Är ni jämställda?

[MiniLi]

Jag tror att millimeterrättvisa är ett måste om en part är ovillig att göra sin del av jobbet. Men om man är två vuxna som båda vill jobba för att vara jämställda och dela lika så behövs det inte utan är onödigt oflexibelt.

Det tror inte jag. Bara för att man VILL vara jämställd betyder ju inte det att det är enkelt. Jämställdhet är svårt. Jag brottas ständigt med delar/egenskaper i mig som är tydligt påverkade av könsroller och om jag inte arbetar hårt så kommer jag glida iväg och hamna på ett ställe där jag långsiktigt inte vill vara.
Jag är ju knappast unik på det sättet. Skillnaden kanske är att jag inser att "vill gärna hjälpa mina nära, projektar och styr i hemmet" osv handlar om könsroller och inte mina personliga egenskaper.

Nödvändigt fyrkantigt alltså.

Spelar det verkligen någon roll om den ena alltid städar och den andra alltid diskar och går ut med soporna? Så länge man lägger ungefär lika mycket tid och energi på det.

Ojämställt är ju om båda jobbar heltid men den ena (traditionellt kvinnan) sköter hemmet och den andre inte lyfter ett finger hemma. Men om båda gör lika mycket hemma spelar det ju ingen roll om de enskilda arbetsuppgifterna inte delas exakt lika. Inte för jämställdheten iaf.

Vi delar uppenbarligen inte syn på vad som krävs för jämställdhet.

 

[Petruska]

Jag undrar fortfarande hur ni bestämmer vad som ska prioriteras och hur ofta när det gäller sånt man inte gör varje dag?

Om bilen ska städas varannan gång- vem bestämmer hur ofta det är?
Samma med toan, renbädda sängen, putsa fönster.
Och egentligen vidare med kläder till barnen. Vems standard gäller?
Maten- han lagar halvfabrikat nämnde någon. Vems standard räknas? Duger inte halvfabrikat?

Är det den sk projektledaren som bestämmer sånna saker?
Köper den andra parten det bara rakt av?

Jag gillar sallad. Men tycker inte om sambons sallad. Om vi har gäster gör jag sallad snabbt som attan för att jag är övertygad om att den är godare... Ibland är jag inte hemma och då gör han sallad. Alla gäster äter med god aptit och jag inser ju att det inte är min åsikt som är lag.

Ibland hämtar jag barnet och tänker herregud dom byxorna till den tröjan. Hade jag varit hemma på morgonen hade jag säkert sagt något för jag är inte särskilt diplomatisk... Men nu är jag inte hemma varje morgon och det är ju inte min klädsmak som gäller mer än för mina egna kläder.
Hade jag varit hemma och sagt nåt hade jag och sambon och dottern varit i luven på varandra för han hade ju inte tyckt att min åsikt var bättre än hans... Inte hon heller...

Med de flesta sådana frågor tänker jag att var och en gör på sitt vis.

Det där med att städa olika ofta hör man ju mycket om, men min erfarenhet är att det landar nånstans i mitten efter ett tag.

 

[MiniLi]

Jag undrar fortfarande hur ni bestämmer vad som ska prioriteras och hur ofta när det gäller sånt man inte gör varje dag?

Om bilen ska städas varannan gång- vem bestämmer hur ofta det är?
Samma med toan, renbädda sängen, putsa fönster.
Och egentligen vidare med kläder till barnen. Vems standard gäller?
Maten- han lagar halvfabrikat nämnde någon. Vems standard räknas? Duger inte halvfabrikat?

Är det den sk projektledaren som bestämmer sånna saker?
Köper den andra parten det bara rakt av?

Jag gillar sallad. Men tycker inte om sambons sallad. Om vi har gäster gör jag sallad snabbt som attan för att jag är övertygad om att den är godare... Ibland är jag inte hemma och då gör han sallad. Alla gäster äter med god aptit och jag inser ju att det inte är min åsikt som är lag.

