Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

[Brandgul]

Sv: Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

Nu är det möjligt att jag är fel ute - men är det inte vanligare att barn får de här monstruösa utbrotten med föräldrarna än med mormor/dagispersonal/annan?

Klassiskt skulle jag säga. Det är inte alls ovanligt med barn som man inte tror är samma barn på hemma och bortaplan.

Barn som man på förskolan ser som riktiga klippor som hjälper till att stabilisera upp gruppen kan vara helt i det blå hemma Det är väl egentligen rätt sunt va? Jag håller ju inte samma "mask" hemma som på jobbet. Hemma kan jag ju dra snuskiga skämt och peta mig i näsan. Det skulle jag aldrig göra på jobbet. Det är väl samma lika för barn också?

 

[Brandgul]

Sv: Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

Klart man får, hur mycket som helst. Det kan vara oerhört givande. Mitt problem är nog främst din tvärsäkerhet. Rent objektivt kan jag oftast avgöra vad som är lämpligast och riktigt, det jag upplever som svårare när det kommer till MITT barn är mitt känslomässiga engagemang och det faktum att jag är där så stora delar av dygnet och så har varit under hela barnets levnad.

Så du ser, det ligger säkert mer hos mig än dig. Anledningen till att jag talar om vad jag upplever och hur, är främst för att det kanske hjälper någon annan med ett liknande barn. Precis som att jag talar öppet om att inte kunna amma och förlossningsdepressioner.

Men bla bla bla, det finns så mycket som låter så bra i teorin. Allt låter så bra och fint och det är så lätt om man gör rätt.

Sen kommer ungen och det blir så uppenbart att de inte föds tabula rasa. En del barn föds in precis i mallen och föräldrarna är malliga över att de gjort allt rätt för deras barn blev så rätt och lätt. Sen kommer nästa barn och man inser att... de har egna viljor, egna egenheter och är helt enkelt egna små personer redan från början.

Vår son har alltid varit lite annorlunda. Det upptäckte jag rätt snabbt. Redan när han var två veckor gammal visste jag att han inte var som andra barn. Jag har aldrig tagit det på mig. Jag har aldrig trott eller tyckt att det har varit mitt fel, fel på anknytningen eller fel på uppfostran. På något sätt är han en perfekt kombination av mig och hans pappa, fast egenskaperna kanske inte riktigt matchade så bra Men visst känner vi igen oss i allt!

Han får mer eller mindre utbrott nästan varje gång det är aktivitetsbyte. Och ni kan tänka er hur många gånger per dag det är. Vakna, somna, äta, börja äta, gå ut, gå in. På med kläder, av med kläder, byta blöja, gå på potta, inte byta blöja... Vi har funderat både på adoption och särboende i vissa perioder (han har aldrig sovit riktigt bra på nätterna på vissa perioder har varit riktigt skunk)

Nu är jag utrustad med lugn, tålamod och självförtroende så de gånger jag går i taket är inte så ofta. Det gäller att utveckla strategier och inte bara "rutina på". Skillnaden mot mamman i artikeln är väl att när han somnar för natten så tänker jag alltid NY DAG NYA MÖJLIGHETER och så slappar jag framför TV:n för länge och så är allt glömt och så börjar det om igen nästa dag, fast på något vis glömmer jag alltid bort det när han sover!

Sen kommer nästa praktunge och hon är helt tvärtom. Hon är ett sådant barn som alla de lyckade böckerna handlar om. Så olika det kan vara.

Kan tillägga att det inte är något "fel" på vår son. Han är en normal och normalt intelligent kille för sin ålder. Men han är lite annorlunda på sitt sätt utan att för den skull "hoppa utanför skaklarna".

 

[Petruska]

Sv: Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

Han får mer eller mindre utbrott nästan varje gång det är aktivitetsbyte. Och ni kan tänka er hur många gånger per dag det är. Vakna, somna, äta, börja äta, gå ut, gå in. På med kläder, av med kläder, byta blöja, gå på potta, inte byta blöja...

Precis! Vid alla de tillfällena var det!

