Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

[Björk]

Sv: Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

Det jag menar är att vanlig ilska och utbrott inte går att jämföra med den typen av explosivitet som tråden handlar om.

Nej? Det tror inte jag heller, men jag förstår inte vad det har med mitt inlägg att göra. Jag har aldrig menat att göra någon slags "jämförelse"...

Jag kommer också väl ihåg hur det var när man blev arg som liten och hur kränkt man kunde känna sig. Men det jobbiga med att ta de explosiva barnen tycks vara att proportionerna på deras utbrott blir helt orimliga.

Ja. Min passus om att känna igen sig har inte direkt med explosiva barn att göra i sig. Det var mer en reflektion utifrån de tankar som tråden gett mig.

 

[coolia]

Sv: Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

Den här diskussionen var väldigt intressant!

Jag har t ex som vuxen haft stunder då jag sett föräldrar som gjort saker mot sina arga barn och jag har känt igen mig SÅ väl i det arga barnet och förvånat mig över att föräldern agerar som den gör. "Minns hon inte hur det kändes?" frågade jag mig när en släkting hånade sin arga 4åring med "buhuhu, stackars DIG då!".

.

Även föräldrar har en gräns. När man har sett allt från barnets perspektiv hundrafemtioelva gånger och stöttat och bekräftat att man får bli arg och man ska visa känsor. Men sen när barnet går i taket för någon liten löjlig småsak så kan även den bästa förälder tappa orken och säja någor liknande. Jag har tröstat och stöttat i 99,99% av fallen, men jag erkänner att även jag har sagt sådär när jag har sett vad som har hänt och tyckt att det var en skitsak att reagera för. Ibland har även föräldrar en dålig dag.

Jag vet att det är fel, men ibland ledsnar man (har hänt ett FÅTAL gånger) på gnäll som känns totalt omotiverat.

Nu senast var det så att alla grannar skulle grilla och barnet går i taket eftersom vi inte hade tänkt grilla hemma utan gå till pizzerian istället. Barnet går igång helt hysetriskt för att vi inte gör som alla andra och grillar. Och då sa jag faktiskt något liknande till slut när jag hade pratat mig trött om varför vi inte skulle grilla den dagen.

 

[mino]

Sv: Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

Ok. Eftersom du spann vidare på Petruskas inlägg så var annars det lätt att tro att du försökte dra en parallell till dina upplevelser av ickeexplosiva barn, inte att du påbörjade ett nytt spår om ilska i största allmänhet.

 

[Björk]

Sv: Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

Även föräldrar har en gräns. När man har sett allt från barnets perspektiv hundrafemtioelva gånger och stöttat och bekräftat att man får bli arg och man ska visa känsor.

Absolut. Jag vet att det brister ibland. Jag är ju själv förälder (och tror inte ens att man måste vara det för att förstå att människors tålamod inte är oändligt). Och brister förstås också i mitt tålamod emellanåt.

Och jag har till viss del en annan förståelse för den händelsen idag. Mamman ifråga hade en 4åring, en 3åring och var höggravid vid tillfället (jag vet hur jag mådde under min senaste graviditet). Vi var på gemensam semester så jag tillbringade någon vecka tillsammans (boende) med familjen. Jag tyckte inte att situationen just där och då var så särskilt "knäckande". Ungen gnällde lite helt enkelt; det handlade inte ens om något "utbrott". Och mamman använde ett onödigt hånfullt tonfall. Jag tycker fortfarande det var onödigt och omoget. Det kan man tycka, utan att för den skull tycka att föräldern i alla delar är en "dålig förälder".

Jag tycker fortfarande det är onödigt och omoget när jag själv brister och säger åt vår 1åring med lite för skarp röst. Men jag inser att jag inte är mer än människa; förlåter mig själv och går vidare.

Att man blir arg, ledsen, agerar opedagogiskt är väl fullt normalt.

 

[Björk]

Sv: Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

Ok. Eftersom du spann vidare på Petruskas inlägg så var annars det lätt att tro att du försökte dra en parallell till dina upplevelser av ickeexplosiva barn, inte att du påbörjade ett nytt spår om ilska i största allmänhet.

Nja, spann vidare... ? Jag skrev ju även en hänvisning till Mabuse. Och jag hänvisade specifikt till det som jag citerade av Petruskas inlägg.

Dvs "hemmaful och bortavacker". Vilket är applicerbart på alla barn; inte bara "explosiva". Och även känslan av att andra la sig i och påverkade henne i (som jag uppfattade det) för stor omfattning med sitt "diagnostiserande". Vilket också är applicerbart och igenkänningsbart för många föräldrar; inte bara för dem med "explosiva barn".

Jag trodde nog att mitt inlägg ganska tydligt bara handlade om en del reflektioner på ämnet ilska i största allmänhet. Vilket ju många inlägg gjort i tråden. Men, men..... jag lämnar det nu.

