Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

[MiniLi]

Sv: Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

För att spinna vidare..
Jag tror inte att ett barns raseriutbrott består av galet våldsamma attacker (såsom det beskrivs i artikeln) från början, utan det är väl troligen något som har utvecklats i samspel med föräldrarnas sätt att hantera barnet.

 

[Raderad medlem 19815]

Sv: Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

Det går att uppvisa starka känslor utan att sparkas och slåss. Barnet i frågespalten slår eller sparkar ju exempelvis inte sin mormor utan sina föräldrar. Hos mormordern fungerar ju impulskontrollen.

 

[MiniLi]

Sv: Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

Precis. Och det var därför jag skrev:

Jag tror inte att ett barns raseriutbrott består av galet våldsamma attacker (såsom det beskrivs i artikeln) från början, utan det är väl troligen något som har utvecklats i samspel med föräldrarnas sätt att hantera barnet.

(Inte att impulskontrollen fungerar bättre utan att samspelet mellan barnet och mormor är annorlunda vilket uppenbarligen underlättar för barnet)

 

[Sandra78]

Sv: Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

Ett av mina barn har större "Känsloyttringar" än de andra har haft och vi har, precis som någon annan, märkt att de största konflikterna med det barnet har varit när h*n har ätit dåligt under dagen = hungrig och lågt blodsocker.
Om jag i dessa fall kommer ihåg att fråga om h*n är hungrig så brukar jag få ett bölande "JAAAAA!!! Jag är vrååålhungrig!".

Sån där är jag också! Har varit hela livet. Nu som vuxen handlar det mer om att jag blir lättirriterad och/eller nedstämd om jag inte äter bra, men egentligen skulle jag vilja göra som mitt 4-åriga jag och slänga mig på golvet och illvråla.
Tyvärr tycks det ha gått i arv till 1½-åringen här hemma också.

 

[Hyacinth]

Sv: Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

Jag har ett barn (2,5 år) som kan bli precis så där rosenrasande- stundtals som en blixt från klar himmel. Det funkar inte att distrahera eller något dylikt, det gör det snarast värre.

Det som jag tycker fungerar bäst och verkar minst traumatiskt för oss båda är att hon får rasa klart. Försöker jag ta upp henne eller prata eller göra något öht blir det bara värre, om hon inte är klar. När ilskan har lagt sig något brukar hon bli kontaktsökande, och då kramas vi och pratar om varför hon blev så arg (ibland kommer en lång utläggning) och att man får bli arg, men inte slåss.

Jag försöker mest se till att hon inte skadar sig själv eller andra eller något allt för svårersättligt. Just nu är hon mycket för att slåss och fräsa.

Jag kan känna mig rådvill som bara 17 inför de vildaste utbrotten, just för att hon verkar ha så enormt mycket som måste ut på en gång, och orden räcker inte när det tänder till.

Jag tar gärna emot lite råd och reflektioner, Petruskas beskrivning av den arga tvååringen var väldigt mitt i prick min här hemma i sina tempramentsfullaste ögonblick (just nu ganska frekventa...) .

 

[Hyacinth]

Sv: Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

Kan ju tillägga att vi i övrigt har en kanonrelation och väldigt roligt ihop.
Hon känns som typen som konsekvent testar lite mer, är lite mer och gör lite mer.
Temperament har alltid funnits, hon blir bara mycket argare än de flesta. Lite livligare EKG, brukar jag säga
Mycket resonabel och argumenterar för sin sak.


#41 läser jag som att hett humör och ilska hos ett barn tyder på en dålig relation. Lite trist inställning tycker jag. Jag upplever mig ha en mycket bra relation till mitt barn och att vi samspelar väl- men blir hon riktigt arg brister kommunikationen just då.

 

[MiniLi]

Sv: Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

Det som jag tycker fungerar bäst och verkar minst traumatiskt för oss båda är att hon får rasa klart. Försöker jag ta upp henne eller prata eller göra något öht blir det bara värre, om hon inte är klar. När ilskan har lagt sig något brukar hon bli kontaktsökande, och då kramas vi och pratar om varför hon blev så arg (ibland kommer en lång utläggning) och att man får bli arg, men inte slåss.