 

[Rina]

Sv: Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

Så du ser, det ligger säkert mer hos mig än dig. Anledningen till att jag talar om vad jag upplever och hur, är främst för att det kanske hjälper någon annan med ett liknande barn. Precis som att jag talar öppet om att inte kunna amma och förlossningsdepressioner.

Och det gör det. Både dina och Petruskas inlägg i den här tråden har varit väldigt givande och jag är väldigt glad att ni vågar prata om det. Jag är också så fruktansvärt trött på alla perfekta människor som kommer med sina råd och nästan kräver att man ska följa dem för om man bara följde deras råd skulle allt fungera... Det intressanta är att många av dessa tvärsäkra råd från personer som uppenbarligen inte förstår problemet ofta går stick i stäv med vad BUP säger. Dina och Petruskas råd däremot är verkligen givande.

 

[eyz]

Sv: Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

Han får mer eller mindre utbrott nästan varje gång det är aktivitetsbyte. Och ni kan tänka er hur många gånger per dag det är. Vakna, somna, äta, börja äta, gå ut, gå in. På med kläder, av med kläder, byta blöja, gå på potta, inte byta blöja...

Min son är likadan, eller har snarare blivit den sista tiden. ALLT måste lirkas fram, argumenteras för, omvandla ett "nej" till ett "ja". Och ibland finns inte tiden, eller tålamodet.

Om jag håller ut hela vägen från förskolan och hem, medan vi tar oss upp för trapporna, och även genom avklädningen, då är liksom tålamodet nere på noll när man får ytterligare ett "NEEIIIIIIIJ" och en unge som slänger sig platt på golvet när blöjbyte förs upp på dagordningen.

Oftast lämnar jag honom för att undvika jätteutbrott (jag finns i köket när du vill byta blöja) men de gånger han har ordentliga utbrott känns det olustigt att gå även om det är uppenbart att han vill, behöver, vara ensam. När väl ilskan gått över behöver han intensiv närhet och det känns som att han tycker att jag övergett honom när jag inte finns där precis när det gått över.

 

[TinyWiny]

Sv: Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

Han får mer eller mindre utbrott nästan varje gång det är aktivitetsbyte. Och ni kan tänka er hur många gånger per dag det är. Vakna, somna, äta, börja äta, gå ut, gå in. På med kläder, av med kläder, byta blöja, gå på potta, inte byta blöja... Vi har funderat både på adoption och särboende i vissa perioder (han har aldrig sovit riktigt bra på nätterna på vissa perioder har varit riktigt skunk)

Exakt beskrivning av sonen! Fy vilken jobbig tid det var

Sen kommer nästa praktunge och hon är helt tvärtom. Hon är ett sådant barn som alla de lyckade böckerna handlar om. Så olika det kan vara.

Precis på pricken där med

 

[MiniLi]

Sv: Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

Haha och vilken modern teoretiker anser att barn föds tabula rasa?

Jag kan inte komma på någon såhär på rak arm utöver Roussou och Skinner och de är ju en aning utdaterade när det gäller barns utveckling

Jag tycker att det är tråkigt att folk dissar teori bara för att de inte tycker att det passar på just sin egen situation. I själv verket finns det ju en uppsjö av utvecklingspsykologiska teorier som tillsammans bildar en ganska nyanserad helhelt.

 

[Petruska]

Sv: Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

Om det verkligen är så att du tycker att en diskussion om strategier kring barns (överdrivna, extrema) känsloutbrott är intressant, så är det väldigt svårt att förstå ett inlägg som det jag nu svarar på, faktiskt.

Jag kan inte se att du där heller tillför något annat än ett von oben-perspektiv. Inkännandet - med barnen eller med de vuxna eller med båda - lyser genomgående med sin frånvaro i dina inlägg.

Som du säkert ser klarar vi andra av att diskutera det här. Folk som inte direkt deltar i diskussionen skriver till och med att den är givande. Så det verkar ju inte vara det att vi andra är på en sådan låg nivå, medan din nivå är så mycket högre och mer avancerad.

 

[mandalaki]

Sv: Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

Haha och vilken modern teoretiker anser att barn föds tabula rasa?