 

[Mabuse]

Sv: Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

När sonen var i 2årsåldern och blev arg för att en av dessa lyfte upp honom när han inte ville och vi bekräftade hans känslor; "blev du arg nu på NN?". Så fick vi (eller egentligen: min sambo) några dagar senare höra "Ni kan ju inte låta honom få bli arg hur som helst! Ni måste ju lära honom att man inte kan få som man vill alltid!".

Just den sortens resonemang känns för mig verkligen förvirrat. Han blev väl är JUST FÖR att han inte fick som han ville? Det var ju precis det ni "lärde" honom, att ibland blir det inte alltid som man vill. Men självklart måste man ju få bli arg och ledsen över det, det blir ju vi vuxna också, även om vi oftast inte visar det lika tydligt.

Jag kan ta ett exempel: i helgen var jag och sonen på picknick. Där fanns bland annat väldigt goda kakor. Jag hade gärna ätit 5-6 stycken, men satte stopp efter två. Sonen tyckte också kakorna var jättegoda, men efter två tyckte jag att det räckte för honom också. Han ville också ha 5-6 stycken, precis som jag, men eftersom han bara är två så blev han jätteledsen och jättearg över att inte få äta fler kakor. Som jag ser det så är det såklart helt ok, jag ville ju själv ha mer kakor än vad jag åt. Skillnaden är att jag är vuxen, och själv kan sätta stopp (jag vet att det inte är nyttigt eller artigt att äta massor av kakor, även om de är goda), och i hans fall blir det föräldern som sätter stopp. Och det är en större katastrof med kakstopp i hans värld än i min. Jag ser inte hans känslor i det läget som trots eller att han "fick som han ville", utan en (för honom) helt rimlig besvikelse och ilska över att kakätandet var begränsat. Det var strongt nog av honom att ändå behärska sig och inte ta fler kakor, att dessutom begära att han inte skulle visa sin ilska skulle för mig verkligen ha varit för mycket begärt.

 

[vallhund]

Sv: Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

Man va? Jag får väl delta i diskussionen precis hur jag själv känner för. Sen när finns det regler kring vad man får och inte får diskutera?

Du tycks störa dig något enormt så fort jag skriver något.
Det är ju till exempel rent fantastiskt att det blir upprörda kommentarer över mina inlägg men när Mabuse skriver ett inlägg med precis samma grundinnehåll är det ingen som ens reagerar?

Mabuse är nyanserad i sina inlägg i tråden, till skillnad mot dig som lixom svarar "från ovan"

 

[Hyacinth]

Sv: Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

Igenkänning där.


En sak jag har kommit på att jag gör som underlättar rätt mycket är att jag förbereder inför saker. Jag berättar (som exempel) hur många kakor det blir innan vi äter den första. Jag flaggar lite innan vi ska gå iväg eller göra saker. berättar på kvällen vem som hämtar på dagis och när.
Det ligger inte i min natur att göra det automatiskt, men det underlättar helt klart, eftersom barnet då vet och hinner förbereda sig på det.

För övrigt har senaste veckan varit väldigt raseribefriad, vilket vi alla uppskattar

 

[Mabuse]

Sv: Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

Jo, det gör vi också, när det gäller sånt som blöjbyten t ex. Det funkar ibland, men oftast inte. Vill man inte byta blöja så vill man inte, det hjälper inte att förbereda, så att säga, för enligt sonen finns det aldrig nåt läge som är bra för att byta blöja. Är det däremot nånting han vill göra, så räcker det oftast att säga en gång, så vill han göra det på studs. När det gäller antal kakor så är "två" ännu något för abstrakt för honom tror jag, han skulle inte förstå hur många det innebär. Han skulle nog fixa det om jag la fram två kakor och sen bad honom peka på den siffra som angav hur många kakor det var (han pratar inte ännu, så han kan inte säga "två"), men därifrån till att det innebär att man får ta först en kaka och sen en till - nä, det blir för abstrakt. Och han skulle nog ändå tycka att två var för lite.

Jag tror att förberedelser kanske funkar bättre på lite äldre barn, som kan förstå mer abstrakta saker som "vem hämtar på dagis om sex timmar" eller "hur många kakor är 5" och liknande.

 

[Brandgul]

Sv: Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

Jag skulle vilja skriva så mycket, men läser alltid med mobilen = korta svar.

Men det är skillnaden mellan teori och praktik. Det är lätt att säga att man ska ändra något, vara roligare, uppfinningsrikare osv osv. Det är jättekul att vända ut och in på sig själv tre gånger i veckan för att lindra sin tvåårings utbrott och sen känna sig lite duktig meh deklarera att det minsan fungerar.

Men i teorin att göra det 87 gånger per dag för sin fyraåring är inte samma sak. Även om det är samma teori.

Jag tycker inte alls vi behöver ändra något. Jag är så hemsk så jag tycker vi hanterar vårt barn bra. Det gäller ju att ha en strategi och sen strunta i om någon tycker det är konstigt. Har han satt sig vid bordet och missat att tvätta händerna så avbryter vi inte allt och börjar tjorva utan antingen torkar vi med lite blött papper eller struntar i det osv.

Vår fyraåring hade inte ens noterat att andra grillade och inte vi. Sådana saker behöver vi inte tänka på för han uppfattar inte omgivningen som vi gör. Däremot noterade han säkert om de bytt till vinterdäck och hur många avgasrör deras bil hade.

 

[Hyacinth]

Sv: Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

Absolut, men min är ju lite äldre än din
Jag måste säga att det för mig varit otroligt skönt när vårt barn nu förstår mer abstrakta saker. Livet blev enklare, tycker jag.
Nu är vi inne i någon sluta-sova-middag-fas, vilket orsakar en trötthet utöver det vanliga. Dock sover hon på nätterna, vilket är ett enormt lyft!
Småbataljer har vi i parti och minut, men, ett lugnt dygn till

Just nu är jag nog inte särskilt rolig och uppfinningsrik. Fördelen med att bo där vi bor är att vi i princip när som helst kan gå till en park och träffa 400 barn i kön till gungorna. Länge leve storstaden

 

[prinsessfeminist]

Sv: Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

Jag hade några samtal med bland andra BUP när min unge var som mest krävande, de tyckte att jag var en hjältinna, sa de. Detsamma sa vår mycket skickliga och rutinerade förskollärare. Men du har av allt att döma ingen aning om hur jobbigt det här är att förhålla sig till. Att åtgärda det är liksom bortanför vad man ens drömmer om, överlever man utan att misshandla barnet, utan att skjuta det ifrån sig, utan att låsa in det under diskbänken osv, så är det jävligt bra gjort, helt enkelt.

Exakt!!

Man är inte mer än människa och att fixa både sig själv och sina egna känslor OCH respektera barnets känslor är en stor bedrift.

Jag har tex lärt mig (den hårda vägen), att det bästa sättet att få lugn på det arga barnet är att milt stänga till (inte helt) dörren till barnets rum.

De första gångerna jag gjorde det så kände jag mig som världens skurk som exkluderade barnet och inte fanns där i all ilskeyttring, men jag ser att den metoden fungerar.

Först när vi kommer dit, så går ilskan ner i mer hanterlig nivå. Ju tidigare i utbrottet, desto bättre.

Vet ej vad psykologer skulle säga om det, men det är en strategi som vi hittills är nöjda med (inte minst barnet som slipper vara arg i kanske två timmar).

Innan denna insikt kom neddimpandes så var jag emellanåt redo att sätta ut ungen i skogen.

 

[prinsessfeminist]

Sv: Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

De explosiva barn jag har sett in action går inte att jämföra med andra barns utbrott. Det går inte att prata dem till rätta när de väl fått sitt utbrott, de kan hålla på i en halvtimme eller mer och är knappt kontaktbara. Det är inte fråga om att bekräfta några känslor utan den enda möjligheten man har är att försöka förutse och planera (tex genom att förbereda barnet noga på vad som kommer att hända) för att undvika att utbrotten sker.

Ja, det är min erfarenhet också. Att vara förutseende, även när det inte går typ...

Med vårt arga barn så kan vi prata innan och göra en strategi. Alltså kan vi under lugna omständligheter prata om hur det skall gå till när utbrottet kommer.

Oftare och oftare fungerar det, helt klart i takt med att barnet blir äldre och mer mogen. Men ibalnd hjälper ingenting. Man får bara rida ut stormen och tänka: "jag skall smitta med mitt lugn, jag skall smitta med mitt lugn".

Upprörda vuxenkänslor gör situationen helt galen.

 

[Kattennizze]

Sv: Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

Det där kak-exemplet gillar jag, du visar verkligen mognad där tycker jag. Jag är uppvuxen med en far som roffade åt sig tio kakor till sig själv och max en till sina barn att dela på, och då när jag som barn blev arg för det hände otrevliga saker. Tyvärr har jag som förälder - surprise surprise - själv tendens till att göra som min far, vilket jag får jobba stenhårt med. Ett inlägg helt off topic, men jag tyckte ditt exempel var så bra bara!

 

[Petruska]

Sv: Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

Jag är uppvuxen med en far som roffade åt sig tio kakor till sig själv och max en till sina barn att dela på,

Jösses, för mig är snarare utgångsläget att de vuxna tar en kaka var, och barnen får typ så många de vill, eller tills det tar slut. (Jag växte upp under en tid och i en miljö då godis och kakor förekom när det fanns någon form av anledning och tog slut i någorlunda rimlig tid, inte som nu när allt sådant blivit i princip gratis och serveras överallt hela tiden.)