Sv: Arg fyraåring (psykologfråga i DN)
Fast problemet är väl inte att mamman som skrev till DN accepterar att barnet slår henne? Tvärtom tycker jag att hennes berättelse visar att det där med att bli förbannad och raise hell inte på något vis löser problemet, det ökar bara låsningen i situationen.
Som jag ser det handlar problemet i situationen inte så mycket om ATT mamman blir arg, utan hur hon ger uttryck för sin ilska. Att slå tillbaka, hålla fast i sängen eller stänga dörren och hålla emot så att barnet inte kommer ut känns för mig inte som konstruktiva sätt alls. Då reagerar ju den vuxne fullkomligt i affekt, särskilt om man sen inte kan lugna sig ens så att man kan kramas när barnet vill det. Men det finns ju andra sätt att visa ilska, höja rösten, tala om att man blir förbannad, gå därfrån (utan att stänga in barnet), osv. Som jag tror är mer konstruktiva.
När det gäler den aktuella situationen är den stora gåtan för mig varför de öht tar en sån enorm konflikt om att gå och lägga sig. Jag skulle aldrig nånsin göra det, om resultatet blir att barnet blir okontaktbart rasande och det slutar med att vi slåss - vill man verkligen inte gå och lägga sig, så slipper man. Det går ju ändå inte att få någon att sova genom att slå dem och hålla fast dem, och hela situationen blir ju hemsk och laddad för bägge.
Vi har bägge kort stubin härhemma, och vår son är likadan - vår lösning såhär långt är att verkligen, verkligen välja våra strider. Mat och sömn bråkar vi aldrig om, man får äta och sova om man vill, vill man inte så behöver man inte. Och sen att faktiskt sätta gränser, inte för vad man får känna, för man får bli precis hur arg och rasande man vill, men man får inte slåss, bitas eller kasta hårda saker. Ingen får det, inte vi och inte sonen. Om han ändå slåss så blir vi jättearga, för det är ju vad som händer om man slår folk, de blir arga, ledsna och får ont. Jättedåligt blir det. Men man får skrika, slänga sig på golvet, bita i saker, eller på annat sätt visa sin ilska. Det är ok, ibland blir man arg helt enkelt. Jag tänker att han med tiden kommer lära sig att hantera sin ilska bättre, och förmodligen inte bli helt rasande för att t ex tornet han bygger välter, men det kommer med övning och erfarenhet. Under tiden så försöker vi lära ut hyfsat icke-destruktiva sätt att de uttryck för den ilska han ändå känner. Hur arg man än blir får man inte göra andra illa, så är det bara.
För mig känns det betydligt mer realistiskt att bli arg/ledsen när barnet slår en, än att ignorera och se glad ut, för så reagerar inte människor i allmänhet när de får stryk. Och det känns dumt för mig att lära barnet en reaktion på ett agerande som ingen utom föräldrarna kommer visa.