Jag kan inte komma på någon såhär på rak arm utöver Roussou och Skinner och de är ju en aning utdaterade när det gäller barns utveckling

Fast här är det inga moderna teoretiker som talar, här är det föräldrar. Jag förstår om du är jätteengagerad i ditt ämne, det är man när man pluggar - men du måste nog se skillnaden mellan teoretiker och dem det hela handlar om.

 

[mandalaki]

Sv: Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

Hemmaful och bortavacker, är ett uttryck jag har stött på i sammanhanget.

Klassiskt skulle jag säga. Det är inte alls ovanligt med barn som man inte tror är samma barn på hemma och bortaplan.

Jomen exakt. Jag hade en kollega som var förtvivlad över sina urstökiga barn, men när hon försiktigt frågade på dagis hur de funkade där så fick hon svaret "Alldeles utmärkt, barn som är stökiga hemma är ofta lugna på dagis - och tvärtom. Någonstans måste det ut". Vilket jag tycker var ett rätt skönt och vardagligt sätt att uttrycka saken

Och såna är ju vi vuxna också. När jag tänker tillbaka på min före detta sambo önskar jag att jag varit lika respektfull mot honom som jag är mot t ex mina kollegor

Jag har dessutom passat barn som varit milt sagt utåtagerande med sina föräldrar men som tända ljus med mig. Inte för att jag är en perfekt nanny utan för att de inte har ett så starkt band till mig att det är lönt att testa det.

 

[Mabuse]

Sv: Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

Fast "teoretiker" i ordets sanna bemärkelser finns väl knappt inom den psykologiska forskningen nuförtiden? Det gick nog kanske an på Jungs och Freuds tid, men nuförtiden är all psykologisk forskning som publiceras empiribaserad. Det finns inga teoretiker som sitter på sin kammare och spekulerar i hur de tror att det kanske ligger till, inte nuförtiden. Sånt går inte att publicera, och den som inte publicerar får heller inga forskningsmedel, och får därmed lämna forskarvärlden.

Så skillnaden mellan "teoretiker" och "dem det hela handlar om" är snarare att "teoretikerna" har studerat mängder av barn, medan "dem det hela handlar om" i betydelsen föräldrar vanligen bara har studerat ett litet fåtal barn. De har alltså ett betydligt smalare underlag för sina slutsatser.

 

[mandalaki]

Sv: Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

Det är line_n som läser psykologi, inte jag

Jag fortsatte bara på hennes spår.

 

[Mabuse]

Sv: Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

Fast det kändes som att du tog vägen in i en återvändsgränd.

Mig veterligen finns det ingen modern psykologisk teori som inte är empiribaserad. Så "teoretikerna" du antar att line_n läser finns inte. Betydligt mer troligt är att det är empiriker hon har läst, inte teoretiker (i betydelsen "forskare utan empirisk bas för sina teorier").

 

[Petruska]

Sv: Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

Så "teoretikerna" du antar att line_n läser finns inte.

Jag tror snarare att de moderna teoretiker som line_n åberopar inte är så där väldans moderna.

Jag uppfattade det som att namn som just Freud och Jung ingår i gänget, och de är ju betydligt mer moderna än Rousseau. Liksom tex Lacan.

På ett universitet nära mig står Freud och gänget rätt högt i kurs, om jag har fattat saken rätt, men jag vet inte hur det ligger till med inriktningarna på de olika lärosätena. Det finns dock inget som skulle förvåna mig, tror jag, just när det gäller psykologi.

 

[mino]

Sv: Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

Martin Forster som svarade på frågan i DN är för övrigt forskare och har så vitt jag vet inga egna barn.

Det han säger av det jag läst (tex i Fem gånger mer kärlek) är att det ofta finns ett mönster av återkommande situationer och att man som förälder kan försöka fundera på vad dessa mönster kan vara. Det kan förutom yttre omständigheter också handla om ens egna sätt att vara på, tex att man är otålig eller stressad. Han beskriver en samspelsanalys där man tittar på när utbrotten förekommer, vad de föregås av och vad konsekvenserna blir. Han föreslår också några olika strategier (baserat på forskning) på vad man kan göra.

