De flesta som har familj och släkt riktigt utspridda träffas nästan aldrig, det är ett väldigt smalt privilegium att kunna överväga att flyga. Med den digitala revolutionen så kan de nästan träffas ofta ändå. Håller man sig till stora händelser vart femte år så kan vi andra se till att det utrymmet finns.
Men jag tror aldrig det kommer att funka att lägga ansvaret på individer samtidigt som politiken understödjer genom skattefrihet och stöd.
Jag håller med och tillägger att jag tycker att "skyldigheten" hos individen att minska på flygresor, i den mån man alls kan tala om ett sådant ansvar eller skyldighet när det övergripande ansvaret först och främst är politiskt (det är ju ingen enskild som kommer ställas till svars om så Sverige brutalt missar att nå sina klimatmål 2030) och när människor dessutom har såpass skilda värderingar att alla inte vill försöka göra den sortens personliga förändringar under annat än tvång, klart varierar med privilegium.
Följande utveckling av det resonemanget är inte specifikt riktat till dig eller ditt inlägg.
Eftersom makt och möjligheter i mångt och mycket fortfarande är koncentrerade till västvärlden eller globala nord så blir det av naturliga skäl svårt att ta tåget hem till familjen för den som kommit långväga för ett annat liv. Sen reser man kanske generellt inte tillbaka varje år för att man dels måste spara ihop pengar och även mellan besöken skicka hem pengar och så vidare, men ändå är det en klar skillnad mellan en sådan resa och en genomsnittlig svensk nöjesflygning. Jag har en kompis som försörjer hela sin familj (alltså föräldrar, syskon med flera) på sin europeiska lön. Jag höjer inte på ögonbrynen över att hen flyger hem vart femte år eller vad det nu kan vara, det är liksom inte där problemet ligger i grunden. En annan vän flög ner på en familjemedlems bröllop till ett av länderna i östra Afrika som drabbades hårt av den gigantiska cyklonen för några år sedan, och hens europeiska lön betalade en annan familjemedlems vård som gjorde att hen kunde gå igen. Inte heller i den resan kan man totalt bortse från hur makten är fördelad i världen. Koldioxidekvivalenter i all ära, men det behövs ett intersektionellt eller ett maktperspektiv även på miljöfrågor.
För många svenskar är det ju inte alls samma läge, den genomsnittlige svensken har en helt annan potentiell möjlighet att reglera och minska (inte eliminera, det är nog omöjligt i ett samhälle så präglat av överkonsumtion, men på olika sätt minska) sitt personliga bidrag till Sveriges kollektiva klimatskuld. (I klimatsammanhang pratar man ibland hellre om skuld än om skam, skam kan pådyvlas utifrån, skuld är när man stämmer av handlingar mot värderingar. Nationellt har vi gjort värderingen att vi vill minimera utsläppen, den kollektiva skulden är att vi inte lyckas så bra med det.)
Tid spelar förstås också in i det privilegiet. Det pratas ofta om möjliga framtida tekniska genombrott i sådana här diskussioner men tiden vi har att nå klimatmålen är ju begränsad, särskilt när man tänker på de möjliga tipping points/självförstärkande mekanismer vi har att förhålla oss till, det närmsta decenniet kan till exempel vara avgörande. Framtida tekniska framsteg kanske idealt ger såpass låga utsläpp att vi inte ens behöver fundera över våra flygresor i framtiden, men här och nu representerar flyget fortfarande bara business as usual. Inte heller kan vi förlita oss på biobränslen utan att riskera den biologiska mångfalden genom att slita för hårt på de begränsade befintliga biologiska resurserna.
För fattiga länder räknas varje år och varje decennium som man inte drabbas av en klimatrelaterad katastrof, det ger mer tid att bygga upp sin motståndskraft, att lyfta fler människor ur fattigdom och utsatthet, att öka beredskapen inom vården för att förhindra sjukdomsutbrott i spåren av en katastrof, att förbättra infrastruktur och så vidare. Huruvida länder i riskzonen drabbas av hårda klimatkonsekvenser före eller efter de hunnit bygga upp ett mer motståndskraftigt samhälle kan göra en enorm skillnad för mänskligt lidande, utöver hur det påverkar ekosystemen. Alla de möjliga konsekvenserna av utsläppen och uppvärmningen är väldigt konkreta, och det är inte en verklighet jag tycker man ska väja för av rädsla för att stöta sig med de mer privilegierade och deras frekventa nöjesflygande. Men självklart är det i grunden upp till var och en huruvida man alls vill försöka minska på sina flygrelaterade utsläpp och just den delen av sitt bidrag till den svenska kollektiva skulden, man kan förstås även tala om den kollektiva skulden i att rösta fram diverse politiska alternativ som inte verkar bry sig om klimatfrågan (problemet är väl att dit hör nästan alla riksdagspartier, det är ganska få som faktiskt prioriterar frågan, vilket ytterligare försvårar den där stora politiska förändringen som många hoppas på).
Jag har nyligen tänkt en del på de här frågorna fast i samband med begreppet antropocen, även det ett kritiserat begrepp av förklarliga skäl, och tid i allmänhet, därför blev det kanske lite långt för många av de här frågorna hör ihop.
men håller mig oftast till en vartannat år.)
