haft doula också.

Fast vad kan en doula göra, hon har väl ingen möjlighet att göra något medicinskt? Stöd är ju bra, men det är väl det man har partnern till? Är man ensam på förlossningen förstår jag att man vill ha någon där och tar med en doula, men annars?

 

[Mabuse]

. Skavsår, brutna ben, stukad tumme, tandvärk är helt annan smärta och avsevärt värre. Värkar känns som mensvärk, men bara någon minut i taget. Mellan värkarna gör det inte ont.

Man kanske ska förtydliga: dina värkar var så, som mensvärk och bara någon minut i taget. Såvida inte TS ska föda barn med din kropp, så är chansen stor att de kommer kännas annorlunda. Det är väldigt individuellt. Det finns till och med kvinnor som inte får ont av värkarna alls, min barnmorska berättade om en patient hon hade haft som varit på jobbet, kännt sig lite konstig i magen och gått på toaletten, och ut kom bebisen. Hon hade missat hela värkarbetet, det kändes inte. Och så finns det såna som jag, där varje värk är överjävlig smärta, som att bli överkörd av en ångvält (svår tandvärk är ingenting i jämförelse) och det aldrig blir några pauser i smärtan utan man har oavbrutet ont. Jag pratade med en läkare specialiserad på mödravård om det, och hon sa att en anledning helt enkelt kan vara att olika människor har olika mycket smärtreceptorer i livmodern, man är helt enkelt skapt olika. Men det finns ju smärtlindring att ta till, som tur är, om man nu skulle ha oturen att vara en av dem som får mycket ont.

 

[Miks]

OT, men det är väl inte sent? Före vecka 12 är det ju ändå så många tidiga missfall. Jag skrev in mig i vecka 20, då det liksom inte gick att bortse från graviditeten längre.

Jo vecka 12 räknas som sent. Jag fick nästan en utskällning när jag skrev in mig i vecka 10.

Jag tror att det tillhör yttersta ovanligheten att skriva in sig i v 20 i dagens läge. De flesta gör rutinultraljudet i v18-21.

Mvh Miks

 

[Miks]

Jag har alltid sagt att jag aldrig ska skaffa barn. Men så träffade jag en man som verkligen vill ha barn och jag överväger det numera. Med en partner som jag vet kommer att vara en ljuvlig förälder och dessutom ta stor del av ansvaret känns det som om förutsättningarna är goda.

Men.

Det här med förlossning skrämmer mig något helt overkligt mycket. Jag kan inte ens hantera tandläkaren utan att få lugnande eftersom jag får fullständig panik av känslan att inte ha kontroll över situationen samt att jag verkligen verkligen(!!) inte hanterar smärta på ett vettigt sätt.

När jag sen då läser både här på buke, i debattartiklar och diverse bloggar kan jag säga att all min rädsla för att inte bli lyssnad på i samband med en eventuell förlossning är skitstor. Jag räknar kallt med att en inte får göra ett kejsarsnitt bara sådär för att en är skiträdd, men vad krävs ens för att få det beviljat? Jag blir livrädd över att cytotec används öht, hur flera kvinnor spricker riktigt ordentligt, hur en del sys ihop felaktigt, hur rätt kraftiga blödningar efter förlossning ignoreras av vårdpersonal osv osv. Bara detta är exempel från en väldigt kort tidsperiod och på ett ganska litet antal födslar.

Denna debattartikeln fick mig att vilja använda dubbla kondomer: http://www.svt.se/opinion/article2984535.svt

Hur känner ni kvinnor som har fått barn egentligen? Har vårdpersonalen lyssnat på er i samband med graviditet och förlossning?

Jag har genomgått en förlossning och ett kejsarsnitt. Innan första förlossningen var jag förlossningsrädd och fick fantastiskt bra hjälp från en aurora barnmorska som sedan även var med under första delen av förlossningen. Tyvärr var det omständigheter som gjorde att jag blev ännu mer skrämd och till barn nummer två (som det tog 3,5 år att ens överväga) fick jag ett planerat kejsarsnitt på grund av förlossningsrädsla. Jag ska inte säga att det var lätt att få kejsarsnittet beviljat men det gick. Jag har pratat med överläkaren 3 gånger, en aurorabarnmorska 2 gånger och en kbt-barnmorska en gång. Varje gång med resultatet att man vänder ut och in på sig själv för att komma på vart i rädslan bottnar och hur man ska kunna hantera den.