Ibland hämtar jag barnet och tänker herregud dom byxorna till den tröjan. Hade jag varit hemma på morgonen hade jag säkert sagt något för jag är inte särskilt diplomatisk... Men nu är jag inte hemma varje morgon och det är ju inte min klädsmak som gäller mer än för mina egna kläder.
Hade jag varit hemma och sagt nåt hade jag och sambon och dottern varit i luven på varandra för han hade ju inte tyckt att min åsikt var bättre än hans... Inte hon heller...

När det gäller typ städning osv får man väl komma överens. Själv vill jag leva med någon vars "standard" är rätt så lik min egen just för att slippa onödiga diskussioner.
Och resten så får man väl bara inse att livet rullar på även om barnet har fula kläder eller maten inte blir lika god.
Jag äter hellre halvdan mat än att alltid laga mat själv.

 

[bollen__]

Ok jag är uppvuxen i en familj där båda föräldrar lagade mat, städade och tvättade, tog hand om barn osv. Min pappa är född -45 och jag föddes -90. Han var föräldraledig med mig (trots karriär som jurist då). Det känns som att det är ni 70- och 80-talister som är så oroliga över allt sånt här. Vi yngre är mer chill för vi har redan sett att föräldrar kan hjälps åt och det är naturligt för oss. Så som jag hade det hade alla mina vänner också (enda jag inte vet 100 är föräldraledigheten).

Asså jag är 80-talist och min bror 90-talist och vi växte upp likadant, och jag upplever inte att han är mer chill av nån anledning, vår pappa var nog hemma lika lite med mig som med han..

 

[bollen__]

Vi lever nog jätteojämställt, men jag reflekterar sällan över det om jag inte läser någon sånhär tråd.
Vi har inga ungar.
Jag får inte köra bil, maken kör överallt. När jag får köra bil så kör oftast han om vi åker båda för jag tycker det är mycket softare och sitta å facebooka medans han kör. Byter av honom när han blir trött förstås.
Jag lagar inte mat. Vi kan laga mat tillsammans, typ han gör det mesta och jag hjälper till. Annars lagar han mat.
Vi hjälps åt med städningen, men han städar mer för han vill ha en högre nivå än jag.
Oftast är det jag som tvättar, men om jag skitit i det och han behöver nått så tvättar han.
Eftersom jag varken vill eller kan (eller bör!) laga mat så bestämde vi att han gör det och jag tvättar, mer rättvist tyckte vi.
Nu är han sällan hemma under sommarhalvåret pga jobb på annan ort så då har jag mer koll på hundarna än vintertid när han är hemma jämt, då delar vi.


Om det krävs att jag ska laga mat för att det ska bli jämställt så näe, vi kommer aldrig bli jämställda. Det är på ett ungefär det värsta jag vet. Och eftersom vi inte har några barn så drabbas ju ingen av att jag inte lagar mat..

 

[Badger]

"Manliga" sysslor är väl att sköta ekonomin (lån, räkningar, försäkringar), alla saker runt bilen (tvätt, däckbyte, service, besiktning), data och teknik, renovering, anlita hantverkare och liknande vad jag kommer att tänka på på rak arm och de sysslorna är ju aktuella även om man bor i lägenhet. Med trädgård tillkommer gräsklippning, trimning, häck-klippning, röjning, snöskottning.

Aha, visste inte ekonomin var för män, fast hm vi gjorde nog ekonomin okomplicerad när jag var liten och höll oss till att betala räkningarna, en halvtimma i månaden. Anlita hantverkare -lyfta luren till hyresvärden en gång om året.

Tvätta bilen, läsa en bok i kön, med barn i baksätet, och sedan åka biltvätt, någon gång i halvåret. Service, köra till bilfirma och ta bussen/lånecykeln därifrån. Besiktning 30 minuter en gång om året. Data, köp en burk och använd den.

Trädgård trodde jag var kvinnoarbete men till och med jag har upptäckt att få kvinnor i området där vi bor är utomhus så du har nog rätt. (Jag skottar snö oftast, vi turas om med gräset. Kommunen kör tyvärr av gräset utanför häcken så jag har inte fått använda lien på ett år. Resten är mitt bara mitt!)

Tvätt och matlagning och städning och barn är liksom mer allvarliga saker som kräver mer av en person, eller helst två då än 30 minuter om året vardera.
(alltså jag protesterar inte mot ditt inlägg alls bara lägger till liksom.)

 

[BernT]

Vi delar uppenbarligen inte syn på vad som krävs för jämställdhet.

Vad säger att din åsikt är Den enda rätta?

 

[Sol]

Varför kan man inte bara göra det man är bra på och vill och kan?

Det blir ju helt tokigt att dela på precis allt bara för att vara jämställda, snacka om att göra det svårt och osmidigt för sig!

Jag lovar, skulle jag försöka mig på att byta däck skulle det inte gagna någon.
Eller om min man skulle fixa kläder till barnen, det vill jag knappt tänka på.

Däremot lagar min man nästan all mat och diskar, jag tvättar, städar gör vi båda om vi inte har städhjälp. Han kan baka, men jag bakar hellre och bättre.
Syr gör han inte, å andra sidan fixar han hellre än mig i trädgården.

Föräldralediga har vi varit båda två, men jag har tagit mer av den enkla anledningen att han fick en chefstjänst när vi fick andra barnet och det funkade inte att gå hem då.
Jag har även varit den som gått ner i arbetstid av den anledningen, däremot vabbar vi lika.

För mig är det viktigare att familjemaskineriet funkar smidigt än att det ska vara millimeter-rättvisa på varenda syssla.

Om du skulle bytt däck på bilen lika många gånger som din man (som jag antar kan göra det) skulle du väl vara hyfsat duktig på det också? Skulle det gagna någon? Ja, det skulle gagna dina barn för de ser rent praktiskt att ni båda kan göra det. Rent teoretiskt skulle det kunna vara bra för hela familjen om din man skulle skada sig och rent fysiskt inte kan byta däck när det är dags.

Vad skulle problemet med att låta din man fixa med kläder till barnen vara? Skulle de gå barfota när det är minusgrader ute? Om han rent praktiskt inte kan klä barnen är det ju ett problem. Vad händer då om du är sjuk eller inte är hemma?

I min familj byter ingen däck eller pysslar med bilen utöver att fylla på spolarvätska och sådant. Ingen av oss är intresserade av bilar så vi överlåter till proffsen att göra sådant.

Och varför kan man inte vara föräldraledig när man (när kvinna fått en brukar hon lösa det) precis fått en chefstjänst? Det är väl just där och då en chef på riktigt kan markera hur synen på föräldraledighet är? Om det blir självklart för män på chefsposter att vara föräldralediga sätter det exempel för alla övriga anställda (främst män).

Jag har en nära släkting som aldrig "kunde" vara föräldraledig (förutom under fotbolls-VM) pga. sin chefspost/byte av arbetsplats osv. Det var ju en himla tur att mamman till barnen inte hindrades pga. sitt jobb...

 

[sjoberga]

Jag äter hellre halvdan mat än att alltid laga mat själv.

Men nu antar du att det är två saker du helst undviker som du ställer mot varandra. Min invändning mot millimeterrättvisa tidigare i tråden handlar om att ena parten mer än gärna, av fullständigt egoistiska och indivudella skäl gärna gör mycket av en viss sak, medan den andra parten gärna undviker att göra mycket av den. Då tycker jag det är fel att försöka uppnå 50/50 därför att man skapar dubbel olycka. En part blir ledsen för att denne inte får utöva sin passion i tillräcklig utsträckning och den andra parten blir ledsen för att det är trist att göra så mycket av samma vara.

Sedan kan man reflektera över om valet är egoistiskt och individuellt eller en direkt konsekvens av de könsroller som gäller som norm. Den diskussionen är aldrig fel att ta och fundera kring. Hur ser det ut i stort? Har vi sorterat uppgifterna enligt normerna?

Om det verkligen är en uppgift som båda parter gärna vill göra så lite som möjligt av, är det rimligare med millimeterrättvisa - en överenskommen och rättvis uppdelning.

Och för att förtydliga, en uppdelning 100-0 eller 90-10 är nog inte bra eftersom det är bra om båda parter har kapacitet och kunskap på många områden, inte bara av jämställdhetsskäl.

 

[Lingon]

Jag skrattar lite när jag läser att någon skrev att ekonomi traditionellt är manligt territorium. En äldre släkting till mig som kommer från ett annat europeiskt land säger att där hon kommer från var det alltid frun i huset som skötte ekonomin under hennes uppväxt! Hon kan inte tänka sig motsatsen.

 

[ako]

Om så vore, vad spelar det för roll för dig? Alltså, min fråga är uppriktigt undrande.

Jag skrev svaret för att svara @stjarnhimmel som undrade varför det var provocerande med att tycka att en skulle välja utifrån intresse och inte utifrån kön (vilket jag fullkomligt håller med om).

 

[Sol]

Om bilen ska städas varannan gång- vem bestämmer hur ofta det är?
Samma med toan, renbädda sängen, putsa fönster.

Sådant som inte görs så ofta gör vi tillsammans. Skulle vi köra varannan gång skulle vi vara tvungen att skriva ner vem som gjorde vad förra gången.

I övrigt diskuterar vi väl när det är dags för vad. Efter 15 år tillsammans har vi väl nått något slags samförstånd över vilken nivå vi vill och kan hålla. Man måste prata med varandra.

Och egentligen vidare med kläder till barnen. Vems standard gäller?

Standarden är att det ska vara funktionellt och den har varit självklar för oss båda. Nu är våra barn så pass stora att de ofta klär sig själva, men de behöver hjälp med funktionalitetsbiten ibland.

Maten- han lagar halvfabrikat nämnde någon. Vems standard räknas? Duger inte halvfabrikat?

Halvfabrikat duger, det viktiga är att familjen blir mätt och inte drabbas av näringsbrist. Sedan blir det inte halvfabrikat särskilt ofta här hemma eftersom vi båda är intresserade av matlagning, men av praktiska skäl käkar vi halvfabrikat ibland.

Är det den sk projektledaren som bestämmer sånna saker?
Köper den andra parten det bara rakt av?

Lever man tillsammans bör man väl bestämma tillsammans? Man måste kunna prata med varandra och vara villig att kompromissa.

Jag gillar sallad. Men tycker inte om sambons sallad. Om vi har gäster gör jag sallad snabbt som attan för att jag är övertygad om att den är godare... Ibland är jag inte hemma och då gör han sallad. Alla gäster äter med god aptit och jag inser ju att det inte är min åsikt som är lag.

Så är det, alla tycker inte lika.

Ibland hämtar jag barnet och tänker herregud dom byxorna till den tröjan. Hade jag varit hemma på morgonen hade jag säkert sagt något för jag är inte särskilt diplomatisk... Men nu är jag inte hemma varje morgon och det är ju inte min klädsmak som gäller mer än för mina egna kläder.
Hade jag varit hemma och sagt nåt hade jag och sambon och dottern varit i luven på varandra för han hade ju inte tyckt att min åsikt var bättre än hans... Inte hon heller...

Så kan jag också tänka, men det skulle aldrig falla mig in att säga något så länge kläderna är funktionella. Det handlar både om respekt för min man och för barnet. Alla tycker inte lika. Min man kanske tycker att klädkombon är grym eller så kanske han bara inte bryr sig så länge kläderna fyller sin funktion. Barnet kanske tycker att kläderna är jättefina, sköna whatever. Det är inte min sak att överföra mina åsikter om klädsmak på varken maken eller barnen. Om något får väl barnen bredare vyer av att ha föräldrar som har olika syn på stil och mode. Mitt ansvar som förälder är att se till att kläderna är funktionella.

 

[spinxx]

Jämställdhet måste väl ändå vara när två parter - helt oberoende av deras kön - känner att alla vardagssysslor blir gjorda och omhändertagna utan att den ena känner att den bör göra någon av sysslorna enbart p.g.a. en social norm.

Jag blir uppgiven när jag läser att någon blir uppgiven av att man inte delar på allt. I mitt förhållande skulle vi inte vara lyckliga av detta. Detta skulle snarare leda till att den ena utav oss skulle känna att denna bör göra någon av sysslorna p.g.a. en social norm, i detta fallet normen att man bör dela lika och leva i ett jämställt förhållande.

Han:
Städar
Handlar och lagar mat
Sköter räkningar
Sköter hemmet/renoverar/lagar.

Jag:
Tjänar större delen av vår inkomst
Planerar (resor, semestrar, middagar)
Sköter bilarna (ser över lån, försäkringar, servicar, etc)
Sköter djuren (Häst och hund, mat - veterinär - etc.) OBS! Detta kommer definitivt bli barnen framöver.

Han är extrempedant med matlagning som ett av sina största intressen.
Jag har ett extremt kontrollbehov och har djuren som ett av mina största intressen.
Han skulle bli ledsen om jag lagade burkravioli, snabbnudlar och tacos 3,5 dagar i veckan bara för att vi skulle vara jämställda. Och jag skulle inte uppskatta om han skulle försöka planera lika mycket som jag, för han är uppriktigt dålig på planering.

Vi är inte jämställda om man ser hur vi delar på alla sysslor.
Vi är jämställda om man ser till hur vi mår och hur vi tycker att sysslorna är uppdelade.

 

[Petruska]

Jag skrev svaret för att svara @stjarnhimmel som undrade varför det var provocerande med att tycka att en skulle välja utifrån intresse och inte utifrån kön (vilket jag fullkomligt håller med om).

Min fråga till dig gällde vad det spelar för roll om andra ser din familj som jämställd eller inte.

Personligen kan jag komma på kanske tre familjer av alla jag har träffat, som MÖJLIGEN fungetar jämställt. Det är ju jätteosannolikt att dun familj skulle bli den fjärde, om vi träffades. Men vad gör det?

 

[Vallmo]

Det jobbigaste i relationen tycker jag ändå är att vara projektledaren. Jag har inte så mycket emot att göra massa saker, däremot är det tungt att jämt vara den som har koll på vad som ska göras och alltid vara den som ska ta initiativet till att föra saker.

Om jag ska få min sambo att göra något måste jag i stort sett alltid be om/tjata på honom att han ska göra det.
Det gäller allt, även "hans" uppgifter.
När det gäller städning så skulle han aldrig börja städa självmant.
Det spelar ingen roll hur länge jag väntar. Det kan gå veckor och längre......
Däremot "hjälper han till" när jag städar. Det innebär att han gör vissa saker och sen gör jag resten. Det är aldrig så att vi städar tillsammans tills det blir klart.

Är det fler som har liknande erfarenheter?

 

[Thera]

Hur kommer det sig att det vi är bra på, vill,och kan, är de traditionella manliga och kvinnliga fördelningen i hemmen?

Fast hemma hos oss är det inte bara så. Min man är bättre på att byta däck, men han är också bättre på att laga mat. Jag är bättre på att baka, men jag är också mer teknisk än honom.

I det maskineri som kallas familjen är det viktigare för oss att alla är nöjda och glada och flyter smidigt, än att vi ska tvingas göra saker som vi varken kan eller vill bara för att.

 

[MiniLi]

Vad säger att din åsikt är Den enda rätta?

Har jag påstått att min åsikt är den enda rätta?
Sen baserar jag visserligen min åsikt på faktiska kunskaper, inte bara tyckande eller "nöjdhet" och jag tror att jag är rätt så påläst i ämnet.

Men nu antar du att det är två saker du helst undviker som du ställer mot varandra. Min invändning mot millimeterrättvisa tidigare i tråden handlar om att ena parten mer än gärna, av fullständigt egoistiska och indivudella skäl gärna gör mycket av en viss sak, medan den andra parten gärna undviker att göra mycket av den. Då tycker jag det är fel att försöka uppnå 50/50 därför att man skapar dubbel olycka. En part blir ledsen för att denne inte får utöva sin passion i tillräcklig utsträckning och den andra parten blir ledsen för att det är trist att göra så mycket av samma vara.

Sedan kan man reflektera över om valet är egoistiskt och individuellt eller en direkt konsekvens av de könsroller som gäller som norm. Den diskussionen är aldrig fel att ta och fundera kring. Hur ser det ut i stort? Har vi sorterat uppgifterna enligt normerna?

Om det verkligen är en uppgift som båda parter gärna vill göra så lite som möjligt av, är det rimligare med millimeterrättvisa - en överenskommen och rättvis uppdelning.

Och för att förtydliga, en uppdelning 100-0 eller 90-10 är nog inte bra eftersom det är bra om båda parter har kapacitet och kunskap på många områden, inte bara av jämställdhetsskäl.

Jag tycker ju fortfarande att man bör dela lika även om den ena gillar uppgiften. Framförallt om ens intresse råkar sammanfalla med trafitionella indelningar.
Jag anser att det är mer ok (utifrån att påverka framtida strukturer och normer) att pendla över i motsatt riktning, dvs mer ok att mannen lagar all mat för att han gillar det än att kvinnan gör det.

 

[Vallmo]

Jag undrar fortfarande hur ni bestämmer vad som ska prioriteras och hur ofta när det gäller sånt man inte gör varje dag?

Om bilen ska städas varannan gång- vem bestämmer hur ofta det är?
Samma med toan, renbädda sängen, putsa fönster.
Och egentligen vidare med kläder till barnen. Vems standard gäller?
Maten- han lagar halvfabrikat nämnde någon. Vems standard räknas? Duger inte halvfabrikat?

Är det den sk projektledaren som bestämmer sånna saker?
Köper den andra parten det bara rakt av?
.

Det var jag som skrev att min sambo lagade halvfabrikat till barnen (och sig själv).
För mig duger det alldeles utmärkt för annars hade jag fått laga all mat också och jag tycker det är skönt att åtminstone slippa något.

Det som däremot kan störa mig är att han alltid väljer det snabbaste och enklaste för allt är så jobbigt.
Dessutom verkar han tycka att han gör mig en tjänst som lagar maten eftersom det är en "kvinnlig" syssla. Det är hemskt irriterande.

 

[MiniLi]

Fast hemma hos oss är det inte bara så. Min man är bättre på att byta däck, men han är också bättre på att laga mat. Jag är bättre på att baka, men jag är också mer teknisk än honom.

I det maskineri som kallas familjen är det viktigare för oss att alla är nöjda och glada och flyter smidigt, än att vi ska tvingas göra saker som vi varken kan eller vill bara för att.

Men alltså, det är helt ok att bara säga "vi prioriterar att vår familj fungerar smidigt och att alla är nöjda före arbete kring jämställdhetsfrågor".
Alla måste inte leva i en jämställd familjestruktur om man inte vill.
Det problematiska här handlar om att bli provocerad av att folk väljer annorlunda.

 

[cirkus]

Jag tycker ju fortfarande att man bör dela lika även om den ena gillar uppgiften. Framförallt om ens intresse råkar sammanfalla med trafitionella indelningar.

Det tycker inte jag faktiskt. Inte om det gäller intresse - bara om det gäller sånt som måste göras men ingen är direkt intresserad

Jag hade tyckt det var gräsligt om jag var tvungen att laga bilar, cyklar, elektronik osv osv, när jag verkligen tycker det är mögtråkigt och min sambo ser det som sin hobby, bara för att vara jämställd i just den sysslan