Sv: Arg fyraåring (psykologfråga i DN)
det bäddar för problem om barnen tidigt får lära sig att mamma eller pappa går sönder (alltså inte är sig själva utan blir arga, bannar, får barnet att skämmas osv) när den uppvisar starka känslor.
Nå, nu talar jag i tråden uteslutande om vredesutbrott på en nivå som tex överraskade dagispersonalen. Jag får ingen känsla av att du har en enda aning om hur jobbigt det är att förhålla sig till ett sådant raseri. Och jag tror att det är vanligare att föräldrar går sönder inför det än håller, och jag vet vad det kostar - både att hantera det och att misslyckas med att hantera det.
det är väl troligen något som har utvecklats i samspel med föräldrarnas sätt att hantera barnet.
Precis. Inte det minsta skuldbeläggande. Verkligen inte.
Hur kan du ens tro att någon som står mitt uppe i det ska ta det där som ett inlägg i en konstruktiv diskussion??
Jag tror att det är jätteviktigt att barn får lov att ge utlopp för sina känslor (så att inte vissa känslor blir förbjudna) och att sedan kramas, återförenas och prata om vad som hänt och vad man känner är ju jätteutvecklande!
Då borde ju både jag och min son vara
extremt utvecklade då, så många gånger som vi har gått i taket (under respektive barndom) och sedan pratat om saken.
Vad menar du för övrigt med "få ge utlopp för sina känslor"? Hur menar du att det hade kunnat förhindras?
Barnets ilska blir värre och värre eftersom att föräldrarna inte klarar av att hantera den på ett bra sätt.
Barn, som inte har någon fungerande impulskontroll, måste självklart få ur sig sina känslor och då är det ju jätteviktigt att de inte blir bestraffade för något som de egentligen inte har förmåga att göra så mycket åt.
Och vilka sätt är de bra? För mig, och av allt att döma för Hyacinth, så har det snarast handlat om att överleva.
Du har ingen aning om hur jobbigt det är, va? Och jag pratar om kanske 3-10 utbrott i veckan i de värsta perioderna. Kanske fler. Jag har aldrig orkat räkna. Jag brukade ta tiden ibland, för att efteråt kunna trösta mig själv med att det tex bara tagit trekvart.
Inte ens med de bästa intentioner är det helt genomförbart att aldrig göra något som kan tolkas som straff av barnet.
Du pratar om "impulskontroll". Det ordet är från en annan planet för mig. Gör problemet riktigt litet och gulligt, som att barnet i sin iver tar i lite för mycket när det klappar katten.
Jag menar att samspelet mellan förälder och barn är viktigt för att kunna ta hand om alla känslor som kommer upp.
För egen del, och uppenbarligen för psykologen som har svarat på frågan, så är det tecken på att saker inte fungerar som de borde.
Och vem är det som ska se till att saker fungerar som de borde? Tyvärr är min unge vuxen nu, annars hade du kunnat få komma hem till oss och visa hur man hanterar de här utbrotten på rätt sätt så att saker blir som de borde.
Jag hade några samtal med bland andra BUP när min unge var som mest krävande, de tyckte att jag var en hjältinna, sa de. Detsamma sa vår mycket skickliga och rutinerade förskollärare. Men du har av allt att döma ingen aning om hur jobbigt det här är att förhålla sig till. Att åtgärda det är liksom bortanför vad man ens drömmer om, överlever man utan att misshandla barnet, utan att skjuta det ifrån sig, utan att låsa in det under diskbänken osv, så är det jävligt bra gjort, helt enkelt.