Med ett sånt barn som reagerar med vredesutbrott tvingas man på gott och ont vara mer noga i sin kommunikation och vara mer förutseende och det ställer helt klart större krav på föräldrakompetens och medmänsklighet. Men följer man det moderna sättet att se på barn som kompetenta så är även raseriutbrotten logiska och en del av ett "kompetent" (ur barnets synvinkel) beteende, det är inte ett irrelevant beteende. Så baserat på forskningen så finns det saker man kan göra och det kan även vara så att man behöver jobba med sina egna reaktioner och sitt eget sätt att vara på som förälder.

 

[mandalaki]

Sv: Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

Men vad du krånglar

Det är inte det som är poängen med mitt inlägg. Poängen är att hon hänvisar till vad hon läser medan föräldrarna i tråden står "mitt i skiten" och hon verkar inte se skillnaden.

 

[Petruska]

Sv: Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

Men följer man det moderna sättet att se på barn som kompetenta så är även raseriutbrotten logiska och en del av ett "kompetent" (ur barnets synvinkel) beteende, det är inte ett irrelevant beteende.

Jag har aldrig tänkt på de där utbrotten som något annat än logiska, begripliga och på alla vis rimliga (just ordet kompetent är inte riktigt mitt, men jag tror att vi menar ungefär samma sak) - ur barnets synvinkel. Jag kan också i mig själv lätt känna den frustration det innebär att behöva avbryta något för att göra något annat för att någon annan säger det, tex, vilket gör att jag tycker att jag förstår reaktionerna.

Jag uppfattar inte heller att någon av oss i tråden som beskriver den här sortens barn, skulle vara oeniga på den punkten. Tvärtom, ingen problematiserar egentligen barnen, flera problematiserar sig själva.

De personer som inte verkar se barnens beteenden som rimliga/begripliga, som jag upplever det, är just de där som pratar om fasta gränser och störda mönster i det tidiga samspelet, o dyl.

Jag ser vartenda ord jag har skrivit i den här tråden som ett försvar för den här sortens barn, medan jag tycker att tex line_n säger att barnen har felbeteenden som i sin tur kan förklaras med felbeteenden hos föräldrarna. För mig är den här sortens barn min absoluta favoritsort! Om någon har ett som de inte orkar med, står jag först i kön för att få ta över det!

 

[mandalaki]

Sv: Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

Tack mino, kött på benen

Det stämmer bra med råden han ger i DN.

 

[cirkus]

Sv: Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

Din unge verkar vara exakt som min numera 16-åring. Allt ifrån vredesutbrotten till detta med omnämnadet av mat.

Han var och är en ilsken typ. Han påstår sig ha fått sitt temperament från mig Det är lite lustigt för jag själv anser mig lugn, men uppenbarligen så ryker han och jag ihop så att han tycker att vi är lika.

Jag ler igenkännande åt alla dina inlägg. Det enda jag har sluppit eller möjligtvis ignorerat är andras kommentarer. Tackochlov har jag faktiskt inte känt mig underkänd som förälder.

 

[MiniLi]

Sv: Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

Om det verkligen är så att du tycker att en diskussion om strategier kring barns (överdrivna, extrema) känsloutbrott är intressant, så är det väldigt svårt att förstå ett inlägg som det jag nu svarar på, faktiskt.

Jag kan inte se att du där heller tillför något annat än ett von oben-perspektiv. Inkännandet - med barnen eller med de vuxna eller med båda - lyser genomgående med sin frånvaro i dina inlägg.

Som du säkert ser klarar vi andra av att diskutera det här. Folk som inte direkt deltar i diskussionen skriver till och med att den är givande. Så det verkar ju inte vara det att vi andra är på en sådan låg nivå, medan din nivå är så mycket högre och mer avancerad.

Vart får du ifrån att jag skulle anse att diskussionen är på en låg nivå?
Läser du ens vad jag skriver? Jag börjar undra..

Fast här är det inga moderna teoretiker som talar, här är det föräldrar. Jag förstår om du är jätteengagerad i ditt ämne, det är man när man pluggar - men du måste nog se skillnaden mellan teoretiker och dem det hela handlar om.

Jag förstår verkligen inte hur du tänker. Eller hur du tror att jag tänker.
Tror du att jag är helt uppe i mina små böcker att jag inte förstår hur verkliga människor fungerar?