Är jag en extrem nojjig mamma???

Jettan

Trådstartare
Idag åkte dottern (ca. 2,5 år) och pappan till stockholm för att hälsa på pappans farmor som fyller 90 år! Dom ska vara borta tills i morgon lunch ungefär. Igår var jag jätte nojjig och orolig över detta och i morse grät jag som en hysterisk.:( Lämnade av dom vid tåget och skulle vinka medans dom åkte... Det blev med ett VÄLDIGT påklistrat leende och jag fick kämpa för att inte börja stortjuta....:crazy:

Samtidigt fattar jag inte vad det är med mig egentligen??? Det är inte första gången dottern är borta från mig OCH hon är ju med pappa, som jag litar på och vet att han tar hand om henne....:confused:

Mest tror jag det handlar om mig själv... vill inte vara ensam...:crazy:

Men jag är känslig vad det gäller att lämna bort min dotter, när det gäller dagis, barnvakt på nätter osv.

Jag har vänner som har lämnat bort sina barn, riktigt små i upp till en vecka!!!:eek: Det kan jag säga att det skulle jag INTE klara av!
Jag känner många som gör så, och tycker att jag också borde göra det, för att få vara lite för mig själv, så jag känner mig väldigt ENSAM om denna otroliga ångest över att vara utan min dotter....:(

Min dotter är väldigt självständig och tycker det är roligt att vara på dagis eller att få sova över hos mormor och morfar...
Jag bara tycker att hon är så liten, att hon behöver sin mamma:crazy:
Jag är väl kanske den största kyckling-mamma jorden skådat....:rofl:
 
Sv: Är jag en extrem nojjig mamma???

Det är helt naturligt att gråta efter sitt barn, det tog nästan ett år inan jag kunde göra annat än gråta när de åkte till sin pappa varannan helg, när de skulle vara borta en hel vecka grät jag de tre första dagarna innan jag tog mej i kragen och gjorde något den fjärde dagen för att sedan längta mej halvt ihjäl efter dem resten av dagarna.
Sedan har jag sett till att jag har jobbat när de har varit hos sin pappa den veckan på sommaren, då har det gått bättre.

Så nej, du är inte ensam.

Som tur är blir det bättre när de blir större, även om det var jobbigt att vinka av dottern 16 år när hon åkte till Spanien för tio dagar i fredags morse.
 
Sv: Är jag en extrem nojjig mamma???

Jag tror att det är en grottmänniskoinstinkt som kvinna att vilja vara behövd. Att din dotter åker bort och klarar sej hur bra som helst måste ju betyda att du inte längre är lika viktig?

Gråt en skvätt, helst i famnen hos en annan mamma som kan förstå hur du känner. Ta det sen lugnt och gör sånt du aldrig kan göra annars, sy i knappar i skjortor, rensa bestickslådan eller varför inte ett långt härligt bad, läsa en bok eller gå en skön promenad? Och så kommer hon ju hem imorgon! Det är härligt att längta efter någon också, bara man vet att de kommer tillbaka!

Kram
 
Sv: Är jag en extrem nojjig mamma???

Det jag är mest orolig för är ju att hon ska bli jätte ledsen och att bara mamma ska duga (vilket händer ganska ofta)... och så finns inte jag där... :crazy:

fast hon är för det mesta en glad liten skit..:love:

Sen är jag en sån där som föreställer mig hemska olyckor som kan hända och det gör ju inte saken bättre....

Sa till sambon (pappa) lite på skoj, lite på allvar: "händer det henne något, så vet du att jag måste döda dig."
Pappan: "då kommer jag inte tillbaka!"
Jag: "jag hittar dig nog!":angel:
 
Sv: Är jag en extrem nojjig mamma???

Usch nu när du säger sådär så kom jag att tänka på min mamma, som i fredags körde mej, sambon och Sam till tåget så att vi kunde åka till Irland. Jag såg hur hon koncentrerade sej på att andas lugnt så att hon inte skulle börja stortjuta! :cry:
 
Sv: Är jag en extrem nojjig mamma???

Nej du är långt ifrån värst.
Det finns folk som inte tillåter sina barn trivas på dagis eller i skolan utan som på ett eller annat vis ser till att barnet till slut blir kvar hemma för att hålla mamma (handlar oftast om mammor) sällskap.
 
Sv: Är jag en extrem nojjig mamma???

