Sv: Är jag ovanlig?
Jag förstår dig. Känslor är så svåra att förstå sig på. Jag brottas ännu med mina...och såren.
Det är snart 3 år sedan jag fick veta att min sambo sen 11 år och pappan till vår son, bedragit mig i 3 år. Med en kvinna han hittat på kontaktannons, vad man nu gör ute på dejtingsidor när man har familj
Jag lämnade. Jag har en ny och helt underbar man i mitt liv sen ett halvår tillbaka. Men ärren finns där. Och sorgen. Det förstörde så mycket i mitt liv. Jag har ifrågasatt mig själv tusentals gånger vad jag gjorde så dåligt...så han kunde få behandla mig så? Under 2 av dessa 3 år av otroheten kämpade min mamma mot hjärntumör, en kamp hon förlorade. Jag hade mer än någonsin behövt honom då...men istället gick han bakom min rygg, blundade för min smärta, nonchalerade min och sonens sorg.
Som jag undrat hur han kunde svika så. Var jag inte mer värd? Hur kan man vända sin parter ryggen i det läget och gå till en okänd kvinna man hittat på en dejtingsida? Han skulle ju vara min klippa.....ingen har svikit mig och gjort mig så illa som han gjorde i det valet. Den jag skulle lite mest på och som skulle vara mitt stöd blev den som svek mig mest.
Jag saknar inte honom. Jag saknar inte oss heller. Men det är en sorg att drömmarna aldrig blev av. Huset som köptes och gjordes till ett hem som skulle vara för alltid försvann. Familjen..mamma+pappa+barn försvann. Alla år av drömmar, tid och känslor bara försvann i ett stort svek. Jag har sörjt förlusten av mitt liv. Nu ser jag ett nytt, härligt liv och framtid med min nya kärlek. Vi är en ny familj tillsammans med min son (som jag har varannan vecka)
Men trots att jag är enormt lycklig, kär och ser framåt mot mitt nya liv med min kärlek och son så finns såren där. Tilliten har fått sig en rejäl knäck. Självförtroendet är rejält tilltufsat. Hur kunde jag missa en 3 år lång otrohet? Är jag så otroligt dålig på att läsa av min partner? Är jag så självupptagen att jag inte märker vad som händer omkring mig? Kan jag bli så obetydlig igen så jag kan svikas så igen? Och jag inser att jag lägger skuld på mig i de frågorna och känslorna. Men jag har känt mig så kass och misslyckad för att min sambo kunde göra såhär mot mig i hela 3 år. Det hade han väl inte gjort om jag var bra och underbar? Det kändes som ett enormt misslyckande och jag skämdes inför alla. Det var också pinsamt att jag över huvud taget älskat en sån skitstövel som nu alla tyckte han var.
Kort sagt så lämnade sveket efter sig en enorm soppa av känslor som har tagit tid att reda ut och förstå.