Sv: Är detta ett mirakel eller?
Jag läste på om vad Anna Wahlgren har för tips, råd och rekommendationer. Och en grej var att efter 2 månader så behöver inte bebisar äta på nätterna för sin överlevnad. Men de lär sig väldigt snabbt att det funkar! Barn gör det man lär dem, helt enkelt.
Bebisar som äter på nätterna, äter istället mindre på dagen. Vänder man på det och lär dem sova på nätterna, så kompenserar de matintaget med att äta allt de behöver under dagtid istället. Inte konstigare eller svårare än så.
Däremot har jag aldrig sysslat med AW's teknik för vagnande eller buffande. Det passade varken mig eller sonen. För oss räckte det att jag klappade honom nätt, men rytmiskt, på rumpan. Oh! En sak till, vår son har alltid sovit på magen. Jag tror benhårt på magläge för sovande bebisar!!! Och det är lättare att klappa lilla rumpan när den är i vädret.
Natt 1 vaknade han och jag klappade på rumpan. Han sa inte så mycket, men verkade lite förvånad. Somnade igen efter ca 30 minuter. Jag var tyst hela tiden. På natten sover man, då händer inget skojigt alls. Man sover. Har för mig att han vaknade en eller ett par gånger till och jag gjorde samma sak då.
Natt 2 vaknade han igen ungefär vid samma tid (hade ju ammat då tidigare), men det tog nog inte ens 20 min innan han somnade.
Natt 3 vaknade han också till, jag klappade rumpan och han somnade igen utan ett knyst efter några minuter.
Sen fattade han vad det handlade om. Det tog en eller ett par veckor som han vaknade någon gång, men inte alla nätter, och jag gjorde samma sak hela tiden. Sa inget, klappade rumpan stilla tills han somnade om. Att äta mer på dagen tog mindre tid att lära sig, han var ju döhungrig när han vaknade på morgonen.
Ett annat knep jag lärde mig av AW var att ge nattslurken. Dvs jag tog upp den sovande sonen runt 22-2230tiden och matade honom (flaska med antingen urpumpad bröstmjölk eller kombinerat med ersättning) och han åt sig mätt fastän han sov under tiden. Och stod sig bättre och längre under natten. Nattslurken fick han ett bra tag, minns inte hur länge, men ett antal månader i alla fall. Tills jag kände att det inte behövdes för nattsömnen helt enkelt.