Jag tror att det är en grottmänniskoinstinkt som kvinna att vilja vara behövd. Att din dotter åker bort och klarar sej hur bra som helst måste ju betyda att du inte längre är lika viktig?


Det är nog just denna instinkt som kickar in.
Men då bör man vara noga med att tala om för sig själv att ända från den dag som barnet föds så startar föräldrarnas uppgift att förbereda barnet för att klara sig själv.
Barnen finns inte för vår skull även om de en gång "gjorts" utifrån en sådan tanke. När de fötts är de sina egna och ska fostras till att bli självständiga varelser som inte har osunda bindningar till sina föräldrar.
 
Sv: Är jag en extrem nojjig mamma???

Se det på ett annat sätt, det är bra för far & dotter att kunna åka iväg själva, om ngt skulle hända dig är det inte bra att barnet bara är beroende av dig.
Men jag förstår vad du menar.
 
Sv: Är jag en extrem nojjig mamma???

Men att pappan tar dottern, är det verkligen att "lämna bort"?

Eller kanske snarast tvärt om, om du tycker att det är lämna bort när hon är med pappan kanske du ska träna på det lite oftare, och kanske kortare stunder?
 
Sv: Är jag en extrem nojjig mamma???

Sa till sambon (pappa) lite på skoj, lite på allvar: "händer det henne något, så vet du att jag måste döda dig."
Pappan: "då kommer jag inte tillbaka!"
Jag: "jag hittar dig nog!":angel:

Jag har full förståelse för att du saknar din flicka men en sån här kommentar från min sambo hade nog gjort mig väldigt ledsen OAVSETT om den var på skoj eller inte...

Försök sysselsätta dig och göra något är mitt tips så går tiden lite fortare innan lilltjejen kommer hem igen. Hon är ju trots allt inte bortlämnad utan med sin pappa så henne går det då ingen nöd på!
 
Sv: Är jag en extrem nojjig mamma???

Jag sa väl aldrig att jag "lämnade bort" dottern till pappan?
Visserligen har vi ett sådant förhållande att det är jag som tar det största ansvaret för dottern, men jag VILL att pappa ska vara delaktig och ta sitt ansvar (vilket han också gör) och jag gör så mycket som möjligt för att underlätta deras relation. Jag tycker det är MYCKET VIKTIGT att han är delaktig i hennes liv. Visst är det bra och nyttigt att dom får "egen" tid ihop utan mig och det går ju jätte bra, men jag kan väl inte rå för att jag blir ledsen när min dotter ska åka bort utan mig? Tänk om jag missar en viktig händelse i hennes liv? Trotts att jag varit hemma mest med dottern var det pappa som fick höra hennes första ord. Det känndes jätte hemskt för min egen del att ha missat detta, men jag är ju super glad för pappans skull!!!:bump:

Angående Javan:s komentar: Jag känner min sambo (pappan) mycket väl och vet att han inte blev ledsen av denna kommentar. Såna kommentarer säger vi varandra var och varannan dag, det är liksom sådana vi är. Skulle någon av oss bli ledsna för en fälld kommentar talar vi om det för respektive, så att vi kan tala ut och försonas. Jag kan förstå om någon utifrån kan se det som en elak sak att säga, men som sagt; vi känner varandra väl och älskar varandra.
 
Sv: Är jag en extrem nojjig mamma???

Just nu är det överlag bättre. Vi har talat på telefon jag och busungen....:love:
"mamma, vet du vad?"
"nej, vad då?"
"jag åker tåg!" *mycket lycklig*
"det går jätte-fort!":love:

Har ju lite att göra hemma, men tänkte nog mest slappa, jag har ju liksom aldrig så här ledigt!

Det var nog värst när jag vinkade av henne... Då ville mitt hjärta gå i tusen bitar!:cry:
hur i hela friden ska det bli när hon blir större?!?:crazy:

Försöker dock hålla masken för min dotter, vill ju inte att hon ska bli påverkad av sin nevrotiska mor...:angel:
 
Sv: Är jag en extrem nojjig mamma???

Appropå alla som skrivit att det inte är bra att hon bara skulle vara beroende av mig: Det är hon inte! Och det vill jag inte att hon ska vara! Hon är väldigt social och tycker om att vara på utflykt. Det är nog mest jag som mår dåligt!:crazy:
 
Sv: Är jag en extrem nojjig mamma???