Jag mådde både fysiskt och psykiskt mycket bättre efter mitt kejsarsnitt. Framförallt psykiskt. Anledningen är att jag hade koll på vad som hände hela tiden och var med. Jag hade dock fruktansvärt ont efteråt när ryggbedövningen släppte och hade då ett smärtgenombrott på ca 30 minuter där jag fick mycket morfin intravenöst samt diklofenak och alvedon i dropp. Och ja jag hade ont efter det också med det var en smärta som jag hade räknat med och som jag vet beredd på.

Jag ammade bara bebisen första veckorna. ALLT annat skötte min man. Han tog hand om båda barnen, matlagning, städning, min medicinering, planering av läkarbesök. Allt. Jag var bara kapabel att vara jag och mata bebisen. Ungefär så.

Du klarar det med bra stöd av sjukvård och aurorabarnmorskorna!

Mvh Miks

 

[Pontevecchio]

OT, men det är väl inte sent? Före vecka 12 är det ju ändå så många tidiga missfall. Jag skrev in mig i vecka 20, då det liksom inte gick att bortse från graviditeten längre.

De flesta skriver in sig i v 6-7 och efetrsom många gör KUB i 13-14 och det är kö dit var det sent.

 

[Petruska]

Jo vecka 12 räknas som sent. Jag fick nästan en utskällning när jag skrev in mig i vecka 10.

Jag tror att det tillhör yttersta ovanligheten att skriva in sig i v 20 i dagens läge. De flesta gör rutinultraljudet i v18-21.

Mvh Miks

V 16 på min tid, men jag såg helt enkelt inget skäl att skriva in mig tidigare. Jag fick en rejäl utskällning, men skulle göra likadant igen om det vore aktuellt. Det är ju min graviditet och mitt omdöme, inte barnmorskans, som gäller.

Om det är vanligt eller ovanligt är ju inget argument för eller mot något. Jag minimerar helst kontakten med sjukvården så mycket som möjligt.Vantrivs väldigt mycket i patientrollen.

 

[Petruska]

De flesta skriver in sig i v 6-7 och efetrsom många gör KUB i 13-14 och det är kö dit var det sent.

Många vet å andra sidan inte ens att de är gravida så tidigt.

 

[Pontevecchio]

Många vet å andra sidan inte ens att de är gravida så tidigt.

Kanske inte men det är iaf "standard" och rekommendationen.
Jag drogs mellan våndan av nålfobin och vilja att få se bebis.
Hade inte hållt ut till ett sent RUL.

 

[Tassetass]

Man kanske ska förtydliga: dina värkar var så, som mensvärk och bara någon minut i taget. Såvida inte TS ska föda barn med din kropp, så är chansen stor att de kommer kännas annorlunda. Det är väldigt individuellt. Det finns till och med kvinnor som inte får ont av värkarna alls, min barnmorska berättade om en patient hon hade haft som varit på jobbet, kännt sig lite konstig i magen och gått på toaletten, och ut kom bebisen. Hon hade missat hela värkarbetet, det kändes inte. Och så finns det såna som jag, där varje värk är överjävlig smärta, som att bli överkörd av en ångvält (svår tandvärk är ingenting i jämförelse) och det aldrig blir några pauser i smärtan utan man har oavbrutet ont. Jag pratade med en läkare specialiserad på mödravård om det, och hon sa att en anledning helt enkelt kan vara att olika människor har olika mycket smärtreceptorer i livmodern, man är helt enkelt skapt olika. Men det finns ju smärtlindring att ta till, som tur är, om man nu skulle ha oturen att vara en av dem som får mycket ont.

Värkar verkar verkligen vara något väldigt individuellt. Dessutom tycker jag att det är skillnad på värkar och värkar. I början var det som mensvärk modell starkare och mellan värkarna hade jag inte ont. Sedan var det en period då värkarna gjorde rejält ont och det var som att smärtan satt i hela kroppen och jag upplevde det som att jag fick vila emellan. En tredje variant kom sedan med krystvärkarna, som inte alls gjorde ont på samma sätt. Jag tror det berodde dels på epiduralen (förstås) men även på att jag upplevde det som att krystvärkarna kom med ett jobb som skulle göras, de skulle inte bara "genomlidas". Lite samma princip som smärta vid ett träningspass; den är lättare att uthärda än motsvarande smärtgrad som orsakas av tandvärk.

Men det är ju som sagt så satans individuellt, så att svara på frågan hur det känns att genomgå en förlossning är lite som att fråga "hur långt är ett snöre?".