Låter som en mkt klok strategi!
Jag tror att det är jätteviktigt att barn får lov att ge utlopp för sina känslor (så att inte vissa känslor blir förbjudna) och att sedan kramas, återförenas och prata om vad som hänt och vad man känner är ju jätteutvecklande!

 

[MiniLi]

Sv: Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

#41 läser jag som att hett humör och ilska hos ett barn tyder på en dålig relation. Lite trist inställning tycker jag. Jag upplever mig ha en mycket bra relation till mitt barn och att vi samspelar väl- men blir hon riktigt arg brister kommunikationen just då.

Nej nej, var inte alls så jag menade.
Jag menade att barn och föräldrar i ursprungsexemplet troligen har hamnat i en ond cirkel där man spär på varandras "dåliga" sidor. Barnets ilska blir värre och värre eftersom att föräldrarna inte klarar av att hantera den på ett bra sätt.

Ditt exempel är ju väldigt annorlunda. Klart att alla kan bli jättearga men det viktiga är ju att, som ni, kunna bli sams efteråt och prata om vad som hänt.
I fallet i artikeln skriver ju tex mamman att hon inte förmår sig att kramas och ha det mysigt efter utbrottet, det tror jag gör allt väldigt mycket värre.

Barn, som inte har någon fungerande impulskontroll, måste självklart få ur sig sina känslor och då är det ju jätteviktigt att de inte blir bestraffade för något som de egentligen inte har förmåga att göra så mycket åt.

 

[Petruska]

Sv: Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

Det som jag tycker fungerar bäst och verkar minst traumatiskt för oss båda är att hon får rasa klart. Försöker jag ta upp henne eller prata eller göra något öht blir det bara värre, om hon inte är klar. När ilskan har lagt sig något brukar hon bli kontaktsökande, och då kramas vi och pratar om varför hon blev så arg (ibland kommer en lång utläggning) och att man får bli arg, men inte slåss.

Jag försöker mest se till att hon inte skadar sig själv eller andra eller något allt för svårersättligt. Just nu är hon mycket för att slåss och fräsa.

Det är ungefär så jag tänker/tänkte också. Sedan är det ju tyvärr inte riktigt alltid man orkar, och som sagt har jag som förälder tyckt att utbrotten blivit svårare att stå ut med ju äldre barnet har blivit. För mig är en rosenrasande sexåring mycket jobbigare att hantera psykologiskt för egen del än en rosenrasande tvååring, och att en gång till stå ut med raseriet, vänta ut det, och sedan moget och kärleksfullt prata om saken efteråt - nej, jag jag tänker inte ljuga och säga att jag klarat av det varje gång från ettårsåldern tills puberteten var avklarad. Jag har dock aldrig slagit barnet.

Jag tycker också att det är schysstast mot barnet att hindra det från att skada andra eller slå sönder omtyckta saker. Det är så vidrigt att leva med det efteråt, nämligen. Jag tycker att barnet ska slippa det, det finns inget pedagogiskt värde i att "få se vad man har ställt till" som jag ser det.

Vad som också gör det hela svårt är att barnet lär sig att man finns där, man pratar efteråt, man försonas, man kramas - och just att de har lärt sig det kan innebära att de inte ställer upp. Och där står man, utan strategi!

Å andra sidan utvecklar de ju självinsikt också. Jag minns ett särskilt extremt utbrott i femårsåldern som handlade om en blå vinteroverall. Utbrottet måste ha hörts över halva staden. Dagen därpå tänkte sig ungen en repris - eftersom overallen fortfarande var blå - och jag sa att jag inte orkade. Och ungen spände av! Bara sådär! Han höll liksom med om att den frågan, det utbrottet, var avklarat. Det var fascinerande, tyckte jag.

Min tröst var hela tiden, även upp i puberteten, att det alltid var ungen som tog kontakt med mig igen, efteråt, på ett mysigt och trevligt vis. Även om han som något äldre inte ställde upp på att "prata ut" om sina utbrott, så var det tydligt att han sökte närhet efteråt. Hade han inte gjort det undrar jag om jag hade stått ut överhuvudtaget.

När han inte var arg har vi alltid haft kul ihop, jag kan inte se att det handlar om en generellt dålig relation.

Håller med om att inlägg 41 känns skuldbeläggande. Jag vet inte vad man tänker sig att föräldrar är för sorts särskilda människor som inte påverkar relationen till barnet.

 

[Hyacinth]

Sv: Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

Det är larvigt skönt att höra att det finns fler, utan att det skuldbelägger. En eloge till dig!

Jag håller med om kontaktbiten, det är guld i den situationen. Och jag märker att hon blir ledsen själv av att bli så oresonligt arg, dte är oerhört viktigt för henne -och mig- att bli sams och prata, och att jag säger att jag inte är arg på henne.

Jag har testat att bli arg tillbaka, men det triggar henne mer än avväpnar (surprise, jag funkar likadant...) så jag jobbar på den svåraste dygden- tålamod.
Sen att det inte håller alla gånger känns bara mänskligt.

Svårast kan jag tycka andra människor är, som gärna yttrat fraser i stil med "du måste säga ifrån, fasta gränser, acceptera inte, ryt till, bär ut, ultimatum (hallå, hon är 2½) curlad osv. Särskilt som jag inte har några som helst problem med att tala om det, då kan andra tydligen tycka vad som helst. Lite som mitt förlossningstrauma, man ska inte vara öppen och ärlig om det är det minsta obekvämt... Är hon trött är sannolikheten för ett bryt större, så jag jobbar på att upptäcka det i tid, kan vara lite lurigt dock...

 

[Hyacinth]

Sv: Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

Jag blir nyfiken på om du förstår exakt hur svårt det kan vara att bibehålla det där lugna vuxna perspektivet på det. Exakt hur Har jag jobbat heldag med tuffa möten, sovit illa och är pollenallegiker med snuva och klåda som följd, blir jag själv mindre resonabel när himlen rasar för att jag tryckte på hissknappen vilket barnet inte ville men sen ändå vill när jag gör det. Barnet kanske inte sov bra på dagis, och åt lite för lite för att hålla blodsockret på bra nivå.

en annan dag har jag haft en bra dag, sovit bra, ätit bra och solen skiner, barnet är på uselt humör men jag kan hantera det så där duktigt som man önskar att man kunde jämt.



Det kanske inte är din avsikt, men dina inlägg känns väldigt von oben och fördömande på många ställen. Jag blir ärligt talat rätt beklämd.


Jag tycker jag är en rätt bra förälder och vet mina brister likväl som styrkor.
Likväl, blir jag nedstämd av somligt du skriver och känner lite klassiskt "usel moder". Som förälder räcker man troligen sällan till på ALLA plan hela tiden, men det borde vara mänskligt. Det är de de genomförträffliga felfria jag själv tycker är läskigast, fasa vore en perfekt förälder.

 

[Hyacinth]

Sv: Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

Jag var för övrigt en rosenrasande tonåring, kan livligt tänka mig hur svårt det måste vara att bemöta en sådan. Kommer tydligt ihåg hur irriterad i i benmärgen jag kunde bli bara av att en av mina föräldrar sade "god morgon" . Av någon anledning läste jag alltid in 400 andra saker i den lilla frasen som gjorde det stört omöjligt att inte bli grinig direkt. Strax efter att jag flyttade hemifrån fick vi en toppenrelation. Vi skulle helt enkelt inte bo på på varandra, så fort vi slutade med det blev allt annorlunda.

 

[Petruska]

Sv: Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

Svårast kan jag tycka andra människor är, som gärna yttrat fraser i stil med "du måste säga ifrån, fasta gränser, acceptera inte, ryt till, bär ut, ultimatum (hallå, hon är 2½) curlad osv.

Ja, det var utan jämförelse det svåraste. När man använder 110% av sin psykologiska kapacitet för att klara av att hantera sitt rasande barn utan att begå olagliga handlingar mot det, underlättar det verkligen inte att andra vuxna kommer och ställer krav på en, dessutom. Jag kände mig ofta trängd i de lägena, och det var i de lägena som jag kunde känna att jag svek mitt barn i hans kaotiska raseri, därför att jag lät mig påverkas av de utomstående vuxnas idéer. Som bara gjorde allt värre. Det är den enda punkt där jag tror att det hade varit bättre om jag fått barn lite senare i livet än jag fick.

Kännetecknande är också att de föräldrar vars barn för all del blir arga, men inte alls SÅ arga, alltid är helt övertygade om att deras sansade barn är sansade tack vare att de är så perfekta föräldrar. Inte ens om det stämmer är det en särskilt intressant poäng, skulle jag säga. Nu är det ju som det är, en mycket stor andel av oss vuxna får barn, och vi är de personer de är. Och familjelivet blir därefter, på gott och ont. Det är inte till någon större hjälp att min familj och relationerna i min familj skulle ha sett annorlunda ut om jag hade varit en annan än den jag är.

Jag minns en gång då en bekant fick för sig att det var just bristen på fasta gränser som var grejen. Vi var bortbjudna och bekanten var där också. När vi skulle åka hem, och jag skulle skjutsa bekanten, ville inte ungen och laddade för ett utbrott. Då sa bekanten i beskäftig ton något i stil med "nu gäller det och det, basta". Och ungen tittade på bekanten, tittade på mig - och vi brast båda ut i gapskratt! Det var så löjligt av bekanten att tro att det var ett bestämt besked som behövdes att ungen helt kom av sig av förvåning och vi bara skrattade. Bekanten blev så himla mycket av musen som röt att det var helt sanslöst. Om det var något min unge var helt säker på, så var det att fasta gränser inte var lösningen.

Dessutom består verkligheten av en oändlig radda fasta gränser utan att vuxna behöver krysta fram dem i pedagogisk iver. Villkoren för vår existens är inte förhandlingsbara i särskilt många avseenden, om du frågar mig.

 

[Hyacinth]

Sv: Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

Ja, det var utan jämförelse det svåraste. När man använder 110% av sin psykologiska kapacitet för att klara av att hantera sitt rasande barn utan att begå olagliga handlingar mot det, underlättar det verkligen inte att andra vuxna kommer och ställer krav på en, dessutom. Jag kände mig ofta trängd i de lägena, och det var i de lägena som jag kunde känna att jag svek mitt barn i hans kaotiska raseri, därför att jag lät mig påverkas av de utomstående vuxnas idéer. Som bara gjorde allt värre. Det är den enda punkt där jag tror att det hade varit bättre om jag fått barn lite senare i livet än jag fick.

Kännetecknande är också att de föräldrar vars barn för all del blir arga, men inte alls SÅ arga, alltid är helt övertygade om att deras sansade barn är sansade tack vare att de är så perfekta föräldrar. Inte ens om det stämmer är det en särskilt intressant poäng, skulle jag säga.

.

Det förstnämnda tar jag till mig som en svamp, och det sistnämnda skriver jag under på direkt.

Jag tror att anledningen till att det första är värst är önskan om att alltid göra rätt och riktigt för sitt barn. Den där känslan av maktlöshet jag kan känna när barnet rasar gör att "man" så lätt greppar efter varje halmstrå, även om det innebär att man agerar på ett sätt som man inte kan stå för egentligen.

Att inte se barnets ilska som ett personligt nederlag känns oerhört viktigt, jag trodde jag var helt miserabel som förälder första gången det hände.


Lite intressant är att jag upplever avkomman som stor i alla känslor, oavsett vilken. Det är dock lättare att njuta av ett toksprudlande-glatt barn än motsatsen. Hon blir inte lite arg, hon blir rasande. Inte lite ledsen, utan jorden-går-under-ledsen. Tack och lov så överväger det tokglada med råge.

 

[TinyWiny]

Sv: Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

Kl

Lösningen för min arge son var en boxboll och ett par boxhandskar. På den kunde han slå av sig sin ilska och frustration som liten och senare skaffade vi en sandsäck som han kunde avreagera sig på. Han behövde slå av sig sin ilska för att må bra helt enkelt.
Den enda "gräns" jag satte var att han inte fick skada någon annan eller sig själv. Tyvärr har lillasyster ändå fått sig några smällar genom åren men jag tror att det hade varit betydligt fler om han inte hade haft sin boxboll. Detta att han inte får slåss var dock inget jag ens tog upp just när han var arg utan slog han sin lillasyster så tog jag bara bort honom därifrån och tog hand om lillasyster istället. Jag tog ingen diskussion då för han visste ju egentligen mycket väl att han inte fick så det ansåg jag vara lönlöst och enbart eggande istället.

Jag gjorde väldigt klart för honom att det är helt okej att vara arg eller vad man nu hade för känsla när ilskan rann över men att slå någon annan eller göra något så han skadade sig själv, nej det fick han bara inte göra. Jag gjorde också klart för honom att jag fanns där när han behövde mig. Ibland ville han bara vara ifred på sitt rum när han var arg och då lät jag honom vara det. Jag knackade på försiktigt efter en stund och frågade om jag fick komma in men jag respekterade om han sa nej men genom att knacka på visade jag honom att jag fanns där. Jag minns själv hur arg jag ofta var som liten och hur jag låg i min säng och grät och ingen brydde sig. Så ville jag inte att mina barn någonsin skulle känna.
När ilskan hade lagt sig hade han ofta behov av att prata, kramas och bara vara nära.

När han blev äldre fick han också utlopp för sin ilska genom dataspel. För vissa kanske det är helt fel sätt men för honom var det rätt sätt. Jag minns mycket väl den sommaren då han hade sålt sin dator i början på sommaren och behövde spara lite till för att kunna köpa den han ville ha. Han var väldigt mycket argare den sommaren för han fick inte utlopp för sin ilska.

Jag har gett boxbollar till flera arga barn genom åren och rekomenderat det till ännu fler för jag tror att man måste få ur sig allt det arga för att det inte ska bli alldeles ohanterbart. Men precis lika viktigt som att få ur sig ilskan är det att sedan få krypa in i en trygg famn och veta att fast det alldeles nyss kändes som om man höll på att gå sönder så finns ändå tryggheten kvar. Jag tror att det är så man lär sig att hantera känslor på ett sunt sätt.

Min son är 22 år nu och är ingen arg människa idag. Givetvis kan han bli arg men han har lärt sig att hantera ilskan utan att för den sakens skull stänga in den.

 

[TinyWiny]

Sv: Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

Lite intressant är att jag upplever avkomman som stor i alla känslor, oavsett vilken. Det är dock lättare att njuta av ett toksprudlande-glatt barn än motsatsen. Hon blir inte lite arg, hon blir rasande. Inte lite ledsen, utan jorden-går-under-ledsen. Tack och lov så överväger det tokglada med råge.

Det där kan jag verkligen instämma i! Både jag själv och min son är sådär stora i känslorna. Min dotter kan givetvis också reagera men där var det så mycket enklare att trösta eller så. Jag fick alltid höra när jag var liten att jag överdrev så hemskt med allting men jag kände ju verkligen så. Jag såg mycket av mina egna känslor i min son när han var liten och då blev det ännu viktigare att verkligen få till det så att det blev så bra som möjligt för jag ville ju verkligen inte att han skulle känna sig så övergiven som jag kände mig. Jag blev också ofta retad av mina föräldrar för att jag hade reagerat och det skulle jag aldrig göra mot mina barn. Det var verkligen fruktansvärt.
Sedan är man ju bara människa. Hur gärna jag än skulle vilja så kan jag inte säga att jag alltid gjorde rätt i varenda situation men min intention var att göra rätt.

 

[mandalaki]

Sv: Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

Alltså, en 2,5-åring... Hon är väl alldeles för liten för att konceptet fasta gränser ska ha nån funktion. Hon har ju ingen förmåga att analysera sina egna känslor ännu, hon bara känner dem och de tar över henne.

I den åldern är det väl fortfarande avledning avledning avledning som gäller, och när avledningen inte räcker längre, då kommer utbrottet ändå. Och när det gör det för din tjej tycker jag att det låter som om du hanterar det ovanligt bra.

 

[Sunshine]

Sv: Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

KL

Vilken intressant trad. En av mina tvillingar (4 ar) har ratt haftigt temperament kombinerat med en samre formaga att uttrycka sig an sin syster = annu mer frustration. Aven har funkar det bast att lata henne rasa klart for annars blir det varre. Hon vill vara sjalv och inte bli pratad med, nar hon ar mitt uppe i det. Och flexibilitet ar battre an fasta granser for henne, vilket ar lite knepigt ibland for tvillingsystern funkar battre med fasta granser...

En perfekt foralder kan sakert rida ut alla stormar pa en lugnt och pedagogiskt satt, for mig later det mest som en utopi. Vi har lart oss genom "trial and error" vad som funkar och vad som inte gor det, och dessa losningar maste dessutom standigt ses over vartefter hon blir aldre. Hon funkar ju inte likadant nu som nar hon var 2 t.ex.

 

[Petruska]

Sv: Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

Att inte se barnets ilska som ett personligt nederlag känns oerhört viktigt, jag trodde jag var helt miserabel som förälder första gången det hände.

Lite intressant är att jag upplever avkomman som stor i alla känslor, oavsett vilken. Det är dock lättare att njuta av ett toksprudlande-glatt barn än motsatsen. Hon blir inte lite arg, hon blir rasande. Inte lite ledsen, utan jorden-går-under-ledsen. Tack och lov så överväger det tokglada med råge.

Så uppfattar jag min son också, även nu när han är rätt vuxen. Som liten var han ofta glad, och även om han var väldigt arg väldigt ofta, så sa tex dagispersonalen och senare lärarna ofta att han var så väldigt glad av sig. I tid räknat har det glada alltid varit mycket mer än det arga (utom möjligen under riktigt jobbiga tonårsperioder då han haft "tonårsbekymmer"). Men en kvarts vrede känns ju mycket längre än två dagars sprudlande glädje.

Jag var ju själv ett synnerligen argt barn, men jag kan inte som vuxen se att jag hade stora glada känslor som liten. Numera när jag är vuxen tycker jag inte att jag stora känslor, snarare tvärtom, jag hade nog gärna haft lite mer känslovariation än jag har, särskilt uppåt.

Jag går så långt att jag tänker att även om ungens vredesutbrott i själva verket är ett tecken på bristande föräldraförmåga hos mig, så spelar det på något vis ingen roll. Jag tror inte att jag är perfekt, jag tror inte att andra är det heller. Om jag nu är en känslomässigt dysfunktionell förälder på så vis att jag skapar raseri hos barn, så är jag åtminstone samtidigt en känslomässigt funktionell förälder på så vis att jag rider ut stormarna och det finns förtroende från barnets sida efteråt. Andra föräldrar har väl andra brister, jag tror inte att mina brister är värre än andras. Det är dock uppenbart att barns utbrott provocerar väldigt många vuxna, och de kommer tex dragande med de fasta gränserna.

Och jag har ibland under en del vredesutbrott varit skräckslagen för att han skulle bli en våldsam man som vuxen. Det finns det dock absolut ingenting som tyder på att han är, såvitt jag kan begripa. Och det är klart att den där ilskan ibland har slitit på relationen, inte minst under tonårstiden.

 

[Kattennizze]

Sv: Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

Låter som en mkt klok strategi!
Jag tror att det är jätteviktigt att barn får lov att ge utlopp för sina känslor (så att inte vissa känslor blir förbjudna) och att sedan kramas, återförenas och prata om vad som hänt och vad man känner är ju jätteutvecklande!

Om kramandet och förlåtandet kommer på barnets intiativ, inte annars. Bland det värsta jag vet, är när mindre barn tvingas till att säga förlåt mekaniskt utan att vilja det själva. Hur många gånger hör man inte föräldrar stå och skrika, nu måste du säga förlåt! Eller när de måste tvångskravmas fast de egentligen inte vill. Eller att man måste kramas överhuvudtaget fast man inte vill.