Så bra att det känns bättre! :)

MEN jag tycker ändå att just sådana kommentarer är rätt onödiga oavsett om man har högt i tak. Vad skulle ni göra om de facto faktiskt hände något? Det finns ju alltid en risk att något går fel oavsett vem som är ansvarig för barnet för tillfället. Det känns som just den typen av kommentarer lätt då kan sätta sig i halsen?
 
Sv: Är jag en extrem nojjig mamma???

I
Men jag är känslig vad det gäller att lämna bort min dotter, när det gäller dagis, barnvakt på nätter osv.

Jag har vänner som har lämnat bort sina barn, riktigt små i upp till en vecka!!!:eek: Det kan jag säga att det skulle jag INTE klara av!

Det var nog jag som skrev att du skrev lämna bort och jag tycker det känns lite konstigt att tänka så när det är pappan. Nu skriver du ju andra exempel som det är lätt att tro att du också menar lämna bort till pappan.
 
Sv: Är jag en extrem nojjig mamma???

Jag har en vännina som inte kan släppa ifrån sig sin son i 5 minuter utan att bryta ut i panik. När sonens pappa ska ta med honom ut på promenad ex så ringer hon efter bara några minuter, hysterisk och tvingar dem att komma hem igen. Hon kan ringa ibland för att fråga om man kan komma över och hjälpa till med tvätten när sonen är dålig. Vilket då menas att man får tvätta hennes tvätt, för hon vägrar låta någon annan passa sonen ens för de minuter hon springer ned i tvättstugan. :crazy:

Jag kan förstå att man tycker det är jobbigt att vara ifrån sina barn, jag tycker också det är jobbigt ibland (fast helt ärligt, så är det mest skönt att få "ledigt" ibland). Men en sådan kontroll som min vännina har över sitt barn är inte hälsosamt, varken för henne eller för barnet.

Så hönsmammig eller inte, värst är du inte!
 
Sv: Är jag en extrem nojjig mamma???

Det var nog jag som skrev att du skrev lämna bort och jag tycker det känns lite konstigt att tänka så när det är pappan. Nu skriver du ju andra exempel som det är lätt att tro att du också menar lämna bort till pappan.

Fast jag sa ju aldrig att jag lämnade bort dottern till pappan, det har du fått om bakfoten. Det jag menade med att lämna bort var ju när någon som inte var mor eller far tog hand om barnet. Det om min vännina som reste bort utan sitt barn i vecka handlade om att hon lät farmor ta hand om barnet medans hon och mannen åkte utomlands en vecka. Barnet var ca. halv året. Jag har dock inga tvivel om att hennes dotter mådde bra hos sin farmor, utan det jag ville få fram var att JAG inte hade kunnat göra så ens med min 2,5 åriga dotter! Det handlar ju mest om att jag vill ta hand om min dotter själv och att jag mår dåligt när hon är borta (alltså när jag inte är med henne). Vem hon är med i den situationen spelar ju egentligen ingen roll, för jag låter ju bara människor jag litar på vara ensamma med henne. Det handlar ju om att jag saknar henne och har ångest över att hon är borta. Skulle nog inte kunna koppla av helt på en sån semster...:crazy:

Å andra sidan så är jag ju defenitivt inte som "odugling" beskrev sin vännina. Jag vill ju att min dotter ska bli ett självständig och stark individ och då är det bra att kunna klara sig utan både mor och far ibland. Jag tycker dock det finns begrensningar i hur länge små barn ska vara borta från sina föräldrar. Helt klart är mer än ett dygn för mycket för mig än så länge, men jag övar ju, och det går ju trotts allt bra!:idea:
 

Liknande trådar

Relationer Varning för vääääldigt långt inlägg! Jag skriver sällan personliga saker här men nu känner jag att jag skulle behöva andras syn på...
2 3 4
Svar
74
· Visningar
26 109
Senast: alazzi
·
Övr. Barn Har en son på 6 år. Han är utredd som 4,5 åring för autism,men då han fick normalt resultat på pappret så slogs det bort. Nu började...
2 3
Svar
46
· Visningar
9 727
Senast: Fraegd
·
Gravid - 1år Jag känner inte att jag tycker om mitt barn längre. Hur överlever man det? Jag älskar honom och skulle offra livet för honom när som om...
4 5 6
Svar
106
· Visningar
26 002
Senast: Amk
·
Övr. Barn Jag har varit medlem här för många, många år sedan. Mycket har sedan sist. Jag har reumatiskt värk och 50% sjukersättning och jobbar...
12 13 14
Svar
278
· Visningar
25 926

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp